DN argumenterar i en ledare den 6 juli för att
Sverige ska bidra mer till EU:s arbete med att stoppa multinationella företags
skatteflykt. I artikeln framförs flera omständigheter som gör arbetet
angeläget:
Företagens agerande
förändrar stadsbilden genom att lokala företag inte har råd att betala dyra
jurister och konsulter som kan skräddarsy en skatteplan och får därför trots
sin lilla storlek dra ett tyngre lass för att bekosta välfärden.
När de multinationella bolagen dumpar
priserna leder det till konkurser och resultatet blir personliga tragedier och
tråkiga stadskärnor med samma logotyper överallt.
När företagen tillåts diktera villkoren urholkas den
demokratiska makten över statens styrning. Inflytande över både skatternas
nivåer och utformning flyttas från medborgarna. Företagen kan hota att lämna om
folket via röstsedeln inte ger dem de villkor de vill ha.
Det är lätt att hålla
med, men remediet är inte ökad kontroll och samordning av
bolagsbeskattningsreglerna inom unionen. Remediet är att avskaffa
bolagsbeskattningen. Den är skadlig,
dyrbar och onödig.
Basen för bolagsskatten är vinsten. Företag som gjort vinst
har från en tidpunkt till en annan skapat värden som inte fanns tidigare. En
del av vinsten delas ut till aktieägarna, men en större andel behålls normalt i
företaget. För näringslivet som helhet motsvaras denna andel av investeringar i
anläggningar och bestående värden av forskning och kunnande - eller
mer precis nettoinvesteringarna. För landets hela ekonomi är detta
själva tillväxten. En del produceras i det privata näringslivet och beskattas med
bolagsskatt. En del produceras i offentlig regi och underkastas inte
bolagsskatt. Den uppmärksamme observerar här det egendomligt kontraproduktiva i
att hejda tillväxten i företagen med en skattebörda. En annan iakttagelse är
att det företag som fördärvar befintliga tillgångar och värden, dvs. drivs med
förlust, inte behöver betala skatt.
Till detta kommer en rad av besvärande omständigheter.
Bolagsskatten är extremt komplicerad att beräkna och
kräver omfattande kontrollinsatser av skattemyndigheterna. Ändå
kan bolagsbeskattningen aldrig ge särskilt stora skatteinkomster, och gör det
inte heller. Det är i själva verket en statsfinansiellt liten skatt.
Något annat än bruttonationalprodukten (BNP) finns det inte att hämta skatter
ur. Ett lands BNP utgörs av summan av bruttoinvesteringarna och
konsumtionen/lönerna. Sveriges BNP uppgår till ca 5.000 miljarder kr,
lönesumman/konsumtionen till ca 4.000 miljarder kr och bruttoinvesteringarna
till ca 1.000 miljarder. Men det är bara nettoinvesteringarna som
beskattas, och bara de i privat sektor. Beskattningsunderlaget är därför kanske
10 procent av BNP. I de flesta fall uppgår bolagsskatterna inte till mer än
drygt 5 procent av ländernas totala skatteinkomster. Den svenska skattebasen
för löner och utdelningar utgör 75-80 procent av BNP, och
skatterna på löner, utdelning och konsumtion ca 90 procent av de totala
skatteintäkterna. Dessutom är de betydligt enklare att administrera och
kontrollera. Löne- och utdelningsskatter beräknas, debiteras och uppbärs med
automatik.
På grund av sin komplexitet är skatten en rättssäkerhetsrisk:
ingen behärskar hela regelsystemet, och gång på gång tvistas om skattekrav på
hundratals miljoner kronor, vilkas berättigande kräver avgöranden i högsta
rättsliga instanser. Bolagsskatten försörjer
arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra
bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för
konsulter.
Beskattningen av bolagens vinster och olika länders olika
regler påverkar företagens beteende och leder därför till ekonomiska
effektivitetsförluster. Företagen verkar i en globaliserad värld och
konfronteras med flera länders regelverk. Olika länder har olika
förutsättningar och skilda önskemål, som deras lagstiftning skall stödja och stimulera.
Det är oundvikligt att företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren
ska hanteras. Att manövrera i den terrängen utan kunskaper och tekniker, som
för den utomstående ter sig som "aggressiv skatteplanering", är
omöjligt.
Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin
skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar
och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och
investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har
"endast" medfört att dispositionen över en avsedd
andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan tills
vidare behållits inom företagssfären. Och effekten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under
rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och endast temporär. De genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan
(och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta
avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade
lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner
samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas.
Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter.
Bolagens skattekostnader övervältras till 100 procent. Varifrån skulle pengarna
till bolagens skatter tas om inte från företagens konton för lönekostnader,
försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen? Nej, inga andra än
levande individer kan bekosta ett lands skatter.
Det bästa vore om världen befriades från det självpåtagna
meningslösa och kontraproduktiva gissel som bolagsbeskattningen utgör.
Företagen kunde då bedrivas efter rent affärsmässiga förutsättningar. De enda
som skulle bli lidande är skattekonsulter och skatteteoretiker vid
akademierna.