OXFAM

Hanna Nelson, policyansvarig för Oxfam Sverige, är i en debattartikel den 28 augusti i SvD upprörd över att bl.a. Amazon etablerar sig i de länder som ger fördelaktiga villkor. Företagens flytt av vinster kostar minst 100 miljarder dollar om året, påstår hon. Det förefaller som hon blandar ihop regler om vinstbeskattning och olika företagsstöd i form av reduktion av t.ex. energiskatt. 

Vad gäller energiskatter och andra punktskatter vore det måhända tacknämligt om förekommande individuella skattelättnader eller rena etableringsbidrag redovisades, men i fråga om de svenska inkomstskattereglerna arbetar Amazon och andra internationella företag under samma regler som svenska företag. En annan sak är att internationella företag har möjlighet att inom vissa – men i praktiken tämligen vida – ramar fördela verksamhetsresultatet mellan berörda länder och därför har möjlighet att låta sig beskattas i länder där skattesatsen är låg eller reglerna för beräkning av skattepliktig inkomst generösa. 

Det är fullkomligt nonsens att utvecklingsländer skulle gå miste om 100 miljarder dollar på grund av att företag inte allokerar sina vinster till dem. För det första finns det ingen anledning att tro, att den skatt bolagen inte betalar på grund av sin skatteplanering, skulle tillfalla just utvecklingsländer. För det andra hindrar ingenting ett land att självt bestämma över skattskyldighet och skatteplikt i sin egen jurisdiktion. Landet är fritt att använda vad som helst, t.ex. omsättning, lönesumma, byggnader och maskiner och annat investerat kapital som skattebas, om landet tycker att vinsten är en olämplig skattebas när det misslyckas att hävda ”sin” andel av företagens totala vinster. Sedan är det en annan sak att det land som kräver en hög skatt från företagen får finna sig i att företagen är mindre intresserade av att investera i landet. Varje skatt företagen måste betala, måste övervältras på anställda, kunder och aktieägare. Övervältringen på aktieägare tar sig uttryck i att investeringen inte äger rum, eller att den, på grund av att avkastningskravet höjs när skatten begränsar vinsten, blir mindre än eljest.

I själva verket är boven i dramat beskattningen av bolagens vinster; det som brukar kallas bolagsbeskattningen. Basen är bolagets vinst, dvs. bolagets nettoinvesteringar, alltså det som utgör själva basen för produktion av mänsklig välfärd. Utan nettoinvesteringar skulle världens befolkning befinna sig på samma materiella nivå som för tusentals år sedan. Genom ackumulerade nettoinvesteringar har mänskligheten byggt upp en bas av produktionsanläggningar och kunskap, som ger den en standard som äldre tiders befolkning inte kunnat drömma om. Det är uppbyggnaden av denna bas som vinstbeskattningen riktar sig mot. Det paradoxala i detta blir särskilt tydligt när man inser att de företag som gör förlust, dvs. förstör befintliga resurser, inte behöver betala för sin destruktiva verksamhet. 

Vidare är det privata näringslivets andel av nettoinvesteringarna (alltså den del av nettoinvesteringarna som är föremål för beskattning) begränsad till 10 – 15 procent av BNP, vilket gör att bolagsskatten aldrig kan bli någon stor skattekälla för staten. I de allra flesta länder uppgår den därför inte heller till högre belopp än ensiffriga andelar av de totala skatterna. Och eftersom skatten övervältras, stjäl den utrymme för beskattning av löneinkomster, lönekostnader och konsumtion; skatter som bekostas och betalas av individer. Bolagsskatten är därför bara ett förtida uttag av skatt som förr eller senare skulle ha erlagts av dessa. Därtill kommer att skatten är extremt svår att beräkna och stimulerar till metoder för kringgående. Eftersom skattelindringen i de individuella fallen kan bli mycket stor för internationella företag, kommer skatteplaneringen att attrahera de skarpaste juristerna och ekonomerna. De stora beloppen göder också de vanföreställningar om (den uteblivna) skattens betydelse som Nelsons artikel är ett exempel på. 

Så det systemfel som Nelson tycker sig se består av själva bolagsbeskattningen. Se HAR

EU:S LISTA PÅ ICKE SAMARBETSVILLIGA LÄNDER

I kampen mot skatteflykt har EU den 5 december publicerat en lista på länder som inte är samarbetsvilliga. Inga EU-stater finns med. Det är svårt att se att de i praktiken skulle kunna undandra sig ansvar för att dölja förhållanden som kan vara ett led i skattefusk. Enligt  SvD har Oxfam som väntat kritiserat att Holland, Luxemburg, Malta och Irland inte tagits med. Oxfam tror ju att företagens vinster undgår beskattning till fantasibelopp, genom att deras inkomster dirigeras till stater med låga skatter. I själva verket är det fråga om att rädda så stora delar av vinsterna från framför allt amerikansk bolagsskatt på 35 procent. Genom att parkera vinsterna i utländska dotterbolag kan de skjuta beskattningen framför sig. Tids nog måste inkomsterna tas hem och då sker beskattning. Det kanske blir ändring på det amerikanska beteendet om den stora skattereformen drivs igenom och den amerikanska bolagsskatten kommer ner på 22 procent, dvs i nivå med skattesatserna i många västeuropeiska stater. Frankrike, Tyskland och Belgien med skattesatser över 30 procent kommer nog snart att tvingas följa efter.
Tänk om världen kunde befria sig från beskattningen av företagsvinster. Vilken vinst för mänskligheten.

SMICKRANDE LÄSNING OM SKATTEPARADIS

Det tycks finnas en föreställning om en minsta lämpliga skattesats för bolagsvinster. Om ett land har en lägre skattesats är det ett skatteparadis. SvD tycks i en artikel den 12 december anse att det inte är någon smickrande läsning för Europa när hjälporganisationen Oxfam listar världens mest förmånliga skatteparadis.

Skatteparadis hjälper stora företag att suga ut stater på miljarder dollar varje år. De bär upp ett oerhört ojämlikt ekonomiskt system som lämnar miljontals människor utan möjligheter till ett bättre liv.

Bland kriterierna finns nollprocentig bolagsskatt, bristande internationellt samarbete mot skatteflykt och "orättvisa och improduktiva skatteincitament".

Vid vilken skattesats går gränsen för ett skatteparadis? Om bolagsskatter inte togs ut någonstans, är det då skatteparadis överallt? Kanske är det så att vissa stater har insett att bolagsskatter bara är skadliga och försvårar och fördyrar företagsetablering i landet. Vad är viktigast för mänskligheten - företagsvinster eller företagsskatter?
På sin hemsida skriver Oxfam:

Stater runt om i världen sänker sina bolagsskatter i tävlan om investeringar. Den genomsnittliga skattesatsen inom G20-länderna var 40 procent för 25 år sedan - idag är den lägre än 30 procent [2]. Bruket av improduktiva och slösaktiga skatteincitament är också en växande företeelse – särskilt bland fattigare länder. Till exempel kostar Kenyas skatteincitament 1.1 miljarder dollar om året i snitt – nästan dubbelt så mycket som landets sjukvårdsbudget.

Är 30 procent bättre än 20 procent? Tror Oxfam att ländernas bolagsskatteintäkter skulle vara 33 procent högre om den genomsnittliga skattesatsen skulle höjas från 30 till 40 procent? I slutet av 1980-talet hade Sverige en bolagsskatt på över 70 procent inklusive vinstdelningsskatt. Var det ett ideal? Bolagsskatteinkomsterna var inte över tre gånger så höga som idag. I själva verket var deras andel av de totala skatterna  - liksom idag - drygt 5 procent och i förhållande till BNP - liksom idag - 2-3 procent. Kanske Kenyas skatteincitament lockar till sig utländska investerare och stimulerar det inhemska näringslivet så att sysselsättning och välstånd stimuleras. Det är nog meningen. Oxfam får det att låta som att det är ett självändamål att Kenya avstår från skatteinkomster.

Alla företagsskatter - både vinstskatter och omkostnadsskatter (t.ex. energiskatter) - finansieras genom övervältring på kunderna genom prissättning och på de anställda genom lönesättning. Vad gäller omkostnadsskatter kan de undvikas genom effektivare hushållning med beskattade resurser eller användning av alternativa resurser (vilket ofta är meningen med skatten). Kan skatterna inte övervältras går företaget förr eller senare omkull. Kapitalägarna kan klara sig från beskattningseffekten genom att avstå från investeringar om de inte av affärsmässiga skäl är tvungna att vara verksamma i ett visst land eller flytta till ett land med lägre skatt. Det är egendomligt att Oxfam kan tro att bolagen bekostar sina skatter.
Estland är inte nämnt i SvD artikel. Estland har visserligen en skatt på bolagens vinster, men den tas ut först när och in den utsträckning den delas ut. Däremot är mottagen aktieutdelning skattefri. I realiteten är detta samma sak som att ha skattefrihet för bolagsvinst och beskattning av aktieutdelningar. I en värld med bolagsbeskattning är det en genial lösning.
Eftersom inga länder har exakt samma skatteregler och bolagsregler, finns det oändligt många kombinationer för att minimera ett internationellt företags beskattning. Det går inte att hävda att man måste betala så mycket skatt som möjligt, och det går inte att hävda att befintliga regler inte ska följas, bara för att de leder till lägre skatt än om all verksamhet bedrivits inom ett land.
Det enda man kan ge Oxfam rätt i är kritiken mot att länder inte följer sina egna lagar utan ger skattelindringar till vissa företag och dessutom håller detta hemligt.
Bolagsskatten är till sin natur ytterst komplicerad. Den utgör därför en rättssäkerhetsrisk. Risken att lika fall bedöms olika är stor. I storföretagen utgår skatt med höga belopp i absoluta tal. Därför kan den bära höga kostnader. En konsult kan spara miljonbelopp åt ett företag. Därför är bolagsskatten viktig för skattekonsulter och skatteakademiker - inga andra. För lagstiftare, domstolar, skattemyndigheter är den bara en belastning. Den skumraskverksamhet som tycks florera inom den internationella skattehanteringen skulle gå upp i rök om alla länder avskaffade bolagsbeskattningen. Ingen skulle sakna den.
Det finns inga andra än individer (fysiska personer) som kan betala skatt.
Avskaffa bolagsbeskattningen

Dagens Industri hänger på med rubriken Här är EU:s värsta (kurs. här) skatteparadis. Kan ett paradis var värst i negativ mening?