DUBBEL MOMS

I SvD finns den 8 oktober en debattartikel där skribenterna kräver snabb lagändring av momslagstiftningen som i sin nuvarande form resulterar i dubbelbeskattning av svenska IT-företag. Hur denna dubbelbeskattning uppkommer framgår knappast av artikeln.

Så här förhåller det sig.

Hösten 2010 avgjorde Förvaltningsrätten i Umeå ett mål rörande momsskatteplikten för ett företag som utvecklat s.k. appar. Domen gick i Skatteverkets favör. Det målet kommer inom kort att överprövas av Kammarrätten i Sundsvall. Oavsett hur det går torde det komma att överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, eftersom Skatteverket har utfärdat ett s.k. ställningstagande i fråga om svenska näringsidkares försäljning av applikationer. I sin tillämpningsinformation säger verket att ställningstagandet ska börja tillämpas den 1 oktober 2011. Även om Kammarrättens dom kan väntas under hösten 2011 lär det därför dröja ytterligare lång tid innan frågan blir slutligt avgjord.

Orsaken till dubbelbeskattningen är de olika principerna för beskattning av export av tjänster till privatpersoner resp. näringsidkare.

En svensk näringsidkare som tillhandahåller tjänster i EU ska enligt lagstiftningen redovisa och betala moms i Sverige om köparen är en privatperson. Om den utländska köparen är en näringsidkare är denne skattskyldig, och då ska det svenska företaget inte ta ut moms på försäljningen (Det är samma princip som gäller vid all varuexport - inom och utom EU. Detsamma gäller vid tjänsteexport till privatperson utanför EU).

Vad den skatterättsliga tvisten gäller, avser frågan om den försäljning som det svenska företaget gjort har skett till den slutlige köparen (brukaren), som typisk sett är en privatperson, eller om köpet anses ha skett till App Store som administreras av det i Luxemburg etablerade bolaget iTunes S.a.r.L. Det svenska företaget anser att försäljningen gjorts till iTunes, och har därför inte debiterat någon moms på fakturan till iTunes, medan Skatteverket anser att försäljningen gjorts till brukaren (privatperson), och därför krävt moms. iTunes har debiterat kunden (privatpersonen) moms i enlighet med reglerna i Luxemburg (och EU). Eftersom iTunes inte betalar någon moms till det svenska företaget (en momsdebitering från det svenska företaget är utesluten, eftersom iTunes är en näringsidkare), måste det svenska företaget betala momsen ur sitt egna kapital, vilket givetvis är ohållbart. Beloppet torde dessutom inte vara avdragsgillt som omkostnad vid inkomstbeskattningen. För att den svenska uppfattningen av rättsläget ska kunna fungera krävs att iTunes skulle underlåta att ta ut moms mot sin kund (brukaren), vilket naturligtvis iTunes inte gör, eftersom det skulle strida mot dess (och Luxemburgs skattemyndighets) uppfattning om iTunes skatteplikt.

Innan rättsfrågan löses, kommer därför moms att tas ut två gånger (en gång hos det svenska företaget och en gång hos iTunes, utan att något av företagen har rätt till avdrag för momsbeloppet), medan kunden betalar ett momsbelopp (till iTunes).

Momslagstiftningen är i princip densamma inom hela EU. Det är därför inte fråga om tolkning av lagen; om den torde alla vara överens. Det är fråga om tolkningen av de aktuella avtalen. Förvaltningsrätten i Umeå tolkade avtalet så att det svenska företaget var brukarens avtalsrättsliga motpart och att iTunes därmed inte tillhandahöll tjänsterna i eget namn, eftersom

bolaget behåller äganderätten och bestämmer själv priset, bär riskerna för förlust och har ansvar och kontroll över applikationerna. Av villkoren framgår också att det inte är Apple/iTunes som levererar applikationerna och att kunden ingår avgtal endast med applikationslevernatören.

Om denna tolkning är riktig torde det bästa/enda sättet att undgå dubbelbeskattningen vara att förhandla om villkoren.

Det är svårt att se att lagstiftaren kan göra något åt problemet innan Högsta förvaltningsdomstolen sagt sitt. Man kan möjligen hoppas på att Kammarrätten bifaller företagets talan och Skatteverket avstår från att överklaga samt återkallar/ändrar sitt ställningstagande.

Det inträffade är egentligen ganska typiskt när skattesystemen inte är enhetliga och konsekventa. Huvudprincipen är att moms tas ut i konsumtionslandet. Därför tas inte moms ut på export. Moms på allt mervärde som genererats under produktionsprocessen tillfaller konsumtionslandet - även det mervärde som skapats inom andra länder. Ett undantag är (privat) konsumtion inom EU av tjänster - sådan konsumtion ska beskattas i produktionslandet. Därför ska app-producenten ta ut moms även om köparen finns i ett annat land. Det är därför avgörande huruvida app-användaren verkligen är IT-företagets kund, eller om det är iTunes som är kunden och app-användaren är iTunes kund.

EN HALV LITER MJÖLK SAKNAS

I SvD skriver landsbygdsminister ESKIL ERLANDSSON (C) om klimatsmarta kostråd.

Sverige är på många sätt ett föregångsland när det gäller mat och miljö. En svensk liter mjölk släpper bara ut hälften av en genomsnittlig liter mjölk i världen.

Vart tog den andra halvlitern vägen?

CAPIO

Dagens Industri försöker den 7 oktober skapa uppståndelse kring att sjukhusföretaget Capio "slipper undan". Slipper undan vad? Capio har inte betalat bolagsskatt sedan 2001 trumpetar rubriken ut.

Finansdirektören på Capio tycker att Sverige är ett skatteparadis.

Vad är det som hänt?

Capio är tydligen så högt skuldfinansierat att räntebetalningarna konsumerar verksamhetsvinsten.

Under förutsättning att låne- och räntevillkoren är marknadsmässiga finns det väl inget att säga om det. Det gäller för alla företag; det är inte fråga om att Capio "slipper undan".

Capios ägare är enligt DI riskkapitalbolagen NordicCapital och Apax, som tydligen valt att finansiera sitt dotterbolag med lån i stället för eget kapital. Så enkelt är det att omvandla företagsvinsten i dotterbolaget till räntekostnad och föra över vinsten till moderbolaget. Moderbolaget ligger i det här fallet förmodligen i ett land som inte beskattar räntebetalningarna. Koncernen kan därmed växa med hela vinsten. Det är väl bara bra!!

Vissa länder har börjat införa särskilda skatteregler om s.k. thin capitalisation, dvs. regler som föreskriver att ett bolag måste anses ha viss minsta andel eget kapital och viss högsta andel lånekapital. Ränteavdrag medges bara för den del av skuldsättningen som faller inom den föreskrivna ramen. Sverige saknar en sådan regel, och det är väl det som Capios finansdirektör syftar på, när han säger att Sverige är ett skatteparadis. [Inom parentes kan man fråga sig vad han har med saken att göra. Bolagets kapitalisering är en sak för aktieägarna (moderföretagen). Han kan för egen del - och det tycks han också göra i artikeln - irriteras över att "...vi betalar en massa räntor". För hans del skulle en skatt på 26,3 procent vara att föredra, då hade han fått behålla 73,7 procent av vinsten, men det är ägarna som bestämmer. På högre nivå - i moderbolagen - är det viktigare att hela kapitalet får bli kvar i koncernen.]

Andra länder har börjat införa thin capitaliserings-regler, men inom EU gäller att en sådan regel inte får diskriminera utländska etableringar eller kapitalrörelser. De länder som infört sådana regler för utlandstransaktioner har därför blivit tvungna att införa dem även för transaktioner inom det egna landet, vilket komplicerar skattereglerna. Plötsligt blir alla räntetransaktioner mellan närstående företag kontrollobjekt och rättsliga tvistefrågor; helt i onödan - den enes kostnad är den andres intäkt inom samma skattejurisdiktion.

Vad som är marknadsmässig ränta kan man ha olika uppfattningar om; någon objektiv sanning finns inte.

I internationella sammanhang uppkommer den delikatessen att frågan blir en tvist mellan berörda stater snarare än mellan företaget och resp. stats skattemyndighet - även om företaget får sitta emellan och betala skatt i flera länder på samma underlag och bära kostnaden för dyrbara skatteprocesser i båda länderna. Det kan nämligen tänkas att skattemyndigheten i mottagarlandet (som kanske har mycket låg skattesats) anser att räntan är för låg, medan skattemyndigheten i betalarlandet anser att räntan är för hög - antingen därför att landet har thin capitaliserings-regler och anser att skulden är för hög, eller för att räntesatsen är för hög (eller bådadera).

I ett rättsfall (RÅ 2010 ref. 67) ansåg Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) att ett ränteavdrag till ett moderföretag skulle begränsas (moderbolaget var svenskt, men eftersom det var ett livförsäkringsföretag skattade det inte för räntebetalningen). Domstolen uttalade bl.a:

Av central betydelse vid prissättning av lån är risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina betalningar och det behov av säkerhet som kan finnas. För ett moderbolag som lämnar ett lån till ett dotterbolag gäller delvis andra förutsättningar än för en extern långivare. Medan moderbolaget har kontroll över dotterbolaget har den externe långivaren typiskt sett bara viss insyn. Den externe långivaren kan också vara osäker på moderbolagets intentioner, t.ex. vad gäller viljan att vid behov stötta dotterbolaget finansiellt och på annat sätt.

Vad nu sagts illustrerar att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför den vid beskattningen godtagbara räntan inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren hade varit extern.

Även om resonemanget är övertygande har domen kritiserats och torde strida mot internationella principer och överenskommelser. Därför är det troligt att, om mottagarföretaget varit utländskt, den utländska skattemyndigheten skulle krävt skatt på den av mottagarbolaget redovisade och deklarerade ränteintäkten.

Bara ett exempel på idiotiska och fullkomligt onödiga konsekvenser av bolagsbeskattningen.

Sen kan man undra över varför Capio kan vara så lönsamt. Är det för att verksamheten är så mycket effektivare än landstingens sjukhus, eller för att Capio fått köpa verksamheten alldeles för billigt? Båda alternativen skrämmer.

Mera om riskkapitalbolag

FÖRETAGENS REGELBÖRDA

SvD skriver den 5 oktober om företagens regelbörda.

Företagens förväntningar var höga på att regeringen skulle underlätta företagandet efter tio år av socialdemokratiskt Göran Persson-styre. Regeringen Reinfeldts ambitioner var också höga. Målet var att företagens administrativa kostnader genom regelförenklingar skulle minska med 25 procent under perioden 2006–2010. När den senaste mätningen presenterades 2010 hade kostnaderna dock bara minskat med 7,3 procent och målet förlängdes till 2012.

Näringslivets intresseorganisationer lyfter framför allt fram tre områden där regeringen behöver förändra lagstiftningen. Momsreglerna är i många delar krångliga och behöver förenklas. Inom arbetsrätten behöver lagen om anställningsskydd ses över så att kompetensen i högre utsträckning styr vem som får sägas upp. Och på miljöområdet finns det regler om företagens skyldigheter att göra miljökonsekvensbeskrivningar där kraven behöver förändras.

Att ta bort moms mellan momsare skulle lösa stora problem.

Att avskaffa bolagsbeskattningen skulle lindra både administration och ekonomi.

SKATTEFLYKT FRÅN FATTIGA LÄNDER

DN rapporterar den 5 oktober från ett seminarium anordnat av frivilligorganisationerna Actionaid, Diakonia, Concord och Forum Syd.

Varje år försvinner ungefär 8.000 miljarder kronor från världens utvecklingsländer. Det är tio gånger så mycket som världens samlade bistånd. Merparten göms undan i skatteparadis av multinationella storföretag.

Många fattiga afrikanska länder är väldigt rika på naturtillgångar som olja, guld och andra värdefulla mineraler. De utvinns i de flesta fall av västerländska företag.

– Genom att bara redovisa en mindre andel av intäkterna till både afrikanska länder och moderländer som Sverige och Frankrike betalar de multinationella koncernerna väldigt lite skatt, säger Léonce Ndikumana, professor i ekonomi vid universitetet i Amherst i Massachusetts, USA och tidigare forskningschef vid Afrikanska utvecklingsbanken.  Många afrikanska länder har stora naturtillgångar, men endast en liten del av förtjänsterna stannar i Afrika. Företagens årsredovisningar är inte korrekta. De underskattar intäkterna och det handlar om stora summor pengar som därmed försvinner på olagliga vägar.

Suck!

S.k.transfer pricing, alltså principer och regler för prissättning mellan samverkande internationella företag, är nog det besvärligaste inom företagsbeskattningen. Det är en "vetenskap" som tvingats fram av behovet att fördela beskattningsunderlag mellan berörda länder.

Det finns ingen vetenskaplig sanning om hur ett marknadsmässigt pris ska fastställas. Vissa principer kan alla vara överens om, men när dessa ska omsättas i verkligheten finns hur många argument som helst för hur företagen faktiskt gjort. Endast extrema fall underkänns av domstolarna. För att lösa problemen har det under de senare decennierna etablerats tekniker för hur problemen ska hanteras. Företagen måste dokumentera sina överväganden på förhand och bevara underlagen för kontroll i efterhand. Överenskommelser, advance price agreements (APA), görs mellan företag och skattemyndigheter i olika länder. Komplexiteten har ökat pyramidalt.

Ett land stiftar sin egen lag. Det bestämmer själv hur inkomster ska beräknas och skatt tas ut. De länder som påstås lida av att inte beskatta sin export, har därför endast sig själva att skylla. Sen kan visserligen det säljande företaget (eller det köpande landet) ha en sådan ekonomisk och/eller politisk styrka att det tvingar exportlandet att acceptera ett så lågt pris att skatteunderlaget reduceras. Men då är följden av prisreduktionen ännu värre än skatteförlusten.

Ett enklare och effektivare sätt att ta ut motsvarande belopp är en exporttull. Om den tas på bruttovärdet behöver landet inte bekymra sig om avdrag för mer eller mindre påhittade kostnader som företagen kan yrka. Men det är också ett ännu effektivare sätt än en vinstbeskattning att skjuta sig själv i foten.

I själva verket är skatten ett hinder för exportlandet, eftersom den gör investeringen och verksamheten i landet dyrare än nödvändigt. Verksamheten belastas av en kostnad - skatten. I själva verket skulle landet tjäna på att ta bort skatten. Landet skulle bli attraktivare att investera och verka i; landet skulle slippa en besvärlig skatteadministration och resurskrävande granskningar och rättstvister med företagen (och andra länder) om fördelningen av skatteunderlaget.


Att 8.000 miljarder kronor försvinner är bara en följd av att man trott att man skulle kunna få in så mycket pengar utan konsekvenser.

FINANSSKATT

Mattias Dahlberg, professor i finansrätt i Uppsala, gör ett välformulerat debattinlägg i Dagens Industri den 5 oktober om den föreslagna finansskatten i EU. Till skillnad från tidigare debattörer lyfter han även fram de juridiska och formella argumenten mot skatten.

Han avslutar artikeln med en erinran om konsekvenserna av "valpskatten" på 1980-talet.

Det har hävdats att skatten inte alls skulle ha samma effekt som valpskatten, som ledde till att bankerna flyttade sina beskattade verksamheter till framför allt London. Skatteinkomsterna blev därför 80 miljoner kr. i stället för förväntade 1,5 miljarder kr. Den har en helt annan konstruktion och de nu föreslagna skattesatserna är betydligt lägre.

Skatten föreslås tas ut på alla transaktioner med finansiella instrument mellan finansinstitut om minst en part i transaktionen är etablerad i EU. Aktie- och obligationstransaktioner ska beskattas med 0,1 % och derivatkontrakt med 0,01 %. Däremot ska skatten inte tas ut på transaktioner mot t.ex. privata aktörer, allmänheten m.m. Den svenska valpskatten togs ut inte ut på transaktioner mellan finansinstitut utan endast på andra transaktioner. Skattesatsen var 0,5 % för aktier, obligationer mm, 1 % på derivat och 0,15 % på premieobligationer.

Att skatten inte ska tas ut på annat än finansinstitutens inbördes affärer kan väl antas minska den administrativa hanteringen högst väsentligt. Skatten blir inte heller lika tydlig som valpskatten, vilket kan antas göra skatten mindre impopulär. Det blir lättare att inbilla allmänheten att det är bolagen och inte deras kunder som betalar skatten. Samtidigt torde den omständigheten att skatten tas ut endast mellan finansinstitut göra förflyttningen av affärerna till jurisdiktioner utanför EU betydligt enklare. Då lär det inte betyda mycket att skattesatserna är betydligt lägre än dem för valpskatten. Det finns 57 miljarder euro att spara!


Ett hopp om förnuftets seger tändes igår när chefen för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, vid en utfrågning i Europaparlamentets ekonomiska utskott hävdade att en finansiell transaktionsskatt enbart i Europa skulle vara olämplig. Den måste förhandlas fram globalt för att transaktionerna inte ska flytta. Jean-Claude Trichet går därmed på tvärs med EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Men Barroso säger att han kommer att pressa på för en global transaktionsskatt. Det börjar bli dags att lyfta ut honom.

MERA OM TOBINSKATT

GÖRAN FÄRM (S) och OLLE LUDVIGSSON (S), europaparlamentariker, framhärdar i sin entusiasm för en skatt på finansiella transaktioner; i DN den 29 september förstärkta av Marie Granlund (S), vice ordförande i EU-nämnden.

Det är bra att beskattningsrätten är och ska vara nationell, samt regional och lokal i våra kommuner och landsting.

OM det nu blir så med tobinskatten.

Varje land ska ta ut en nationell skatt. För att stärka konkurrensen och förenkla utbytet på den inre marknaden etableras miniminivåer och samordnade regler för hur dessa nationella skatter ska tas ut.

Därifrån är steget inte långt till att det de facto blir en överstatlig skatt.

Transaktionsskatten ska inte användas för att utöka EU-budgeten. Inriktningen är att en mindre del av varje medlemsstats intäkt från skatten öronmärks till EU-budgeten – samtidigt som den nationella EU-avgiften minskas i motsvarande grad. Det handlar alltså inte om att expandera EU-budgeten eller höja skattetrycket,

säger de.Nej, men det innebär ett steg till att ge EU-avgiften ett annat namn.

Det är rimligt att låta finanssektorn bidra mer till de offentliga finanserna, tycker GF/OL. Eftersom den i stora delar är momsbefriad är den underbeskattad i förhållande till andra sektorer i samhället,

påstår de.

Finanssektorn bidrar inte - lika lite som andra branscher - det är finanssektorns kunder som bidrar. Momsens konstruktion är sådan att den övervältras på kunderna. Den bokförs inte heller som intäkt eller kostnad. Hur kan man säga att finanssektorn är underbeskattad? Finanssektorn betalar moms på sina tjänster, dvs. prestationer som den utför och tar betalt för. Räntenettot och transaktioner som bygger på värdeförändringar på värdepapper utgör inte något tillskott till välfärden, och är därför utanför momssystemet. Varje ränteinkomst motsvaras av en räntekostnad.

Räntekostnader hos banksektorns kunder är inte momsbelagda; de får därför inte heller något momsavdrag. OM räntor skulle momsbeläggas, skulle bankernas kunder få avdrag för ingående moms med samma belopp, varför momsbeläggning av finansföretag inte skulle leda till högre skattbeläggning. Däremot skulle moms på räntor till privatpersoner leda till högre finansieringskostnader för dessa.

INGA företag bidrar med moms. Det är det sista ledets kunder, dvs. privatpersoner som bidrar med momsen. Liksom privatpersoner är också banker och försäkringsföretag utanför momssystemet och belastas därför med moms på sina inköp till kreditförmedling och liknande som en omkostnad. Så i själva verket är finanssektorn i förhållande till andra näringssektorer ÖVERBESKATTAD genom momsen. Till skillnad från privatpersoner kan de dock övervältra momskostnaden på sina kunder och anställda, varför merbeskattningen torde vara uthärdlig.

Det är således både formellt (juridiskt) och reellt (ekonomiskt) direkt fel att påstå att finanssektorn genom momssystemet skulle vara underbeskattad. Det är faktiskt tvärt om.

Det går inte att motivera en skatt på finansiella transaktioner med att sektorn skulle vara underbeskattad.