Boverkets ekonom Bengt Hansson skriver under ovanstående rubrik i
SvD den 30 augusti.
Äntligen når någon fram med det budskap jag kämpat för i
åratal.
Självklart!
Alla
klagar på bostadsbristen. Så har det varit i decennier. Det var inte bättre
förr. Vi, som har erfarenheter från 1950-talet, har ständigt levt med talet om
bostadsbrist. 1966 var året då statsminister Tage Erlander i en TV-intervju på
frågan: ”Vilket råd ger ni till ett ungt par som söker bostad i Stockholm?”
svarade: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”, väl medveten om att
väntetiden för en lägenhet kunde vara tio år eller längre. Det uttalandet fick
han äta upp under hela sin återstående tid. Redan i vår barndom ställde vår
föräldrageneration sina småbarn i bostadskö. Det hjälpte inte; det fanns inga
lediga bostäder att flytta in i när vi växte upp och ville flytta hemifrån. Vi
fick börja våra bostadskarriärer möblerat och med andrahandshyror genom
utnyttjande av bekanta och bekantas bekanta och diverse kontakter.
”Bygg
bort bostadsbristen” var redan då ett politiskt slagord. Ett miljonprogram
genomfördes efter Erlanders uttalande – en miljon nya bostäder på tio år skulle
det bli. Det räckte inte; det har bara blivit värre.
Har
vi verkligen bostadsbrist? Som Bengt Hansson
skriver i SvD den 30 augusti har vi inte det.
Vad
är bostadsbrist? Att bo på mindre yta än ett politiskt bestämt mått? Att inte
ha ett rum per boende? Att inte har två rum per boende? Att inte
utöver att ha ett eget sovrum även ha ett eller två gemensamhetsutrymmen? Att
inte dessutom har ett arbetsrum och bibliotek eller hobbyrum?
Vad
skulle hända om lagstiftaren bestämde att hyran inte fick understiga ett
visst belopp per kvadratmeter?
Orimlig
tanke, men tänk den!
Hur
många människor bor det i Sverige? Hur många bostäder finns det?
Det
är det lätt att ta reda på, det är bara att gå in på Statistiska Centralbyråns
hemsida. Gå in på Statistikdatabasen/boende/bostadsbestånd/antal lägenheter
efter region och hustyp. Sen är det bara att klicka in sina önskemål om
region, hustyp och år. Det finns fyra hustyper: småhus (friliggande en- och
tvåbostadshus samt par-, rad- och kedjehus), flerbostadshus, övriga hus
(byggnader som inte huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål, t.ex. byggnad
avsedd för verksamhet eller samhällsfunktion) och specialbostäder (bostäder för
äldre/funktionshindrade, studentbostäder mm).
Då
kan man se att det 2017 i hela riket fanns 2 069 353 småhus,
2 462 972 lägenheter i flerbostadshus och 79 650 lägenheter i
övriga hus. Sen fanns det dessutom 247 277 specialbostäder och drygt en
halv miljon fritidshus, men låt oss bortse från dem, även om de till stor del
fungerar som permanentbostäder.
Sen
kan man gå in på Befolkning/befolkningsstatistik/folkmängd/folkmängd efter
region, civilstånd, ålder och kön. Då kan man se att det totalt bodde
10 120 242 personer i Sverige 2017.
Hur
många personer bor det genomsnittligt i en lägenhet? I ett småhus? Jag tror att
den genomsnittliga lägenheten är dimensionerad för två personer och ett småhus
för fyra. Om det är en riktig bedömning finns det bostadsutrymme för
4*2 069 353 + 2*2 462 972 + 2*79 650 =
13 362 656 personer. Det verkar finnas över 3 miljoner outnyttjade
bostäder! Det bor bara 2,19 personer per bostadsenhet. Genomsnittsarean per
person är 41 m2.
Ja
ja, men bostadsbristen är framför allt koncentrerad till storstäderna, invänder
någon genast. Nej, det visar sig att invånare per bostadsenhet ligger mellan
1,94 och 2,33 i samtliga län och i A-regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Bara Uppsala och Hallands län ligger över 2,3. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2018/05/bostadsbrist-igen.html.
I
SCBs statistik kan man under Hushållens ekonomi/hushållens boende också
se genomsnittlig bostadsarea per person efter region, hushållstyp och
boendeform. För hela riket gäller att den genomsnittliga bostadsarean är 41 m2
per person. Stockholms län ligger markant lägre med 36 m2,
Västra Götaland har 41 m2, medan arean i övriga län ligger mellan 42
och 46 m2 per person.
Är
det verkligen brist på bostadsutrymme? Har vi inte bara vant oss vid tämligen
generösa utrymmen, eftersom det inte kostar vad det är värt? Inte alla; många
har det trångt, men genomsnittligt sett verkar vi bo rymligt. Fördelningen av
bostadsutrymme verkar extremt skev.
Under
tiden bygger vi nytt av alla krafter och förbrukar våra resurser på något som
kanske egentligen inte behövs. Och dessutom skaffar vi oss ett underhållskrav
under hundrafemtio år, som konsumerar resurser som våra barn och barnbarn
skulle kunna använda för något de bättre behöver.
Vad
behöver göras?
Vi
måste inse vad bostadsbeståndet verkligen kostar, och själva individuellt
betala för det. Hyresreglering och skattefinansierade produktions- och
finansieringsstöd döljer de verkliga kostnaderna för brukarana och framkallar
en totalefterfrågan som inte kan tillgodoses. De med begränsade ekonomiska
resurser som har levt med systemet i decennier måste dock skyddas mot
dramatiska hyreshöjningar. Vidare är skattesystemet som skräddarsytt för att
stimulera överefterfrågan på bostadskapital. I stället för att avkastningen av
bostadskapitalet, dvs. boendevärdet av fastigheterna, beskattas i nivå med
annan avkastning och konsumtion belastas boendet med mycket en beskedlig
kommunal avgift. (Det är ett mysterium att det accepteras att ingen behöver betala
skatt (kommunal avgift) på värdet av en- och tvåfamiljsfastigheter över ca 1
miljon kronor. Själv bor jag i en fastighet som bör kunna säljas för ca 10
miljoner kronor men betalar inte mera i avgift än den som har en liten stuga
värd 1 miljon.) Vidare momsbeskattas inte bostadskonsumtionen. En sådan
beskattning skulle inte alls vara så dramatisk som det låter, eftersom
bostadsproducenterna, som f.n. måste bära kostnaden för momsen på produktionen,
naturligtvis redan idag kompenserar sig för den genom hyressättningen. Om hyran
momsbeläggs kommer endast hyresmervärdet att ytterligare belasta de boende. Och
varför ska boendet generellt subventioneras – alla ska ju bo.
För
att underlätta byteskedjor bör beskattningen av realisationsvinster på bostäder
avskaffas – åtminstone på långvariga (t.ex. tioåriga) innehav av egen
permanentbostad. Själv bor jag och flera av mina grannar kvar i våra villor
fast barnen flyttat ut. Ett par tre miljoner i skatt skulle svida och försvåra
anskaffningen av något mindre men mer centralt beläget. Dessutom är den löpande
beskattningen, som sagt, beskedlig.
Inget
av mina förslag innebär avsteg från generella skatteprinciper. Tvärtom! De
innebär att bostadskapitalets nuvarande undantag
från inkomst- och momsbeskattning avskaffas. Om bostadskapitalet
beskattas finns det inte heller någon anledning att komplicera reglerna med att
avskaffa rätten till avdrag för räntekostnader, vilket bara skulle öka
orättvisorna mellan dem som har sparkapital och dem som måste låna. (Dessutom
kommer tekniker för att dra av räntekostnader under andra rubriker att
utvecklas.) Skattesystemets generella principer upprätthålls.
En
ökad fastighetsbeskattning, som är omöjlig att smita ifrån, och momsbeskattning
kan med bred marginal finansiera avskaffandet av den kommunala
fastighetsavgiften och reavinstbeskattningen och dessutom möjliggöra en
betydande skatteväxling från beskattningen av löner och arbetsinkomster.