O & B 17 FOT ELLER SKED?

 Den 27 november skriver Fredrik Johansson i SvD om att Iréne Svenonius sannolikt är 

exakt den typ av person som Jan Guillous tillkämpade aristokratiska förakt för uppkomlingar är tänkt att vara riktat mot. Hon tillhör inte den "naturliga höger" som han storsint accepterar. Hon bär borgerliga värderingar som är formade av hennes erfarenheter och inte av att hon är född med den silverfot i munnen som krävs för att vara passabel höger i Guillous ögon.

 Vem vill födas med en silverfot i munnen?

O&B 16

 O & B 16

KOMMISSIONEN ÖVERKLAGAR EU-DOMSTOLENS BESLUT I APPLE-MÅLET

 EU-domstolens underinstans, Tribunalen (General Court)  underkände den 15 juli  EU-Kommissionens beslut från 2016 om beskattningen av Apple Sales International (ASI) och Apple Operations Europe (AOE). Kommissionen har den 25 september överklagat domen till EU-domstolen.

We have to continue to use all tools at our disposal to ensure companies pay their fair share of tax. Otherwise, the public purse and citizens are deprived of funds for much needed investments – the need for which is even more acute now to support Europe's economic recovery, skriver kommissionären Margrethe Vestager. 

Det är, som synes, inte juridik utan politik.

RÄNTOR TILL SKATTEPARADIS

Regeringen vill slopa avdrag i skatteparadis skriver SvD den 5 september, eller snarare, har i en lagrådsremiss föreslagit att företag inte ska medges avdragsrätt för räntor betalade till mottagare i följande 12 länder på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet: 

 1. Amerikanska Samoa Amerikanska Samoa 

2. Caymanöarna Caymanöarna  

3. Fiji Fiji 

4. Guam 

5. Oman 

6. Palau  

7. Panama  

8. Samoa 

9. Seychellerna 

10. Trinidad och Tobago 

 11. Amerikanska Jungfruöarna  

12. Vanuatu  

Nu är de inte de låga skatterna som är problemet, utan att länderna inte går med på utbyte av information på skatteområdet (Två stater har "skadliga system med skattemässig förmånsbehandling", vad det nu innebär).

Så kalla inte staterna för skatteparadis. De är stater som med sekretessregler underlättar penningtvätt, kriminella affärer, korruption och skattefusk och förmodligen lever högt på, att företag och personer kan dölja det som inte tål dagens ljus. Ungefär som hälare och andra kriminella mellanhänder. Kalla dem Hälarstater.

Länderna är inte svartlistade av EU för att de underlättar kriminalitet, utan för att de inte lämnar finansiell information och inte undertecknat och ratificerat OECD:s multilaterala konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Nu riktar Sverige ett dråpslag (eller ett slag i luften) mot dessa länder genom att helt vägra svenska företag (juridiska personer och svenska handelsbolag) avdrag för ränteutgifter avseende en skuld till ett företag som hör hemma i en stat eller jurisdiktion som är upptagen i en gällande och offentliggjord förteckning över stater eller jurisdiktioner utanför Europeiska unionen som av medlemsstaterna gemensamt har bedömts vara icke samarbetsvilliga på skatteområdet. Finansministern uppskattar i lagrådsremissen att effekterna på budgeten av förslaget blir 0 kr. Lite delikat är det att, enligt artikeln i SvD, hade AP-fonderna i februari 45 miljarder kronor investerade bara på Caymanöarna.

Varför gör man så här? Det blir inga skatteinkomster och staten är själv finansiellt engagerad i jurisdiktionerna. Det är Ekofinrådets riktlinjer om motåtgärder på skatteområdet mot icke samarbetsvilliga jurisdiktioner som antogs den 5 december 2019 som Sverige härmed anpassar sig till.

Det är finansdepartementet som undertecknat lagrådsremissen, så det är det fiskala intresset som ligger bakom - inte  brottsbekämpning. Då skulle det vara ett ärende för justitieministern.

Redan tidigare har vi två system för begränsning av rätten till ränteavdrag. Sedan 2009 finns en regel  i 24 kap. 18 §  IL som tar sikte på att begränsa avdragsrätten för ränteutgifter på vissa skulder till företag i intressegemenskap, den riktade ränteavdragsbegränsningsregeln. Sedan 2019 finns även en generell avdragsbegränsningsregel i bolagssektorn för negativa räntenetton (24 kap. 21–29 §§ IL), kallad den generella ränteavdragsbegränsningsregeln. Nu blir det alltså en till.

Företagsbeskattningssystemet blir nu ännu mer komplicerat. Ändå ger företagsbeskattningen på kort sikt bara några ynka procent av de totala skatterna. På lång sikt ger den ingenting, eftersom alla skatter övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare, se här. Om Sverige avskaffade bolagsbeskattningen skulle problemen med bolagsskatteflykt helt upphöra. Sverige skulle bli ett skatteparadis för företag; inte ett hälarstat. Sverige skulle bli ett attraktivt land att investera och etablera sig i. Nya jobb skulle skapas här, som ökar skattebasen för löneinkomster, lönekostnader, konsumtion och aktieutdelningar.

Bolagsbeskattningen är ett helt onödigt och oerhört resurskrävande självskadebeteende. Ett av mänsklighetens största självbedrägerier, till glädje endast för akademiker och skattekonsulter.

OXFAM

Hanna Nelson, policyansvarig för Oxfam Sverige, är i en debattartikel den 28 augusti i SvD upprörd över att bl.a. Amazon etablerar sig i de länder som ger fördelaktiga villkor. Företagens flytt av vinster kostar minst 100 miljarder dollar om året, påstår hon. Det förefaller som hon blandar ihop regler om vinstbeskattning och olika företagsstöd i form av reduktion av t.ex. energiskatt. 

Vad gäller energiskatter och andra punktskatter vore det måhända tacknämligt om förekommande individuella skattelättnader eller rena etableringsbidrag redovisades, men i fråga om de svenska inkomstskattereglerna arbetar Amazon och andra internationella företag under samma regler som svenska företag. En annan sak är att internationella företag har möjlighet att inom vissa – men i praktiken tämligen vida – ramar fördela verksamhetsresultatet mellan berörda länder och därför har möjlighet att låta sig beskattas i länder där skattesatsen är låg eller reglerna för beräkning av skattepliktig inkomst generösa. 

Det är fullkomligt nonsens att utvecklingsländer skulle gå miste om 100 miljarder dollar på grund av att företag inte allokerar sina vinster till dem. För det första finns det ingen anledning att tro, att den skatt bolagen inte betalar på grund av sin skatteplanering, skulle tillfalla just utvecklingsländer. För det andra hindrar ingenting ett land att självt bestämma över skattskyldighet och skatteplikt i sin egen jurisdiktion. Landet är fritt att använda vad som helst, t.ex. omsättning, lönesumma, byggnader och maskiner och annat investerat kapital som skattebas, om landet tycker att vinsten är en olämplig skattebas när det misslyckas att hävda ”sin” andel av företagens totala vinster. Sedan är det en annan sak att det land som kräver en hög skatt från företagen får finna sig i att företagen är mindre intresserade av att investera i landet. Varje skatt företagen måste betala, måste övervältras på anställda, kunder och aktieägare. Övervältringen på aktieägare tar sig uttryck i att investeringen inte äger rum, eller att den, på grund av att avkastningskravet höjs när skatten begränsar vinsten, blir mindre än eljest.

I själva verket är boven i dramat beskattningen av bolagens vinster; det som brukar kallas bolagsbeskattningen. Basen är bolagets vinst, dvs. bolagets nettoinvesteringar, alltså det som utgör själva basen för produktion av mänsklig välfärd. Utan nettoinvesteringar skulle världens befolkning befinna sig på samma materiella nivå som för tusentals år sedan. Genom ackumulerade nettoinvesteringar har mänskligheten byggt upp en bas av produktionsanläggningar och kunskap, som ger den en standard som äldre tiders befolkning inte kunnat drömma om. Det är uppbyggnaden av denna bas som vinstbeskattningen riktar sig mot. Det paradoxala i detta blir särskilt tydligt när man inser att de företag som gör förlust, dvs. förstör befintliga resurser, inte behöver betala för sin destruktiva verksamhet. 

Vidare är det privata näringslivets andel av nettoinvesteringarna (alltså den del av nettoinvesteringarna som är föremål för beskattning) begränsad till 10 – 15 procent av BNP, vilket gör att bolagsskatten aldrig kan bli någon stor skattekälla för staten. I de allra flesta länder uppgår den därför inte heller till högre belopp än ensiffriga andelar av de totala skatterna. Och eftersom skatten övervältras, stjäl den utrymme för beskattning av löneinkomster, lönekostnader och konsumtion; skatter som bekostas och betalas av individer. Bolagsskatten är därför bara ett förtida uttag av skatt som förr eller senare skulle ha erlagts av dessa. Därtill kommer att skatten är extremt svår att beräkna och stimulerar till metoder för kringgående. Eftersom skattelindringen i de individuella fallen kan bli mycket stor för internationella företag, kommer skatteplaneringen att attrahera de skarpaste juristerna och ekonomerna. De stora beloppen göder också de vanföreställningar om (den uteblivna) skattens betydelse som Nelsons artikel är ett exempel på. 

Så det systemfel som Nelson tycker sig se består av själva bolagsbeskattningen. Se HAR

JURIDIKEN MOT POLITIKEN I EU-DOMSTOLEN

EU-domstolens underinstans, Tribunalen (General Court) har den 15 juli undanröjt EU-Kommissionens beslut från 2016 att underkänna den irländska skattemyndighetens beslut från 1991 och 2007 om beskattningen av Apple Sales International (ASI) och Apple Operations Europe (AOE). 2007 års beslut gällde till 2014. Skattemyndighetens beslut avsåg hur bolagen skulle beskattas i Irland för sina aktiviteter i de irländska verksamheterna. Kommissionen ansåg att skattemyndighetens beslut innebar olagligt statsstöd och krävde att bolagen skulle återbetala 13 miljarder euro till irländska staten.

Både staten Irland och bolagen överklagade beslutet till EU-domstolen och krävde att denna skulle undanröja Kommissionens beslut, vilket domstolen (General Court/Tribunalen) nu alltså gjort. Beslutet kan överklagas till EU-domstolen inom två månader och tio dagar.

I beslutet anför Tribunalen att Kommissionen inte lyckats att juridiskt (to the requisite legal standard) visa att det förelåg ett statsstöd (advantage for the purposes of Article 107(1)) i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt,  TFEU.

Enligt Tribunalen var Kommissionens beslut att bolagen tillförts någon särskild ekonomisk fördel (selective economic advantage) eller, i sin förlängning, statsstöd inte korrekt. Tribunalen bekräftade visserligen Kommissionens bedömning av hur den skattepliktiga inkomsten skulle beräknas (t.ex. tillämpningen av armslängdsprincipen), men Kommissionen hade, enligt Tribunalen, felaktigt dragit slutsatsen, att den irländska skattemyndigheten hade beviljat bolagen fördelar genom att inte ha allokerat licensinkomsterna från de immaterialrättigheter som innehades av bolagen till bolagen. Tribunalen ansåg att Kommissionen borde ha visat att inkomsten motsvarade värdet av de verksamheter som faktiskt bedrivits av bolagens irländska verksamheter.

Kommissionen hade inte heller, enligt Tribunalen, lyckats visa på sådana metodologiska fel i de ifrågasatta besluten som kunde ha lett till reduktion av bolagens skattepliktiga inkomst i Irland. Tribunalen beklagade den ofullständiga och inkonsistenta utformningen av de ifrågasatta besluten men fann att de brister som Kommissionen framhållit på grund därav inte i och för sig var tillräckliga för att visa att det förelåg en sådan skattefavör som avses i Artikel 107(1) TFEU.

Till sist ansåg Tribunalen att Kommissionen inte kunde visa att de ifrågasatta besluten berodde på någon uttalad avsikt att ge bolagen en särskilt utformad förmån.

KOMMENTAR

Beskattningen av stora multinationella företag har återigen inneburit motgångar för de fiskala intressena, eller snarare de nationella intressena; det är mindre en fråga om beräkningen av vinsten (beskattningsunderlaget) än om fördelningen av vinsten mellan berörda länder. Men fördelningen påverkas förstås av företagens intresse att minska skattebelastningen genom att utnyttja ländernas olika beskattningsregler. Med erfarenhet av svårigheterna att vinna framgång genom skatterättsliga prövningar, har Kommissionen har i det här fallet försökt använda sig av reglerna om förbud mot statsstöd. Materiellt är det fråga om samma problematik – hur ska vinsten beräknas och hur ska den fördelas – men juridiken är något annorlunda.  Men inte heller denna ansats har rönt framgång.

Tribunalens beslut andas dock knappast övertygelse. Det verkar snarare vara Kommissionens utredning av omständigheterna än dess rättsliga argumentation som brustit. Inte ens den omständigheten att den irländska skattemyndighetens beslut ansågs behäftat med bristfälligheter påverkade bedömningen. Eftersom ett överklagande bara får motiveras med rättsliga argument (appeal limited to points of law only) förefaller det osannolikt att EU-domstolen tar upp ett överklagande till prövning.

Som vanligt förvånas man över att stater slåss om beskattningsunderlag från företagsvinster. Irlands exempel med låg bolagsskatt är så övertygande. Det är klart att man får attraktiva företagsetableringar om man erbjuder gynnsamma villkor. Skatten på företagsvinster blir – med rimliga förutsättningar – alltid mycket mindre än skatten på de inkomster och den konsumtion som uppkommer genom företagens etablering. Med en vinst på 10 procent och en lönekostnad på 50 procent av kostnadsmassan blir, med en bolagsskatt på 20 procent och löneskatt på 40 procent, statens inkomst av bolagsskatt 2 och av löneskatt 18. Irlands bolagsskattesats är 12,5 procent.

Vad är viktigast: företagens verksamhet eller skatten på verksamhetens vinst?

Bolagsbeskattningen är ett resurskrävande självskadebeteende, som i det långa loppet inte ens ger några skatteinkomster. En konsulternas skattkista och akademikernas lekstuga.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

BOLAGSBESKATTNING ETT RESURSKRÄVANDE SJÄLVSKADEBETEENDE

DN argumenterar i en ledare den 6 juli för att Sverige ska bidra mer till EU:s arbete med att stoppa multinationella företags skatteflykt. I artikeln framförs flera omständigheter som gör arbetet angeläget:

Företagens agerande förändrar stadsbilden genom att lokala företag inte har råd att betala dyra jurister och konsulter som kan skräddarsy en skatteplan och får därför trots sin lilla storlek dra ett tyngre lass för att bekosta välfärden.

När de multinationella bolagen dumpar priserna leder det till konkurser och resultatet blir personliga tragedier och tråkiga stadskärnor med samma logotyper överallt.

När företagen tillåts diktera villkoren urholkas den demokratiska makten över statens styrning. Inflytande över både skatternas nivåer och utformning flyttas från medborgarna. Företagen kan hota att lämna om folket via röstsedeln inte ger dem de villkor de vill ha.

Det är lätt att hålla med, men remediet är inte ökad kontroll och samordning av bolagsbeskattningsreglerna inom unionen. Remediet är att avskaffa bolagsbeskattningen. Den är skadlig, dyrbar och onödig.

Basen för bolagsskatten är vinsten. Företag som gjort vinst har från en tidpunkt till en annan skapat värden som inte fanns tidigare. En del av vinsten delas ut till aktieägarna, men en större andel behålls normalt i företaget. För näringslivet som helhet motsvaras denna andel av investeringar i anläggningar och bestående värden av forskning och kunnande  -  eller mer precis nettoinvesteringarna. För landets hela ekonomi är detta själva tillväxten. En del produceras i det privata näringslivet och beskattas med bolagsskatt. En del produceras i offentlig regi och underkastas inte bolagsskatt. Den uppmärksamme observerar här det egendomligt kontraproduktiva i att hejda tillväxten i företagen med en skattebörda. En annan iakttagelse är att det företag som fördärvar befintliga tillgångar och värden, dvs. drivs med förlust, inte behöver betala skatt.

Till detta kommer en rad av besvärande omständigheter. Bolagsskatten är extremt komplicerad att beräkna och kräver omfattande kontrollinsatser av skattemyndigheterna. Ändå kan bolagsbeskattningen aldrig ge särskilt stora skatteinkomster, och gör det inte heller. Det är i själva verket en statsfinansiellt liten skatt. Något annat än bruttonationalprodukten (BNP) finns det inte att hämta skatter ur. Ett lands BNP utgörs av summan av bruttoinvesteringarna och konsumtionen/lönerna. Sveriges BNP uppgår till ca 5.000 miljarder kr, lönesumman/konsumtionen till ca 4.000 miljarder kr och bruttoinvesteringarna till ca 1.000 miljarder. Men det är bara nettoinvesteringarna som beskattas, och bara de i privat sektor. Beskattningsunderlaget är därför kanske 10 procent av BNP. I de flesta fall uppgår bolagsskatterna inte till mer än drygt 5 procent av ländernas totala skatteinkomster. Den svenska skattebasen för löner och utdelningar utgör 75-80 procent av BNP, och skatterna på löner, utdelning och konsumtion ca 90 procent av de totala skatteintäkterna. Dessutom är de betydligt enklare att administrera och kontrollera. Löne- och utdelningsskatter beräknas, debiteras och uppbärs med automatik.

På grund av sin komplexitet är skatten en rättssäkerhetsrisk: ingen behärskar hela regelsystemet, och gång på gång tvistas om skattekrav på hundratals miljoner kronor, vilkas berättigande kräver avgöranden i högsta rättsliga instanser. Bolagsskatten försörjer arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för konsulter. 

Beskattningen av bolagens vinster och olika länders olika regler påverkar företagens beteende och leder därför till ekonomiska effektivitetsförluster. Företagen verkar i en globaliserad värld och konfronteras med flera länders regelverk. Olika länder har olika förutsättningar och skilda önskemål, som deras lagstiftning skall stödja och stimulera. Det är oundvikligt att företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren ska hanteras. Att manövrera i den terrängen utan kunskaper och tekniker, som för den utomstående ter sig som "aggressiv skatteplanering", är omöjligt.

Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan tills vidare behållits inom företagssfären. Och effekten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och endast temporär. De genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Bolagens skattekostnader övervältras till 100 procent. Varifrån skulle pengarna till bolagens skatter tas om inte från företagens konton för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen? Nej, inga andra än levande individer kan bekosta ett lands skatter.

Det bästa vore om världen befriades från det självpåtagna meningslösa och kontraproduktiva gissel som bolagsbeskattningen utgör. Företagen kunde då bedrivas efter rent affärsmässiga förutsättningar. De enda som skulle bli lidande är skattekonsulter och skatteteoretiker vid akademierna. 

BOLAGSSKATT, SYSSELSÄTTNING OCH VINSTRESERVERING

I två debattartiklar i Dagens Industri har nyligen bolagsbeskattningens betydelse för sysselsättning och återhämtning efter coronapandemin berörts. Magnus Henrekson konstaterar den 13 juni att sänkningen av bolagsskattesatsen från ca 55 procent år 1990 till dagens drygt 20 procent i förening med 3:12-reglerna kan förklara att ”Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots stark folkökning i hög grad driven av invandring av i många fall lågutbildade människor”. Rune Andersson, Bernt Lindén och Dan Olofsson argumenterar den 22 juni för att företagen ska kunna arbeta upp större reserver via egna vinster som buffertar för "det oförutsedda" – ett behov som vi blivit smärtsamt påminda om genom corona-krisen.

Henrekson argumenterar för en lägre kapitalbeskattning trots den ökade skattemässiga spänningen mellan inkomst från anställning och vinstutdelning. Sänkt bolagsskatt påverkar dock inte denna spänning, men sänker avkastningskraven och höjer därmed investeringsbenägenhet och sysselsättning

ALO rekommenderar att nuvarande system med periodiseringsfonder ska byggas ut från nuvarande 25 procent till 30 procent av överskottet. Vidare att fonden får behållas i 10 i stället för som nu i 6 år innan den återförs till beskattning, samt att nuvarande schablonbeskattning av fonderat belopp tas bort.

Om bolagsskattesatsen inte enbart sänks och periodiseringsfondssystemet inte bara liberaliseras ytterligare, utan bolagsskatten sätts till 0 och därför fondsystemet blir överflödigt, lär effekten bli ännu tydligare. 

Varför beskattas näringslivets nettoinvesteringar – det som hela mänsklighetens existens och välbefinnande är beroende av? Varför beskattas just de företag som skapar nya värden, medan företag som förstör det som redan finns, dvs. går med förlust, inte betalar något alls? Bolagsskatten motsvarar några ynka procent av de totala skatterna och är endast "kameral", dvs. redovisas som en särskild post i statens budget. Eftersom alla företagsskatter övervältras på löntagare, konsumenter och kapitalister, är skatten bara ett förtida uttag av skatter som förr eller senare skulle flutit in som inkomstskatt, löneskatt, konsumtionsskatt och skatt på aktieutdelning. Bolagsskatten är oerhört komplicerad och stimulerar till skatteplanering eller ljusskygga dispositioner. Tvister mellan företag och skattemyndigheter kan avse belopp på hundratals miljoner kronor. Bolagsskatten försörjer arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för konsulter. Ett glaspärlespel.

Just för närvarande är bolagsbeskattningens existens närmast grotesk; samtidigt som bolagen betalar skatt på föregående års vinst, öser staten pengar över dem för att de inte ska gå under.

KONCERNBIDRAG OCH CORONASTÖD

SvD skriver den 12 juni att enligt Tillväxtverket

”så kallade koncernbidrag, där det flyttas pengar från ett bolag till ett annat inom en koncern, för räkenskapsåret 2019 är okej även för bolag som tagit emot permitteringsstöd.

Men det får inte ske koncernbidrag för det räkenskapsår som bolaget har fått stödet.”

Tillväxtverkets handläggare har troligen aldrig sysslat med företagsbeskattning och var med säkerhet inte aktiva när reglerna om koncernbidrag kom till. Hade de varit det skulle de aldrig kunnat komma på en sådan tanke.

Reglerna om koncernbidrag finns i skattelagstiftningen. När de infördes till vid mitten av 1960-talet var skälet att företag, som av organisatoriska skäl delat upp sin verksamhet i flera bolag och skapat en koncern, inte skulle träffas av större skatt om ett eller flera företag i koncernen skulle gå med förlust, än om verksamheten bedrevs i ett enda aktiebolag. En svårtolkad praxis hade uppstått när företag börjat täcka underskott i koncernföretag genom olika former av överföringar från vinstgivande bolag. Reglerna försågs med ett antal begränsningar för att vinsterna inte skulle kunna föras över till andra mottagare än aktiebolag inom samma helägda koncern. Dessa regler finns fortfarande.

Om ett koncernbidragsgivande företag skulle nekas stöd skulle detta innebära att ett sådant företag behandlas sämre än om företagets verksamhet bedrivits som en gren av det mottagande bolagets verksamhet. Detta är inte en ideologisk fråga. Det bör inte heller vara en formalistisk fråga, utan ett statligt åtagande för att undvika onödiga konkurser. Koncernen är en enhet som tack vare koncernbidragen kan beskattas som ett enda företag. Det bör behandlas på samma sätt med rätten till stöd.

KONTAMINATION 23

I SvD den 11 juni kan man på sid 25 läsa  följande visdomsord apropå Rysslands och Kinas deformationskampanjer.
Men även Trump får. Vad?

Den sleven skulle man vilja se. Eller skopan?


Kontamination 22

FÖRETAGSSTÖD OCH KONCERNBIDRAG

FARs ordförande Johan Rippe och vd Karin Apelman argumenterar i DI den 1 juni vädjande och känslosamt för att koncernbidrag inte ska påverka rätten till stöd för korttidsarbete. ”We are a family” och i en familj stöttar och hjälper man varandra. Man ”använder koncernbidrag för att rädda jobb och verksamheter”.

Argumenten för att koncernbidrag inte bör påverka rätten till stöd är betydligt starkare än så.  Reglerna om koncernbidrag finns i skattelagstiftningen. När de infördes till vid mitten av 1960-talet var skälet att företag, som av organisatoriska skäl delat upp sin verksamhet i flera bolag och skapat en koncern, inte skulle träffas av större skatt om ett eller flera företag i koncernen skulle gå med förlust, än om verksamheten bedrevs i ett enda aktiebolag. En svårtolkad praxis hade uppstått när företag börjat täcka underskott i koncernföretag genom olika former av överföringar från vinstgivande bolag. Reglerna försågs med ett antal begränsningar för att vinsterna inte skulle kunna föras över till andra mottagare än aktiebolag inom samma helägda koncern. Dessa regler finns fortfarande.

Om ett koncernbidragsgivande företag skulle nekas stöd skulle detta innebära att ett sådant företag behandlas sämre än om företagets verksamhet bedrivits som en gren av det mottagande bolagets verksamhet. Det är koncernens resultat som bör vara avgörande om företagen ska erhålla stöd.

Det är för mig obegripligt att Rippe och Apelman verkar acceptera att stöd ska kunna nekas om koncernbidrag lämnas till ett av privatpersoner ägt holdingbolag. Koncernbidragsreglerna förhindrar att vinstmedel ska kunna överföras till mottagare utanför den helägda koncernen. Att mottagarbolaget är ett holdingbolag saknar betydelse. En utbetalning till en fysisk person är inte ett koncernbidrag utan en utdelning, och då gäller regeln om att stöd inte ska lämnas till utdelande bolag.

Detta är – som Rippe och Apelman skriver – inte en ideologisk fråga. Det bör inte heller vara en formalistisk fråga, utan ett statligt åtagande för att undvika onödiga konkurser. Koncernen är en enhet som tack vare koncernbidragen kan beskattas som ett enda företag. Det bör behandlas på samma sätt med rätten till stöd.

FÅFÄNG SKATTJAKT

I en debattartikel i SvD den 13 maj upprörs Torsten Fensby och Leif Rosenfeld över att slipade och morallösa skatterådgivare hjälper skatteflyktingar som vill lägga beslag på genomsnittsväljarens inbetalda skattemedel. Det finns förvisso många sätt att undgå svensk beskattning med tvivelaktiga metoder, men den beskattning F och R har i åtanke är närmast beskattningen av företagens vinster. Det är då knappast genomsnittsväljarens skatter som bolagen lägger beslag på. Bolagsskatterna är nämligen bara en obetydlig del av de totala skatterna. I den senaste budgetpropositionen uppskattas andelen till 7 procent.

Denna andel är dock endast kameral, dvs. skatt som inbetalas och redovisas under en viss beteckning. I praktiken är bolagsskatterna 0 procent av de totala skatterna, eftersom inget bolag bekostar sina egna skatter; det gör vi alla som löntagare, anställda, konsumenter och aktieägare. Alla företagens kostnader – även skatter – övervältras på priser, löner och aktieutdelningar. Vem skulle annars bekosta dem?
Bolagsskatten är en skatt på näringslivets nettoinvesteringar. Bara den insikten borde stämma till eftertanke. Utan bolagsskatt ökar investeringsmöjligheterna, ökar sysselsättning och lönesumma, vilket ökar basen för skatter på inkomst, lönekostnad, konsumtion och aktieutdelningar. Med höjd skatt ökar avkastningskraven på investeringar och färre investeringar kommer till utförande; i värsta fall avvecklar ägarna verksamheten.

Men det är värre än så: Bolagsskatter betalas endast av de företag som skapar nya värden, dvs. det som vi alla är beroende av för vår tillvaro. Bolag som går med förlust, dvs. fördärvar det som redan finns, behöver inte betala för den skada de åsamkar.

Bolagsbeskattningen är en extremt komplicerad skatt, och de problem skatten vållar kan därför avse avsevärda belopp.  Vi läser ofta om fall där företag och skattemyndigheter tvistar om skattebelopp på mångmiljonbelopp eller tom miljarder. Hur kan en lagstiftning i ett rättssamhälle tillåtas vara så oprecis? Risken att förlora belopp i den storleksordningen gör förstås att företagen engagerar de skarpaste hjärnorna. De sitter inte nödvändigtvis i morallösa människors huvuden.  

Utan bolagsskatt skulle Sverige vara ett attraktivt land för investeringar och företagande. Ingen slipad hjärna skulle försöka flytta beskattningsunderlag utomlands. Förutom att investeringarna skulle bidra till befolkningens väl genom sysselsättning, skulle underlagen för inkomstskatter, löneskatter konsumtionsskatter och utdelningsskatter öka. Så länge vinsterna behålls inom företagen är det bara dumt och skadligt att beskatta dem.

F och R vill med all rätt värna den svenska skattebasen. Det bästa sättet är att göra det är att avskaffa bolagsbeskattningen.

AKTIEUTDELNING ELLER CORONASTÖD

Styrelsen för AB Volvo drar tillbaka sitt förslag till årsstämman om ordinarie utdelning om 5,50 kr per aktie, enligt ett pressmeddelande den 12 maj.

Bra.

Den som får coronastöd av staten ska inte dela ut pengar till aktieägare, lyder det allmänna skallet. Det är lätt att hålla med. Hur kan man tro att man vinna allmänhetens sympati om man delar ut vinst till aktieägarna som finansieras med stöd från staten?  SKF, som kanske inte är lika beroende av den breda allmänhetens sympatier, lämnar utdelning (om än halverad) men har funnit sig nödsakad att dra tillbaka sin ansökan om coronastöd.  

Var betyder nu detta? Båda bolagen drabbas av förlust av normala inkomster. Volvo får bidrag, SKF får ingenting. Förargligt för SKSs aktieägare.

Men SKFs aktieägare får ju utdelning, invänder någon. 

Visserligen, men det betyder inget för deras förmögenhet. Aktieägarnas förmögenhet omfattar de värden som bolaget innehar. De kontanter Volvos aktieägare nu inte ska få i handen, har de kvar i värdet på sina aktier. De som behöver kontanter, kan sälja sina aktier och därmed tillgodogöra sig sin andel av Volvos värde. För dem som gör vinst på aktieförsäljningen, kommer nettot dessutom att bli större än om de fått utdelning. Skatten är 30 procent av vinsten och den är 30 procent av utdelningsbeloppet. Den som säljer för 100 och köpt för t.ex. 60 får en skatt på 12 och ett netto på 88. En utdelning på 100 hade givit ett netto på 70. Det kommer visserligen att uppkomma en del praktiska problem.  En storägare, som planerat för en placering av mottagen utdelning, kan förlora inflytande i företaget om han måste sälja. En stiftelse som endast får disponera utdelning (och inte kapitalvinster), kan få svårt att fullfölja sitt ändamål. Men för privatsparare spelar den uteblivna utdelningen knappast någon roll. De kan visserligen bli besvikna om de trott på de årliga tidningsskriverierna i början av varje år om att utdelning betyder guldregn över aktieägarna, precis som det vore ur någon annans förmögenhet än deras egna som pengarna tas. Men sånt larv kolporteras nog mest av dem som aldrig haft aktier och inte förstått detta.

Nu får aktieägarnas pengar stå kvar i Volvo och om det inte går illa, kommer de innehållna pengarna generera extra vinster under innevarande år och öka på utdelningen nästa år.  Coronan har vi då förhoppningsvis lämnat bakom oss och ingen störs ens om Volvo gör en dubbelutdelning. Men Volvo fick statsstöd – SKF fick inget. SKFs aktieägare gick miste om ett förmögenhetstillskott.

Egentligen är det värre än så.

Både Volvo och SKF – och de allra flesta bolagen – redovisade vinst i sina bokslut för 2019 och måste betala skatt på vinsten. Var det egentligen någon vinst? Det vet ingen som inte kan skåda in i framtiden. Borde bolagen ha reserverat för uppkommande förluster? Eller skrivit ner värdet av de tillgångar som inte genererat förväntade inkomster under 2020? Kanske de tre senaste årens vinster var överskattade?  Och företagen tvingats betala skatt på vinster som inte fanns? De totala bolagsskatterna kan uppskattas till ungefär 140 miljarder kr per år.

Nu måste bolagen betala skatt samtidigt som de – i varje fall Volvo och alla som inte var kortsynta och delade ut vinst – kan få statsbidrag.  Det bästa coronastödet till företagen vore kanske, att staten först och främst betalar tillbaka de skatter som företagen betalat under de senaste åren. Det skulle dessutom förenkla bedömningen av hur mycket pengar varje bolag ska ha och eliminera risken för att beloppen tillfaller skojare.

Samtidigt kunde man ta sig en funderare på om bolagsbeskattningen är en förnuftig ordning.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

http://niclasvirin.com/varforbeskattassvskt.shtml

FÖRETAGSSTÖD ELLER FÖRETAGSDÖD

Just nu används alla resurser som inte krävs för att medicinskt hantera Coronapandemin till att rädda det ekonomiska livet; stöd i alla former vräks ut över företag och organisationer.

Nej förresten,  inte riktigt alla. Finansdepartementet har kommit med ett betänkande, Fi2020/01338/S1.  Visserligen välkommet, eftersom det lindar ett misstag i den senaste lagstiftningen om skärpning av bolagsbeskattningen; den som infördes den 1 januari 2019 för att begränsa rätten till avdrag för räntekostnader. En lagstiftning, som med 100-%ig sannolikhet skulle kräva justeringar för oavsedda konsekvenser. Betänkandet kallas  Justerande bestämmelser avseende avdrag för koncernbidragsspärrade underskott och avdrag för negativt räntenetto.

 Bara lyssna på orden!

Börja bakifrån. Negativt räntenetto; det var lagstiftningen om det som behövde justeras. En ny skatterättslig företeelse, negativt räntenetto, som krävde nya definitioner och begrepp för att stävja ett problem som uppkommit p.g.a. idén om ekonomisk dubbelbeskattning av aktiebolag, en idé byggd på föreställningen att bolagskapital skulle ha en större skattekraft än privatkapital.[1] Den uppfattningen har övergivits sedan länge, men lånekapital är fortfarande gynnat i förhållande till egetkapital, eftersom kostnaden för lån, räntan, är avdragsgill.

Koncernbidragsspärrade underskott. Genom lagstiftning 1955 skärptes reglerna om företagsbeskattning; fri lagervärdering upphörde och räkenskapsenlig avskrivning infördes. Konsekvensen blev att företag inte alltid kunde parera en förlust med uppskrivning av reserver. Krav på regler om förlustavdrag uppkom därför, och sådana regler infördes 1961. Men inte utan begränsningar! Sedan dess har begränsningarna justerats både uppåt och nedåt, och den nuvarande regleringen innehåller en regel som begränsar rätten till avdrag om bolaget har tagit emot koncernbidrag. Det är den som nu ställt till problem.

1955 års lagstiftning kompletterades 1965 med regler om koncernbidrag för att möjliggöra att verksamhetheter som var uppdelade på separata aktiebolag inte skulle riskera att beskattas hårdare, än om all verksamhet var koncentrerad till ett enda bolag. 1955 års regler ökade ju risken att förluster kunde uppkomma i enstaka bolag även om koncernen gjorde vinst. Även de reglerna kringgärdades av att antal begränsningsregler, framför allt för att principen om dubbelbeskattning skulle upprätthållas.

Vad är det för värden finansdepartementet slåss för? Bolagsskatten har aldrig – oavsett om skattesatsen varit närmare 60 procent (som före 1991 års skattereform) eller ca 20 procent som f.n. – inbringat skatter på mer än ensiffriga procentandelar av de totala skatterna. Den är extremt komplicerad, ger utrymme för skatteplanering - inte minst internationell, vilket ger upphov till tvister mellan länderna om beskattningsunderlagets storlek och fördelning. Det filigransarbete som läggs ned på bolagsskatten, står inte i rimlig proportion till skattens betydelse. I själva verket är skatten destruktiv och onödig. Skatten är en avgift på nettoinvesteringarna (i den skattepliktiga delen av) näringslivet. Skatten höjer avkastningskraven och håller tillbaka investeringarna och därmed sysselsättning och konsumtion. Skatten övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och aktieägare och minskar skattebaserna för löner, konsumtion och utdelningar. Bolagsskatten är därför endast ett förtida uttag av skatter som skulle uttagits i nästa led och ger därför i det långa loppet ingenting. Inga andra än fysiska personer bär skattebördan.

Bolagsbeskattningen är precis raka motsatsen till de ansträngningar som nu görs för att desperat räta upp Sveriges ekonomi. Varför har vi en skatt på nettoinvesteringar? Det är hög tid att på allvar diskutera att avskaffa bolagsbeskattningen. Just nu när det ekonomiska livet gungar rejält, är det verkligen på sin plats. Ett sätt att fördela det företagsstöd som f.n. diskuteras vore att betala tillbaka de bolagsskatter som företagen erlagt under senaste år.

Förhindra företagsdöden - avskaffa bolagsbeskattningen.

---

[1] [1] Se t.ex. BevU 1893:18 s. 21 ff ”…hvadan den skatt, staten af [vissa institutioner] utkräfver, endast är att anse som en skyldig vedergällning för de förmåner, samhället sålunda skänker dessa inrättningar. Särskildt har denna synpunkt gjorts gällande beträffande aktiebolagen.

---- Synnerligast aktiebolagen, hvilka visat sig vara en mycket lämplig form för sådana företag, som för sin verksamhet kräfva stora kapital, äro inrättningar, som i vår tid erhålla en ständigt växande utbredning och i allt större och större mån draga till sig det inom samhället disponibla kapitalet. Den ifrågasatta särskilda beskattningen torde derför och i regeln blifva jemförelsevis mindre känbar.”