TORVSJÖ KVARNAR

På väg hem efter en veckas fjällvandring i Hemavan, svängde vi av vid Storumans samhälle och tog vägen mot Vilhelmina. Över vattendelaren mellan Umeälven och Ångermanälven. Där kan det mest överraskande hända - och det gjorde det.

Efter en avstickare på några kilometer från vägen mellan Vilhelmina och Åsele ligger det gamla samhället Torvsjö, vid ett vattendrag (Torvsjöån) som så småningom får sitt utlopp i Ångermanälven. Byn anlades 1752, då den första nybyggaren Per Jakobsson från Almsele bosatte sig här, men redan för 7 000 år sedan fanns det människor runt Torvsjön. Längs sluttningen utmed Kvarnbäcken, som rinner ut i Torvsjöån, ligger en rad dammar och kvarnar (skvaltkvarnar, överfalls- och underfallskvarnar), en tröskloge och längst ner en såg och en spånhyvel. Dessutom finns det en häst- eller oxdriven lerbråka för tegeltillverkning, en smedja, en storhässja, en bastu och ekonomibyggnader. Vid ett litet sidoflöde anlades 1918 ett elkraftverk för byns behov. Anläggningarna förföll men under senaste decennierna har de restaurerats, och man kan nu bilda sig en god uppfattning om det hårda slitet för överlevnad här i södra Lappland. I en av byggnaderna finns ett intressant museum.

De hårda villkoren framtvingade de mest ekonomiska (resursbesparande) lösningarna. De relativt lättdrivna skvaltkvarnarna för kornmalning ligger högst i bäckfåran, där vattenflödet är svagt. Likaså lerbråkan - den drevs ju med hästkraft och tunga tegelstenar släpar man helst nerför. En slipsten drivs av ett överfallshjul - stenen ska ju helst snurra vertikalt. Stänk från vattenhjulet fångas på ett fiffigt sätt i en ränna, som leder vattnet mot slipstenen. Anläggningar med hög energiförbrukning - trösklogen och framför allt sågen och hyveln - drivs med överfallshjul och ligger längst ner där fallet är som störst. Det tunga timret flottades nedför Torvsjöån och drogs i land med en spelflotte (som vevades över ån med en lina), vilket också motiverade att såghuset låg längst ner och nära bäckens utlopp i ån. Timret rullades in genom en öppning i långväggen på såghuset, där det hamnade på trissor för att pressas genom de vattendrivna cirkelsågarna eller över hyveleggen och sågas till plankor resp. hyvlas till takspån.

Här producerades allt som behövdes för livets nödtorft: jakt, fiske, korn och potatis, hö och foder till djuren, mjölk, virke, bränsle, energi.

Man förstår att beskattningen av ett sådant samhälle skedde genom leverans av naturaprodukter eller genom betalning från försäljning till omvärlden av en del av produktionen. Varifrån skulle medel annars tas? Några personliga inkomster fanns knappast i ett samhälle så präglat av kollektiva lösningar på överlevnadsproblemen i det förindustriella bondesamhället. De personliga inkomsterna motsvarade helt enkelt värdet av produktionsresultatet, dvs. konsumtionen var lika med inkomsten. Produktionsvolym och kvalitet förslog nätt och jämnt till överlevnad. Genom en kraftinsats hade produktionssystemet (fördämningar, vattenhjul, kvarnar, såg osv) en gång skapats och det kunde underhållas hjälpligt; successiva bruttoinvesteringar motsvarade avskrivningarna; någon ekonomisk tillväxt förekom inte. Däremot blev det då och då ekonomisk tillbakagång när skörden eller jakten slog fel, eller kölden blev för svår.

Vanans makt över tanken har gjort att beskattning av produktionen fortfarande sker trots fullständigt förändrade betingelser; framför allt en sedan mer än hundra år kontinuerligt pågående ekonomisk tillväxt. Hela produktionsresultatet behövs inte längre för omedelbar konsumtion, utan en del kan sparas i företaget för att användas för utbyggnader och göra det effektivare så att det kan producera mera. Vinsterna överstiger uttagen. Genom aktiebolagsformen har ett legalt regelverk skapats för förkovran och kontroll av företagandets resultat och ackumulationen av dess resurser. Det är ingen slump att aktiebolagsformen uppstod i samband med uppkomsten av den fortgående ekonomiska tillväxten. Sålunda tillkom den första lagstiftningen om aktiebolag år 1848 (K.F. den 6 oktober 1848). En mera utvecklad lag tillkom genom SFS 1895:65. De ackumulerade värdena skapas ur företagandets vinst, dvs. de framställda tillgångarna och tjänsterna värderas högre än insatta produktionsresurser. En del av detta behålls i företaget. Hur kan någon komma på den befängda idén att beskatta ackumulationen av dessa resurser? Att beskatta bolagsvinster! Det är ju som att såga av den gren man sitter på, eller att förkorta stavhopparens stav. Det är detsamma som att beskatta en del av värdet av den nyinvestering som anläggningarna i Torvsjö en gång i tiden utgjorde.

Besök Torvsjö och begrunda förfädernas slit, förundras över att människor överlevde och beundra de listiga lösningarna på deras produktionsproblem. Förvånas över att vi hundratals år senare i en helt ny ekonomisk miljö fortfarande beskattar/bestraffar effektiv produktion.

VINDKRAFTSBESKATTNING - IGEN

Åter angrips skattesystemet för att motverka utvecklingen av vindkraften. SvD tar i dag upp frågan under rubriken Skatteregel hårt slag mot vindkooperativ. Som jag skrivit flera gånger tidigare är emellertid vindkraftsbranschen inte mer drabbad än varje annan näringsverksamhet. Både verksamheten och dess ägare beskattas precis som andra näringsidkare.
Det är illa nog. Bolagsbeskattningen bör och kan avskaffas.

ANDERS BORG I ALMEDALEN

Anders Borg flaggade för lägre bolagsskatt i sitt anförande i Almedalen.

Bra, men ta i rejält nästa gång. Sänkningen från 28 till 26,3 procent var ju helt löjlig. Ta bort bolagsskatten helt. Det kanske ändå inte finns något beskattningsunderlag kvar, med tanke på resultaten under 2009 och 2010. Så det kostar ingenting i skattebortfall. Om företagen vet att dagens investeringar ger 35 procents högre avkastning, kan det dra i gång en investeringsvåg både från svenska och inte minst utländska investorer.

Bolagsskatten är bara onödig och skadlig och saknar varje rationell motivering.

SKATTERAPPORT FRÅN SVENSKT NÄRINGSLIV - VAR ÄR BOLAGSSKATTEN?

Svenskt Näringslivs skattekommission lämnade igår sin slutrapport Framtidens skatter-för fler och växande företag, konkurrenskraft och välstånd. En förhandsinformation kom i SvD under rubriken Det är dags för en skattereform. Rapporten presenterades och diskuterades på Svenskt Näringsliv inför en sakkunnig publik. Det är svårt att inte hålla med i kommissionens analys och resonemang om att framtidens skatter måste utformas så att risktagande och entreprenörskap stimuleras och skattesystemet blir internationellt konkurrenskraftigt. Ägarbeskattningen framhålls som en nyckelfråga. Åtgärder som främjar kapitaluppbyggnad är viktiga. Rättssäkerheten måste öka och krångel och adminstrativa bördor måste minska.

Det som genast faller en i tankarna är att avskaffa bolagsbeskattningen. En sådan åtgärd tillgodoser alla nämnda krav och önskemål. Skatten är dessutom relativt sett obetydlig som inkomstkälla för staten (motsvara bara drygt 5 procent av samtliga skatter och avgifter) och är i förhållande till alla andra skatter kolossalt dyr att adminstrera.

Bolagsskatten är otroligt komplicerad och gör skatteplanering synnerligen lönsam och sysselsätter arméer av skattekonsulter och akademiker. Detta förorsakar konkurrenssnedvridning, eftersom publika företag av etiska och likande skäl inte vill utsätta sig för den kritik som skatteplanering framkallar. Internationellt leder bolagsbeskattningen till ytterst svårlösliga konflikter mellan staterna, som slåss om beskattningsunderlaget.

Rent bisarrt blir det när man betänker att bolagsskatten förhindrar företagens egentliga syfte: att skapa nytt kapital och växa, dvs. gå med vinst. Det företag som gör det drabbas av en kostnad. Det företag som gör förlust, dvs. fördärvar värden som redan finns, betalar ingenting.

Bolagsskatten är en skatt som övervältras till företagens kunder (genom prissättningen) och anställda (genom lönesättningen) och inte bärs av företagen själva. Den är därför helt onödig. Tas den bort kommer utrymmet för utdelningar och lönebetalningar att öka, vilka beskattas. Den är till råga på allt instabil och beroende av konjunkturerna – det kanske inte blir några bolagsskatter alls för resultaten för 2008 och 2009.

Tas bolagsskatten på f.n. 26,3 procent bort, ökar avkastningen av kapitalet med 35 procent! Sverige blir ett lockande investeringsland för utländskt kapital. Om vi nödvändigtvis vill ”beskatta” dessa utlänningar” kan vi ta skatt av bolagen i samband med aktieutdelning. Så gör Estland, som redan avskaffat bolagsskatten på outdelade vinster. (Internationella konventioner hindrar eller begränsar våra möjligheter att beskatta utdelningarnas mottagare.) Då kan vi också avskaffa utdelningsbeskattningen av svenska aktieägare och därigenom lösa problemet med den ekonomiska dubbelbeskattningen av bolagsvinster, ett ekonomisk, juridiskt och praktiskt gissel som vidlåder dagens system. Det är väl också politiskt mer smältbart med en politik för att stärka företagsuppgyggnad genom att ta bort skatten i stället för att införa skattefrihet för arbetsfria inkomster?

Skattekommissionens slutrapport innehåller emellertid inte ett ord om bolagsbeskattningen. Vid presentationen framhöll Rune Andersson att bolagsbeskattningen inte uppfattats som något problem i de många företagarhearingar som kommissionen hållit. Och även Rune Andersson, med omfattande erfarenhet som företagare och företagsledare i börsföretag, bagatelliserade bolagsbeskattningen.

Det kanske finns goda skäl till att företagsledare inte uppfattar bolagsbeskattningen som ett stort problem, utan att andra skatter – marginalskatterna på arbetsinkomster, beskattning av utländska specialister, sociala avgifter och liknande ”dolda” skatter – ligger närmare till hands att diskutera. Och så förstås skatter på de egna uttagen och vinsterna (ägarskatterna). Det är lätt att förstå – och sympatisera med – att företagande inte direkt stimuleras av sådana skatter. Ett annat skäl kan vara att bolagsskatten träffar alla företag ungefär lika och därför lätt kan övervältras.

Veckan före Skattekommissionens presentation hölls emellertid i samma lokaler och med samma arrangör en stor internationell skattekonferens med EUs skattekommissionär László Kovács som inledare och med närvaro och aktivt deltagande av flera av världens ledande skatteekonomer och skattejurister, representanter för OECD, EU och den svenska regeringen. Vid den saknades inte problem att diskutera om bolagsbeskattningens effekter på ekonomisk tillväxt, bolagsskatterättsliga hinder för gränsöverskridande investeringar och företagsförflyttningar, omstruktureringar och åtgärder mot missbruk av skattereglerna mm. Några lösningar på problemen blev det – som vanligt – inte. De är alldeles för komplicerade.

Sammanfattningsvis. Kommissionen har utarbetat en utmärkt och angelägen rapport som dock helt utelämnat en komponent – den skadliga och onödiga bolagsbeskattningen. Den är värd en seriös diskussion.

ROT-AVDRAGET

Rotavdraget kan man ha synpunkter på. Har det någon effekt? Vilka gynnas? Med mera, med mera. Det ska jag inte skriva om nu.

Nu gäller det några av förslagets praktiska delar. Hur kommer det att fungera?

Det är ju meningen att kostnadsreduktionen ska komma husägaren snabbt tillgodo. Därför ska hantverkaren inte ta ut hela fakturabeloppet från husägaren/kunden utan reducera fakturan med halva ersättningen för arbetskostnaden (för material- och resekostnader m.m. ges ingen skattesubvention). Dessutom är det (helt korrekt) halva ersättningen för arbetskostnad plus moms som ska reduceras. Jag undrar hur många som kommer att göra fel där?

Sedan (när kunden har betalt fakturan) ska hantverkaren skicka in en ansökan till Skatteverket om att få det belopp som fakturan reducerats med. Men Skatteverket kanske anser att hantverkaren lagt alltför stor del av fakturabeloppet på arbetsersättning och alltför liten del på material. Ett typfall är en bergvärmeanläggning. Hur stor del av borrningskostnaden är arbetsersättning och hur mycket är material? Om hantverkaren beräknar att arbetskostnaden (inkl. moms) är 25.000 kr och därför reducerar sin faktura med 12.500 kr, men Skatteverket anser att arbetskostnaden ska beräknas till 5.000 kr och därför betalar ut 2.500 kr, så står hantverkaren där med skägget i brevlådan. Han måste då försöka få ut 10.000 kr extra av kunden, men kunden har kanske redan uttömt sina resurser och kan inte betala. Värmepumpen är installerad i kundens fastighet och borrhålet är på kundens tomt, så det finns ingen säkerhet för hantverkaren - bara en oprioriterad och osäkrad fordran. Eller så kanske kunden inte ens är betalningsskyldig om hantverkaren varit otydlig i offerten och avtalet.

Den fördel husägaren får genom att erhålla skattereduktionen direkt och inte behöva vänta på den till skatteavräkningen året därpå (som det varit hittills med hushållsnära tjänster) får hantverkaren betala genom att hans risk ökar. Det kan man kalla småföretagarvänligt.

Men sen kommer nästa krux. Den skatterabatt husägaren fått är bara preliminär. Hur många har förstått det? Begreppet preliminär dyker upp första gången i processen när hantverkaren ansöker hos Skatteverket om sina pengar. Sedan skickar Skatteverket ett meddelande till kunden om att hantverkaren begärt och fått ett visst belopp. Det står i det att man kan få högst 50.000 kr, men det vet nog de flesta som väntar sig så mycket pengar. Däremot står det inget om vilken inkomst han måste ha för att kunna tillgodogöra sig avdraget. Sedan får kunden i januari året därpå en kontrolluppgift från hantverkaren. Då vaknar han nog till och undrar vad som är på färde. Men då är det så dags! Har han inte tjänat tillräckligt under det föregående året, räcker skatten inte till för hela skattereduktionen. Sen när han får sitt deklarationsformulär i april upptäcker han också att han ska yrka skattereduktion för ROT-arbete. Det han trodde var klart i och med att han betalte sin reducerade faktura till hantverkaren för ett år sedan är inte alls klart. Nu blir det till att betala en del av skattereduktionen till Skatteverket som kvarskatt.

De senaste dagarna har enligt bl.a. DN Skatteverkets talesman Pia Blank Thörnroos varnat för att rabatten på detta sätt kan bli en skuldfälla. PBT uppskattar att en person som fått en preliminär skatterabatt på 50.000 kr behöver ha en inkomst på c:a 24.000 kr i månaden för att kunna få hela rabatten.

Det är i och för sig en helt korrekt och logisk konsekvens. Man kan inte få större rabatt på skatten än den skatt man får. Man får inga pengar därutöver. Så är det ju redan idag med avdraget för hushållsnära tjänster, men i det fallet vet ju kunden att han ska yrka sitt avdrag i nästa års deklaration och få reduktionen i samband med skatteåterbäringen. I det nya systemen tror kunden att saken är klar i och med fakturabetalningen. Han kanske inte ens har tänkt på att spara fakturan som underlag för sitt yrkande.

Alltså. Se upp med ROT-avdraget! Det är inte säkert att kunden slipper att betala den rabatt han fått av hantverkaren.

SKATTEREDUKTION FÖR GÅVOR

Ja, så har nu Gåvoincitamentsutredningen kommit med sitt betänkande Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet, SOU 2009:59. Utredningen föreslår en skattereduktion för fysiska personer på 26,3 procent av gåvans värde. Procentsatsen är så vald eftersom skattesatsen för aktiebolag är 26,3 procent. Med skattereduktion - och inte avdragsrätt - blir värdet av skattestimulansen inte beroende av marginalskattens höjd. Med ett förflutet i skattevärlden delar jag utredaren Hases Per Sjöbloms skepsis till idén om avdragsrätt för gåvor.



Man kan först fråga sig varför stödjandet av ideell verksamhet ska gå över skattesystemet, som redan är överlastat av komplicerade regler. Skulle det inte vara bättre om stödet till forskning utformades så att den som tänker ge t.ex. 73.700 kr till ett angeläget ändamål begär att staten skjuter till 26.300 kr? Det är ju vad förslaget innebär för ett aktiebolag. Men jag tror inte att någon skulle acceptera det. Men om det döljs i det förhatliga skattesystemet uppnår man två positiva effekter: stöd till angelägna ändamål och lägre skatt.



Men skattereglernas syfte är att fastställa basen för hur mycket skatt som var och en ska betala. Vid inkomstbeskattningen avser avdragsrätten i första hand kostnader relaterade till inkomsten. Det är inkomsten "netto" efter avdrag för kostnaderna för deras förvärvande och bibehållande som beskattas.



Däremot föreligger inte avdragsrätt för privata levnadskostnader. Det finns emellertid rätt till vissa avdrag för att kompensera för särskilda sociala och medicinska problem eller handikapp, som direkt eller indirekt hänger samman med möjligheterna att förvärva en inkomst som förslår till en godtagbar försörjning.



Det finns också avdragsrätt för kostnader för omfördelning i tiden av inkomsterna genom avdrag för pensionsförsäkringspremier - men den rätten är begränsad. Slutligen finns det avdragsrätt för periodiska understöd i vissa rättsligt grundade situationer. Normalt är understöden skattepliktiga för mottagaren. Det är länge sen avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffades. Jobbskatteavdrag, skattereduktion för hushållsarbete och rotavdag är inkomstskattelättnader som inte har direkt med förvärvandet av egna inkomster att göra. Men de syftar alla till att underlätta för inkomsttagare att förvärva inkomster.



Avdragsrätt för gåvor är därför ett undantag av ett unikt slag för privata levnadskostnader. För den som inte sysslar med skattejuridik och skattepraktik, betyder det kanske inte så mycket med ett sådant brott mot systematiken i skattesystemet. Men ett redan komplicerat och överlastat skattesystem blir ännu mer komplicerat. För att få systemet att fungera måste det, som också med all tydlighet framgår av betänkandet, kringgärdas av en mängd restriktioner och villkor.



Men det finns också en annan invändning. En avdragsrätt innebär att en del av gåvan finansieras av det allmänna. Beroende på hur väl lagstiftaren lyckas definiera vilka organisationer som får vara mottagare av avdragsgilla gåvor, blir det den enskilde givaren som bestämmer vad vi andra måste vara med och finansiera. Den som vill stödja ett ändamål bör väl göra det av eget intresse och egen ekonomisk kraft och inte åka snålskjuts på andra. Det är väl inte särskilt hedervärt att ståta med ett bidrag till ett behjärtansvärt ändamål när man själv bara bär en del av kostnaden och det allmänna bekostar resten. Om stödet ordnades så som ovan skisserats, dvs. att en givare begär att staten ska fylla ut gåvan, tror jag att de flesta för skams skull fyller ut gåvan själv. Vem vill säga: "Jag har stött Röda Korset med 100.000 kr", om man bara betalt 73.700 kronor? "Do good with other peoples money", som Milton Friedman sa. Den som argumenterar för större privat delaktighet i finansieringen av ideella ändamål, bör väl inte låta stat och kommun stå för en del därav. Man kan tycka att skatterna är så höga att det krävs en skattelindring för att orka ge en gåva. Men medicinen är i så fall att sänka skatterna så att medborgarna tycker sig ha råd med gåvor till allmännyttiga ändamål, eller som PJ Anders Linder skriver i SvD: Det allra bästa vore förstås om skattetrycket vore så lågt och civilsamhället så rikt att det inte behövdes några särskilda ”gåvoincitament”.



Ett problem för sig som utredningen har diskuterat är hur en rätt till skatteincitament för gåvor ska förhålla sig till regler som begränsar avdrag för sponsring och andra kostnader i företagssektorn. De juridiska och praktiska svårigheterna med avdragsrätt för gåvor inom företagssektorn är ännu större än de ovan omnämnda praktiska och principiella problemen med avdragsrätt för privatpersoner. Dessa svårighet undviks enklast och bäst genom att bolagsbeskattningen avskaffas. I själva verket är det nog en förutsättning att bolagsbeskattningen avskaffas för att avdragsrätt för gåvor ska kunna införas.

EUROPEAN TAX SYSTEMS COORDINATED FOR GROWTH?

Svenskt Näringsliv arrangerade 15 - 16 juni en tvådagarskonferens om internationell beskattning. Den stora frågan var om de europeiska skattesystemen var koordinerade för ekonomisk tillväxt. Efter välkomsthälsningar av SNs vd Urban Bäckström och konferensens arrangör, SNs skattechef Krister Andersson, inleddes konferensen av EUs kommissionär för skattefrågor, Lászlo Kovács.



Huvudämnet, som hade den för konferensen betecknande rubriken Taxation and Economic Growth, behandlade medlemsstaternas nationella skattepolitik och behovet av att ta bort beskattningshinder för gränsöverskridande investeringar. Moderator för diskussionen var Vito Tanzi, världsberömd ekonom med inriktning på offentlig finansiering och makroekonomi bl.a. med ledande positioner i IMF under 25 år. Inledningsanförandet hölls av OECDs biträdande chef för Skattepolitik och Administration (CTPA), Jens Lundsgaard. I panelen satt bl.a. Erik Kemmeren, professor i Internationell Beskattning och Internationell Skattelagstiftning vid Skatteinstitutet vid Universitetet i Tilburg, och en av världens mest inflytelserika författare inom Internationell Beskattning.



Därutöver hölls fyra seminarier med lika namnkunniga deltagare under rubrikerna Exit Taxes and Business Restructuring, Tax Aspects för Tradable Emission Permints, Anti-abuse Measures och VAT in the Internal Market. Såväl den inledande diskussionen som de olika seminarierna, av vilka en deltagare kunde följa endast två, eftersom sessionerna låg parallellt två och två, höll utomordentlig hög kvalitet.



Konferensens inriktning var således hur beskattningen, enkannerligen företagsbeskattningen, skulle utformas för att stimulera tillväxt. För den som har följt liknande debatter i decennier känns diskussionerna och synpunkterna välbekanta. Problemen är synnerligen engangerande men de förefaller oöverstigliga. När auditoriet inbjöds att ställa frågor begärde jag omedelbart ordet och bad om panelisternas bästa motiveringar till att bolagens vinster beskattas. Med tanke på de realekonomiska konsekvenserna av beskattningen och det rättsliga och praktiska problem de vållar, måste - hävdade jag - skälen för bolagsbeskattningen vara mycket starka.



Jag är kanske inte den mest objektiva bedömaren av reaktionerna, men det kändes som jag svurit i kyrkan. Det blev tyst, men Tanzi gav ordet till Erik Kemmeren, som motiverade bolagsbeskattningen med att eftersom egenföretagare beskattas måste bolagen beskattas. Tanzi framhöll att staterna måste ha ersättning för sina kostnader för att skapa förutsättningar för näringsverksamheten. Två väl kända men enligt min mening mycket svaga argument. Tanzis argument fick jag inte tillfälle att bemöta, men med Kemmeren uppstod viss diskussion inför auditoriet. Jag hävdade att jämförelsen var felaktig. Ett företags vinst utgör kapitaluppbyggnad och tjänar inget annat ändamål än att vara bas för framtida produktion, medan egenföretagarens företagsvinst är tillgänglig för privata dispositioner. Ett aktiebolags vinst är genom lagreglering oåtkomlig för ägarnas privata bruk eller åtkomlig endast under vissa begränsningar, som om de överträds leder till personlig beskattning som lön eller som utdelning. Om företagarvinsten kan kapslas in och göras oåtkomlig för privata dispositioner borde inte heller den beskattas. Inkomsten för en privatperson är basen för konsumtion och privata dispositioner, som utgör en välmotiverad och utmärkt bas för beskattning. Diskussionen med Kemmeren fortsatte under kaffepausen, men han vidhöll att det inte gick att skilja mellan företagarinkomst och bolagsvinst.



I mina studier av förklaringarna till bolagsbeskattningen har jag naturligtvis stött på både Kemmerens och Tanzis argument liksom många andra argument, men det är inte lätt att rangordna motiven. Genom dessa två ytterst eminenta sakkunniga på området, kan man kanske tillåtas dra slutsatsen att dessa två argummet är de viktigaste. Det är intressant men skrämmande. Mitt motargument mot Tanzi är att det ligger i statsmaktens intresse att skapa gynnsamma villkor för företagandet. Om staten tar marknadsmässigt betalt för det, förstör den det den lagt ner kostnader på för att åstadkomma, eftersom det då inte blir attraktivt att vara verksam i landet. Det utesluter inte att staten kan ta betalt för vissa exklusiva tjänster som bara ett visst företag eller en viss bransch har behov av. Eftersom beskattningen av företagsvinsten eller ersättningen för statens utlägg begränsar tillväxten av företagen och eftersom vinsten normalt är mycket lägre än lönesumman i ett företag, innebär beskattningen av vinsten att basen för den mycket större lönesumman reduceras och löneskatterna blir mindre än ökningen av vinstskatten.

Om de av Tanzi och Kemmeren framförda två argumenten är de främsta för bolagsbeskattningen, måste man allvarligt ifrågasätta om de monumentala problem som bolagsbeskattningen vållar är värda sitt pris. Estland har avskaffat bolagsbeskattningen för outdelade vinster. Det går utmärkt. Hela det problemkomplex som konferensen diskuterade skulle sjunka ihop som en sufflé om vi gjorde likadant.

En sammanfattning av skälen mot bolagsbeskattning finns här.