måndag 25 november 2013

SANCTA SIMPLICITAS

Europaportalen kan man den 25 november läsa följande:

EU på jakt efter skattesmitande företag

Kommissionen vill dra åt tumskruvarna på företag som försöker undvika att betala skatt.
Kommissionens förslag, som presenterades på måndagen, riktar framför allt in sig på så kallade brevlådeföretag som sätts upp i lågskatteländer som Irland och Nederländerna så att storföretag ska kunna betala mindre skatt.
– Vi anpassar lagsstiftningen till verkligheten på marknaden och stänger av möjligheterna till aggressiv skatteplanering, sade EU:s skattekommissionär Algirdas Šemeta när han presenterade förslaget.
Förslaget ska täppa till luckor i tidigare lagstiftning gällande beskattning för moder- och dotterbolag som hör hemma i olika medlemsländer. EU-lagen skulle se till att företag inte skulle dubbelbeskattas. Men enligt kommissionen har företag utnyttjat kryphål i lagstiftningen för att helt slippa betala skatt. Bland företag om använder sig av brevlådeföretag finns Apple, Coca Cola, Nike och Amazon.
För att kommissionens förslag ska bli verklighet krävs att alla medlemsländer och EU-parlamentet ställer sig bakom det.

Vill man jaga bort utomeuropeiska investerare?

Avskaffa bolagsbeskattningen så försvinner problemet.

DI

lördag 16 november 2013

SPONSRING, SPONSRING, SPONSRING ALLIANCE OIL

För vilken gång i ordningen diskuteras sponsring av kulturen?

Den 16 november kommenterar Sanna Rayman i SvD att Kulturnytt i Sveriges Radio rapporterat att kulturen har svårt att få in pengar från näringslivet. Enligt en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys (det finns en sådan myndighet!!) går de pengar som företagen skjuter in i kulturbranscherna primärt till ”kulturjättarna” (8/11).

Om det är svårt att få pengar från företagen beror det väl (tyvärr) på att bidragen inte är till någon nytta för företagens  verksamhet. Om de inte är det är de enligt Aktiebolagslagen (2005:551), AL, förbjudna att ge gåvor.

AL har i 17 kap. särskilda regler till skyddande av både aktieägares och borgenärers intressen i fråga om "värdeöverföringar från bolaget". I 5 § stadgas att bolagsstämman eller, om saken med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse, styrelsen, får besluta om gåva till allmännyttigt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets art, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt och gåvan inte strider mot 3 §. (3 § handlar om skyddet för bolagets bundna kapital). Det föreligger återbäringsansvar enligt 6 § för den som i ond tro mottagit värdeöverföring; bristtäckningsansvar föreligger enligt 7 § för den som medverkat till beslut om värdeöverföring.

En gåva är således någonting helt främmande för ett aktiebolag. Det är i första hand en fråga för bolagsstämman att besluta om och därmed snarast en vinstdisposition. I andra hand en styrelsefråga. Även bolagets verkställande direktör anses inom ramen för den löpande förvaltningen få kunna lämna smärre bidrag eller gåvor (Karnov del I, bokverk 2012/13, Aktiebolagslag, not 1124). Som aktieägare ska man kunna vara säker på att företaget inte slösar bort de pengar man satsat i bolaget på något som inte ger inkomster eller är främmande för bolagets verksamhet som den beskrivits i bolagsordningen. Som borgenär måste man kunna räkna med att företaget beter sig affärsmässigt, så att man kan räkna med att få betalt för sina fordringar.

Därför blir det lite knepigt med donationer från aktiebolag till kulturella ändamål, men kan bolagets styrelse motivera det affärmässigt (och ta den ekonomiska risken) går det. Det är kanske tänkbart att en allmän uppfattning att stöd till kulturen är en angelägenhet för näringslivet åstadkommer en glidning i innebörden av gåvoförbudet. Om det blir allmänt accepterat att företagen lämnar kulturdonationer som inte har någon affärsmässig moptivering, får aktieägare och borgenärer ställa in sig på det och skaffa sig andra säkerheter för sina rättigheter.

Det är alltså inte så enkelt för företag att ge kulturbidrag. Däremot är det mot bakgrund av nyssnämnda regler i AL egendomligt att skattemyndigheter och domstolar anser sig kunna konstatera att kostnader i den löpande verksamheten i börsnoterade företag inte skulle vara kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande - mot företagsledningens bestridande. Men så är det. Det förutsätter i vissa fall att företagets företrädare förfarit straffbart.

Detta gäller även i stora börsnoterade företag, där man inte kan misstänka att bidraget används för någon persons privata ändamål eller tillfredsställelse. Herostratiskt ryktbart är Regeringsrättens resonemang i målen om Procordia ABs vägrade avdragsrätt för bidrag till Kungliga Operan och bryggeriföretaget Falcon ABs medgivna avdragsrätt för bidrag till två föreningar som vill skydda pilgrimsfalksbeståndet i Sverige (RÅ 2000 ref. 31 I och II).

Problemet med den skattemässiga avdragsrätten kan enkelt lösas genom att bolagsbeskattningen avskaffas. Då blir det också tydligare om ett kulturbidrag är lika lönsamt som en företagsekonomiskt betingad investering.

PS
Aktier i Alliance Oil skulle jag inte våga köpa. Där verkar det inte ens finnas sponsring som motiv. Bolaget tycks ägna sig åt donationsverksamhet. 32 miljoner dollar, motsvarande 20 procent av periodens nettovinst, har skänkts till en bolagets storägare närstående stiftelse, skriver SvD den 22 november. Men så är det ett bolag registrerat i Bermudas, så svensk lag gäller inte. Men styrelseordföranden är svensk och aktien noteras i Stockholm.

Jag vill nog välja mina gåvomottagare själv.

SvD   SvD  SvD  DN  SvD  SvD  SvD

fredag 15 november 2013

BÖTESHOT MOT BANKSTYRELSELEDAMÖTER

CATHARINA LAGERSTAM, ekon dr inom finansiella risker, arbetar i styrelsen för ett antal bolag samt som fristående rådgivare, berättar en verklig skräckhistoria i en debattartikel i SvD den 15 november.

Nya regler, som beräknas träda i kraft efter bolagsstämmorna i vår, reglerar förutsättningarna för bankernas styrelseledamöter.

Reglerna innebär bland annat att vi får ha maximalt fyra kommersiella (arvoderade) styrelseposter, och att Finansinspektionen ges rätt att bötfälla styrelseledamöter på individuell basis på upp till 5.000.000 euro, det vill säga cirka 45.000.000 kronor. Denna potentiella böteslapp går inte att försäkra bort.
Till detta kommer ett gammalt problem att ledamoten inte får någon pensionsavsättning. Anledningen är att det inte är avdragsgillt för banken eftersom ledamoten inte är anställd, utan har ett så kallat uppdragsavtal. I icke-finansiella bolag har man löst den knuten genom att debitera styrelsearvodet inklusive sociala avgifter plus moms från ett eget bolag, och därifrån betala lön och avsätta till pension. I finansiella bolag fungerar inte det eftersom moms inte är avdragsgillt. Momsen måste vid fakturering bekostas av ledamoten.
Med de ersättningsnivåer som gäller i Sverige, så motsvarar de maximala fyra styrelseposterna en nivå som vida understiger vad en ledamot skulle ha erhållit om den fortfarande varit ”operativ”, och i vissa fall blir nivån så låg att det är tveksamt om den går att leva på. Att under de styrelseaktiva åren inte få avsättning till tjänstepension, ja det kan ju var och en räkna ut vad det innebär. Man får leva på den låga, statliga pensionen. Att få betala böter på 45 miljoner medför för de flesta av oss en personlig konkurs. Slutsatsen blir att man knappast kan leva på lönen, man får inte någon pension, och man riskerar att försättas i personlig konkurs. Nå, vem skulle vilja arbeta under de premisserna? Bankstyrelserna måste ju trots allt befolkas.
Att avdragsrätt inte föreligger för pensionsutfästelse för vanliga styrleseledamöter fastslogs i rättsfallet RÅ 2001 not. 64. Avdrag medgavs dock i det målet för tryggande av pension till styrelseordföranden, efter som hans arbetsuppgifter företedde sådana särdrag att han även kunde anses som arbetstagare. Motsatt bedöming gjordes i rättsfallet  RÅ 2005 ref. 68.

Avdragsförbudet gäller dock bara för reservering för pensionsutfästelsen. Den dag pensionen betalas ut medges avdrag, så fullt så illa som   CL skriver är det inte.

Men illa nog.

Avskaffa bolagsbeskattningen så försvinner även det problemet.

MINERALSKATT

I SvD den 15 november kommenterar Ivar Arpi på ledarplats en ESO-rapport om svenska mineralinkomster som författas av Jesper Roine m.fl. vitsigt kallad Utvinning för allmän vinning. Författarna konstaterar bl.a. att Sverige har internationellt sett låga avgifter för mineralutvinning. De föreslår bl.a. att den svenska beskattningen av gruvbolagens vinster ska höjas samtidigt som det införs subventioner vid prospektering och gruvdrift. Därigenom skulle skatteintäkterna från utvinningen öka och det offentliga bära en del av exploateringsrisken.




 
De skriver bl.a.:
Staten kan beskatta gruvnäringen på olika sätt. En vanlig distinktion är att skilja på, å ena sidan, beskattning av vinst eller resultat i någon form, och, å andra sidan, att beskatta produktionsaktivitet oavsett resultat (Royalty). Många länder har en kombination av båda och man kan hitta argument för båda formerna. Att ta betalt oavsett resultat kan motiveras med att man bryter en resurs som ägaren ska ha ersättning för alldeles oavsett om aktiviteten är vinstgivande eller inte. Ett annat argument för royalty är att det är enklare att kontrollera hur mycket ett företag utvinner än att räkna ut vilka vinster det gör. Tror man t.ex. att skatteundandragande är ett stort problem kan royalties vara att föredra. Generellt kan man dock säga att detta sätt har incitamentsproblem då avgiften (royaltyn) inte relateras till vinstresultatet. ---- Skatt som relateras till vinst är på så sätt bättre ur en incitamentssynvinkel då företagen vet att de bara beskattas då de gör vinster. 
Jag har svårt att förstå att incitamentsproblem uppkommer i gruvnäringen om avgiften inte relateras till vinstresultatet. Det är precis samma sak som för annan näringsverksamhet. Det är väl lättare att bedöma affärsläget om man vet vilka kostnader man har/får. Och varför skulle man inte kunna hitta en modell för avgift för utvunna mineral? Vem har hittat på priset för skog, en annan produkt som naturen skapat? Numera finns det förstås också nedplöjda kostnader för återplantering, gödsling skogsvård osv, men värdet av virket kommer förhoppningsvis vara betydligt högre än summan av dessa kostnader den dag avverkning ska ske. Det är en risk som faktiskt tas trots att inkomsten (och förhoppningsvis vinsten) ligger bortemot hundra år framåt i tiden. Incitamentet ligger i förväntan av vinst, och det är kanske särskilt svårt i gruvnäring innan malmkropp eller fyndighet kunnat lokaliseras och bedömas. Sätts priset för högt, blir risken för stor och det sker ingen utvinning. Men det är ingen anledning att inte ta betalt för den varan som för andra produkter.

Kostnaden för förstöring av naturen bör väl också uppskattas på något sätt. Varför ska den skadan ersättas bara om fyndigheten är brytvärd och kan exploateras och säljas till pris överstigande produktionskostnaderna? Det är väl snarast tvärtom. Den som fördärvat naturen utan att det var ekonomiskt lönsamt, borde verkligen betala för sig.








En --- policy, som till sin utformning liknar en försäkring, innebär att man betalar vid goda utfall men subventioneras i motsvarande utsträckning vid dåliga utfall. Detta innebär att områden som har en positiv förväntad vinst utan beskattning även kommer ha det i det fall man implementerar en skatt tillsammans med en subvention. Avkastningen per investerad krona blir oförändrad för företagen. Mer exakt innebär subventionen att företag  som prospekterar men inte finner något får en andel av sina kostnader tillbaka från staten.


Varför i hela friden ska ett företag utan att betala försäkringspremie kunna försäkra sig mot en del av sin förlust? Varför ska just gruvindustrin ha en sådan favör? Försäkringspremien betalas i form av vinstskatt bara om det skulle gå bra och då först i efterhand. I den reguljära vinstbeskattningen får förluster kvittas mot framtida vinster (carry forward) och - dock inte i Sverige - mot tidigare års vinster, dvs skatt betald för tidigare års vinster återbetalas till företaget (carry back). Båda metoderna förutsätter dock att vinst ska ha uppkommit och beskattats.


De diskuterar också progressiv vinstbeskattning men avvisar (klokt nog) det:
Företag som gör små vinster betalar enbart vanlig bolagsskatt på vinsten medan de företag som gör stora vinster betalar en hög skatt på det som anses vara övervinst. I Australien har man nyligen, enligt sådan modell, infört en så kallad ”supertax” på 30 procent som appliceras på vinster över 75 miljoner AUD (ca 500 miljoner SEK) för järnmalm och kol (även guld har en separat beskattning på ytterligare 6,5 procent utöver företagsskatten).   - - -  Men om t.ex. det förväntade värdet i att prospektera ett område mest består av en liten möjlighet att finna något väldigt värdefullt - - -  kommer en progressiv skatt leda till inaktivitet där. Detta då de stora vinsterna, som alltså motiverar prospektering där, beskattas hårt.



För en skattepraktiker är förslaget framför allt omöjligt av skatteplaneringsskäl. En sådan regel är enkel att kringgå.

I själva verket utgör utvinning av mineral och naturtillgångar ett ovanligt lyckat fall för avgiftsbeskattning och en god illustration av galenskapen med vinstbeskattningenr.

Sätt pris på utbruten malm. Subventionera möjligen exploatering och annan särskilt riskfylld verksamhet om den inte kommer igång av affärsmässiga skäl och staten  är särskilt angelägen att det sker.














 





-



 

torsdag 14 november 2013

FAST ELLER BUNDEN RÄNTA?

En sak som förbryllar mig är den eviga diskussionen om man bör ha fast eller bunden ränta på sina lån. Gång på gång dyker det upp paneler i tidningar, radio och TV av kloka personer som diskuterar frågan. "Nu är det dags att binda räntan", säger någon. "Nej hälften bundet, hälften rörligt", säger en annan. "Räntan kommer att falla så om man bara har is i magen, bör man vänta med att binda", säger en tredje. Den 14 november är det en sådan artikel i SvD.

Vad vet de egentligen om det som marknaden inte vet? Räntan är i dag den den är, därför att marknadsutsikterna är som de är - dock med det tillägget att Riksbanken, Europeiska Centralbanken, Fedral Reserve och internationella politiska organ kan fatta beslut som påverkar marknaderna.

Förståsigpåarna har kanske större förmåga att bedöma dessa politiska beslut än folk i gemen, men i höstas hävdade de att nästa ränteändring blir en höjning, och så kom ECB med sitt oväntade beslut om räntesänkning.  Så där var rådet att binda räntan dåligt. Idag kom Finansinspektionen med ett utspel om att fortsätta höja de så kallade riskvikterna för bolån, vilket tvingar bankerna att hålla mer pengar i reserv. Det kommer att leda till högre räntor på sådana lån.

Men de vill nog snarare framstå som ekonomiska bedömare, med större förmåga än allmänheten att skåda in i framtiden - gärna uttryckt med ett kryptiskt fikonspråk. Men - återigen - vad vet de om det som marknaden inte vet? De kan möjligen påverka marknaden om den tror att marknaden har förbisett det förståsigpåarna säger. Men eftersom alla har olika uppfattningar har de nog ingen påverkan.

Men om det är så att alla förutspår fallande räntor, är det någon som tror att inte också bankerna gör det? Hur kan man tro att man genom att ge offentliga råd till stora kollektiv kan ge det ett förhandlingsövertag över den som sitter inne med stor professionell kunskap och bedriver en riskfylld verksamhet med andras pengar? Och vem tror att bankerna inte garderar sig - även på bundna lån - för höjda lånekostnader om Finansinspektionens förslag blir verklighet?

Säg i stället som det är: Fast ränta inkluderar en försäkringspremie mot räntehöjningar (för låntagaren) och mot räntesänkningar (för bankerna). Den som har en så ansträngd ekonomi att han inte tål höjda räntekostnader, bör ha ett lån med fast ränta om han vill sova lungt. Det kostar en aning mer, men det har han fått inkludera i kalkylen. Men han vet vilka räntekostnader han har under bindningstiden. Det är klart att det kan kännas förargligt att betala hög bunden ränta när det visade sig att marknadsräntorna föll, men det är egentligen inte värre än att huset inte brann trots att man hade försäkrat. Den som har en god ekonomi bör alltid bara ha rörliga räntor.

SvD

onsdag 13 november 2013

BOSTADSBRISTEN OCH HYRESSÄTTNINGSSYSTEMET

Boverket har nedkommit med en skrift om bostadsmarknaden. I en sammanfattning sägs:





En vanlig uppfattning är att det råder stor bostadsbrist, och att det självklara sättet att möta problemet måste vara att stimulera ett ökat bostadsbyggande, eller åtminstone undanröja alla eventuella hinder för bostadsbyggandet. Vi undersöker här i stället om det befintliga bostads-beståndet kan utnyttjas bättre och tittar närmare på huruvida bruksvärdessystemet är samhällsekonomiskt effektivt. Utifrån en samhällsekonomisk analysmodell uppskattar vi att bruksvärdessystemet gör att det fattas upp emot 40 000 hyreslägenheter i landet, en brist som huvudsakligen finns i Stockholm och Göteborg. Bruksvärdessystemet orsakar därmed en betydande del av det som allmänt brukar uppfattas som den akuta bostadsbristen. Den helt dominerande delen av den skattade välfärdsförlusten (ca 90 %) härrör från ett ineffektivt utnyttjande av det befintliga beståndet. Vi skattar de totala välfärdsförlusterna till ca 10 miljarder kronor per år.

 
Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman är kritisk. Bland mycket annat säger hon i SvD
Det är snarare saker som de dramatiskt ökade markpriserna, skattebelastningen på hyresrätter, planprocesser som tar för lång tid som borde åtgärdas, enligt henne.

DET FINNS INGEN SÄRSKILD SKATTEBELASTNING PÅ HYRESRÄTTER.

DN SvD

INVESTORS SKATTER

SvD jagar Investor med dotterbolag för att de inte betalar tillräckligt med skatt. Varken Mölnlycke, Gambro eller Lindorff har betalt skatt på flera år, skriver tidningen den 13 november.

Vad ska de göra? Ska de betala mer än lagen kräver? Hur mycket mer?

Man kan visserligen undra över hur domstolarna kan acceptera avdrag för räntor på koncerninterna lån på uppemot 15 procent.

Nu framgår det inte till vilka räntorna betalts. Det sägs bara att
Investor har som investmentbolag inte behövt betala skatt på ränteintäkterna.
Fel. Ränteinkomster är skattepliktiga även för investmentföretag.

Den tidigare meddelägaren i Mölnlycke, Morgan Stanley, ska inte heller ha behövt betala skatt på ränteinkomster från Mölnlycke
genom att lägga sitt ägande i ett bolag i Luxemburg.
Det kan väl knappast Mölnlycke eller Investor kritiseras för. Och varför skulle ett amerikansk bolag betala skatt i Sverige på räntor härifrån? Utländska rättssubjekt beskattas inte enligt svensk lag för ränteinkomster härifrån. Det är helt avsiktligt och medvedet. Det ska vi bara vara tacksamma för. En sådan skatt skulle bara höja avkastningskraven för utlänningar på investeringar i Sverige.

För att få det att låta ännu mer suspekt framhålls att
Investor kan plocka hem utdelningar från bolaget, utdelningar som är skattefria eftersom Investor är ett investmentbolag.
Det är sant, men det beror på att investmentföretag är intermediärer, och skulle de beskattas för utdelningsinkomster skulle s.k. kedjebeskattning uppstå, dvs beskattning skulle uppkomma i ett nytt ägarled utan att nya värden skapats. Rent tekniskt har detta lösts så att investmentföretag faktiskt beskattas för mottagen aktieutdelning (och alla andra slags inkomster utom kapitalvinster på delägarrätter, dvs aktier o. likn.), men de får avdrag för egen lämnad utdelning. Avdrag får ske även mot andra inkomster än aktieutdelningar, t.ex. räntor.

Syftet med bestämmelserna är att någon beskattning inte ska ske hos investmentföretag för utdelningsinkomster, om inkomsterna delas ut till andelsägarna. Vidare ska omplaceringar av aktier o.dyl. kunna ske utan beskattning. En schablonintäkt på 1,5 procent avses kompensera för den s.k. sparbösseeffekt som skattefriheten för omplaceringar medför.

Tidningens - och läsarnas - upprördhet kunde stillas om  bolagsbeskattningen helt avskaffades.

I papperstidningen fortsätter SvD sin kampanj den 14 november under rubriken AP-fonder duckar om nollad Investorskatt. Pensionsföretagen och pensionsfonderna slingrar sig som ålar. De vill naturligtvis inte stå på skatteplanerarnas sida, men det är ju pensionärernas pengar man förvaltar. Mot vem har man högst lojalitet? Ossian Ekdahl på Första AP-fonden säger det enda riktiga:
Vi tycker inte att det är en ägarfråga utan en regleringsfråga. Om man tycker det är fel på reglerna så är det lagstiftarens uppgift att se över dem.

Helt rätt. Avskaffa bolagsbeskattningen.

SvD

måndag 11 november 2013

SKATTEFÖRSLAG FRÅN KATALYS

Daniel Suhonen, chef för Tankesmedjan Katalys, presenterar den 10 november ett skattereformförslag i DN, Hälften kvar & Hela framtiden. I vissa delar förefaller det förnuftigt, t.ex. enhetlig moms, platt skatt på alla inkomster och fastighetsskatt för hushåll (bostadsfastigheter, får man anta) samt punktskatter på miljö och klimat.

Men vad menas med skatt "på transfereringar utomlands som syftar till att undvika beskattning"? Skatt på näringslivets fastighetsinnehav förefaller inte särskilt välbetänkt. Varför  reducera näringslivets konkurrenskraft med en skatt på dess anläggningar?

Alldeles rätt tänkt är förslaget att avskaffa bolagsskatten. Då behövs inte någon skatt på transfereringar utomlands.

Räntor relaterade till inkomstens förvärvande föreslås bli fortsatt avdragsgilla. Kunde inte istället både ränteinkomster och ränteutgifter tas bort ur beskattningssystemet? Varje ränteinkomst har en lika stor räntekostnad. En stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt eller utlänningar som Sverige inte beskattar. Ett avskaffande av räntor vid beskattningen skulle därför medföra en förstärkning för statsbudgeten. Och en förenkling av skattesystemet. Ett borttagande av räntebeskattningen underlättas om bolagsbeskattningen avskaffas.

I SvD den 11 november säger Kjell-Olof Feldt i en kommentar att det då och då kommer fram sådana här lite vildvuxna förslag och det är bra, det leder till debatt, men det är tyst från de etablerade partierna. Om förslaget att avskaffa bolagsskatten säger han:
Att avskaffa bolagsskatten är en avancerad idé, men jag tror inte att företagen skulle gilla det. De vill ha något att dra av sina kostnader mot.
Ovanligt korkat av en f.d. finansminister? För så kan det väl inte vara? Är det bra att ha en skatt, så att man kan få göra avdrag? Det värsta är att jag ofta möter den reaktionen när jag argumenterar för bolagsskattens avskaffande.

SvD






måndag 4 november 2013

DELOITTE I AFRIKA

SvD har den 4 november en verklig snyftartikel om afrikanska länders oförmåga att dra in skatt. Ett av världens största konsultföretag, Deloitte, kritiseras för att det råder internationella företag att göra sina investeringar i Afrika via Mauritius och därmed minska sin skatt. En organisation som kallar sig Action Aid är kraftigt kritisk mot den skatteplanering som Deloitte rekommenderar.

Om de afrikanska länderna avskaffar bolagsbeskattningen skulle investeringarna göras direkt i de stater där verksamhet är ekonomiskt intressant. Därmed skapas sysselsättning för landets befolkning och inkomsterna därav kan beskattas och finansiera landets förvaltning och gemensamma välfärd.

Varför göra investeringar i länder som beskattar vinsten? Investeringarna blir då mindre lönsamma. Utan beskattning skulle också Deloittes skatterådgivning bli ointressant.

SvDs kampanj i ämnet fortsätter den 7 november. På den världsomspännande konsultfirman PriceWaterhouseCoopers (PwC) säger man sig över huvud taget inte ge den här typen av råd till sina kunder.
– Vi erbjuder inte upplägg enbart av skatteskäl, även om det är inom lagens råmärken. Sedan är det naturligtvis alltid kunden som bestämmer vad som ska göras eller inte göras, säger Staffan Sundkvist, skattejurist och partner på PWC.
Så är det nog. Skatteregler ändras ständigt, så det bör normalt finnas affärsmässiga skäl för det man gör i stor skala eller för långsiktigt bruk, brukar omdömesgilla konsulter säga. Konsultfirmans code of conduct säger att PwC
också har en skyldighet att med klienten diskutera transaktionen i ett vidare perspektiv, vilket bland annat innefattar frågan om hur transaktionen kan komma att uppfattas av andra ur ett moraliskt eller etiskt perspektiv. 
Dessvärre är det så att många företag tvingas anpassa sig till risken att hamna i skandalreportage i media snarare än verka inom ramarna för de regler som ländernas lagstiftare dragit upp.

Inte minst måste skattekonsulterna ligga lågt. Deloitte utpekas i SvD som största skurk, medan KPMG och Ernst & Young försöker undvika att svara.

Bolagsbeskattningen är en rättsäkerhetsrisk.
 

STEFAN LÖFVEN OCH MAGDALENA ANDERSSON BEKLAGAR FRAMTIDA SKATTESÄNKNINGAR

Efter Moderaternas partistämma står det nu klart att partiet vill sänka skatten med 35–40 miljarder de närmaste åren. Detta skulle få stora konsekvenser för möjligheterna att satsa på skolan och välfärden, skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson i en debattartikel i SvD den 4 november.

Bland alla exempel på skattesänkningar som SL och MA anför finns sänkt bolagsskatt.
Trots att regeringen nyligen sänkte bolagsskatten, så anser moderaterna att ytterligare sänkningar som till stor del gynnar storbankerna är att prioritera. Det troliga är att en ytterligare sänkning av bolagsskatten skulle kosta Sverige minst 8–12 miljarder kronor.

Det är nog inte alls troligt.

Det är mycket som händer om bolagsskatten skulle sänkas.

Rent kameralt försvinner det förstås bolagsskatteintäkter för staten om skattesatsen sänks och bolagsvinsterna inte ändras.

Men fösvinnandet av en kostnadspost för företagen får effekter. (Fortfarande rent kameralt) blir det mera pengar att dela ut, vilket ger skatt på utdelningar och kapitalvinster. Det blir också mer pengar för företagen att spendera på kostnader - ytterst löner - vilket ger skatt på inkomster, skatt på lönekostnader och skatt på konsumtion (moms, energi- och drivmedelsskatter mm).

Så "rent kameralt" blir det totala skattebortfallet långt mindre än hälften av bolagsskattebortfallet.

Lägre skatt på företagsvinster sänker avkastningskraven på investeringar, vilket leder till ökad aktivitet i näringlivet. Utländskt kapital attraheras, vilket ytterligare spär på investeringarna. Vinsterna ökar, vilket ger ytterligare skatteunderlag i form av utdelningar och bolagsvinster (även om skattesatsen har blivit lägre) och - på grund av den ökade aktiviteten - högre löne- inkomst- och konsumtionsskatter .

lägre skatteinkomster blir det inte. Det kanske till och med blir högre bolagsskatteinkomster till följd av den stimulans som bolagsskattesatssänkningen gav.

Varifrån tror SL och MA att bolagen hämtar pengar till bolagsskatten? Från Gud, från solen, från bolagsägarna?

Tas bolagsskatten bort helt försvinner förstås statens bolagsskatteinkomster. Men Sverige får en konkurrensfördel i form av sänkta avkastningskrav på investeringar gentemot utlandet, vilket leder till kapitalinflöde och sysselsättningsstimulans. På litet längre sikt händer inte så mycket. Ekonomin anpassar sig till det nya läget. Fördelningen av produktionsresultatet (som säkerligen är till kapitalägarnas fördel till en början) återgår till det långsiktigt normala: varför skulle fördelningen påverkas av bolagsskatten?  Det har den aldrig gjort.

Svenskt näringsliv får en fördel: det slipper lägga ner resurser på skatteplanering och skatteprocessande; rättssäkerheten höjs. Det är bara två kategorier som får en försämrad situation: skattekonsulter och skatteakademiker.

Så, SL och MA, det är bara bra att regeringen - om ni nu har rätt - tänker sänka bolagsskattesatsen. Helst borde skatten avskaffas helt.

lördag 2 november 2013

NE BIS IN IDEM ÄVEN I HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN

Den långa diskussionen om dubbelbestraffning i form av både skattetillägg och straff för skattebrott går mot sitt slut.

Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll (tilläggsprotokollet) får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (ne bis in idem). Motsvarande bestämmelse finns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Enligt artikel 50 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. 
 
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fann i RÅ 2009 ref. 94 (se även RÅ 2010 ref. 117) att skattetillägg kunde tas ut av en skattskyldig som på grund av samma oriktiga uppgifter hade dömts för brott enligt skattebrottslagen. Detta ansågs alltså inte strida mot tilläggsprotokollets förbud mot dubbla lagföringar och straff. Högsta domstolen (HD) kom till samma slutsats i NJA 2010 s. 168 I och II

HD fann dock i ett beslut in pleno den 5 juni 2013 - med hänvisning till avgöranden av Europadomstolen och EU-domstolen, särskilt Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stor kammare), och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet C-617/10, Åkerberg Fransson - att det svenska systemet med kombinationen skattetillägg och påföljd för skattebrott enligt skattebrottslagen i två olika förfaranden mot en och samma person var oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter i fråga om bl.a. inkomsttaxering (mål B 4946-12).
Genom sitt avgörande gick HD därmed ifrån det ställningstagande som domstolen gjort i NJA 2010 s. 168 I och II. I ett beslut 16 juli 2013 (Ö 1526-13) har HD dessutom beslutat om resning i ett mål om beslut om skattetillägg som fattats efter den 10 februari 2009.

I det nu aktuella domen från HFD, mål nr 658–660-13, hade en person dömts den 18 juni 2008 av Hovrätten för Västra Sverige till fängelse för bl.a. grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69) bestående i att han taxeringsåren 2001, 2003 och 2004 hade lämnat oriktiga uppgifter i sina självdeklarationer genom att underlåta att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Åtal hade väckts den 24 februari 2005. Skatteverket påförde genom omprövningsbeslut den 4 april 2005 skattetillägg på grund av att oriktiga uppgifter lämnats för de nyss nämnda taxeringsåren. Den skattskyldige överklagade till Förvaltningsrätten i Malmö som avslog överklagandet genom dom den 7 april 2011. Kammarrätten avslog överklagandet av förvaltningsrättens dom.
 
Den skattskyldige yrkade att HFD skulle undanröja skattetilläggen och anförde att det strider mot dubbelbestraffningsförbudet enligt Europakonventionen att ta ut skattetilläggen eftersom han hade dömts för skattebrott. Skatteverket (SkV) medgav bifall till överklagandet.

HFDs dom

HFDs dom beslutatdes i pleno. HFD instämde i HDs bedömning att de dubbla förfarandena strider mot artikel 4.1 i tilläggsprotokollet. Det fanns alltså skäl att ändra HFDs praxis.



Vad gäller frågan om när ett skatterättsligt förfarande hindrar ett efterföljande brottmålsförfarande rörande samma gärning har HD funnit att det föreligger hinder mot åtal för skattebrott när SkV har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg. Det saknar således betydelse att beslutet kan komma att överklagas.
HFD konstaterar att när ordningen mellan de båda förfarandena är den omvända bör, som SkV anfört, samma princip vara vägledande. Från det att åtal väcks bör det således föreligga hinder mot att besluta om skattetillägg som grundas på samma oriktiga uppgifter som åtalet.
I AAs fall baseras såväl skattetilläggen som åtalet på att han underlåtit att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Det är fråga om samma oriktiga uppgifter. Eftersom skattetilläggen beslutades efter det att åtal hade väckts står SkVs beslut i strid med artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.

Överklagandet bifölls därför.

I sitt yttrande till HFD hade SkV anfört.
Det är svårt att finna något bärkraftigt skäl mot att, i tillämpliga delar, låta de överväganden som kommit till uttryck i HDs beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) vara vägledande också i dessa mål. Utgångspunkten för bedömningen bör vara att samma principer ska vara vägledande oberoende av vilket sanktionsförfarande som inleds först. Det framstår därför som följdriktigt att åtalet mot AA i nu aktuellt hänseende utgör hinder mot att besluta om skattetillägg som grundar sig på samma oriktiga uppgift. En sådan ordning är också i linje med vad som gäller inom brottmålsprocessen enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.