BOLAGSSKATT, SYSSELSÄTTNING OCH VINSTRESERVERING

I två debattartiklar i Dagens Industri har nyligen bolagsbeskattningens betydelse för sysselsättning och återhämtning efter coronapandemin berörts. Magnus Henrekson konstaterar den 13 juni att sänkningen av bolagsskattesatsen från ca 55 procent år 1990 till dagens drygt 20 procent i förening med 3:12-reglerna kan förklara att ”Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots stark folkökning i hög grad driven av invandring av i många fall lågutbildade människor”. Rune Andersson, Bernt Lindén och Dan Olofsson argumenterar den 22 juni för att företagen ska kunna arbeta upp större reserver via egna vinster som buffertar för "det oförutsedda" – ett behov som vi blivit smärtsamt påminda om genom corona-krisen.

Henrekson argumenterar för en lägre kapitalbeskattning trots den ökade skattemässiga spänningen mellan inkomst från anställning och vinstutdelning. Sänkt bolagsskatt påverkar dock inte denna spänning, men sänker avkastningskraven och höjer därmed investeringsbenägenhet och sysselsättning

ALO rekommenderar att nuvarande system med periodiseringsfonder ska byggas ut från nuvarande 25 procent till 30 procent av överskottet. Vidare att fonden får behållas i 10 i stället för som nu i 6 år innan den återförs till beskattning, samt att nuvarande schablonbeskattning av fonderat belopp tas bort.

Om bolagsskattesatsen inte enbart sänks och periodiseringsfondssystemet inte bara liberaliseras ytterligare, utan bolagsskatten sätts till 0 och därför fondsystemet blir överflödigt, lär effekten bli ännu tydligare. 

Varför beskattas näringslivets nettoinvesteringar – det som hela mänsklighetens existens och välbefinnande är beroende av? Varför beskattas just de företag som skapar nya värden, medan företag som förstör det som redan finns, dvs. går med förlust, inte betalar något alls? Bolagsskatten motsvarar några ynka procent av de totala skatterna och är endast "kameral", dvs. redovisas som en särskild post i statens budget. Eftersom alla företagsskatter övervältras på löntagare, konsumenter och kapitalister, är skatten bara ett förtida uttag av skatter som förr eller senare skulle flutit in som inkomstskatt, löneskatt, konsumtionsskatt och skatt på aktieutdelning. Bolagsskatten är oerhört komplicerad och stimulerar till skatteplanering eller ljusskygga dispositioner. Tvister mellan företag och skattemyndigheter kan avse belopp på hundratals miljoner kronor. Bolagsskatten försörjer arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för konsulter. Ett glaspärlespel.

Just för närvarande är bolagsbeskattningens existens närmast grotesk; samtidigt som bolagen betalar skatt på föregående års vinst, öser staten pengar över dem för att de inte ska gå under.

KONCERNBIDRAG OCH CORONASTÖD

SvD skriver den 12 juni att enligt Tillväxtverket

”så kallade koncernbidrag, där det flyttas pengar från ett bolag till ett annat inom en koncern, för räkenskapsåret 2019 är okej även för bolag som tagit emot permitteringsstöd.

Men det får inte ske koncernbidrag för det räkenskapsår som bolaget har fått stödet.”

Tillväxtverkets handläggare har troligen aldrig sysslat med företagsbeskattning och var med säkerhet inte aktiva när reglerna om koncernbidrag kom till. Hade de varit det skulle de aldrig kunnat komma på en sådan tanke.

Reglerna om koncernbidrag finns i skattelagstiftningen. När de infördes till vid mitten av 1960-talet var skälet att företag, som av organisatoriska skäl delat upp sin verksamhet i flera bolag och skapat en koncern, inte skulle träffas av större skatt om ett eller flera företag i koncernen skulle gå med förlust, än om verksamheten bedrevs i ett enda aktiebolag. En svårtolkad praxis hade uppstått när företag börjat täcka underskott i koncernföretag genom olika former av överföringar från vinstgivande bolag. Reglerna försågs med ett antal begränsningar för att vinsterna inte skulle kunna föras över till andra mottagare än aktiebolag inom samma helägda koncern. Dessa regler finns fortfarande.

Om ett koncernbidragsgivande företag skulle nekas stöd skulle detta innebära att ett sådant företag behandlas sämre än om företagets verksamhet bedrivits som en gren av det mottagande bolagets verksamhet. Detta är inte en ideologisk fråga. Det bör inte heller vara en formalistisk fråga, utan ett statligt åtagande för att undvika onödiga konkurser. Koncernen är en enhet som tack vare koncernbidragen kan beskattas som ett enda företag. Det bör behandlas på samma sätt med rätten till stöd.

KONTAMINATION 23

I SvD den 11 juni kan man på sid 25 läsa  följande visdomsord apropå Rysslands och Kinas deformationskampanjer.
Men även Trump får. Vad?

Den sleven skulle man vilja se. Eller skopan?


Kontamination 22

FÖRETAGSSTÖD OCH KONCERNBIDRAG

FARs ordförande Johan Rippe och vd Karin Apelman argumenterar i DI den 1 juni vädjande och känslosamt för att koncernbidrag inte ska påverka rätten till stöd för korttidsarbete. ”We are a family” och i en familj stöttar och hjälper man varandra. Man ”använder koncernbidrag för att rädda jobb och verksamheter”.

Argumenten för att koncernbidrag inte bör påverka rätten till stöd är betydligt starkare än så.  Reglerna om koncernbidrag finns i skattelagstiftningen. När de infördes till vid mitten av 1960-talet var skälet att företag, som av organisatoriska skäl delat upp sin verksamhet i flera bolag och skapat en koncern, inte skulle träffas av större skatt om ett eller flera företag i koncernen skulle gå med förlust, än om verksamheten bedrevs i ett enda aktiebolag. En svårtolkad praxis hade uppstått när företag börjat täcka underskott i koncernföretag genom olika former av överföringar från vinstgivande bolag. Reglerna försågs med ett antal begränsningar för att vinsterna inte skulle kunna föras över till andra mottagare än aktiebolag inom samma helägda koncern. Dessa regler finns fortfarande.

Om ett koncernbidragsgivande företag skulle nekas stöd skulle detta innebära att ett sådant företag behandlas sämre än om företagets verksamhet bedrivits som en gren av det mottagande bolagets verksamhet. Det är koncernens resultat som bör vara avgörande om företagen ska erhålla stöd.

Det är för mig obegripligt att Rippe och Apelman verkar acceptera att stöd ska kunna nekas om koncernbidrag lämnas till ett av privatpersoner ägt holdingbolag. Koncernbidragsreglerna förhindrar att vinstmedel ska kunna överföras till mottagare utanför den helägda koncernen. Att mottagarbolaget är ett holdingbolag saknar betydelse. En utbetalning till en fysisk person är inte ett koncernbidrag utan en utdelning, och då gäller regeln om att stöd inte ska lämnas till utdelande bolag.

Detta är – som Rippe och Apelman skriver – inte en ideologisk fråga. Det bör inte heller vara en formalistisk fråga, utan ett statligt åtagande för att undvika onödiga konkurser. Koncernen är en enhet som tack vare koncernbidragen kan beskattas som ett enda företag. Det bör behandlas på samma sätt med rätten till stöd.