MOMS FÖR INDIVIDUELLT DEBITERAD MOMS PÅ EL OCH VATTEN

SvD rapporterar den 18 december om en dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) beträffande moms på individuellt debiterade avgifter för el vatten (IMD).

HFD ansåg att en hyresvärds/bostadsrättsförenings tillhandahållande av el och/eller vatten, som debiteras utifrån nyttjanderättshavarnas faktiska förbrukning vilken kontrolleras genom enskilda mätare i varje lägenhet (IMD), är fristående från bostadsupplåtelsen och därmed skattepliktig. 

Skatterättsnämnden (SRN) hade funnit att upplåtelsen av bostad och tillhandahållandena av el och/eller vatten utgjorde ett enda sammansatt tillhandahållande och därmed undantaget från skatteplikt. 

SRNs förhandsbesked innebar att kostnaden för den moms hyresvärden/föreningen betalt för elen skulle bäras av hyresvärden och därmed ingå i hyran. HFDs dom innebär att eftersom tillhandahållandet är skattepliktigt, ska hyresvärden ha avdragsrätt för ingående (dvs. betald moms) och momsbeskattats för sin försäljning till hyresgästen. I stället för att få en hyresavi inkluderande ("osynlig") momsbelastad el- och vattenförbrukning, ska hyresgästen alltså få en hyresavgift (utan moms) och en förbrukningsavgift med moms. Eftersom hyresvärden får avdrag för ingående moms för sitt köp av el och vatten, bör ha sätta ned hyran med samma belopp. Om hyresvärden debiterar lägenhetshavaren samma avgift som sin kostnad, har det därför ingen annan betydelse för lägenhetshavaren än att han får två avgifter. Summabeloppet är det samma som för hyresavi inklusive på lägenheten belöpande el- och vattenförbrukning. Endast om fastighetsägaren gör ett påslag för el- och vattenförbrukningen, och därför debiterar högre utgående moms än han drar av ingående moms, drabbas hyresgästen av högre kostnad (vinstpåslaget plus momsnettot).

SvD, som inte verkar ha förstått det hela, påstår att Sveriges Allmännytta (fd SABO) menar att hyresgästerna straffbeskattas. Det säger inte SABO alls, utan endast att det blir krångligt för fastighetsägarna. I själva verket säger sig Sveriges Allmännytta under lång tid ha arbetat för att bostadshyror ska beläggas med en låg moms, eftersom det skulle ge bostadsbolagen möjlighet att dra av sin ingående moms för nyproduktions- och förvaltningskostnader. Det skulle också undanröja de problem som vi nu ser med införande av momsplikt på IMD av vatten och el, säger Susanna Höglund, chefsekonom på Sveriges Allmännytta.

Krånglet är kanske det pris man får betala för att uppnå den besparingseffekt som är avsikten med IMD. Om det leder till besparingar minskar ju kostnaden och därmed momskostnaden.

Nu finns det en osäkerhet i rättsfallet. SRN, som ju fann att el- och vattendebiteringen skulle ses som en del av hyran och därför vara momsfri, hade ingen anledning att ta ställning till frågan om hyresvärden skulle få avdrag för ingående moms på sina el- och vattenköp. Med utgången i HFD får denna fråga betydelse. HFD återförvisade därför målet i den delen till SRN. Skatteverket anser - i likhet med HFD - att tillhandahållandena av el respektive vatten inte är undantagna från skatteplikt, men att avdragsrätt inte föreligger för ingående mervärdesskatt som hänför sig till inköp och installation av anläggning för el eller vatten utan endast för förvärv som gör det möjligt att mäta den faktiska förbrukningen. 

Så vi får vänta en tid till innan vi vet. 

BÖTESSANKTIONERAT TANKEFÖRBUD. Lagrådsremiss

Den fåfänga jakten på ett perfekt bolagsskattesystem – senast illustrerat av lagstiftningen om begränsning av avdragsrätten för negativa räntenetton (prop. 2017/18:245, SFS 2018:1206) – kompletteras nu med nya medel.  Med hot om dryga böter ska företagen och deras rådgivare förmås informera lagstiftaren om de bristfälligheter i lagstiftningen han inte förmått förutse eller om konsekvenserna av oförenligheten mellan olika länders skattesystem. Eller annorlunda uttryckt – avstå från att tänka på hur skattekostnaden inom ramen för gällande lagstiftning kan minimeras. Det betänkande i ärendet, Rapporteringspliktiga arrangemang (SOU 2018:91), som lades fram av Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare, har nu resulterat i en lagrådsremiss med sikte på lagstiftning att träda i kraft den 1 juli 2020. Kritiken mot betänkandet har lett till att utredningens förslag nu begränsas till gränsöverskridande arrangemang. Transaktioner inom Sverige berörs således inte. Straffen för brott mot reglerna har också lindrats något. Avgiften som tas ut när föreskriven upplysning inte lämnas i tid (inom trettio dagar efter det att förfarandet inletts) ska vara 7 500 kr för varje rapporteringspliktigt arrangemang.  En andra, respektive en tredje rapporteringsavgift ska vara 10 000 kr. Om överträdelsen sker i en näringsverksamhet med omsättning under närmast föregående räkenskapsår på mellan 15 och 75 miljoner kr, är den andra respektive tredje avgiften i stället 15 000 kr. Vid en omsättning på mellan 75 och 500 miljoner kr kostar det 30 000 kr och vid en omsättning av minst 500 miljoner kr 75 000 kr. För rådgivare gäller de dubbla beloppen. Kommittén hade föreslagit ett maxbelopp på 500 000 kr för rådgivare.

Eftersom lagrådsremissen begränsats till gränsöverskridande arrangemang har finansdepartementet helt kunna luta sig mot det regelsystem som överenskommits i EU:s direktiv om automatiskt utbyte av upplysningar (DAC 6).

Ett gränsöverskridande arrangemang är alltid rapporteringspliktigt om det uppvisar något av följande kännetecken: omvandling av inkomst, underskott i förvärvat företag, standardiserade arrangemang, om konfidentialitetsvillkor föreligger, om ersättning kopplats till skatteförmån och vid cirkulära transaktioner. I andra fall gäller krav på förekomsten av ”en skatteförmån” som en ”huvudsaklig fördel” och ”som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget”.  Inte minst det sistnämnda villkoret är förenat med betänklighet från rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningen föreslog rapportplikt utan annan insikt om problemens vidd än en lös uppskattning av den globala gränsöverskridande ”aggressiva skatteplaneringen” till mellan 100 och 240 miljarder US-dollar per år, vilket motsvarar mellan fyra och tio procent av bolagsskatterna (s. 87 i betänkandet).  För svensk del antogs detta vara en överskattning. Vilka de administrativa konsekvenserna kan bli för företag, skattemyndigheter, domstolar och rättsväsende av att lämna och hantera uppgifter, att lagföra och bedöma företagens dispositioner är helt outrett. Till detta kommer rättsosäkerheten som kan påverka företagens dispositioner. I lagrådsremissens avsnitt om de ekonomiska konsekvenserna uppskattas de löpande kostnaderna för rådgivare och uppgiftsskyldiga till 130 miljoner kr om året. Därtill kommer kostnader för bl.a. Skatteverket, som antas få ta emot 60 000 rapporteringspliktiga arrangemang, samt för domstolarna..

Innan ett så drastiskt och från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt steg, som den föreslagna lagstiftningen innebär, tas borde frågan ställas: Varför är detta nödvändigt? Vilka värden är det som står på spel?

Med tanke på de insatser som görs för att slå vakt om bolagsskattebasen, kunde man tro att skatten är av avgörande statsfinansiell och systematisk betydelse.

Nej, bolagsskatten är en liten skatt. Den utgör – i Sverige liksom i flertalet ekonomiskt utvecklade länder – mindre än tio procent av de totala skatterna. Den har aldrig varit och kan av fundamentala ekonomiska skäl inte bli så mycket större, eftersom basen huvudsakligen utgörs av värdet av nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet; någon eller några tiotals procent av BNP, dvs. den bas som omfördelas genom beskattningen. Det skattebelopp som skatten inbringar övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och kapitalägare. I det långa loppet ger skatten därför ingenting; den är endast en förtida uppbörd av en skatt som senare skulle träffat nämnda kategorier. Det är en extremt komplicerad skatt och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den kräver till skillnad mot beskattningen av lönekostnader, arbetsinkomster och kapitalinkomster en omfattande och resurskrävande kontroll och revision. Som skatt på nettoinvesteringarna motverkar skatten samhällets ekonomiska tillväxt. Endast företag som tillväxer och skapar välstånd åt landets invånare betalar bolagsskatt. Företag som fördärvar det som redan finns, dvs. gör förlust, betalar inte skatt.

Utan bolagsbeskattning skulle avkastningskravet för näringslivets investeringar sänkas, investeringarna öka, sysselsättning, lönesumma och därmed basen för inkomst-, löne- och konsumtionsskatter öka. Den skatt på bolagsvinster som i dag finansieras av företagens anställda, kunder och ägare skulle betalas av dem direkt. En tung belastning i form av administration, redovisning och bedömning av skatteeffekter av bolagens affärsbeslut skulle försvinna. De enda förlorarna är skattekonsulter och akademiker inom skattejuridik och skattekonomi.

Den föreslagna rapporteringsplikten skulle sakna varje berättigande.