lördag 27 april 2019
BÖTESSANKTIONERAT TANKEFÖRBUD
Myndigheter och organisationer har nyligen
lämnat in sina synpunkter på betänkandet Rapporteringspliktiga arrangemang –ett nytt regelverk på skatteområdet, SOU 2018:91. Senast den 24 april skulle remissvaren vara inne.
Den fåfänga jakten på ett perfekt
bolagsskattesystem – senast illustrerat av lagstiftningen om begränsning av avdragsrätten för negativa räntenetton – kompletteras nu med nya medel. Med hot om dryga böter ska företagen och
deras rådgivare informera skatteverket om utnyttjanden av de bristfälligheter i
lagstiftningen lagstiftaren inte förmått förutse eller om konsekvenserna av
oförenligheter mellan olika länders skattesystem. Förslaget innebär att de
skattskyldiga och deras rådgivare skall rapportera ”rapporteringspliktiga
arrangemang”. Ett arrangemang är rapporteringspliktigt om det uppvisar något av
de kännetecken som anges i 16–28 §§ i den föreslagna lagen. För att ett
arrangemang ska vara rapporteringspliktigt krävs också att ”en skatteförmån är
den viktigaste fördel, eller en av de viktigaste fördelar, som en person
rimligen kan förvänta sig av arrangemanget”. Rapportering ska ske inom 30 dagar
”efter den dag då rådgivaren gjorde arrangemanget tillgängligt eller från och
med dagen efter den dag då det första steget i arrangemanget genomfördes”. En rapporteringsavgift
på mellan 7.500 och 500.000 kr ska tas
ut av den som inte har lämnat uppgifter i tid. Om den som ska lämna uppgifter inte har gjort det inom
60 dagar ska en andra rapporteringsavgift tas ut.
Fundamentala begrepp som utredningen haft att överväga är skatteplanering
och aggressiv skatteplanering. Med skatteplanering
avser utredningen att inom ramen för
gällande lagstiftning och utan att komma i uppenbar konflikt med lagstiftarens
syfte välja mellan olika handlingsalternativ på ett sådant sätt att man får den
lägsta skattekostnaden. Såvitt åtgärderna inte kommer i uppenbar konflikt innebär
planeringen således en rättighet att minska sin skattebörda. Begreppet aggressiv skatteplanering påstås hämtat från den definition av
begreppet som finns inom EU-rätten. Enligt denna definition innebär aggressiv
skatteplanering att man ”drar nytta av teknikaliteter” i ett skattesystem eller
”oförenligheter mellan två eller flera skattesystem” i syfte att minska det
skattepliktiga beloppet. Sådan aktivitet skulle således stå i ”uppenbar
konflikt med lagstiftarens syfte”. Något exempel på ”teknikaliteter” lämnas
inte i betänkandetexten. Däremot beskrivs i lagtext ett antal mer eller mindre
preciserade företeelser som träffas av upplysningsskyldigheten, som skulle
kunna kallas ”teknikaliteter”. Utnyttjande av ”oförenlighet mellan
skattesystem” kan, enligt utredningen, ske må många sätt. Det kan avse dubbla
avdrag (t.ex. när samma förlust dras av både i källstaten och i hemviststaten)
och dubbel skattebefrielse (t.ex. när inkomster som inte beskattas i källstaten
befrias från skatt i hemviststaten).
Att det
går att ”dra nytta av teknikaliteter” torde i regel bero på lagstiftarens
otillräckliga förmåga att formulera en bestämmelse, eller att lagstiftaren
försöker att reglera beteenden med bristande respekt för underliggande
verklighet. Beskattningen av bolagsvinster är ett lysande exempel på detta. Vinst
innebär skapande av nya resurser som, så länge de behålls inom bolagets ram,
undanhålls hushållens dispositioner. Ändå har företagsvinst i
beskattningshänseende likställts med både arbetsinkomst och privatpersoners
kapitalinkomst, trots att företeelserna har diametralt olika ekonomisk
innebörd. Företagsvinst innebär skapande av nya värden och nettoinvestering,
medan arbetsinkomst är förutsättningen för mänsklig konsumtion. I gott och väl
ett sekel har lagstiftaren lappat och lagat, ändrat och lagt till i
företagsbeskattningsreglerna – senast genom den inledningsvis nämnda
reformeringen av rätten till avdrag för negativa räntenetton. Resultatet är en
komplexitet som ingen kan överblicka konsekvenserna av. Undra på att det
uppkommer situationer där det går att ”dra nytta av teknikaliteter”.
”Oförenligheter
mellan två eller flera skattesystem” uppkommer därför att olika länder har
olika förutsättningar och önskemål som deras
lagstiftning skall stödja och stimulera och inrättar sin lagstiftning
därefter. Företagen verkar i en globaliserad värld
och konfronteras med flera länders regelverk. Det är oundvikligt att
internationellt verksamma företag tvingas ta ställning till hur de olika
villkoren ska hanteras. Det behöver inte finnas något alternativ som är det
enda rätta. Att manövrera i den terrängen utan avancerade kunskaper och
tekniker är omöjligt. Självklara dispositioner som företag gör, kan för
allmänheten te sig obegripliga och som
"aggressiv skatteplanering". Vad som får skatteplanering att
framstå som aggressiv är närmast att den vållar publik uppmärksamhet, dvs. i
regel en fråga om skattebeloppens storlek.
Ytterligare
ett begrepp som berörs i utredningen är skatteflykt,
som används för att beskriva rättshandlingar som är civilrättsligt giltiga, som inte är skenrättshandlingar eller
brott, men som ger upphov till en av
lagstiftaren ej avsedd eller förutsedd skattefördel. Det är svårt att se
hur begreppet skiljer sig från aggressiv skatteplanering. Aggressiv skatteplanering
förefaller vara en närmast journalistisk formulering ägnad att skapa
uppmärksamhet kring företeelser som verkar upprörande för allmänheten, men som
är en självklar del av ett företags vardag. Det är alarmerande att uttrycket
används i lagstiftningssammanhang.
Andra begrepp och uttryck med samma vaga
innebörd och som utredningen föreslår i lagtext är ”arrangemang” och ”skattefördel”.
För att ett arrangemang ska vara rapporteringspliktigt krävs att en
skatteförmån är den viktigaste fördel, eller en av de viktigaste fördelar, som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget. Hur ska dessa
fördelar värderas? Vad kan en person rimligen antas förvänta sig?
Innan ett så drastiskt och från
rättssäkerhetssynpunkt betänkligt steg, som den föreslagna lagstiftningen
innebär, tas borde frågan ställas: Varför är detta nödvändigt? Vilka värden är
det som står på spel?
Med tanke på de insatser som görs för att
slå vakt om bolagsskattebasen, kunde man tro att skatten är av avgörande
statsfinansiell och systematisk betydelse.
Nej, bolagsskatten är en liten skatt. Den utgör – i Sverige
liksom i flertalet ekonomiskt utvecklade länder – mindre än tio procent av de
totala skatterna. Den har aldrig varit och kan av fundamentala ekonomiska skäl
inte bli så mycket större, eftersom basen huvudsakligen utgörs av värdet av
nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet; någon eller
några tiotals procent av BNP, dvs. det som går att omfördela genom
beskattningen. Det skattebelopp som skatten inbringar övervältras till 100
procent på löntagare, konsumenter och kapitalägare. I det långa loppet ger
skatten därför ingenting; den är endast en förtida
uppbörd av en skatt som senare skulle träffat nämnda kategorier. Det är en extremt komplicerad skatt och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den kräver till
skillnad mot beskattningen av lönekostnader, arbetsinkomster och
kapitalinkomster en omfattande och resurskrävande kontroll och revision. Som skatt på nettoinvesteringarna motverkar skatten samhällets ekonomiska tillväxt. Endast företag som
tillväxer och skapar välstånd åt landets invånare betalar bolagsskatt. Företag
som fördärvar det som redan finns, dvs. gör förlust,
betalar inte skatt.
Utredningen föreslår rapportplikt utan
annan insikt om problemets vidd än en lös uppskattning av den gränsöverskridande aggressiva
skatteplaneringen till mellan 100 och 240 miljarder US-dollar per år, vilket
motsvarar mellan fyra och tio procent av bolagsskatterna. För svensk del antas detta vara en
överskattning. Vilka de ekonomiska och administrativa konsekvenserna kan bli
för företag, skattemyndigheter, domstolar och rättsväsende av att lämna och hantera
uppgifter, att lagföra och bedöma företagens dispositioner är helt outrett.
Till detta kommer rättsosäkerheten som kan påverka företagens dispositioner;
kostnader som tillsammans mer än väl uppväger det antagna skattesvinnet.
Utan bolagsbeskattning skulle
avkastningskravet för näringslivets investeringar sänkas, investeringarna öka,
sysselsättning, lönesumma och därmed basen för inkomst-, löne- och
konsumtionsskatter öka. Den skatt på bolagsvinster som i dag finansieras av
företagens anställda, kunder och ägare skulle betalas av dem direkt. En tung
belastning i form av administration, redovisning och bedömning av
skatteeffekter av bolagens affärsbeslut skulle försvinna. De enda förlorarna är
skattekonsulter och akademiker inom skattejuridik och skattekonomi.
Den föreslagna rapporteringsplikten skulle
sakna varje berättigande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)