KONCERNBIDRAG OCH CORONASTÖD

SvD skriver den 12 juni att enligt Tillväxtverket

”så kallade koncernbidrag, där det flyttas pengar från ett bolag till ett annat inom en koncern, för räkenskapsåret 2019 är okej även för bolag som tagit emot permitteringsstöd.

Men det får inte ske koncernbidrag för det räkenskapsår som bolaget har fått stödet.”

Tillväxtverkets handläggare har troligen aldrig sysslat med företagsbeskattning och var med säkerhet inte aktiva när reglerna om koncernbidrag kom till. Hade de varit det skulle de aldrig kunnat komma på en sådan tanke.

Reglerna om koncernbidrag finns i skattelagstiftningen. När de infördes till vid mitten av 1960-talet var skälet att företag, som av organisatoriska skäl delat upp sin verksamhet i flera bolag och skapat en koncern, inte skulle träffas av större skatt om ett eller flera företag i koncernen skulle gå med förlust, än om verksamheten bedrevs i ett enda aktiebolag. En svårtolkad praxis hade uppstått när företag börjat täcka underskott i koncernföretag genom olika former av överföringar från vinstgivande bolag. Reglerna försågs med ett antal begränsningar för att vinsterna inte skulle kunna föras över till andra mottagare än aktiebolag inom samma helägda koncern. Dessa regler finns fortfarande.

Om ett koncernbidragsgivande företag skulle nekas stöd skulle detta innebära att ett sådant företag behandlas sämre än om företagets verksamhet bedrivits som en gren av det mottagande bolagets verksamhet. Detta är inte en ideologisk fråga. Det bör inte heller vara en formalistisk fråga, utan ett statligt åtagande för att undvika onödiga konkurser. Koncernen är en enhet som tack vare koncernbidragen kan beskattas som ett enda företag. Det bör behandlas på samma sätt med rätten till stöd.

BOLAGSSKATTESATSENS REDUKTION SKA INTE FÅ MISSBRUKAS

Regeringen har den 18 april 2013 överlämnat skrivelsen Meddelande om kommande förslag om begränsningar av möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag (skr. 2012/13:149) till riksdagen. I skrivelsen aviseras kommande förslag om att i vissa situationer begränsa möjligheten att göra avdrag för koncernbidrag. I skrivelsen har regeringen bedömt att det föreligger särskilda skäl för att med stöd av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen tillämpa den föreslagna regeln på beskattningsår som avslutas efter den 18 april 2013, dvs. från och med dagen efter dagen då skrivelsen överlämnades till riksdagen.

Bakgrunden är att att bolagsskattesatsen sänks den 1 januari 2014 från 26,3 till 22 procent, dvs till 83,65 procent av dagens procentsats.

I en promemoria lämnar regeringen förslag om begränsningar av möjligheterna att göra avdrag för koncernbidrag. Förslaget innebär att företag med beskattningsår som börjar före den 1 januari 2013 och som avslutas efter den 18 april 2013 vid tillämpningen av 35 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) under det beskattningsåret bara får dra av 83,66 procent av koncernbidrag som har lämnats till ett företag med beskattningsår som börjar efter den 31 december 2012 och som avslutas efter den 18 april 2013. Syftet med förslaget är att förhindra att företag med hjälp av koncernbidrag flyttar vinster hänförliga till beskattningsår som påbörjats före den 1 januari 2013 till ett annat företag i koncernen där vinsterna blir föremål för den lägre skattesats som gäller för beskattningsår som påbörjats efter den 31 december 2012.

Procentsatsen har avrundats uppåt för att den sammantagna skattebelastningen på givaren och mottagaren inte ska bli mer än 26,3 procent. Om således ett bidrag lämnas med 100 kommer detta belopp att beskattas med 22 procent hos mottagaren. Skatten på detta belopp uppgår således till 22 (100 x 0,22). Givaren å sin sida får göra avdrag med 83,66, varefter det återstår 16,34 som beskattas med 26,3 procent. Skatten på detta belopp uppgår till 4,3 (16,34 x 0,263).

Om det nu anses lämpligt att sänka bolagsskattesatsen, varför då inte låta dem som har de praktiska förutsättningarna att åstadkomma detta så fort som möjligt göra detta?

ÖKAD ATTRAKTIONSKRAFT?

Dagens Industri tror på ledarsidan den 24 september att företagsbeskattningen kommer att bli mer tillväxtinriktad när Företagsskatteutredningen gjort sitt.

Företagsskatteutredningen ska framför att dels bredda skattebasen, dels eliminera skillnaderna i skatteeffekter mellan eget och lånat kapital.

Breddning av skattebasen kan knappast innebära annat än att periodiseringfonderna tas bort. Det betyder kanske inte så mycket eftersom juridiska personer numera räntebeskattas för fonderna. Men för egenföretagarna innebär ett avskaffande en skatteskärpning och - liksom för de juridiska personerna - att en villkorslös mekanism för förlustutjämning tas bort.

Elimineringen av skillnaderna mellan eget och lånat kapital ska ske genom visst avdrag för utdelning. Å andra sidan ska kommittén också förhindra överdrivna ränteavdrag, t.ex. genom att införa regler om thin capitalisation. Koncernbidragsreglerna och reglerna om underprisöverlåtelser fungerar dåligt i en internationell miljö, framför allt inom EU, eftersom reglerna inte får förbehållas svenska företag. Det lär finnas krafter i kommittén som helst ser att de reglerna avskaffas.

Hur kan en beskattning som riktar sig direkt och avsiktligt mot företagens tillväxt anses tillväxtinriktad?

En beskattning som täffar vinsten och som redan är ohyggligt komplicerad och rättsosäker ska kompliceras ytterligare, dels med en regel som skärper beskattningen ytterligare (basbreddningen), dels - till priset av ytterligare komplicering - lindrar beskattningen (avdrag för eget kapital), dels skärper beskattningen genom begränsning av rätt till vissa ränteavdrag samt komplicerar tillvaron för koncerner genom begränsningar i rätten till koncernbidrag och underprisöverlåtelser.

Hur kan sådana direktiv leda till ett företagsskattesystem som är "mer tillväxtinriktat"?

Kommittén bör i stället få tilläggsdirektiv att utreda varför vi alls ska ha en så komplicerad och rättsosäker skatt som bolagsskatten, och som ger helt obetydliga skatteinkomster - i det långa loppet inga skatter alls. Utred och precisera vad är det för omständigheter som gör att den är nödvändig.

RISKKAPITAL - SKATTEFRÄLSE

Dagens Industri öser den 11 april på om riskkapitalisterna och hur de utnyttjar skattereglerna. Stora rubriker: Riskkaptalet det nya skattefrälset. De kan göra vad andra inte kan, påstår tidningen, och exemplifierar med Nordic Capitals kap av Munters mitt för näsan på Alfa Laval.

Rätt men ändå fel.

Skattereglerna har skapats med det traditionella näringslivets struktur för ögonen: ett industi- eller handelsföretag med byggnader, anläggningar, maskiner och inventarier, lager och anställda. Om verksamheten behöver bedrivas i flera aktiebolag finns det regler om koncernbidrag, som gör det möjligt att kvitta vinst i ett bolag mot förlust i att annat. Då behöver koncernen inte behöver betala mer skatt bara för att verksamheten bedrivs i flera aktiebolag. Det behövs ingen skuldsättning för att skapa hävstångseffekter i sådana företag. Ett aktiekapital på kanske 1/3-del av balansomslutningen och en skuldsättning för finansiering av investeringar och driftkapital är det vanliga.

Riskkapitalföretag köper, förädlar och säljer företag. Här är hög skuldsättning både nödvändigt och normalt, varmed följer höga räntekostnader. Ett riskkapitalföretag strukturerar sig naturligtvis på ett optimalt sätt för sådan verksamhet. Det är enkelt - och oantastligt - att se till att räntekostnaderna i det svenska förvärvsföretaget betalas till ett utländskt koncernföretag som betalar låg eller ingen skatt för räntan. Räntekostnaderna kan finansieras med koncernbidrag från de företag som riskkapitalbolaget har förvärvat för förädling, varigenom vinsten - och därmed skatten - i dessa elimineras. Koncernvinsten hamnar i utlandet och träffas av andra skatteregler än de svenska. Hur kan man tro att företag, som inte kräver geografisk bindning till visst land, inte placerar sig där det är ekonomiskt lämpligast?

Så visst kan de göra med hjälp av skattelagstiftningen vad andra inte gör, men det beror på att deras verksamhet är annorlunda. I själva verket kan man säga att det är bolagsbeskattningen som framtvingar en onödig struktur.

Dagens Industri påstår i artikeln att en

stopplag klubbades igenom för fyra år sedan för att hindra svenska industriföretag från att genom s.k. interna räntesnurror, skapa ränteavdrag i miljardklassen.
Men för riskskapitalbolag och utländska storföretag är det fortfarande fritt fram för att skapa liknande konstruktioner för att den vägen undvika bolagsskatt.

Fel förstås, som vanligt.

Reglerna om begränsning av ränteavdrag gällde finansiering av företagsöverlåtelser inom en koncern. Däremot inte externa förvärv av företag. Vanliga företag och riskkapitalbolag arbetar under exakt samma lagstiftning. Om en industrikoncern säljer runt sina dotterbolag i koncernen och låter köparbolaget ta upp ett lån hos ett koncernföretag i främmande land (som kanske inte beskattar räntor) och det inte finns något affärsmotiv för omstruktureringen, kan man väl förstå att Skatteverket och till slut lagstiftaren härsknar till. Ett riskkapital har normalt ingen anledning att göra något sådant, och behöver därför inte träffas av regeln.

Det bästa sättet att undvika denna skenbara favorisering av riskkapitalbolagen är förstås - som vanligt - att avskaffa bolagsbeskattningen.

PERNOD TROLLAR BORT VINSTEN OCH SKATTEN

Dagens Industri fortsätter sin kampanj mot företagens ränteavdrag, och tror att rätten till ränteavdrag är ett skattekryphål. Häromdagen var det ett riskkapitalbolag som hade snuvat Alfa Laval på Munters. Genom att få ner den förväntade skattebelastningen på förvärvet kunde Nordic Capital bjuda över Alfa Laval.

Nu är det franska Pernod som köpte Vin & Sprit härom året. Genom att strukturera finansieringen på ett fiffigt sätt kan Pernod dränera den svenska skattebasen med ett ränteavdrag. En svensk filial till ett utländskt bolag i Pernod-koncernen fick låna 43,4 miljarder. På den skulden betalar filialen ränta som 2009 uppgick till 2,46 miljarder kronor. Vin & Sprits vinst ligger på nivån 1,5 miljarder. Genom koncernbidrag kan Vin & Sprit föra över hela vinsten (och mer därtill) till filialen, som eliminerar den svenska skattebasen med ränteavdraget.

Detta är inte någon "lucka i skattelagstifningen" som DI skriver eller ett skattekryphål eller något olagligt. Det är en följd av ett genomtänkt (men korkat) företagsskattesystem. Så länge Sverige hade sin valutareglering och systemet med fria och bundna aktier för att förhindra utländskt ägande av svenska företag, var detta inget större problem. Men det är det nu, om man tycker att det gör så mycket att den svenska bolagsskattebasen dräneras.

Det kommer säkerligen att bli tvist om avdragsrätten för räntorna. Eftersom koncernbidrag till utländska företag är tillåtna endast om mottagarföretaget är hemmahörande i ett EU-land, blir det ett EU-land som får beskatta den ränta som Vin & Sprit betalar. För att upplägget ska fungera krävs det också att det utländska företagets filial utgör ett s.k. fast driftställe. För att kunna beskatta ett utländskt företag krävs det nämligen att det bedriver verksamhet från fast driftställe i Sverige. Vad det utgör i praktiken är en viktig och ofta tvistig rättsfråga. Eftersom svenska fiscus vill beskatta utländska företag, strävar han efter att upptäcka minsta tecken på närvaro i Sverige för att hävda att "fast driftställe" föreligger. Några sådana mål har nyligen med framgång för fiscus prövats av Regeringsrätten. Nu kommer det att ligga i fiscus intresse att hävda att det inte föreligger något fast driftställe, men det är ganska enkelt för en skattskyldig att se till att det finns ett sådant(även om det inte behövs för verksamheten). Men det kan kanske bli en kul rättsfråga att besvära domstolarna med: Ska ett obehövligt fast driftställe bedömas som ett fast driftställe i lagens mening? Särskilt om det tillskapats endast för att kunna ta emot koncernbidrag som slussas utomlands med ett "riggat" ränteavdrag? Kan skatteflyktslagen tillämpas?).

Sen kommer det nog att bli tvist om räntans storlek. Vad är marknadsmässig ränta? Vad betyder det att fordran avser ett helägt dotterbolag? Vilken risk löper kreditgivaren. Det hela kryddas av att det är ett internationellt lån, varför skattemyndigheten i mottagarlandet kommer att argumentera för en hög ränta. Det är nog väl försörjt med välbetalda uppdrag för skattekonsulter på ömse sidor, och onödigt resursslöseri för skattemyndigheter och domstolar. Ett antal skatteprofessorer kan också behöva skriva rättsutlåtanden.

Det finns flera kryddor. Frankrike beskattar endast verksamhet som bedrivs i Frankrike. Nu är jag ingen expert på fransk skattelagstiftning, men jag kan tänka mig att koncernbidraget - som är en svensk skatterättslig företeelse och bolagsrättsligt är en utdelning om det går till moderbolaget och ett kapitaltillskott om det går till ett dotterbolag - inte beskattas alls i Frankrike. Var räntebetalningen till sist hamnar och om den alls beskattas kan man också fundera över. Summa summarum blir det kanske ett skattefritt koncernbidrag och en avdragsgill räntekostnad för Pernod, och en skattefri ränteinkomst i något Pernod-bolag. Bingo.

Det kanske är så att möjligheterna att reducera eller eliminera skatten påverkade priset på aktierna i Vin & Sprit. Jag vill minnas att priset 55 miljader kronor blev överraskande högt, och att "analytikerna" undrade över hur Pernod kunde räkna hem affären. Svenska staten framstod som överlägsna förhandlare.

Svenska staten fick kanske en liten del av det kapitaliserade värdet av möjligheten att trolla bort den svenska skatten. Dumstrut på.

VOLVO KÖPS MED BOLAGETS EGNA MEDEL

Aktierna i ett aktiebolag får inte köpas med bolagets egna medel. Ett bolag får därför inte heller låna ut pengar till den som ska köpa aktier i bolaget (21 kap. 5 § ABL). Aktiebolaget får inte ens ställa säkerhet för lån i syfte att gäldenären ska förvärva aktier i bolaget. Denna regel är ganska lätt att tillämpa på små företag, där det är tydligt vad som sker. I synnerhet när köparens ekonomi och resurser är långt ifrån tillräckliga för att köpa aktierna.

I stora företag och i komplicerade koncernstrukturer är det inte lika uppenbart vad som sker.

Dagens Industri har försökt kartlägga förvärvstrukturen i Geely - Volvo och kommer fram till att "det svenska bilbolaget får stå för hälften av köpeskillingen". Det tycks som Geely har skapat ett svenskt förvärvsbolag som tagit över ett lån för aktieförvävet med Volvo PVs tillgångar som säkerhet. Det är sådant som inte är tillåtet - i vart fall om inte köparen på annat sätt ändå är god för förvärvet.

Köpeskillingen betalas med utdelningar av Volvo PVs vinster, står det i artikeln. Jag skulle tro att det blir genom koncernbidrag till förvärvsbolaget, som därigenom får en skattepliktig inkomst som det kan dra sina räntekostnader från. Koncernbidraget eliminerar vinsten i Volvo PV.

Simsalabim.

De vinster som ska betala Geelys skulder till Ford blir därmed inte beskattade i Sverige. Det skulle förvåna om inte Geely hittat en plats för det företag som tar emot räntan där räntan inte beskattas. Några vinster att beskatta i Sverige lär det i alla fall inte bli förrän likviden är slutbetald och lånet amorterat.

Tänk vad mycket enklare det skulle varit om Sverige hade avskaffat bolagsbeskattningen. Då skulle det ackumulerade vinstkapitalet kunna bli kvar i Sverige. Nu föranleder beskattningen att det går ur landet.

KONCERNBIDRAG TILL UTLÄNDSKA DOTTERBOLAG – ÄR DET NÅGOT ATT FÖRFASA SIG ÖVER?

Regeringsrätten avgjorde den 11 mars 2009 en rad mål rörande rätten till avdrag för koncernbidrag till utländska koncernbolag. Domarna var mycket efterlängtade av marknaden, eftersom en betydande osäkerhet om skattevillkoren för internationellt verksamma företag därmed kunde skingras. I några fall var bedömningen positiv för företagen, t.ex. för Eniro som fick avdrag för sina förluster i Tyskland. Värdet av skatteunderskottet uppgår enligt SvD till cirka 475 miljoner kronor, vilket torde motsvara ett förlustbelopp på 1,7 miljarder kronor. Aktien steg med 25,6 procent på en nästan stillastående börs. Eniro kommer därmed inte att betala någon skatt i Sverige under de kommande åren. Det basuneras ut i media att domen i Regeringsrätten gör att statskassan kan gå miste om miljarder i skatteintäkter från stora svenska bolag. Finansminster Anders Borg blev enligt uppgifter i pressen mycket upprörd och ser rött och anser att sista ordet ännu inte är sagt. "Det är inte någon idé att man ute på revisionsbyråer och skatterådgivare börjar hitta på massa trixiga upplägg, för vi kommer att titta igenom dem och vi kommer att se till att regelverket är sådant att vi kan säkra våra skatteintäkter", säger Anders Borg till Ekot.

Stopp, tänk efter en smula!

Koncernbidrag inom Sverige är tillåtna. Avdrag och inkomst uppkommer i samma skattejurisdiktion. Koncernen beskattas - som tänkt är - med 26,3 procent av vinsten. EU är tänkt att fungera som en gemensam skattejurisdiktion, men det har av nationella skäl inte kunnat fullföljas helt. I de nu avgjorda målen har detta ändå uppnåtts i de fall koncernbidraget gått till en förlust i ett dotterbolag som inte kunnat täckas på annat sätt, och som inte kunnat tillgodogöras på annat sätt än för förlusttäckningen. Mottagarbolagen har avvecklats. Beskattningen för det svenska företaget blir därför densamma som om det inkluderat dotterföretaget, dvs företaget beskattas för sin faktiska vinst - men inte mera.

Är detta något att uppröras över? Förlusten i det utländska dotterföretaget får ju på ett eller annat sätt bäras av moderbolaget. Det är klart att det svider i den fiskala tarmen att ett svenskt beskattningsunderlag försvinner genom att ett svenskt bolag får avdrag och Sverige inte kommer åt att beskatta bidraget hos det utländska mottagarbolaget. Men det innebär egentligen att Sverige annars skulle korpa åt sig högre skatt på ett svenskt företag bara för att dess förlust råkar ligga utomlands.

Då är det mer upprörande att företagen alls ska behöva betala skatt på vinsten. Avskaffa bolagsbeskattningen så försvinner hela problemet. Avkastningen på investeringar i Sverige ökar med 36 %.

Domarna innebär inte annat än att Sverige nu får anpassa sig till villkoren för medlemskapet i EU på skatteområdet. Det är ju bara bra för både företagen och unionens effektivitet. Anpassingen är dock inte större än att den endast avser koncernbidrag till utländska dotterbolag i EU-stater som lidit oåterkalleliga förluster och måst likvideras. Avdrag medges inte till utländska moder- eller systerbolag.

Nedan följer en förklaring till begreppet koncernbidrag och hur EG-domstolen hanterat sådana bidag. För en presentation av domarna från Regeringsrätten hänvisar jag till redogörelsen på min hemsida.


Koncernbidrag

Koncernbidrag är en konstruktion för utjämmning av det skattemässiga resultatet mellan företag i en koncern, så att vinster kan kvittas mot förluster. Reglerna finns i 35 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL. I Sverige krävs mer än 90 procents ägarinflytande mellan bolagen. Bidrag kan – med vissa begränsningar – ges nedåt från ett moderbolag till dotterbolag och uppåt från ett dotterbolag till ett moderbolag. Bidrag kan också utväxlas horisontellt mellan bolag i samma generation, systerbolag, kusinbolag osv, och även snett uppåt eller nedåt till moster- eller systerdotterbolag. Även hopp över barnbarnsgenerationer är tillåtna.

Utjämningsmekanismen kan se lite olika ut i olika länder, men den svenska modellen är konstruerad så att bidrag skickas mellan företagen. Normalt bokförs och behandlas ett bidrag som en kostnad för givaren och en intäkt för mottagaren. Enkelt uttryckt kan man säga att koncernbidraget är en redovisning av en fingerad affär mellan företagen, där det ena köpt en tjänst av det andra. När koncernbidragsreglerna en gång i tiden kom till, var det bl.a. för att slippa diskussion om värdet av koncerninterna prestationer som företagits för att utjämna bolagsresultaten, eller diskussion om prestationer över huvud taget utförts.

Med tiden har principerna för koncernbidrag (de utgör ju faktiskt en form av oreglerad vinstutdelning eller kapitaltillskott) och redovisningspraxis utvecklats, och de bokförs enligt moderna redovisningsregler inte alltid som kostnader och intäkter, utan ibland över eget kapital. Det är därför inte nödvändigt att beloppet kostnads-/intäktsförs för att avdrag vid beskattningen ska erhållas eller mottaget bidrag ska beskattas. Det anses emellertid krävas att en substansöverföring ska ha företagits, för att koncernbidragen ska godkännas skatterättsligt.

Det finns ett komplicerat skatterättsligt regelverk kring koncernbidragen, bl.a. för att förhindra att regler om utdelningsbeskattning inte kringgås. Det är också en självklarhet att avdrag bara kan komma i fråga om mottaget bidrag tas upp som inkomst hos ett svenskt företag (det s.k. skattskyldighetskravet). Annars skulle skattebasen lätt kunna eroderas. Med Sveriges inträde i EU har den regeln kommit att ifrågasättas. Den innebär ju att en etablering utomlands – eller en kapitalrörelse som varit möjlig inom Sverige – skulle försvåras eller inte vara möjlig inom EU. En sådan nationell lagregel får enligt EG-fördaget inte tillämpas om den inte kan rättfärdigas.


Internationella koncernbidrag i EG-domstolen

EG-domstolen har avgjort några mål där frågan varit i vilken mån medlemsländerna av fiskala skäl har kunnat förhindra erosion av den nationella skattebasen genom att begränsa rätten till olika former av resultatutjämning i förhållande till utländska koncernföretag. Det mest kända rättsfallet är Marks & Spencer-målet (C-446/03, avgjort den 13 december 2005), som uttolkats på så sätt att ett moderbolag som etablerat ett dotterbolag i andra medlemsstater kan ha rätt att dra av förluster som uppkommit i dessa dotterbolag. En sådan rätt föreligger dock endast om möjligheterna att utnyttja dessa förluster i dotterbolagsstaten är helt uttömda. En tillämpning av t.ex. det svenska skattskyldighetskravet skulle då anses strida mot EG-rätten.

Ett senare mål i EG-domstolen, Oy AA-målet (C-231/05, avgjort 18 juli 2007), avsåg de finländska koncernbidragsreglerna (som liknar de svenska). Där prövades rätten till avdrag för koncernbidrag från ett finländskt dotterbolag till ett utländskt moderbolag. Vid prövningen av om de finländska koncernbidragsreglerna kunde rättfärdigas, tog EG-domstolen ställning till om de tjänade legitima ändamål som var förenliga med EG-fördraget, om de omfattades av tvingande hänsyn till allmänintresset och om de var ägnade att säkerställa att dessa ändamål uppnåddes. Domstolen ansåg att så var fallet med hänvisning dels till den risk för skatteundandragande som finns, genom att vinster i dotterbolag hemmahörande i en medlemsstat kan föras över till en annan medlemsstat, dels till medlemsstaternas behov av att upprätthålla en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten. Eftersom de finska bestämmelserna betraktades som proportionella var domstolens slutsats att EG-fördragets artikel 43 inte utgjorde hinder mot att tillämpa dem.

Det finns också ett äldre mål (C-250/95, det s.k. Futura-målet) som gällde beskattningen av ett franskt bolags filial i Luxemburg. Med hänvisning till (vad som oegentligt betecknades som) ”den skatterättsliga territorialitetsprincipen” godtog EG-domstolen att den medlemsstat, där det fasta driftstället var beläget, vägrade avdrag för förluster i den verksamhet som bedrevs i det land där bolaget var hemmahörande, eftersom inkomster från denna verksamhet inte beskattades i den stat där det fasta driftstället fanns. Värdet av den domen är dock omtvistat.

En omfattande diskussion har förts i fackkretsar om innebörden av EG-domstolens domar. Det svenska Skatteverket (SKV) hävdade att Oy AA-målet hade generell räckvidd på så sätt att det finländska regelsystemet som sådant kunde godtas, dvs. oavsett vilken riktning bidraget har och oavsett om mottagaren redovisar förlust eller inte. Andra har hävdat att Marks & Spencer-fallet gäller endast för bidrag neråt i koncernen. Om bidrag uppåt skulle tillåtas, skulle det – som i Oy AA-fallet – kunna leda till att bolagskoncerner fick möjlighet att fritt välja i vilken stat som ett underskott ska utnyttjas. Skillnaden mellan de båda fallen är att M&S kunde få avdrag för förlust i utlandet, medan Oy AA inte kunde skicka sin finska inkomst till ett annat land, eller - uttryckt på ett annat sätt – kunde överföra det utländska moderbolagets förlust till Finland (eller annat valfritt land med koncernbidragsregler där moderbolaget hade ett dotterbolag).