BOLAGSBESKATTNING ETT RESURSKRÄVANDE SJÄLVSKADEBETEENDE

DN argumenterar i en ledare den 6 juli för att Sverige ska bidra mer till EU:s arbete med att stoppa multinationella företags skatteflykt. I artikeln framförs flera omständigheter som gör arbetet angeläget:

Företagens agerande förändrar stadsbilden genom att lokala företag inte har råd att betala dyra jurister och konsulter som kan skräddarsy en skatteplan och får därför trots sin lilla storlek dra ett tyngre lass för att bekosta välfärden.

När de multinationella bolagen dumpar priserna leder det till konkurser och resultatet blir personliga tragedier och tråkiga stadskärnor med samma logotyper överallt.

När företagen tillåts diktera villkoren urholkas den demokratiska makten över statens styrning. Inflytande över både skatternas nivåer och utformning flyttas från medborgarna. Företagen kan hota att lämna om folket via röstsedeln inte ger dem de villkor de vill ha.

Det är lätt att hålla med, men remediet är inte ökad kontroll och samordning av bolagsbeskattningsreglerna inom unionen. Remediet är att avskaffa bolagsbeskattningen. Den är skadlig, dyrbar och onödig.

Basen för bolagsskatten är vinsten. Företag som gjort vinst har från en tidpunkt till en annan skapat värden som inte fanns tidigare. En del av vinsten delas ut till aktieägarna, men en större andel behålls normalt i företaget. För näringslivet som helhet motsvaras denna andel av investeringar i anläggningar och bestående värden av forskning och kunnande  -  eller mer precis nettoinvesteringarna. För landets hela ekonomi är detta själva tillväxten. En del produceras i det privata näringslivet och beskattas med bolagsskatt. En del produceras i offentlig regi och underkastas inte bolagsskatt. Den uppmärksamme observerar här det egendomligt kontraproduktiva i att hejda tillväxten i företagen med en skattebörda. En annan iakttagelse är att det företag som fördärvar befintliga tillgångar och värden, dvs. drivs med förlust, inte behöver betala skatt.

Till detta kommer en rad av besvärande omständigheter. Bolagsskatten är extremt komplicerad att beräkna och kräver omfattande kontrollinsatser av skattemyndigheterna. Ändå kan bolagsbeskattningen aldrig ge särskilt stora skatteinkomster, och gör det inte heller. Det är i själva verket en statsfinansiellt liten skatt. Något annat än bruttonationalprodukten (BNP) finns det inte att hämta skatter ur. Ett lands BNP utgörs av summan av bruttoinvesteringarna och konsumtionen/lönerna. Sveriges BNP uppgår till ca 5.000 miljarder kr, lönesumman/konsumtionen till ca 4.000 miljarder kr och bruttoinvesteringarna till ca 1.000 miljarder. Men det är bara nettoinvesteringarna som beskattas, och bara de i privat sektor. Beskattningsunderlaget är därför kanske 10 procent av BNP. I de flesta fall uppgår bolagsskatterna inte till mer än drygt 5 procent av ländernas totala skatteinkomster. Den svenska skattebasen för löner och utdelningar utgör 75-80 procent av BNP, och skatterna på löner, utdelning och konsumtion ca 90 procent av de totala skatteintäkterna. Dessutom är de betydligt enklare att administrera och kontrollera. Löne- och utdelningsskatter beräknas, debiteras och uppbärs med automatik.

På grund av sin komplexitet är skatten en rättssäkerhetsrisk: ingen behärskar hela regelsystemet, och gång på gång tvistas om skattekrav på hundratals miljoner kronor, vilkas berättigande kräver avgöranden i högsta rättsliga instanser. Bolagsskatten försörjer arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för konsulter. 

Beskattningen av bolagens vinster och olika länders olika regler påverkar företagens beteende och leder därför till ekonomiska effektivitetsförluster. Företagen verkar i en globaliserad värld och konfronteras med flera länders regelverk. Olika länder har olika förutsättningar och skilda önskemål, som deras lagstiftning skall stödja och stimulera. Det är oundvikligt att företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren ska hanteras. Att manövrera i den terrängen utan kunskaper och tekniker, som för den utomstående ter sig som "aggressiv skatteplanering", är omöjligt.

Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan tills vidare behållits inom företagssfären. Och effekten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och endast temporär. De genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Bolagens skattekostnader övervältras till 100 procent. Varifrån skulle pengarna till bolagens skatter tas om inte från företagens konton för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen? Nej, inga andra än levande individer kan bekosta ett lands skatter.

Det bästa vore om världen befriades från det självpåtagna meningslösa och kontraproduktiva gissel som bolagsbeskattningen utgör. Företagen kunde då bedrivas efter rent affärsmässiga förutsättningar. De enda som skulle bli lidande är skattekonsulter och skatteteoretiker vid akademierna.