torsdag 25 juni 2009
SKATTERAPPORT FRÅN SVENSKT NÄRINGSLIV - VAR ÄR BOLAGSSKATTEN?
Svenskt Näringslivs skattekommission lämnade igår sin slutrapport Framtidens skatter-för fler och växande företag, konkurrenskraft och välstånd. En förhandsinformation kom i SvD under rubriken Det är dags för en skattereform. Rapporten presenterades och diskuterades på Svenskt Näringsliv inför en sakkunnig publik. Det är svårt att inte hålla med i kommissionens analys och resonemang om att framtidens skatter måste utformas så att risktagande och entreprenörskap stimuleras och skattesystemet blir internationellt konkurrenskraftigt. Ägarbeskattningen framhålls som en nyckelfråga. Åtgärder som främjar kapitaluppbyggnad är viktiga. Rättssäkerheten måste öka och krångel och adminstrativa bördor måste minska.
Det som genast faller en i tankarna är att avskaffa bolagsbeskattningen. En sådan åtgärd tillgodoser alla nämnda krav och önskemål. Skatten är dessutom relativt sett obetydlig som inkomstkälla för staten (motsvara bara drygt 5 procent av samtliga skatter och avgifter) och är i förhållande till alla andra skatter kolossalt dyr att adminstrera.
Bolagsskatten är otroligt komplicerad och gör skatteplanering synnerligen lönsam och sysselsätter arméer av skattekonsulter och akademiker. Detta förorsakar konkurrenssnedvridning, eftersom publika företag av etiska och likande skäl inte vill utsätta sig för den kritik som skatteplanering framkallar. Internationellt leder bolagsbeskattningen till ytterst svårlösliga konflikter mellan staterna, som slåss om beskattningsunderlaget.
Rent bisarrt blir det när man betänker att bolagsskatten förhindrar företagens egentliga syfte: att skapa nytt kapital och växa, dvs. gå med vinst. Det företag som gör det drabbas av en kostnad. Det företag som gör förlust, dvs. fördärvar värden som redan finns, betalar ingenting.
Bolagsskatten är en skatt som övervältras till företagens kunder (genom prissättningen) och anställda (genom lönesättningen) och inte bärs av företagen själva. Den är därför helt onödig. Tas den bort kommer utrymmet för utdelningar och lönebetalningar att öka, vilka beskattas. Den är till råga på allt instabil och beroende av konjunkturerna – det kanske inte blir några bolagsskatter alls för resultaten för 2008 och 2009.
Tas bolagsskatten på f.n. 26,3 procent bort, ökar avkastningen av kapitalet med 35 procent! Sverige blir ett lockande investeringsland för utländskt kapital. Om vi nödvändigtvis vill ”beskatta” dessa utlänningar” kan vi ta skatt av bolagen i samband med aktieutdelning. Så gör Estland, som redan avskaffat bolagsskatten på outdelade vinster. (Internationella konventioner hindrar eller begränsar våra möjligheter att beskatta utdelningarnas mottagare.) Då kan vi också avskaffa utdelningsbeskattningen av svenska aktieägare och därigenom lösa problemet med den ekonomiska dubbelbeskattningen av bolagsvinster, ett ekonomisk, juridiskt och praktiskt gissel som vidlåder dagens system. Det är väl också politiskt mer smältbart med en politik för att stärka företagsuppgyggnad genom att ta bort skatten i stället för att införa skattefrihet för arbetsfria inkomster?
Skattekommissionens slutrapport innehåller emellertid inte ett ord om bolagsbeskattningen. Vid presentationen framhöll Rune Andersson att bolagsbeskattningen inte uppfattats som något problem i de många företagarhearingar som kommissionen hållit. Och även Rune Andersson, med omfattande erfarenhet som företagare och företagsledare i börsföretag, bagatelliserade bolagsbeskattningen.
Det kanske finns goda skäl till att företagsledare inte uppfattar bolagsbeskattningen som ett stort problem, utan att andra skatter – marginalskatterna på arbetsinkomster, beskattning av utländska specialister, sociala avgifter och liknande ”dolda” skatter – ligger närmare till hands att diskutera. Och så förstås skatter på de egna uttagen och vinsterna (ägarskatterna). Det är lätt att förstå – och sympatisera med – att företagande inte direkt stimuleras av sådana skatter. Ett annat skäl kan vara att bolagsskatten träffar alla företag ungefär lika och därför lätt kan övervältras.
Veckan före Skattekommissionens presentation hölls emellertid i samma lokaler och med samma arrangör en stor internationell skattekonferens med EUs skattekommissionär László Kovács som inledare och med närvaro och aktivt deltagande av flera av världens ledande skatteekonomer och skattejurister, representanter för OECD, EU och den svenska regeringen. Vid den saknades inte problem att diskutera om bolagsbeskattningens effekter på ekonomisk tillväxt, bolagsskatterättsliga hinder för gränsöverskridande investeringar och företagsförflyttningar, omstruktureringar och åtgärder mot missbruk av skattereglerna mm. Några lösningar på problemen blev det – som vanligt – inte. De är alldeles för komplicerade.
Sammanfattningsvis. Kommissionen har utarbetat en utmärkt och angelägen rapport som dock helt utelämnat en komponent – den skadliga och onödiga bolagsbeskattningen. Den är värd en seriös diskussion.
Det som genast faller en i tankarna är att avskaffa bolagsbeskattningen. En sådan åtgärd tillgodoser alla nämnda krav och önskemål. Skatten är dessutom relativt sett obetydlig som inkomstkälla för staten (motsvara bara drygt 5 procent av samtliga skatter och avgifter) och är i förhållande till alla andra skatter kolossalt dyr att adminstrera.
Bolagsskatten är otroligt komplicerad och gör skatteplanering synnerligen lönsam och sysselsätter arméer av skattekonsulter och akademiker. Detta förorsakar konkurrenssnedvridning, eftersom publika företag av etiska och likande skäl inte vill utsätta sig för den kritik som skatteplanering framkallar. Internationellt leder bolagsbeskattningen till ytterst svårlösliga konflikter mellan staterna, som slåss om beskattningsunderlaget.
Rent bisarrt blir det när man betänker att bolagsskatten förhindrar företagens egentliga syfte: att skapa nytt kapital och växa, dvs. gå med vinst. Det företag som gör det drabbas av en kostnad. Det företag som gör förlust, dvs. fördärvar värden som redan finns, betalar ingenting.
Bolagsskatten är en skatt som övervältras till företagens kunder (genom prissättningen) och anställda (genom lönesättningen) och inte bärs av företagen själva. Den är därför helt onödig. Tas den bort kommer utrymmet för utdelningar och lönebetalningar att öka, vilka beskattas. Den är till råga på allt instabil och beroende av konjunkturerna – det kanske inte blir några bolagsskatter alls för resultaten för 2008 och 2009.
Tas bolagsskatten på f.n. 26,3 procent bort, ökar avkastningen av kapitalet med 35 procent! Sverige blir ett lockande investeringsland för utländskt kapital. Om vi nödvändigtvis vill ”beskatta” dessa utlänningar” kan vi ta skatt av bolagen i samband med aktieutdelning. Så gör Estland, som redan avskaffat bolagsskatten på outdelade vinster. (Internationella konventioner hindrar eller begränsar våra möjligheter att beskatta utdelningarnas mottagare.) Då kan vi också avskaffa utdelningsbeskattningen av svenska aktieägare och därigenom lösa problemet med den ekonomiska dubbelbeskattningen av bolagsvinster, ett ekonomisk, juridiskt och praktiskt gissel som vidlåder dagens system. Det är väl också politiskt mer smältbart med en politik för att stärka företagsuppgyggnad genom att ta bort skatten i stället för att införa skattefrihet för arbetsfria inkomster?
Skattekommissionens slutrapport innehåller emellertid inte ett ord om bolagsbeskattningen. Vid presentationen framhöll Rune Andersson att bolagsbeskattningen inte uppfattats som något problem i de många företagarhearingar som kommissionen hållit. Och även Rune Andersson, med omfattande erfarenhet som företagare och företagsledare i börsföretag, bagatelliserade bolagsbeskattningen.
Det kanske finns goda skäl till att företagsledare inte uppfattar bolagsbeskattningen som ett stort problem, utan att andra skatter – marginalskatterna på arbetsinkomster, beskattning av utländska specialister, sociala avgifter och liknande ”dolda” skatter – ligger närmare till hands att diskutera. Och så förstås skatter på de egna uttagen och vinsterna (ägarskatterna). Det är lätt att förstå – och sympatisera med – att företagande inte direkt stimuleras av sådana skatter. Ett annat skäl kan vara att bolagsskatten träffar alla företag ungefär lika och därför lätt kan övervältras.
Veckan före Skattekommissionens presentation hölls emellertid i samma lokaler och med samma arrangör en stor internationell skattekonferens med EUs skattekommissionär László Kovács som inledare och med närvaro och aktivt deltagande av flera av världens ledande skatteekonomer och skattejurister, representanter för OECD, EU och den svenska regeringen. Vid den saknades inte problem att diskutera om bolagsbeskattningens effekter på ekonomisk tillväxt, bolagsskatterättsliga hinder för gränsöverskridande investeringar och företagsförflyttningar, omstruktureringar och åtgärder mot missbruk av skattereglerna mm. Några lösningar på problemen blev det – som vanligt – inte. De är alldeles för komplicerade.
Sammanfattningsvis. Kommissionen har utarbetat en utmärkt och angelägen rapport som dock helt utelämnat en komponent – den skadliga och onödiga bolagsbeskattningen. Den är värd en seriös diskussion.
tisdag 23 juni 2009
ROT-AVDRAGET
Rotavdraget kan man ha synpunkter på. Har det någon effekt? Vilka gynnas? Med mera, med mera. Det ska jag inte skriva om nu.
Nu gäller det några av förslagets praktiska delar. Hur kommer det att fungera?
Det är ju meningen att kostnadsreduktionen ska komma husägaren snabbt tillgodo. Därför ska hantverkaren inte ta ut hela fakturabeloppet från husägaren/kunden utan reducera fakturan med halva ersättningen för arbetskostnaden (för material- och resekostnader m.m. ges ingen skattesubvention). Dessutom är det (helt korrekt) halva ersättningen för arbetskostnad plus moms som ska reduceras. Jag undrar hur många som kommer att göra fel där?
Sedan (när kunden har betalt fakturan) ska hantverkaren skicka in en ansökan till Skatteverket om att få det belopp som fakturan reducerats med. Men Skatteverket kanske anser att hantverkaren lagt alltför stor del av fakturabeloppet på arbetsersättning och alltför liten del på material. Ett typfall är en bergvärmeanläggning. Hur stor del av borrningskostnaden är arbetsersättning och hur mycket är material? Om hantverkaren beräknar att arbetskostnaden (inkl. moms) är 25.000 kr och därför reducerar sin faktura med 12.500 kr, men Skatteverket anser att arbetskostnaden ska beräknas till 5.000 kr och därför betalar ut 2.500 kr, så står hantverkaren där med skägget i brevlådan. Han måste då försöka få ut 10.000 kr extra av kunden, men kunden har kanske redan uttömt sina resurser och kan inte betala. Värmepumpen är installerad i kundens fastighet och borrhålet är på kundens tomt, så det finns ingen säkerhet för hantverkaren - bara en oprioriterad och osäkrad fordran. Eller så kanske kunden inte ens är betalningsskyldig om hantverkaren varit otydlig i offerten och avtalet.
Den fördel husägaren får genom att erhålla skattereduktionen direkt och inte behöva vänta på den till skatteavräkningen året därpå (som det varit hittills med hushållsnära tjänster) får hantverkaren betala genom att hans risk ökar. Det kan man kalla småföretagarvänligt.
Men sen kommer nästa krux. Den skatterabatt husägaren fått är bara preliminär. Hur många har förstått det? Begreppet preliminär dyker upp första gången i processen när hantverkaren ansöker hos Skatteverket om sina pengar. Sedan skickar Skatteverket ett meddelande till kunden om att hantverkaren begärt och fått ett visst belopp. Det står i det att man kan få högst 50.000 kr, men det vet nog de flesta som väntar sig så mycket pengar. Däremot står det inget om vilken inkomst han måste ha för att kunna tillgodogöra sig avdraget. Sedan får kunden i januari året därpå en kontrolluppgift från hantverkaren. Då vaknar han nog till och undrar vad som är på färde. Men då är det så dags! Har han inte tjänat tillräckligt under det föregående året, räcker skatten inte till för hela skattereduktionen. Sen när han får sitt deklarationsformulär i april upptäcker han också att han ska yrka skattereduktion för ROT-arbete. Det han trodde var klart i och med att han betalte sin reducerade faktura till hantverkaren för ett år sedan är inte alls klart. Nu blir det till att betala en del av skattereduktionen till Skatteverket som kvarskatt.
De senaste dagarna har enligt bl.a. DN Skatteverkets talesman Pia Blank Thörnroos varnat för att rabatten på detta sätt kan bli en skuldfälla. PBT uppskattar att en person som fått en preliminär skatterabatt på 50.000 kr behöver ha en inkomst på c:a 24.000 kr i månaden för att kunna få hela rabatten.
Det är i och för sig en helt korrekt och logisk konsekvens. Man kan inte få större rabatt på skatten än den skatt man får. Man får inga pengar därutöver. Så är det ju redan idag med avdraget för hushållsnära tjänster, men i det fallet vet ju kunden att han ska yrka sitt avdrag i nästa års deklaration och få reduktionen i samband med skatteåterbäringen. I det nya systemen tror kunden att saken är klar i och med fakturabetalningen. Han kanske inte ens har tänkt på att spara fakturan som underlag för sitt yrkande.
Alltså. Se upp med ROT-avdraget! Det är inte säkert att kunden slipper att betala den rabatt han fått av hantverkaren.
Nu gäller det några av förslagets praktiska delar. Hur kommer det att fungera?
Det är ju meningen att kostnadsreduktionen ska komma husägaren snabbt tillgodo. Därför ska hantverkaren inte ta ut hela fakturabeloppet från husägaren/kunden utan reducera fakturan med halva ersättningen för arbetskostnaden (för material- och resekostnader m.m. ges ingen skattesubvention). Dessutom är det (helt korrekt) halva ersättningen för arbetskostnad plus moms som ska reduceras. Jag undrar hur många som kommer att göra fel där?
Sedan (när kunden har betalt fakturan) ska hantverkaren skicka in en ansökan till Skatteverket om att få det belopp som fakturan reducerats med. Men Skatteverket kanske anser att hantverkaren lagt alltför stor del av fakturabeloppet på arbetsersättning och alltför liten del på material. Ett typfall är en bergvärmeanläggning. Hur stor del av borrningskostnaden är arbetsersättning och hur mycket är material? Om hantverkaren beräknar att arbetskostnaden (inkl. moms) är 25.000 kr och därför reducerar sin faktura med 12.500 kr, men Skatteverket anser att arbetskostnaden ska beräknas till 5.000 kr och därför betalar ut 2.500 kr, så står hantverkaren där med skägget i brevlådan. Han måste då försöka få ut 10.000 kr extra av kunden, men kunden har kanske redan uttömt sina resurser och kan inte betala. Värmepumpen är installerad i kundens fastighet och borrhålet är på kundens tomt, så det finns ingen säkerhet för hantverkaren - bara en oprioriterad och osäkrad fordran. Eller så kanske kunden inte ens är betalningsskyldig om hantverkaren varit otydlig i offerten och avtalet.
Den fördel husägaren får genom att erhålla skattereduktionen direkt och inte behöva vänta på den till skatteavräkningen året därpå (som det varit hittills med hushållsnära tjänster) får hantverkaren betala genom att hans risk ökar. Det kan man kalla småföretagarvänligt.
Men sen kommer nästa krux. Den skatterabatt husägaren fått är bara preliminär. Hur många har förstått det? Begreppet preliminär dyker upp första gången i processen när hantverkaren ansöker hos Skatteverket om sina pengar. Sedan skickar Skatteverket ett meddelande till kunden om att hantverkaren begärt och fått ett visst belopp. Det står i det att man kan få högst 50.000 kr, men det vet nog de flesta som väntar sig så mycket pengar. Däremot står det inget om vilken inkomst han måste ha för att kunna tillgodogöra sig avdraget. Sedan får kunden i januari året därpå en kontrolluppgift från hantverkaren. Då vaknar han nog till och undrar vad som är på färde. Men då är det så dags! Har han inte tjänat tillräckligt under det föregående året, räcker skatten inte till för hela skattereduktionen. Sen när han får sitt deklarationsformulär i april upptäcker han också att han ska yrka skattereduktion för ROT-arbete. Det han trodde var klart i och med att han betalte sin reducerade faktura till hantverkaren för ett år sedan är inte alls klart. Nu blir det till att betala en del av skattereduktionen till Skatteverket som kvarskatt.
De senaste dagarna har enligt bl.a. DN Skatteverkets talesman Pia Blank Thörnroos varnat för att rabatten på detta sätt kan bli en skuldfälla. PBT uppskattar att en person som fått en preliminär skatterabatt på 50.000 kr behöver ha en inkomst på c:a 24.000 kr i månaden för att kunna få hela rabatten.
Det är i och för sig en helt korrekt och logisk konsekvens. Man kan inte få större rabatt på skatten än den skatt man får. Man får inga pengar därutöver. Så är det ju redan idag med avdraget för hushållsnära tjänster, men i det fallet vet ju kunden att han ska yrka sitt avdrag i nästa års deklaration och få reduktionen i samband med skatteåterbäringen. I det nya systemen tror kunden att saken är klar i och med fakturabetalningen. Han kanske inte ens har tänkt på att spara fakturan som underlag för sitt yrkande.
Alltså. Se upp med ROT-avdraget! Det är inte säkert att kunden slipper att betala den rabatt han fått av hantverkaren.
måndag 22 juni 2009
SKATTEREDUKTION FÖR GÅVOR
Ja, så har nu Gåvoincitamentsutredningen kommit med sitt betänkande Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet, SOU 2009:59. Utredningen föreslår en skattereduktion för fysiska personer på 26,3 procent av gåvans värde. Procentsatsen är så vald eftersom skattesatsen för aktiebolag är 26,3 procent. Med skattereduktion - och inte avdragsrätt - blir värdet av skattestimulansen inte beroende av marginalskattens höjd. Med ett förflutet i skattevärlden delar jag utredaren Hases Per Sjöbloms skepsis till idén om avdragsrätt för gåvor.
Man kan först fråga sig varför stödjandet av ideell verksamhet ska gå över skattesystemet, som redan är överlastat av komplicerade regler. Skulle det inte vara bättre om stödet till forskning utformades så att den som tänker ge t.ex. 73.700 kr till ett angeläget ändamål begär att staten skjuter till 26.300 kr? Det är ju vad förslaget innebär för ett aktiebolag. Men jag tror inte att någon skulle acceptera det. Men om det döljs i det förhatliga skattesystemet uppnår man två positiva effekter: stöd till angelägna ändamål och lägre skatt.
Men skattereglernas syfte är att fastställa basen för hur mycket skatt som var och en ska betala. Vid inkomstbeskattningen avser avdragsrätten i första hand kostnader relaterade till inkomsten. Det är inkomsten "netto" efter avdrag för kostnaderna för deras förvärvande och bibehållande som beskattas.
Däremot föreligger inte avdragsrätt för privata levnadskostnader. Det finns emellertid rätt till vissa avdrag för att kompensera för särskilda sociala och medicinska problem eller handikapp, som direkt eller indirekt hänger samman med möjligheterna att förvärva en inkomst som förslår till en godtagbar försörjning.
Det finns också avdragsrätt för kostnader för omfördelning i tiden av inkomsterna genom avdrag för pensionsförsäkringspremier - men den rätten är begränsad. Slutligen finns det avdragsrätt för periodiska understöd i vissa rättsligt grundade situationer. Normalt är understöden skattepliktiga för mottagaren. Det är länge sen avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffades. Jobbskatteavdrag, skattereduktion för hushållsarbete och rotavdag är inkomstskattelättnader som inte har direkt med förvärvandet av egna inkomster att göra. Men de syftar alla till att underlätta för inkomsttagare att förvärva inkomster.
Avdragsrätt för gåvor är därför ett undantag av ett unikt slag för privata levnadskostnader. För den som inte sysslar med skattejuridik och skattepraktik, betyder det kanske inte så mycket med ett sådant brott mot systematiken i skattesystemet. Men ett redan komplicerat och överlastat skattesystem blir ännu mer komplicerat. För att få systemet att fungera måste det, som också med all tydlighet framgår av betänkandet, kringgärdas av en mängd restriktioner och villkor.
Men det finns också en annan invändning. En avdragsrätt innebär att en del av gåvan finansieras av det allmänna. Beroende på hur väl lagstiftaren lyckas definiera vilka organisationer som får vara mottagare av avdragsgilla gåvor, blir det den enskilde givaren som bestämmer vad vi andra måste vara med och finansiera. Den som vill stödja ett ändamål bör väl göra det av eget intresse och egen ekonomisk kraft och inte åka snålskjuts på andra. Det är väl inte särskilt hedervärt att ståta med ett bidrag till ett behjärtansvärt ändamål när man själv bara bär en del av kostnaden och det allmänna bekostar resten. Om stödet ordnades så som ovan skisserats, dvs. att en givare begär att staten ska fylla ut gåvan, tror jag att de flesta för skams skull fyller ut gåvan själv. Vem vill säga: "Jag har stött Röda Korset med 100.000 kr", om man bara betalt 73.700 kronor? "Do good with other peoples money", som Milton Friedman sa. Den som argumenterar för större privat delaktighet i finansieringen av ideella ändamål, bör väl inte låta stat och kommun stå för en del därav. Man kan tycka att skatterna är så höga att det krävs en skattelindring för att orka ge en gåva. Men medicinen är i så fall att sänka skatterna så att medborgarna tycker sig ha råd med gåvor till allmännyttiga ändamål, eller som PJ Anders Linder skriver i SvD: Det allra bästa vore förstås om skattetrycket vore så lågt och civilsamhället så rikt att det inte behövdes några särskilda ”gåvoincitament”.
Ett problem för sig som utredningen har diskuterat är hur en rätt till skatteincitament för gåvor ska förhålla sig till regler som begränsar avdrag för sponsring och andra kostnader i företagssektorn. De juridiska och praktiska svårigheterna med avdragsrätt för gåvor inom företagssektorn är ännu större än de ovan omnämnda praktiska och principiella problemen med avdragsrätt för privatpersoner. Dessa svårighet undviks enklast och bäst genom att bolagsbeskattningen avskaffas. I själva verket är det nog en förutsättning att bolagsbeskattningen avskaffas för att avdragsrätt för gåvor ska kunna införas.
Man kan först fråga sig varför stödjandet av ideell verksamhet ska gå över skattesystemet, som redan är överlastat av komplicerade regler. Skulle det inte vara bättre om stödet till forskning utformades så att den som tänker ge t.ex. 73.700 kr till ett angeläget ändamål begär att staten skjuter till 26.300 kr? Det är ju vad förslaget innebär för ett aktiebolag. Men jag tror inte att någon skulle acceptera det. Men om det döljs i det förhatliga skattesystemet uppnår man två positiva effekter: stöd till angelägna ändamål och lägre skatt.
Men skattereglernas syfte är att fastställa basen för hur mycket skatt som var och en ska betala. Vid inkomstbeskattningen avser avdragsrätten i första hand kostnader relaterade till inkomsten. Det är inkomsten "netto" efter avdrag för kostnaderna för deras förvärvande och bibehållande som beskattas.
Däremot föreligger inte avdragsrätt för privata levnadskostnader. Det finns emellertid rätt till vissa avdrag för att kompensera för särskilda sociala och medicinska problem eller handikapp, som direkt eller indirekt hänger samman med möjligheterna att förvärva en inkomst som förslår till en godtagbar försörjning.
Det finns också avdragsrätt för kostnader för omfördelning i tiden av inkomsterna genom avdrag för pensionsförsäkringspremier - men den rätten är begränsad. Slutligen finns det avdragsrätt för periodiska understöd i vissa rättsligt grundade situationer. Normalt är understöden skattepliktiga för mottagaren. Det är länge sen avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffades. Jobbskatteavdrag, skattereduktion för hushållsarbete och rotavdag är inkomstskattelättnader som inte har direkt med förvärvandet av egna inkomster att göra. Men de syftar alla till att underlätta för inkomsttagare att förvärva inkomster.
Avdragsrätt för gåvor är därför ett undantag av ett unikt slag för privata levnadskostnader. För den som inte sysslar med skattejuridik och skattepraktik, betyder det kanske inte så mycket med ett sådant brott mot systematiken i skattesystemet. Men ett redan komplicerat och överlastat skattesystem blir ännu mer komplicerat. För att få systemet att fungera måste det, som också med all tydlighet framgår av betänkandet, kringgärdas av en mängd restriktioner och villkor.
Men det finns också en annan invändning. En avdragsrätt innebär att en del av gåvan finansieras av det allmänna. Beroende på hur väl lagstiftaren lyckas definiera vilka organisationer som får vara mottagare av avdragsgilla gåvor, blir det den enskilde givaren som bestämmer vad vi andra måste vara med och finansiera. Den som vill stödja ett ändamål bör väl göra det av eget intresse och egen ekonomisk kraft och inte åka snålskjuts på andra. Det är väl inte särskilt hedervärt att ståta med ett bidrag till ett behjärtansvärt ändamål när man själv bara bär en del av kostnaden och det allmänna bekostar resten. Om stödet ordnades så som ovan skisserats, dvs. att en givare begär att staten ska fylla ut gåvan, tror jag att de flesta för skams skull fyller ut gåvan själv. Vem vill säga: "Jag har stött Röda Korset med 100.000 kr", om man bara betalt 73.700 kronor? "Do good with other peoples money", som Milton Friedman sa. Den som argumenterar för större privat delaktighet i finansieringen av ideella ändamål, bör väl inte låta stat och kommun stå för en del därav. Man kan tycka att skatterna är så höga att det krävs en skattelindring för att orka ge en gåva. Men medicinen är i så fall att sänka skatterna så att medborgarna tycker sig ha råd med gåvor till allmännyttiga ändamål, eller som PJ Anders Linder skriver i SvD: Det allra bästa vore förstås om skattetrycket vore så lågt och civilsamhället så rikt att det inte behövdes några särskilda ”gåvoincitament”.
Ett problem för sig som utredningen har diskuterat är hur en rätt till skatteincitament för gåvor ska förhålla sig till regler som begränsar avdrag för sponsring och andra kostnader i företagssektorn. De juridiska och praktiska svårigheterna med avdragsrätt för gåvor inom företagssektorn är ännu större än de ovan omnämnda praktiska och principiella problemen med avdragsrätt för privatpersoner. Dessa svårighet undviks enklast och bäst genom att bolagsbeskattningen avskaffas. I själva verket är det nog en förutsättning att bolagsbeskattningen avskaffas för att avdragsrätt för gåvor ska kunna införas.
Etiketter:
avdragsrätt,
Bolagsbeskattning,
företagsbeskattning,
gåvor,
skattekrångel,
skatter,
vinstbeskattning
torsdag 18 juni 2009
EUROPEAN TAX SYSTEMS COORDINATED FOR GROWTH?
Svenskt Näringsliv arrangerade 15 - 16 juni en tvådagarskonferens om internationell beskattning. Den stora frågan var om de europeiska skattesystemen var koordinerade för ekonomisk tillväxt. Efter välkomsthälsningar av SNs vd Urban Bäckström och konferensens arrangör, SNs skattechef Krister Andersson, inleddes konferensen av EUs kommissionär för skattefrågor, Lászlo Kovács.
Huvudämnet, som hade den för konferensen betecknande rubriken Taxation and Economic Growth, behandlade medlemsstaternas nationella skattepolitik och behovet av att ta bort beskattningshinder för gränsöverskridande investeringar. Moderator för diskussionen var Vito Tanzi, världsberömd ekonom med inriktning på offentlig finansiering och makroekonomi bl.a. med ledande positioner i IMF under 25 år. Inledningsanförandet hölls av OECDs biträdande chef för Skattepolitik och Administration (CTPA), Jens Lundsgaard. I panelen satt bl.a. Erik Kemmeren, professor i Internationell Beskattning och Internationell Skattelagstiftning vid Skatteinstitutet vid Universitetet i Tilburg, och en av världens mest inflytelserika författare inom Internationell Beskattning.
Därutöver hölls fyra seminarier med lika namnkunniga deltagare under rubrikerna Exit Taxes and Business Restructuring, Tax Aspects för Tradable Emission Permints, Anti-abuse Measures och VAT in the Internal Market. Såväl den inledande diskussionen som de olika seminarierna, av vilka en deltagare kunde följa endast två, eftersom sessionerna låg parallellt två och två, höll utomordentlig hög kvalitet.
Konferensens inriktning var således hur beskattningen, enkannerligen företagsbeskattningen, skulle utformas för att stimulera tillväxt. För den som har följt liknande debatter i decennier känns diskussionerna och synpunkterna välbekanta. Problemen är synnerligen engangerande men de förefaller oöverstigliga. När auditoriet inbjöds att ställa frågor begärde jag omedelbart ordet och bad om panelisternas bästa motiveringar till att bolagens vinster beskattas. Med tanke på de realekonomiska konsekvenserna av beskattningen och det rättsliga och praktiska problem de vållar, måste - hävdade jag - skälen för bolagsbeskattningen vara mycket starka.
Jag är kanske inte den mest objektiva bedömaren av reaktionerna, men det kändes som jag svurit i kyrkan. Det blev tyst, men Tanzi gav ordet till Erik Kemmeren, som motiverade bolagsbeskattningen med att eftersom egenföretagare beskattas måste bolagen beskattas. Tanzi framhöll att staterna måste ha ersättning för sina kostnader för att skapa förutsättningar för näringsverksamheten. Två väl kända men enligt min mening mycket svaga argument. Tanzis argument fick jag inte tillfälle att bemöta, men med Kemmeren uppstod viss diskussion inför auditoriet. Jag hävdade att jämförelsen var felaktig. Ett företags vinst utgör kapitaluppbyggnad och tjänar inget annat ändamål än att vara bas för framtida produktion, medan egenföretagarens företagsvinst är tillgänglig för privata dispositioner. Ett aktiebolags vinst är genom lagreglering oåtkomlig för ägarnas privata bruk eller åtkomlig endast under vissa begränsningar, som om de överträds leder till personlig beskattning som lön eller som utdelning. Om företagarvinsten kan kapslas in och göras oåtkomlig för privata dispositioner borde inte heller den beskattas. Inkomsten för en privatperson är basen för konsumtion och privata dispositioner, som utgör en välmotiverad och utmärkt bas för beskattning. Diskussionen med Kemmeren fortsatte under kaffepausen, men han vidhöll att det inte gick att skilja mellan företagarinkomst och bolagsvinst.
I mina studier av förklaringarna till bolagsbeskattningen har jag naturligtvis stött på både Kemmerens och Tanzis argument liksom många andra argument, men det är inte lätt att rangordna motiven. Genom dessa två ytterst eminenta sakkunniga på området, kan man kanske tillåtas dra slutsatsen att dessa två argummet är de viktigaste. Det är intressant men skrämmande. Mitt motargument mot Tanzi är att det ligger i statsmaktens intresse att skapa gynnsamma villkor för företagandet. Om staten tar marknadsmässigt betalt för det, förstör den det den lagt ner kostnader på för att åstadkomma, eftersom det då inte blir attraktivt att vara verksam i landet. Det utesluter inte att staten kan ta betalt för vissa exklusiva tjänster som bara ett visst företag eller en viss bransch har behov av. Eftersom beskattningen av företagsvinsten eller ersättningen för statens utlägg begränsar tillväxten av företagen och eftersom vinsten normalt är mycket lägre än lönesumman i ett företag, innebär beskattningen av vinsten att basen för den mycket större lönesumman reduceras och löneskatterna blir mindre än ökningen av vinstskatten.
Om de av Tanzi och Kemmeren framförda två argumenten är de främsta för bolagsbeskattningen, måste man allvarligt ifrågasätta om de monumentala problem som bolagsbeskattningen vållar är värda sitt pris. Estland har avskaffat bolagsbeskattningen för outdelade vinster. Det går utmärkt. Hela det problemkomplex som konferensen diskuterade skulle sjunka ihop som en sufflé om vi gjorde likadant.
En sammanfattning av skälen mot bolagsbeskattning finns här.
Huvudämnet, som hade den för konferensen betecknande rubriken Taxation and Economic Growth, behandlade medlemsstaternas nationella skattepolitik och behovet av att ta bort beskattningshinder för gränsöverskridande investeringar. Moderator för diskussionen var Vito Tanzi, världsberömd ekonom med inriktning på offentlig finansiering och makroekonomi bl.a. med ledande positioner i IMF under 25 år. Inledningsanförandet hölls av OECDs biträdande chef för Skattepolitik och Administration (CTPA), Jens Lundsgaard. I panelen satt bl.a. Erik Kemmeren, professor i Internationell Beskattning och Internationell Skattelagstiftning vid Skatteinstitutet vid Universitetet i Tilburg, och en av världens mest inflytelserika författare inom Internationell Beskattning.
Därutöver hölls fyra seminarier med lika namnkunniga deltagare under rubrikerna Exit Taxes and Business Restructuring, Tax Aspects för Tradable Emission Permints, Anti-abuse Measures och VAT in the Internal Market. Såväl den inledande diskussionen som de olika seminarierna, av vilka en deltagare kunde följa endast två, eftersom sessionerna låg parallellt två och två, höll utomordentlig hög kvalitet.
Konferensens inriktning var således hur beskattningen, enkannerligen företagsbeskattningen, skulle utformas för att stimulera tillväxt. För den som har följt liknande debatter i decennier känns diskussionerna och synpunkterna välbekanta. Problemen är synnerligen engangerande men de förefaller oöverstigliga. När auditoriet inbjöds att ställa frågor begärde jag omedelbart ordet och bad om panelisternas bästa motiveringar till att bolagens vinster beskattas. Med tanke på de realekonomiska konsekvenserna av beskattningen och det rättsliga och praktiska problem de vållar, måste - hävdade jag - skälen för bolagsbeskattningen vara mycket starka.
Jag är kanske inte den mest objektiva bedömaren av reaktionerna, men det kändes som jag svurit i kyrkan. Det blev tyst, men Tanzi gav ordet till Erik Kemmeren, som motiverade bolagsbeskattningen med att eftersom egenföretagare beskattas måste bolagen beskattas. Tanzi framhöll att staterna måste ha ersättning för sina kostnader för att skapa förutsättningar för näringsverksamheten. Två väl kända men enligt min mening mycket svaga argument. Tanzis argument fick jag inte tillfälle att bemöta, men med Kemmeren uppstod viss diskussion inför auditoriet. Jag hävdade att jämförelsen var felaktig. Ett företags vinst utgör kapitaluppbyggnad och tjänar inget annat ändamål än att vara bas för framtida produktion, medan egenföretagarens företagsvinst är tillgänglig för privata dispositioner. Ett aktiebolags vinst är genom lagreglering oåtkomlig för ägarnas privata bruk eller åtkomlig endast under vissa begränsningar, som om de överträds leder till personlig beskattning som lön eller som utdelning. Om företagarvinsten kan kapslas in och göras oåtkomlig för privata dispositioner borde inte heller den beskattas. Inkomsten för en privatperson är basen för konsumtion och privata dispositioner, som utgör en välmotiverad och utmärkt bas för beskattning. Diskussionen med Kemmeren fortsatte under kaffepausen, men han vidhöll att det inte gick att skilja mellan företagarinkomst och bolagsvinst.
I mina studier av förklaringarna till bolagsbeskattningen har jag naturligtvis stött på både Kemmerens och Tanzis argument liksom många andra argument, men det är inte lätt att rangordna motiven. Genom dessa två ytterst eminenta sakkunniga på området, kan man kanske tillåtas dra slutsatsen att dessa två argummet är de viktigaste. Det är intressant men skrämmande. Mitt motargument mot Tanzi är att det ligger i statsmaktens intresse att skapa gynnsamma villkor för företagandet. Om staten tar marknadsmässigt betalt för det, förstör den det den lagt ner kostnader på för att åstadkomma, eftersom det då inte blir attraktivt att vara verksam i landet. Det utesluter inte att staten kan ta betalt för vissa exklusiva tjänster som bara ett visst företag eller en viss bransch har behov av. Eftersom beskattningen av företagsvinsten eller ersättningen för statens utlägg begränsar tillväxten av företagen och eftersom vinsten normalt är mycket lägre än lönesumman i ett företag, innebär beskattningen av vinsten att basen för den mycket större lönesumman reduceras och löneskatterna blir mindre än ökningen av vinstskatten.
Om de av Tanzi och Kemmeren framförda två argumenten är de främsta för bolagsbeskattningen, måste man allvarligt ifrågasätta om de monumentala problem som bolagsbeskattningen vållar är värda sitt pris. Estland har avskaffat bolagsbeskattningen för outdelade vinster. Det går utmärkt. Hela det problemkomplex som konferensen diskuterade skulle sjunka ihop som en sufflé om vi gjorde likadant.
En sammanfattning av skälen mot bolagsbeskattning finns här.
söndag 14 juni 2009
ANDERS BORG MOTARBETAR FÖRSÄLJNINGEN AV SAAB
Hur stora förluster har SAAB Automobile? I en notis på E24 (2008-12-03) hade Saab då förlorat 45 miljoner kr i veckan i elva år. De sammanlagda förlusterna låg på 25.550 miljoner kr.
Om förlusterna motsvarar det skattemässiga underskottsavdraget – vilket de inom rimliga marginaler gör – kan SAAB tjäna in framtida vinster på bortåt 25 miljarder kronor utan skatt. Värdet av förlustavdraget är med en bolagsskattesats på 26,3 procent c:a 6 miljarder kr. Ett ganska ansenligt värde som GM skulle kunna dra nytta av om GM bara kunde få fart på SAABs verksamhet. Nu kan inte GM det och SAAB måste säljas.
Men då – hör och häpna – förlorar SAAB rätten till sina underskottsavdrag. En tillgångspost på 6 miljarder kronor går upp i rök! Varför? Jo, för att Gunnar Sträng och hans jurister i förslaget till lag om förlustutjämning (SOU 1958:35 s. 102, prop. 1960:30) tyckte att ”vad som ---i görligaste mån bör förhindras är att likvidations- eller konkursmässiga företag av detta slag börjar gå i handeln och utbjudes till nya aktieägare, som avser att igångsätta eller till företaget överföra vinstbringande verksamhet. Att i dylika fall fog helt saknas för en rätt att utnyttja företagets tidigare förlust är utan vidare uppenbart.”
Vad är det för grumlig tanke som ligger bakom denna uppfattning som envist bitit sig fast och fortfarande hävdas i Finansdepartementet? Inte ens en ekonomiskt skolad person som Anders Borg tycks förmå att se ljuset. Att ett företag får avdrag för tidigare års förluster är sedan närmare femtio år något självklart. Ja, varför skulle beskattningen skärpas bara för att ett företag går med omväxlande vinst och förlust? Men om det kommer in nya ägare efter ett förlustår, då förloras avdragsrätten. Varför?
Regeln har under årens lopp utformats lite olika. F.n. finns bl.a. en beloppsspärr, som innebär att förlustavdraget begränsas till 2 gånger köpeskillingen för bolagets aktier. Om någon betalar 12,5 mdr kr för SAAB får bolaget således behålla sina förlustavdrag. Men vem gör det? Bolaget har väl närmast ett negativt värde. I synnerhet som det förlorar en tillgångspost värd 6 mdr kr.
Vad som händer vid inskränkning av förlustavdragsrätten är bara att det avsedda skattetrycket på näringslivet skärps på ett godtyckligt sätt. Det skärps bl.a. som en följd av att antalet företag ökar. Om all näringsverksamhet bedrevs i ett enda företag skulle knappast någon förlust uppkomma. Med fler företag ökar sannolikheten för att något företag går med förlust. Den specialisering som är själva drivfjädern för ekonomisk utveckling, vilket redan Adam Smith observerade, leder alltså till en godtycklig skärpning av skattetrycket på grund av att individuella företag gör förluster. Förlusterna kan vara tillfälliga eller beroende av att företaget har för litet kapital eller liknande. Nya ägare eller nytt kapital från vissa gamla ägare skulle kanske vara rätt medicin. Precis som för SAAB.
En annan negativ effekt är att risktagandet ökar, vilket förskjuter avkastningskurvan, höjer avkastningskravet och minskar företagarens investeringsbenägenhet. Om en företagare eller uppfinnare som misslyckats kunde sälja sitt företag och få ersättning för värdet av dess förlustavdrag, skulle hans förlust och ekonomiska risktagande reduceras. Vore inte det bara bra?
Varför i hela friden ska skattetrycket över näringslivet ökas på grund av att någon förvärvar aktierna i ett företag som gjort förluster? Inte någonstans under de snart 50 år som det har funnits regler om förlustavdrag har frågan ställts om det är bra eller dåligt om ett förlustföretag får nya ägare. Det har tagits för givet att förvärv av aktier i ett förlustföretag är någonting osunt och som måste förhindras. Varför?
Att det är fult med handel med förlustavdrag är bara en följd av att någon sade så och att alla andra kritiklöst accepterade det.
I dessa yttersta dagar, när allt borde göras för att underlätta överföringen av SAAB i trygga händer, t.ex. genom att ta bort de destruktiva reglerna som förhindrar underskottsavdrag efter ägarskifte, vad händer då? Jo, Regeringen avger en skrivelse (Dnr Fi2009/4574, Ändringar i reglerna om beskattning av underskottsföretag) till Riksdagen där man aviserar en skärpning av reglerna om förlustavdrag. Skärpningen ska tillämpas fr.o.m. 5 juni 2009, proposition kommer senare. Skärpningen gäller just regeln om beloppsspärr.
Anders Borg. Tänk om! Dra tillbaka förslaget. Ta ett steg till. Avskaffa begränsningarna i rätten till underskottavdrag efter ägarskifte. Ekonomin skulle stimuleras, regelkrånglet och företagens adminstrativa börda skulle minska. Värdet på SAAB skulle öka med 6 miljarder kronor.
På köpet skulle vi slippa en form av konstruerad kriminalitet, och att somliga kan inte längre tjäna pengar på egen fräckhet och andras flathet eller laglydighet. Dyra konsulter skulle kunna göra något nyttigt och skattemyndigheterna kunde ägna sig åt verkliga skattefuskare. Näringslivets totala skattebelastning blir 26,3 procent som avsett är och inte högre, risktagandet minskar.
Om förlusterna motsvarar det skattemässiga underskottsavdraget – vilket de inom rimliga marginaler gör – kan SAAB tjäna in framtida vinster på bortåt 25 miljarder kronor utan skatt. Värdet av förlustavdraget är med en bolagsskattesats på 26,3 procent c:a 6 miljarder kr. Ett ganska ansenligt värde som GM skulle kunna dra nytta av om GM bara kunde få fart på SAABs verksamhet. Nu kan inte GM det och SAAB måste säljas.
Men då – hör och häpna – förlorar SAAB rätten till sina underskottsavdrag. En tillgångspost på 6 miljarder kronor går upp i rök! Varför? Jo, för att Gunnar Sträng och hans jurister i förslaget till lag om förlustutjämning (SOU 1958:35 s. 102, prop. 1960:30) tyckte att ”vad som ---i görligaste mån bör förhindras är att likvidations- eller konkursmässiga företag av detta slag börjar gå i handeln och utbjudes till nya aktieägare, som avser att igångsätta eller till företaget överföra vinstbringande verksamhet. Att i dylika fall fog helt saknas för en rätt att utnyttja företagets tidigare förlust är utan vidare uppenbart.”
Vad är det för grumlig tanke som ligger bakom denna uppfattning som envist bitit sig fast och fortfarande hävdas i Finansdepartementet? Inte ens en ekonomiskt skolad person som Anders Borg tycks förmå att se ljuset. Att ett företag får avdrag för tidigare års förluster är sedan närmare femtio år något självklart. Ja, varför skulle beskattningen skärpas bara för att ett företag går med omväxlande vinst och förlust? Men om det kommer in nya ägare efter ett förlustår, då förloras avdragsrätten. Varför?
Regeln har under årens lopp utformats lite olika. F.n. finns bl.a. en beloppsspärr, som innebär att förlustavdraget begränsas till 2 gånger köpeskillingen för bolagets aktier. Om någon betalar 12,5 mdr kr för SAAB får bolaget således behålla sina förlustavdrag. Men vem gör det? Bolaget har väl närmast ett negativt värde. I synnerhet som det förlorar en tillgångspost värd 6 mdr kr.
Vad som händer vid inskränkning av förlustavdragsrätten är bara att det avsedda skattetrycket på näringslivet skärps på ett godtyckligt sätt. Det skärps bl.a. som en följd av att antalet företag ökar. Om all näringsverksamhet bedrevs i ett enda företag skulle knappast någon förlust uppkomma. Med fler företag ökar sannolikheten för att något företag går med förlust. Den specialisering som är själva drivfjädern för ekonomisk utveckling, vilket redan Adam Smith observerade, leder alltså till en godtycklig skärpning av skattetrycket på grund av att individuella företag gör förluster. Förlusterna kan vara tillfälliga eller beroende av att företaget har för litet kapital eller liknande. Nya ägare eller nytt kapital från vissa gamla ägare skulle kanske vara rätt medicin. Precis som för SAAB.
En annan negativ effekt är att risktagandet ökar, vilket förskjuter avkastningskurvan, höjer avkastningskravet och minskar företagarens investeringsbenägenhet. Om en företagare eller uppfinnare som misslyckats kunde sälja sitt företag och få ersättning för värdet av dess förlustavdrag, skulle hans förlust och ekonomiska risktagande reduceras. Vore inte det bara bra?
Varför i hela friden ska skattetrycket över näringslivet ökas på grund av att någon förvärvar aktierna i ett företag som gjort förluster? Inte någonstans under de snart 50 år som det har funnits regler om förlustavdrag har frågan ställts om det är bra eller dåligt om ett förlustföretag får nya ägare. Det har tagits för givet att förvärv av aktier i ett förlustföretag är någonting osunt och som måste förhindras. Varför?
Att det är fult med handel med förlustavdrag är bara en följd av att någon sade så och att alla andra kritiklöst accepterade det.
I dessa yttersta dagar, när allt borde göras för att underlätta överföringen av SAAB i trygga händer, t.ex. genom att ta bort de destruktiva reglerna som förhindrar underskottsavdrag efter ägarskifte, vad händer då? Jo, Regeringen avger en skrivelse (Dnr Fi2009/4574, Ändringar i reglerna om beskattning av underskottsföretag) till Riksdagen där man aviserar en skärpning av reglerna om förlustavdrag. Skärpningen ska tillämpas fr.o.m. 5 juni 2009, proposition kommer senare. Skärpningen gäller just regeln om beloppsspärr.
Anders Borg. Tänk om! Dra tillbaka förslaget. Ta ett steg till. Avskaffa begränsningarna i rätten till underskottavdrag efter ägarskifte. Ekonomin skulle stimuleras, regelkrånglet och företagens adminstrativa börda skulle minska. Värdet på SAAB skulle öka med 6 miljarder kronor.
På köpet skulle vi slippa en form av konstruerad kriminalitet, och att somliga kan inte längre tjäna pengar på egen fräckhet och andras flathet eller laglydighet. Dyra konsulter skulle kunna göra något nyttigt och skattemyndigheterna kunde ägna sig åt verkliga skattefuskare. Näringslivets totala skattebelastning blir 26,3 procent som avsett är och inte högre, risktagandet minskar.
tisdag 9 juni 2009
SKÄRPNING AV REGLERNA OM UNDERSKOTTSAVDRAG
Finansdepartementets förslag, Dnr Fi2009/4574
Ett riktigt dåligt förslag. Det är både onödigt och skadligt.
Ett av skatterättens besvärligaste områden gäller reglerna om underskottsavdrag, eller förlustutjämning som det hette förr i tiden. Om ett företag gjort förlust under ett år och ett senare år gör vinst, finns det möjlighet att dra av den gamla förlusten mot den aktuella vinsten. Detta ter sig för det förlustdrabbade företaget – och det flesta normalt tänkande människor – knappast som en generositet från lagstiftaren utan snarast som en självklarhet. Likväl har rätt till underskottsavdrag (förlustutjäming) inte funnits i svensk rätt längre än sedan 1961. När rätten till avdrag infördes kringgärdades den av ett antal begränsningar. En omständighet som gjorde att avdragsrätten föll bort var att aktierna (helt eller i stor utsträckning) bytt ägare efter förlusten. Man ville förhindra att aktierna i handelsbolag ”gick i handeln” som man uttryckte det (SOU 1958:35 s. 102). Denna tanke har sedan dess anfäktat lagstiftaren, men eftersom reglerna slagit både för hårt och släppt igenom stötande fall, har reglerna omarbetats ett antal gånger. Nuvarande regelsystem infördes 1994, prop. 1993/94:50, SFS 1993:1539. Reglerna intogs i en särskild lag om Avdrag för underskott av näringsverksamhet (AUL).
För att förhindra handel med förlustavdrag (dvs. handel med aktier i förlustbolag), har tillskapats ett regelkomplex som begränsar eller förhindrar sådan handel. Det finns bl.a. en regel om en beloppsspärr. Syftet med beloppsspärren är att förhindra handel med förlustbolag, dvs. aktier i skalbolag som i stort sett inte innehåller andra tillgångar än värdet av ett förlustavdrag. Spärren medför en reducering av underskottsavdraget som är kopplat till den köpeskilling som har betalats för aktierna i bolaget. Det underskottsavdrag som får behållas får motsvara högst 200 procent av köpeskillingen. Därigenom minskas incitamentet för förvärv som mer eller mindre betingas av att förvärva underskottsavdrag. Det finns dessutom en bestämmelse om kapitaltillskott vid beräkningen av beloppsspärren som syftar till att göra beloppsspärren effektiv. Om säljaren gör ett stort kapitaltillskott inför en avyttring av aktierna, ökar dessa i värde med kapitaltillskottet. Därmed ökar köpeskillingen för aktierna och ett belopp motsvarande dubbla ökningen skulle ge rätt till förlustutjämning. Det förhindras genom att ägartillskott som gjorts (inom 2 år) före ägarförändringen inte medräknas.
I samband med tillkomsten av Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, infördes reglerna i 40 kap. I samband därmed utsattes reglerna för kraftig kritik. I sitt yttrande över lagrådsremissen ifrågasatte Lagrådet själva idén om begränsning av förlustavdragsrätten – inte bara på grund av ägarskifte utan rent av som ett medel mot handel med förlustavdrag. Lagrådet framhöll att staten inte torde ha utgått från större uttag av inkomstskatt från företagssektorn än 28 procent av nettovinsten, dvs. 28 procent av skillnaden mellan uppkomna överskott och underskott. Slopandet av rätten att dra av (kvitta) vissa underskott mot överskott leder till att det faktiska skatteuttaget blir högre än 28 procent av den samlade nettovinsten. För det enskilda företaget innebär förbudet mot kvittning att hela underskottet måste – om företaget skall leva vidare – täckas av beskattat kapital.
Till detta kom att Lagrådet inte ansåg att förslaget uppfyllde rimliga krav på måluppfyllnad, rättssäkerhet och en i praktiken hanterlig rättstillämpning. Till följd av sin komplexitet skulle förslaget inte kunna tillämpas på åsyftat sätt. En korrekt tillämpning av reglerna skulle i åtskilliga fall komma att leda till ett materiellt mindre tillfredsställande resultat. Avdragsspärrarna skulle kunna utlösas av ägarförändringar som framstår som betydelselösa i sammanhanget, medan i andra fall väsentliga strukturella förändringar skulle kunna äga rum utan att rätten till avdrag påverkas.
Som Lagrådet förutsett har reglerna inte hållit måttet. I ett överklagat förhandsbesked från Skatterättsnämnden (SRN) har Regeringsrätten (RR) prövat tillämpningen av beloppsspärren. Ett företag ställde frågan om ett ägarskifte som skedde genom en nyemission skulle drabbas av beloppsspärren. SRN konstaterade att eftersom bestämmelsen endast tar sikte på kapitaltillskott som lämnats före ägarförändringen kunde själva utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet inte samtidigt behandlas som ett sådant kapitaltillskott som skulle minska utgiften. RR instämde i SRNs bedömning, RÅ 2007 ref. 58.
Detta förhandsbesked har nu fått Finansdepartementet att reagera. Inte heller den nyemission varigenom ägarförändring uppstår ska få medräknas. Regeringen ser ett sådant hot mot skattesystemet att den föreslår en lagändring som ska tillämpas på kapitaltillskott som lämnats redan från och med den 5 juni 2009. Den regel som Lagrådet på sin tid avstyrkte på grund av sin komplexitet och bristande träffsäkerhet ska nu alltså kompletteras med ytterligare ett moment. Och inte nog med det. Eftersom tillägget kan träffa transaktioner som inte i första hand dikteras av intresset att komma över förlustavdragen, föreslås en undantagsbestämmelse. Om det är uppenbart att förvärvaren genom kapitaltillskottet har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde som motsvarar tillskottet, ska utgiften inte minskas med kapitaltillskottet. Vid bedömningen av om förvärvaren har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde ska hänsyn inte tas till tillgångar som underskottsföretaget kan antas ha förvärvat i samråd med den nya ägaren. Rättspraxis kommer alltså att behöva ta ställning till vad som är ”verkligt och särskilt värde”, huruvida det är ”uppenbart” att förvärvaren fått det, och att det inte finns något elakt samförstånd mellan köparen och företaget angående ett sådant förvärv. Förlustavdragen omfattar ofta mycket stora belopp; tiotals eller hundratals miljoner kronor eller ännu mer. Det är ingen djärv gissning att stort skarpsinne av landets ledande skattekonsulter till dryga kostnader kommer att läggas ned på att visa att dessa förutsättningar föreligger.
Varför behövs denna regel? Varför behövs över huvud taget begränsningar av förlustavdraget vid ägarskifte?
Varför i hela friden ska skattetrycket över näringslivet ökas på grund av att ett företag förvärvar aktierna i ett företag som gjort förluster? Inte någonstans under de snart 50 år som det har funnits regler om förlustavdrag har frågan ställts om det är bra eller dåligt om ett förlustföretag får nya ägare. Det har tagits för givet att förvärv av aktier i ett förlustföretag är någonting osunt och som måste förhindras. Varför?
Vad som händer vid inskränkning av förlustavdragsrätten är bara att det avsedda skattetrycket på näringslivet skärps på ett godtyckligt sätt. Det skärps bl.a. som en följd av att antalet företag ökar. Om all näringsverksamhet bedrevs i ett enda företag skulle nämligen knappast någon förlust uppkomma. Med fler företag ökar sannolikheten för att något företag går med förlust. Den specialisering som är själva drivfjädern för ekonomisk utveckling, vilket redan Adam Smith observerade, leder alltså till en godtycklig skärpning av skattetrycket på grund av att individuella företag gör förluster. Förlusterna kan vara tillfälliga eller beroende av att företaget har för litet kapital eller liknande. Nya ägare eller nytt kapital från vissa gamla ägare skulle kanske vara rätt medicin.
En annan negativ effekt är att risktagandet ökar, vilket förskjuter avkastningskurvan, höjer avkastningskravet och minskar företagarens investeringsbenägenhet. Om en företagare eller uppfinnare som misslyckats kunde sälja sitt företag och få ersättning för värdet av dess förlustavdrag, skulle hans förlust och ekonomiska risktagande reduceras. Är inte det bara bra?
Ja, men handeln med förlustbolag som bara är tomma skal är väl något i grunden osunt? Nej varför det? Det är ett sätt att snabbt få betalning för de värden som förlustavdragen representerar. Det är väl bara bra att den, som inte genast – men på längre sikt – hoppas kunna generera vinster, snabbt kan tillgodogöra sig det värde som ligger i förlustavdraget. Han får ju då omedelbart ett kapitaltillskott. Det är från både affärsmässiga och samhälleliga synpunkter bara bra att han kan behålla verksamheten med utrustning och personal (genom att flytta över den till ett nytt bolag) så att värdet av underskottet isoleras och kan avyttras. En köpare skulle kanske inte alls vilja ha företagets inkråm eller ta över ansvaret för personal som han kanske inte alls behöver.
Vad är det för fara med att tillåta förlustavdrag trots ägarskifte? Samma krav på bevisning av de förlustbringande kostnadernas avdragsgillhet föreligger ju som om kostnaderna kunnat dras av löpande mot inkomster. Det står skattemyndigheten fritt att bortse från förluster som baseras på omständigheter som inte längre kan konstateras eller bedömas – kort sagt vanliga beviskrav gäller. Men detta gäller ju även om ägarskifte inte skett.
Att det är fult med handel med förlustavdrag är bara en följd av att någon sade så och att alla andra kritiklöst accepterade det. Ta bort kainsstämpeln så försvinner alla skumraskförsök till förlustavdrag trots ägarskifte. Vi slipper en form av konstruerad kriminalitet, och somliga kan inte längre tjäna pengar på egen fräckhet och andras flathet eller laglydighet. Dyra konsulter skulle kunna göra något nyttigt och skattemyndigheterna kunde ägna sig åt verkliga skattefuskare. Näringslivets totala skattebelastning blir 26,3 procent som avsett är och inte högre, risktagandet minskar.
Förslaget gläder inga andra än skattekonsulterna. Begränsningen av underskottsavdag baseras på en grumligt tänkt moralistisk föreställning. Den tillfredsställer politiker, som tror att de motarbetar ett osunt beteende - som i själva verket är ekonomiskt nyttigt. För alla andra är förslaget onödigt, dumt och skadligt. Genomför det inte! I stället för att ytterligare komplicera lagstiftningen med ännu en regel med ett luddigt undantag och försämra betingelserna för att bedriva näringsverksamhet bör lagstiftningen om underskottsavdrag i stället helt avskaffas.
Ett riktigt dåligt förslag. Det är både onödigt och skadligt.
Ett av skatterättens besvärligaste områden gäller reglerna om underskottsavdrag, eller förlustutjämning som det hette förr i tiden. Om ett företag gjort förlust under ett år och ett senare år gör vinst, finns det möjlighet att dra av den gamla förlusten mot den aktuella vinsten. Detta ter sig för det förlustdrabbade företaget – och det flesta normalt tänkande människor – knappast som en generositet från lagstiftaren utan snarast som en självklarhet. Likväl har rätt till underskottsavdrag (förlustutjäming) inte funnits i svensk rätt längre än sedan 1961. När rätten till avdrag infördes kringgärdades den av ett antal begränsningar. En omständighet som gjorde att avdragsrätten föll bort var att aktierna (helt eller i stor utsträckning) bytt ägare efter förlusten. Man ville förhindra att aktierna i handelsbolag ”gick i handeln” som man uttryckte det (SOU 1958:35 s. 102). Denna tanke har sedan dess anfäktat lagstiftaren, men eftersom reglerna slagit både för hårt och släppt igenom stötande fall, har reglerna omarbetats ett antal gånger. Nuvarande regelsystem infördes 1994, prop. 1993/94:50, SFS 1993:1539. Reglerna intogs i en särskild lag om Avdrag för underskott av näringsverksamhet (AUL).
För att förhindra handel med förlustavdrag (dvs. handel med aktier i förlustbolag), har tillskapats ett regelkomplex som begränsar eller förhindrar sådan handel. Det finns bl.a. en regel om en beloppsspärr. Syftet med beloppsspärren är att förhindra handel med förlustbolag, dvs. aktier i skalbolag som i stort sett inte innehåller andra tillgångar än värdet av ett förlustavdrag. Spärren medför en reducering av underskottsavdraget som är kopplat till den köpeskilling som har betalats för aktierna i bolaget. Det underskottsavdrag som får behållas får motsvara högst 200 procent av köpeskillingen. Därigenom minskas incitamentet för förvärv som mer eller mindre betingas av att förvärva underskottsavdrag. Det finns dessutom en bestämmelse om kapitaltillskott vid beräkningen av beloppsspärren som syftar till att göra beloppsspärren effektiv. Om säljaren gör ett stort kapitaltillskott inför en avyttring av aktierna, ökar dessa i värde med kapitaltillskottet. Därmed ökar köpeskillingen för aktierna och ett belopp motsvarande dubbla ökningen skulle ge rätt till förlustutjämning. Det förhindras genom att ägartillskott som gjorts (inom 2 år) före ägarförändringen inte medräknas.
I samband med tillkomsten av Inkomstskattelagen (1999:1229), IL, infördes reglerna i 40 kap. I samband därmed utsattes reglerna för kraftig kritik. I sitt yttrande över lagrådsremissen ifrågasatte Lagrådet själva idén om begränsning av förlustavdragsrätten – inte bara på grund av ägarskifte utan rent av som ett medel mot handel med förlustavdrag. Lagrådet framhöll att staten inte torde ha utgått från större uttag av inkomstskatt från företagssektorn än 28 procent av nettovinsten, dvs. 28 procent av skillnaden mellan uppkomna överskott och underskott. Slopandet av rätten att dra av (kvitta) vissa underskott mot överskott leder till att det faktiska skatteuttaget blir högre än 28 procent av den samlade nettovinsten. För det enskilda företaget innebär förbudet mot kvittning att hela underskottet måste – om företaget skall leva vidare – täckas av beskattat kapital.
Till detta kom att Lagrådet inte ansåg att förslaget uppfyllde rimliga krav på måluppfyllnad, rättssäkerhet och en i praktiken hanterlig rättstillämpning. Till följd av sin komplexitet skulle förslaget inte kunna tillämpas på åsyftat sätt. En korrekt tillämpning av reglerna skulle i åtskilliga fall komma att leda till ett materiellt mindre tillfredsställande resultat. Avdragsspärrarna skulle kunna utlösas av ägarförändringar som framstår som betydelselösa i sammanhanget, medan i andra fall väsentliga strukturella förändringar skulle kunna äga rum utan att rätten till avdrag påverkas.
Som Lagrådet förutsett har reglerna inte hållit måttet. I ett överklagat förhandsbesked från Skatterättsnämnden (SRN) har Regeringsrätten (RR) prövat tillämpningen av beloppsspärren. Ett företag ställde frågan om ett ägarskifte som skedde genom en nyemission skulle drabbas av beloppsspärren. SRN konstaterade att eftersom bestämmelsen endast tar sikte på kapitaltillskott som lämnats före ägarförändringen kunde själva utgiften för att förvärva det bestämmande inflytandet inte samtidigt behandlas som ett sådant kapitaltillskott som skulle minska utgiften. RR instämde i SRNs bedömning, RÅ 2007 ref. 58.
Detta förhandsbesked har nu fått Finansdepartementet att reagera. Inte heller den nyemission varigenom ägarförändring uppstår ska få medräknas. Regeringen ser ett sådant hot mot skattesystemet att den föreslår en lagändring som ska tillämpas på kapitaltillskott som lämnats redan från och med den 5 juni 2009. Den regel som Lagrådet på sin tid avstyrkte på grund av sin komplexitet och bristande träffsäkerhet ska nu alltså kompletteras med ytterligare ett moment. Och inte nog med det. Eftersom tillägget kan träffa transaktioner som inte i första hand dikteras av intresset att komma över förlustavdragen, föreslås en undantagsbestämmelse. Om det är uppenbart att förvärvaren genom kapitaltillskottet har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde som motsvarar tillskottet, ska utgiften inte minskas med kapitaltillskottet. Vid bedömningen av om förvärvaren har fått tillgångar av verkligt och särskilt värde ska hänsyn inte tas till tillgångar som underskottsföretaget kan antas ha förvärvat i samråd med den nya ägaren. Rättspraxis kommer alltså att behöva ta ställning till vad som är ”verkligt och särskilt värde”, huruvida det är ”uppenbart” att förvärvaren fått det, och att det inte finns något elakt samförstånd mellan köparen och företaget angående ett sådant förvärv. Förlustavdragen omfattar ofta mycket stora belopp; tiotals eller hundratals miljoner kronor eller ännu mer. Det är ingen djärv gissning att stort skarpsinne av landets ledande skattekonsulter till dryga kostnader kommer att läggas ned på att visa att dessa förutsättningar föreligger.
Varför behövs denna regel? Varför behövs över huvud taget begränsningar av förlustavdraget vid ägarskifte?
Varför i hela friden ska skattetrycket över näringslivet ökas på grund av att ett företag förvärvar aktierna i ett företag som gjort förluster? Inte någonstans under de snart 50 år som det har funnits regler om förlustavdrag har frågan ställts om det är bra eller dåligt om ett förlustföretag får nya ägare. Det har tagits för givet att förvärv av aktier i ett förlustföretag är någonting osunt och som måste förhindras. Varför?
Vad som händer vid inskränkning av förlustavdragsrätten är bara att det avsedda skattetrycket på näringslivet skärps på ett godtyckligt sätt. Det skärps bl.a. som en följd av att antalet företag ökar. Om all näringsverksamhet bedrevs i ett enda företag skulle nämligen knappast någon förlust uppkomma. Med fler företag ökar sannolikheten för att något företag går med förlust. Den specialisering som är själva drivfjädern för ekonomisk utveckling, vilket redan Adam Smith observerade, leder alltså till en godtycklig skärpning av skattetrycket på grund av att individuella företag gör förluster. Förlusterna kan vara tillfälliga eller beroende av att företaget har för litet kapital eller liknande. Nya ägare eller nytt kapital från vissa gamla ägare skulle kanske vara rätt medicin.
En annan negativ effekt är att risktagandet ökar, vilket förskjuter avkastningskurvan, höjer avkastningskravet och minskar företagarens investeringsbenägenhet. Om en företagare eller uppfinnare som misslyckats kunde sälja sitt företag och få ersättning för värdet av dess förlustavdrag, skulle hans förlust och ekonomiska risktagande reduceras. Är inte det bara bra?
Ja, men handeln med förlustbolag som bara är tomma skal är väl något i grunden osunt? Nej varför det? Det är ett sätt att snabbt få betalning för de värden som förlustavdragen representerar. Det är väl bara bra att den, som inte genast – men på längre sikt – hoppas kunna generera vinster, snabbt kan tillgodogöra sig det värde som ligger i förlustavdraget. Han får ju då omedelbart ett kapitaltillskott. Det är från både affärsmässiga och samhälleliga synpunkter bara bra att han kan behålla verksamheten med utrustning och personal (genom att flytta över den till ett nytt bolag) så att värdet av underskottet isoleras och kan avyttras. En köpare skulle kanske inte alls vilja ha företagets inkråm eller ta över ansvaret för personal som han kanske inte alls behöver.
Vad är det för fara med att tillåta förlustavdrag trots ägarskifte? Samma krav på bevisning av de förlustbringande kostnadernas avdragsgillhet föreligger ju som om kostnaderna kunnat dras av löpande mot inkomster. Det står skattemyndigheten fritt att bortse från förluster som baseras på omständigheter som inte längre kan konstateras eller bedömas – kort sagt vanliga beviskrav gäller. Men detta gäller ju även om ägarskifte inte skett.
Att det är fult med handel med förlustavdrag är bara en följd av att någon sade så och att alla andra kritiklöst accepterade det. Ta bort kainsstämpeln så försvinner alla skumraskförsök till förlustavdrag trots ägarskifte. Vi slipper en form av konstruerad kriminalitet, och somliga kan inte längre tjäna pengar på egen fräckhet och andras flathet eller laglydighet. Dyra konsulter skulle kunna göra något nyttigt och skattemyndigheterna kunde ägna sig åt verkliga skattefuskare. Näringslivets totala skattebelastning blir 26,3 procent som avsett är och inte högre, risktagandet minskar.
Förslaget gläder inga andra än skattekonsulterna. Begränsningen av underskottsavdag baseras på en grumligt tänkt moralistisk föreställning. Den tillfredsställer politiker, som tror att de motarbetar ett osunt beteende - som i själva verket är ekonomiskt nyttigt. För alla andra är förslaget onödigt, dumt och skadligt. Genomför det inte! I stället för att ytterligare komplicera lagstiftningen med ännu en regel med ett luddigt undantag och försämra betingelserna för att bedriva näringsverksamhet bör lagstiftningen om underskottsavdrag i stället helt avskaffas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)