RÄNTOR TILL SKATTEPARADIS

Regeringen vill slopa avdrag i skatteparadis skriver SvD den 5 september, eller snarare, har i en lagrådsremiss föreslagit att företag inte ska medges avdragsrätt för räntor betalade till mottagare i följande 12 länder på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet: 

 1. Amerikanska Samoa Amerikanska Samoa 

2. Caymanöarna Caymanöarna  

3. Fiji Fiji 

4. Guam 

5. Oman 

6. Palau  

7. Panama  

8. Samoa 

9. Seychellerna 

10. Trinidad och Tobago 

 11. Amerikanska Jungfruöarna  

12. Vanuatu  

Nu är de inte de låga skatterna som är problemet, utan att länderna inte går med på utbyte av information på skatteområdet (Två stater har "skadliga system med skattemässig förmånsbehandling", vad det nu innebär).

Så kalla inte staterna för skatteparadis. De är stater som med sekretessregler underlättar penningtvätt, kriminella affärer, korruption och skattefusk och förmodligen lever högt på, att företag och personer kan dölja det som inte tål dagens ljus. Ungefär som hälare och andra kriminella mellanhänder. Kalla dem Hälarstater.

Länderna är inte svartlistade av EU för att de underlättar kriminalitet, utan för att de inte lämnar finansiell information och inte undertecknat och ratificerat OECD:s multilaterala konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Nu riktar Sverige ett dråpslag (eller ett slag i luften) mot dessa länder genom att helt vägra svenska företag (juridiska personer och svenska handelsbolag) avdrag för ränteutgifter avseende en skuld till ett företag som hör hemma i en stat eller jurisdiktion som är upptagen i en gällande och offentliggjord förteckning över stater eller jurisdiktioner utanför Europeiska unionen som av medlemsstaterna gemensamt har bedömts vara icke samarbetsvilliga på skatteområdet. Finansministern uppskattar i lagrådsremissen att effekterna på budgeten av förslaget blir 0 kr. Lite delikat är det att, enligt artikeln i SvD, hade AP-fonderna i februari 45 miljarder kronor investerade bara på Caymanöarna.

Varför gör man så här? Det blir inga skatteinkomster och staten är själv finansiellt engagerad i jurisdiktionerna. Det är Ekofinrådets riktlinjer om motåtgärder på skatteområdet mot icke samarbetsvilliga jurisdiktioner som antogs den 5 december 2019 som Sverige härmed anpassar sig till.

Det är finansdepartementet som undertecknat lagrådsremissen, så det är det fiskala intresset som ligger bakom - inte  brottsbekämpning. Då skulle det vara ett ärende för justitieministern.

Redan tidigare har vi två system för begränsning av rätten till ränteavdrag. Sedan 2009 finns en regel  i 24 kap. 18 §  IL som tar sikte på att begränsa avdragsrätten för ränteutgifter på vissa skulder till företag i intressegemenskap, den riktade ränteavdragsbegränsningsregeln. Sedan 2019 finns även en generell avdragsbegränsningsregel i bolagssektorn för negativa räntenetton (24 kap. 21–29 §§ IL), kallad den generella ränteavdragsbegränsningsregeln. Nu blir det alltså en till.

Företagsbeskattningssystemet blir nu ännu mer komplicerat. Ändå ger företagsbeskattningen på kort sikt bara några ynka procent av de totala skatterna. På lång sikt ger den ingenting, eftersom alla skatter övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare, se här. Om Sverige avskaffade bolagsbeskattningen skulle problemen med bolagsskatteflykt helt upphöra. Sverige skulle bli ett skatteparadis för företag; inte ett hälarstat. Sverige skulle bli ett attraktivt land att investera och etablera sig i. Nya jobb skulle skapas här, som ökar skattebasen för löneinkomster, lönekostnader, konsumtion och aktieutdelningar.

Bolagsbeskattningen är ett helt onödigt och oerhört resurskrävande självskadebeteende. Ett av mänsklighetens största självbedrägerier, till glädje endast för akademiker och skattekonsulter.

SKATTEPARADISET SVERIGE

CLAES-MIKAEL JONSSON, LO-jurist, och KRISTOFFER ARVIDSSON THONÄNG, Seko-utredare,  återkommer i SvD den 7 november med sin kritik mot den föreslagna nedsättningen av bolagsskattesatsen.

Genom bolagsskattesänkningen hoppas [regeringen] på ett förbättrat investeringsklimat i Sverige. Men effekterna på investeringarna kommer först på längre sikt. Enligt OECD:s utvärdering av tillväxtfrämjande reformer ger sänkt bolagsskatt på kort sikt små effekter. Efter fem till tio år är effekten fortfarande begränsad och investeringarna uppgår då till halva skattesänkningen.

Särskilt om det skulle dröja några år innan bolagsskattesänkningen skulle få effekt, är det angeläget att den görs snarast. Som Leif Johansson skrev härom dagen i Dagens Industri har

det samlade bolagsskattetrycket --- stor betydelse för var globala företag väljar att lägga sina investeringar.
 

Därtill kommer att om andra länder sänker bolagsskattesatsen snabbare än Sverige, går vi miste om (eller uppnår aldrig) fördelen att ha lägre skattesatser än omvärlden.


Vidare skriver L och AT

I klartext, efter fem till tio år kommer minst 8 av de 16 miljarderna, som regeringens skattesänkning kostar, att hamna i aktieägarnas egna fickor. Vid en internationell jämförelse tycks det inte heller finnas något enkelt samband mellan bolagsskattens nivå och investeringar som andel av BNP.

Hur kan de tro att bolagsskattesänkningen hamnar i aktieägarnas fickor? Varför skulle den långsiktiga relationen mellan ersättningen till löntagare och aktieägare förändras för att bolagsskattesatsen ändras? Inte har aktieägarnas långsiktiga andel minskat i förhållande till löntagarnas bara för att bolagsskatt en gång infördes och höjdes. Inte har den ökat för att bolagsskatten sänkts. Varför skulle fackföreningarna inte framgångsrikt kunna bevaka det ökade utrymmet när bolagen blir av med en kostnad bara för att kostnaden avser bolagsskatt? På kort sikt drabbar säkerligen en höjd bolagsskatt aktieägarna, liksom de kortsiktigt kan dra fördel av en skattesänkning. Det är en fråga om övervältringseffekter och elasiticiteter. Den omedelbara effekten hamnar i företagen, vilkas räntabilitet och risknivå ändras.

Vad som sker på lite längre sikt är att skatten försvinner som kostnad och företagen slipper kalkylera med skatteeffekter vid investeringar och affärsbeslut. Den skatt som bolagen i dag betalar in bekostas av löntagare, konsumenter och aktieägare. Utan bolagsskatt kommer ett motsvarande skattebelopp att betalas direkt av dessa.

Bolagsskatten är onödig, skadlig och ger utrymme för improduktiv skatteplanering.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

 

CAPIO

Dagens Industri försöker den 7 oktober skapa uppståndelse kring att sjukhusföretaget Capio "slipper undan". Slipper undan vad? Capio har inte betalat bolagsskatt sedan 2001 trumpetar rubriken ut.

Finansdirektören på Capio tycker att Sverige är ett skatteparadis.

Vad är det som hänt?

Capio är tydligen så högt skuldfinansierat att räntebetalningarna konsumerar verksamhetsvinsten.

Under förutsättning att låne- och räntevillkoren är marknadsmässiga finns det väl inget att säga om det. Det gäller för alla företag; det är inte fråga om att Capio "slipper undan".

Capios ägare är enligt DI riskkapitalbolagen NordicCapital och Apax, som tydligen valt att finansiera sitt dotterbolag med lån i stället för eget kapital. Så enkelt är det att omvandla företagsvinsten i dotterbolaget till räntekostnad och föra över vinsten till moderbolaget. Moderbolaget ligger i det här fallet förmodligen i ett land som inte beskattar räntebetalningarna. Koncernen kan därmed växa med hela vinsten. Det är väl bara bra!!

Vissa länder har börjat införa särskilda skatteregler om s.k. thin capitalisation, dvs. regler som föreskriver att ett bolag måste anses ha viss minsta andel eget kapital och viss högsta andel lånekapital. Ränteavdrag medges bara för den del av skuldsättningen som faller inom den föreskrivna ramen. Sverige saknar en sådan regel, och det är väl det som Capios finansdirektör syftar på, när han säger att Sverige är ett skatteparadis. [Inom parentes kan man fråga sig vad han har med saken att göra. Bolagets kapitalisering är en sak för aktieägarna (moderföretagen). Han kan för egen del - och det tycks han också göra i artikeln - irriteras över att "...vi betalar en massa räntor". För hans del skulle en skatt på 26,3 procent vara att föredra, då hade han fått behålla 73,7 procent av vinsten, men det är ägarna som bestämmer. På högre nivå - i moderbolagen - är det viktigare att hela kapitalet får bli kvar i koncernen.]

Andra länder har börjat införa thin capitaliserings-regler, men inom EU gäller att en sådan regel inte får diskriminera utländska etableringar eller kapitalrörelser. De länder som infört sådana regler för utlandstransaktioner har därför blivit tvungna att införa dem även för transaktioner inom det egna landet, vilket komplicerar skattereglerna. Plötsligt blir alla räntetransaktioner mellan närstående företag kontrollobjekt och rättsliga tvistefrågor; helt i onödan - den enes kostnad är den andres intäkt inom samma skattejurisdiktion.

Vad som är marknadsmässig ränta kan man ha olika uppfattningar om; någon objektiv sanning finns inte.

I internationella sammanhang uppkommer den delikatessen att frågan blir en tvist mellan berörda stater snarare än mellan företaget och resp. stats skattemyndighet - även om företaget får sitta emellan och betala skatt i flera länder på samma underlag och bära kostnaden för dyrbara skatteprocesser i båda länderna. Det kan nämligen tänkas att skattemyndigheten i mottagarlandet (som kanske har mycket låg skattesats) anser att räntan är för låg, medan skattemyndigheten i betalarlandet anser att räntan är för hög - antingen därför att landet har thin capitaliserings-regler och anser att skulden är för hög, eller för att räntesatsen är för hög (eller bådadera).

I ett rättsfall (RÅ 2010 ref. 67) ansåg Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) att ett ränteavdrag till ett moderföretag skulle begränsas (moderbolaget var svenskt, men eftersom det var ett livförsäkringsföretag skattade det inte för räntebetalningen). Domstolen uttalade bl.a:

Av central betydelse vid prissättning av lån är risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina betalningar och det behov av säkerhet som kan finnas. För ett moderbolag som lämnar ett lån till ett dotterbolag gäller delvis andra förutsättningar än för en extern långivare. Medan moderbolaget har kontroll över dotterbolaget har den externe långivaren typiskt sett bara viss insyn. Den externe långivaren kan också vara osäker på moderbolagets intentioner, t.ex. vad gäller viljan att vid behov stötta dotterbolaget finansiellt och på annat sätt.

Vad nu sagts illustrerar att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför den vid beskattningen godtagbara räntan inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren hade varit extern.

Även om resonemanget är övertygande har domen kritiserats och torde strida mot internationella principer och överenskommelser. Därför är det troligt att, om mottagarföretaget varit utländskt, den utländska skattemyndigheten skulle krävt skatt på den av mottagarbolaget redovisade och deklarerade ränteintäkten.

Bara ett exempel på idiotiska och fullkomligt onödiga konsekvenser av bolagsbeskattningen.

Sen kan man undra över varför Capio kan vara så lönsamt. Är det för att verksamheten är så mycket effektivare än landstingens sjukhus, eller för att Capio fått köpa verksamheten alldeles för billigt? Båda alternativen skrämmer.

Mera om riskkapitalbolag

STORM I SKATTEPARADIS

Per Lindvall skriver i pappersupplagan av SvD den 20 september om skatteparadisen under rubriken Dags för storm i paradiset. Han skriver bl.a.:

Det är inte svårt att hävda att framväxten av detta globala och gigantiska nätverk av skatteparadis och hemlighetsfulla jurisdiktioner har stora negativa effekter på samhällsekonomin. Det snedvrider konkurrensen mellan företag och ägare, göder och föder korruption, minskar transparensen och därmed möjligheten att utkräva ansvar.

Det är nog snarare konkurrensen mellan företag som snedvrids än konkurrensen mellan företag och ägare. Men det som föranleder dessa olägenheter är väl inte skatteparadisen utan bolagsskatten?

Sen skriver han:

Sist men inte minst urholkar det skattebasen i många länder och därmed möjligheten att upprätthålla den infrastruktur, legalt och fysiskt, som alla företag är beroende av för att de ska kunna generera några vinster.

Men bolagsskattebasen är statsfinansiellt faktiskt inte mycket att bry sig om. Dels utgör bolagsskatteinkomsterna i industriländerna mindre än 10 procent av de totala skatteinkomsterna (i Sverige 6-7 procent), dels skulle utan bolagsskatt motsvarande belopp tas in genom skatter på ökade löner och utdelningar. Ingen tror väl att bolag inte tar betalt för sina skattekostnader på ett eller annat sätt.

Och varför i hela friden skulle Cayman Islands och Guernsey ta ut en skatt som de inte behöver; och varför skulle de ta ut den på något som motverkar att attrahera kapital?

Däremot kan man förstå att omvärlden gärna vill veta vart kriminellt flyktkapital tar vägen. På senare år har Sverige och många OECD-länder lyckats förhandla sig till avtal med de allra flesta skatteparadisen om utlämnande av uppgifter om inkomster och kapital.

SVERIGES SKATTEAVTAL

Sverige har en lång tradition av att ingå skatteavtal med andra länder. Avtalen fördelar beskattningsrätten till olika inkomster länderna emellan och sätter även ett tak på hur hög källskatt som får tas ut på utdelnings-, ränte- och royaltyinkomster. Skatteavtal med låga källskatter utgör en viktig komponent för svenska koncerners möjlighet att konkurrera på utländska marknader. Sverige har länge haft en internationellt framskjuten position i fråga om att ha ett konkurrenskraftigt avtalsnät. Fram till den senare delen av 1990-talet var Sverige mycket aktivt med avtalsförhandlingar och även framgångsrikt när det gällde att förhandla fram skatteavtal med förmånliga villkor. Sedan dess har arbetet på Finansdepartementet med att förhandla skatteavtal successivt minskat och de senaste åren har bara enstaka avtal träffats.

Svenskt Näringsliv har gjort en studie av konkurrenskraften i Sveriges skatteavtal och drar slutsatsen att Sveriges successivt minskade aktiviteter på skatteavtalsområdet har fått negativa konsekvenser för konkurrenskraften i det svenska avtalsnätet. Förutom att Sverige saknar avtal med ett antal för näringslivet viktiga länder, så har flera av konkurrentländerna lyckats få bättre villkor än Sverige med ett stort antal länder. som också utgör för Sverige viktiga exportmarknader. Den svenska passiviteten på skatteavtalsområdet medför att svenska företag tvingas betala högre källskatter än sina utländska konkurrenter. Avtalen fyller också en viktig funktion när det gäller koncerners placering av huvudkontor. För att Sverige, i detta hänseende, ska vara intressant krävs inte bara att det svenska skatteavtalsnätet är brett. Det måste också vara internationellt konkurrenskraftig. För att inte Sveriges konkurrentländer ska få ett alltför stort försprång är det angeläget att regeringen agerar skyndsamt och ger skatteavtalsarbetet prioritet.

Även Riksrevisionen har gjort en undersökning av Sveriges skatteavtal och studerat effekterna av regeringens arbete.

Revisorernas slutsats är att Sverige i stora stycken saknar en uttalad strategi för skatteavtalspolitiken. Konkurrensfrågorna har varit nedprioriterade sedan slutet av 1990-talet. Regeringens prioriteringar har lett till uppenbara risker för att skatteavtalsnätet tappar i konkurrenskraft. Denna risk förstärks av de långa löptider som präglar avtalsarbetet. Regeringen bör förtydliga sin strategi på skatteavtalsområdet och redovisa hur man arbetar för att uppnå sina mål. Om målen med skatteavtalen kvarstår måste fokus på konkurrensfrågorna öka för att svenska företags konkurrenssituation inte ska försämras.

Rapporterna diskuterades i dag på ett seminarium på Svenskt Näringsliv, varvid finansdepartementets representant, Ingela Willfors, fick tillfälle att bemöta kritiken. Hon fann kritiken överdriven; Sverige hade redan tidigare ett omfattande avtalsnät och många andra länder har nu kommit ikapp och förbi. Resurserna hade använts till förhandlingar med skatteparadis, vilket resulterat i närmare 25 informationsutbytesavtal.

I Riksrevisionens rapport erinrades om att Regeringen i 2008 års ekonomiska vårproposition drog upp ett antal riktlinjer för skattepolitikens inriktning för de kommande åren. Genom ett antal hållpunkter ska skattepolitiken stödja de övergripande målen för regeringens ekonomiska politik, bl.a. att skattereglerna ska ge goda villkor för investeringar i Sverige. Goda villkor ska även gälla för svenska företags investeringar i utlandet. Regeringen uttryckte detta som att: [e]tt modernt och uppdaterat nät av skatteavtal bidrar till att svenska företag kan konkurrera utomlands på fördelaktiga villkor.

Något sådant har, såvitt jag kan erinra mig, aldrig uttalats tidigare. Med anledning av det frågade jag Ingela Willfors, som rimligen haft inflytande över formuleringarna och att de alls flöt in i propositionen, vad detta inneburit: var det bara ett konstaterande av något som varit rådande sedan länge, eller var det fråga om nya ambitioner? Innebär det ställningstagande till övergripande internationella beskattningsprinciper som credit- eller expemptavtal; vad eftersträvas: CIN eller CEN? Vad är det som är viktigast: att se till att svenska företag kan tjäna in kulor i utlandet eller att staten drar in kulor från företagen? Jag tyckte nog inte jag fick något vidare svar. Utvecklingen visar knappast på någon större aktivitet, vilket ju också var den gemensamma kritiken från Svenskt Närinsliv och Riksrevisionen.

Roland Gustafsson, ansvarig för internationella skattefrågor på Skatteverket efterlyste tre saker: resurser, resurser och resurser. Skatteutskottets ordförande, Henrik von Sydow, erinrade om att Regeringens resurser kan komma att dras ner kraftigt genom den omröstning om budgetpropostionen som ska ske senare i veckan. Det blir kanske värre.

ÖPPNADE SKATTEPARADIS

Skatteparadis är de kanske fortfarande, men inte längre sekretessparadis. I Uppsala Nya Tidning den 26 november finns en informativ artikel utan numera sedvanliga moraliserande och skandaliserande övertoner. Och en liten karta som visar var i världen de flesta av dessa paradisöar är belägna.