Ett antal företrädare för gåvoberoende organisationer klagar i en debattartikel i
SvD den 9 januari på att Skatteverket tillämpar den nyligen ikraftträdda lagstiftnigen om rätt till avdrag för vissa gåvor alltför snävt. Skatteverket framhåller i sin
informationsbroschyr att
Med hjälpverksamhet bland behövande avses att man är ekonomiskt behövande.
Det finns andra behov än ekonomiska, är deras tanke.
Dessutom vill de att även företag ska kunna få avdrag för gåvor. De närmast raljerar över skillnaden i avdragsrätt mellan egennyttiga och oegennyttiga gåvor.
Det företag som vill ta ett ökat allmännyttigt ansvar får inte avdragsgillt skänka pengar till en social hjälporganisation i syfte att stärka sitt varumärke eller för att skapa mervärde och engagemang bland sina medarbetare. Vill företaget ”oegennyttigt” ge en gåva till kultur eller en idrottsorganisation så tillåts inte heller avdragsrätt.
Bara om samma gåva klassificeras som ett led i företagets marknadsföring, ja, då blir det ”egennyttig” reklam – och därmed avdragsgillt! Vi har vidare en situation i Sverige där en företagare kan ge en chokladkartong till sina anställda i julklapp, och göra det avdragsgillt. Däremot går det inte för samma företagare att skänka en julklapp till en hjälporganisation utan att han eller hon blir beskattad dubbelt upp.
En av underetecknarna är LAURENT LEKSELL, företagsledare i företag inom vårdtekniksektorn. Han borde veta bättre.
Om ett företag hade rätt - och genom skattesubventionering dessutom stimuleras - till avdrag för gåvor, skulle nog få personer våga teckna aktier.
Aktiebolagslagen (2005:551) har i 17 kap. särskilda regler till skyddande av både aktieägares och borgenärers intressen i fråga om "värdeöverföringar från bolaget". I 5 § stadgas att bolagsstämman eller, om saken med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse, styrelsen, får besluta om gåva till allmännyttigt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets art, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt och gåvan inte strider mot 3 §. (3 § handlar om skyddet för bolagets bundna kapital). Återbäringsansvar föreligger enligt 6 § för den som i ond tro mottagit värdeöverföring; bristtäckningsansvar föreligger enligt 7 § för den som medverkat till beslut om värdeöverföring.
En gåva är således någonting helt främmande för ett aktiebolag. Det är i första hand en fråga för bolagsstämman att besluta om och därmed snarast en vinstdisposition. I andra hand en styrelsefråga. Även bolagets verkställande direktör anses inom ramen för den löpande förvaltningen få kunna lämna smärre bidrag eller gåvor (Karnov bokverk 2011/12, Aktiebolagslag, not 1119). Som aktieägare ska jag kunna vara säker på att företaget inte slösar bort de pengar jag satsat i bolaget på något som inte ger inkomster eller är främmande för bolagets verksamhet som den beskrivits i bolagsordningen. Som borgenär måste jag kunna räkna med att företaget beter sig affärsmässigt, så att jag kan räkna med att få betalt för mina fordringar.
Nu ger företag faktiskt bidrag och gåvor till olika ideella ändamål. Det får väl då antas att företagsledningarna kan motivera detta affärsmässigt, dvs. det bidrar till inkomstgenererinen - om inte annat så genom att ge företaget ett gott anseende. Det hindrar inte att domstolarna ändå vägrar företagen avdrag, vilket ju faktiskt innebär att de underkänner företagsledningarnas bedömning och därmed - i alla fall vid större gåvobelopp - underförstår att ansvariga kan ha gjort sig skyldiga till brott mot aktiebolagslagen och kan blir skadeståndsskyldiga och återbetalningsskyldiga.
Hela denna problematik kan undvikas. Om beskattningen av bolagens vinster
avskaffades skulle frågan försvinna i tomma intet. Då skulle också företag - inom ramen för aktiebolagslagens regler - kunna besluta om gåvor och bidrag på rent affärsmässiga grunder.
Björne Sjökvist från Skatteverket gör ett försynt tillrättaläggande i
SvD den 11 januari. Förmodligen utan effekt hos gåvokramarna.
Annina Rabe beklagar i
SvD den 16 januari att företagen inte vill sponsra barnkulturhuset Palatset.
Nej, företagen väljer alltjämt att sponsra idrottsevenemang, där de vet att de kan få en tydlig återbäring på sin investering. De når många fler. De blir synliga på ett sätt som de ytterst sällan kan vara i ett kultursammanhang. Idrotten krånglar inte med integritetsfrågor och löper ingen risk att hamna i blåsväder för kontroversiella uttryck. Lägg därtill att Sverige är ett land där man av tradition värderar fysiska prestationer mycket högt, och ekvationen blir solklar.
Därtill är näringslivet mindre benäget att sponsra löpande kulturverksamhet. Ett innovativt projekt eller en ny oväntad idé är alltid roligare att lägga pengarna på än den dagliga driften. Palatset har allt det som sponsorer borde stå i kö för om kultursponsring vore ett realistiskt alternativ. Ändå saknas pengarna. Ändå saknas viljan hos stora delar av det svenska näringslivet. Än saknas en förenkling i skattelagstiftningen att göra avdrag för immateriella, icke tydligt mätbara värden.
Företagen
får inte lägga ut pengar som inte kan motiveras affärsmässigt. Som medborgare får man i kompromissens namn acceptera att skatter går till sådant som ogillar. Som aktieägare och affärspartner måste man lita på att företagets pengar används för att skapa värden (inkomster). Det är det de är till för.