Det är tillåtet att servera alkohol även i samband med digitalt direktsända opera- och teaterföreställningar på biograf. Det fastslår Regeringsrätten i en dom och ger därmed Malmös socialnämnd bakläxa.
Det är bolaget Framtidens Mötesplats som överklagat Malmö kommuns nej till servering. Kammarrätten i Göteborg gick på Malmöpolitikernas linje, men nu har alltså Regeringsrätten upphävt Kammarrättens beslut.
För att tillstånd ska få meddelas för servering av bl.a. vin och starköl till allmänheten krävs bl.a. att serveringsstället har ett kök för allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat. Enligt ett undantag från denna regel får tillstånd meddelas för servering i foajé till teater eller konsertlokal under pauser i föreställningen. Det aktuella fallet gällde direktsända operaföreställningar från Metropolitanoperan i New York på biografen Spegeln i Malmö.
Två regeringsråd som inte ansåg att servering kunde tillåtas anförde bl.a.:
Det bör vara fråga om en lokal som kan betecknas som en foajé till teater eller konsertlokal, oavsett vilket slags verksamhet som för tillfället bedrivs där. En lokal utformad för andra ändamål men som vid vissa tillfällen används för att låta allmänheten se en direktsänd operaföreställning kan inte därigenom förvandlas till en foajé till teater eller konsertlokal.
Regeringsrättens majoritet såg mera till verksamheten i lokalen än till lokalen som sådan. Det märks att regeringsråden hade roligt när de formulerade domen. Läs den.
Tack för det.
Biografen Rio Bio i Stockholm har föregripit Regeringsrättsdomen. Jag var där i lördags och kunde se många mingla omkring med ett glas i handen, både inne i foajen och ute på trottoaren. Jag antar att det var vin i glasen. Allt gick förstås städat och - som det visat sig med Regeringsrättsdomen - lagligt till.
Även om det inte serveras starka drycker i pausen kan jag varmt rekommendera ett besök hos de biografer som sänder ut Metropolitanoperans föreställningar. Det är direktutsändning med en fantastisk närvarokänsla; så till den grad att publiken i biografen spontant deltar i applåder och bravorop under föreställningen.
Förställningen i lördags på Bio Rio av Carmen (som var en inspelad återutsändning) var dock en katastrof på grund av det dåliga ljudet. Det sades bero på en uppgradering av tekniken i biografen under sommaren, som gjorde att filmen - som spelats in tidigare - inte var helt kompatibel med den nya tekniken.
Trots alkoholen höll folk sig lugna. Ledningen för biografen beklagade och lovade att det skulle bli bättre nästa gång. Bortsett från ljudet var det en makalös föreställning. Angela Gheorghiu spelade titelns förföriska zigenerska i sin rolldebut mot Roberto Alagna som den besatte Don José.
tisdag 14 september 2010
DUBBELBESTRAFFNING - IGEN
måndag 13 september 2010
OLD WHIG, REVISION OCH BOLAGSSKATT
En för mig okänd person som kallar sig Old Whig har förstått galenskapen med bolagsskatten och ser klart hur den även infiltrerar och skadar andra ämnesområden. Så här skriver han i ett inlägg på Juridikbloggen i en kommentar till en blogpost om den bristfälliga revisionen i HQ Bank.
Detta belyser ett stort problem i det moderna samhället där lagstiftare och myndigheter ålägger plikter i ett privaträttsligt förhållande som leder till intressekonflikter. I synnerhet när det är strunt som företagens sk. ”samhällsansvar” CSR, Corporate Social Responsibility.
Milton Friedman uttryckte det mycket elegant:
”The only business of business is business”
Revisorn bör ha en sysslomannaställning enbart gentemot sin huvudman. Att kräva att revisorn ska anmäla olika typer av fel och brister till byråkrater eller skatteverket är helt uppåt väggarna fel.
När jag drev rådgivningsföretag var mitt första råd alltid till företagen att ha:
1. en redovisningskonsult
2. En revisor
3. en skattekonsult
Helst skulle alla tre vara olika bolag men 1 och 3 kunde vara densamma men revisorn måste hållas långt bort och revisionsfirman fick inte vara inblandad i skatteråden eller de underliggande transaktionerna. Detta gav revisorn fullt skydd och innebar att denne kunde fylla sina sysslomannaplikter mot kunden samtidigt som denne kunde fritt anmäla vad den fann som fel. Eftersom denne inte var inblandad i planeringen och den löpande bokföringen fans det inga fel att rapportera. Allt var redan planerat och klart, allt enligt gällande lagar, regler och förordningar.
Tyvärr är det idag så att revisionsfirmor har två avdelningar, skattekonsulter och revisorer, som samarbetar om varje kund. Tidigare hade de även managementkonsulter men efter ENRON skandalen var de tvungna att göra sig av med dem. Jag tycker personligen att revisorn enbart ska syssla med revision eftersom deras verksamhet har mer kommit att bli en sorts hybrid, privata poliser med statliga stöd. Skattekonsulterna skulle knoppas av enligt min mening så löses denna fråga.
Men det enklaste är att helt och hållet avskaffa bolagsskatten, den är en marginalinkomst för staten och om den avskaffas så återför staten de årligen förlorade 60 miljarderna i form av dynamiska effekter. Vidare kommer det att helt och hållet ta bort all skatteplanering samt det mesta kapital storbolag har i offshore-konstruktioner tas hem. Flertalet av alla skattekonsulter skulle inte behövas längre. Skatteverket kan sannolikt minskas med en tredjedel .
Varför har inte denna skatt avskaffats när det är en bagatell? Det kan finnas ett antal förklaringar:
1. Den gynnar storföretag eftersom de kan i princip planera bort all skatt, även om ett skatteutlåtande kostar mycket så är det på marginalen tingen. för den lille företagaren är det omöjligt att bära kostnaden.
2. Den ger stora intäkter till revisionsfirmor och skattekonsulter
3. Den ger många, många arbetstillfällen till skattebyråkrater och ger politiker många sköna lagar att skriva.
Dessa grupper har ett mycket starkt intresse av att behålla bolagskatten och har extremt stort politiskt inflytande.
Detta belyser ett stort problem i det moderna samhället där lagstiftare och myndigheter ålägger plikter i ett privaträttsligt förhållande som leder till intressekonflikter. I synnerhet när det är strunt som företagens sk. ”samhällsansvar” CSR, Corporate Social Responsibility.
Milton Friedman uttryckte det mycket elegant:
”The only business of business is business”
Revisorn bör ha en sysslomannaställning enbart gentemot sin huvudman. Att kräva att revisorn ska anmäla olika typer av fel och brister till byråkrater eller skatteverket är helt uppåt väggarna fel.
När jag drev rådgivningsföretag var mitt första råd alltid till företagen att ha:
1. en redovisningskonsult
2. En revisor
3. en skattekonsult
Helst skulle alla tre vara olika bolag men 1 och 3 kunde vara densamma men revisorn måste hållas långt bort och revisionsfirman fick inte vara inblandad i skatteråden eller de underliggande transaktionerna. Detta gav revisorn fullt skydd och innebar att denne kunde fylla sina sysslomannaplikter mot kunden samtidigt som denne kunde fritt anmäla vad den fann som fel. Eftersom denne inte var inblandad i planeringen och den löpande bokföringen fans det inga fel att rapportera. Allt var redan planerat och klart, allt enligt gällande lagar, regler och förordningar.
Tyvärr är det idag så att revisionsfirmor har två avdelningar, skattekonsulter och revisorer, som samarbetar om varje kund. Tidigare hade de även managementkonsulter men efter ENRON skandalen var de tvungna att göra sig av med dem. Jag tycker personligen att revisorn enbart ska syssla med revision eftersom deras verksamhet har mer kommit att bli en sorts hybrid, privata poliser med statliga stöd. Skattekonsulterna skulle knoppas av enligt min mening så löses denna fråga.
Men det enklaste är att helt och hållet avskaffa bolagsskatten, den är en marginalinkomst för staten och om den avskaffas så återför staten de årligen förlorade 60 miljarderna i form av dynamiska effekter. Vidare kommer det att helt och hållet ta bort all skatteplanering samt det mesta kapital storbolag har i offshore-konstruktioner tas hem. Flertalet av alla skattekonsulter skulle inte behövas längre. Skatteverket kan sannolikt minskas med en tredjedel .
Varför har inte denna skatt avskaffats när det är en bagatell? Det kan finnas ett antal förklaringar:
1. Den gynnar storföretag eftersom de kan i princip planera bort all skatt, även om ett skatteutlåtande kostar mycket så är det på marginalen tingen. för den lille företagaren är det omöjligt att bära kostnaden.
2. Den ger stora intäkter till revisionsfirmor och skattekonsulter
3. Den ger många, många arbetstillfällen till skattebyråkrater och ger politiker många sköna lagar att skriva.
Dessa grupper har ett mycket starkt intresse av att behålla bolagskatten och har extremt stort politiskt inflytande.
fredag 10 september 2010
VEDERVÄRDIG STIL
Det finns ett radioprogram i P1 på fredagar som heter Stil. Det skulle kunna vara något angeläget vid sidan av alla larviga och stillösa program som sköljer över en när man sätter på radion och prövar olika kanaler.
Stil verkar i det här fallet betyda "yta" eller "ytlighet". Nja, det där var kanske orättvist, för jag har knappast hört på det. Jag står bara inte ut att lyssna någon längre stund. Programmet har en medverkande som har ett outhärdligt manierat sätt att prata, Susanne Ljung.
Den 10 september handlade programmet om Marlene Dietrich. Hur kan man efter att ha arbetat fram ett timslångt program om en person undgått att lära sig hur hennes namn uttalas? Hon var dessutom en världsberömd person vars namns uttal är välkänt. Susanne Ljung uttalade ch ömesvis som i Bach (alltså långt tillbaka i gommen), ömesvis som i sjuk (med tungspetsen mot tandköttet). Aldrig som i kyss.
Hon måste väl märka att hon uttalar namnet på olika sätt. Gör man det måste man väl inse att något sätt är fel eller åtminstone att man själv är osäker. Frågar man inte någon till råds då? Det finns naturligtvis folk på Sveriges Radio som talar tyska.
Dålig stil.
Jag kan inte svära på att hon inte någon gång uttalade det som i kyss, för jag kunde inte stå ut med hennes affekterade sätt att prata (prata, inte tala), så jag stängde av och kan ha missat något tillfälle, men jag skulle inte tro det. Under den tid jag lyssnade till programmet hörde jag det aldrig.
Lyssna själv, om du står ut. Den utmärkta programpresentatören, Christofer Murray tror jag han heter, en man med perfekt rösthantering, uttalade naturligtvis Dietrich helt korrekt - flera gånger.
Stil verkar i det här fallet betyda "yta" eller "ytlighet". Nja, det där var kanske orättvist, för jag har knappast hört på det. Jag står bara inte ut att lyssna någon längre stund. Programmet har en medverkande som har ett outhärdligt manierat sätt att prata, Susanne Ljung.
Den 10 september handlade programmet om Marlene Dietrich. Hur kan man efter att ha arbetat fram ett timslångt program om en person undgått att lära sig hur hennes namn uttalas? Hon var dessutom en världsberömd person vars namns uttal är välkänt. Susanne Ljung uttalade ch ömesvis som i Bach (alltså långt tillbaka i gommen), ömesvis som i sjuk (med tungspetsen mot tandköttet). Aldrig som i kyss.
Hon måste väl märka att hon uttalar namnet på olika sätt. Gör man det måste man väl inse att något sätt är fel eller åtminstone att man själv är osäker. Frågar man inte någon till råds då? Det finns naturligtvis folk på Sveriges Radio som talar tyska.
Dålig stil.
Jag kan inte svära på att hon inte någon gång uttalade det som i kyss, för jag kunde inte stå ut med hennes affekterade sätt att prata (prata, inte tala), så jag stängde av och kan ha missat något tillfälle, men jag skulle inte tro det. Under den tid jag lyssnade till programmet hörde jag det aldrig.
Lyssna själv, om du står ut. Den utmärkta programpresentatören, Christofer Murray tror jag han heter, en man med perfekt rösthantering, uttalade naturligtvis Dietrich helt korrekt - flera gånger.
torsdag 9 september 2010
RUTAVDRAGETS FINANSIERING
Konjunkturinstitutet vidhåller sitt antagande i samband med att RUT-avdraget skulle införas, att det inte kostar staten något. Det är inte så förvånande. Detsamma gäller nog också för ROT-avdraget, även om byggbranschen inte varit lika mörklagd som (bostads-)städbranschen.
Tidigare var det ju så att om man ville ha kvitto kostade det dubbelt så mycket som utan kvitto. Så sent som idag blev jag tillfrågad av en hantverkare som åkte runt i villaområdet och gjorde vissa installationer, om jag ville att han skulle göra det på mitt hus också. "Om jag får pengarna direkt i handen så blir det halva priset." Bara momsen är ju 20 procent av fullt pris, dvs 40 procent av prisreduktionen, och ändå ingick det en del materialkostnader som inte skulle berättiga till ROT/RUT-avdrag.
Med ROT/RUT kan hantverkarna fakturera fullt pris men ändå ta ut bara hälften av kunden. Skatteverket betalar resten (även momsen på resten). Bruttobeloppet ingår sedan i företagets bokföring och skattas av i sinom tid och momsen återgår till Skatteverket.
Netto har det egentligen inte hänt något. Den skatt staten tidigare inte fått, får den nu, men betalar i förtid ut den till företaget.
Däremot har verksamheten dragits fram i ljuset, med allt vad det innebär för moral och konkurrenslikställighet.
Risken är att om RUT-avdraget avskaffas kommer företagen att fortsätta att ta betalt på den nivå som allmänheten nu vant sig vid, men ändå underlåta att redovisa inkomsten. Då förlorar vi både som kunder och samhällsmedlemmar på återinförd dålig skattemoral.
Trots att det strider mot principerna att beskattningen ska träffa inkomsten/konsumtionen och inte inkomst minus viss konsumtion är det troligen i ett högskattesamhälle omöjligt att inte på något sätt skattekompensera för privata levnadskostnader för bostaden. Dels utgör själva kostnadsbasen en stor del av levnadskostnaderna, dels avser kostnaderna arbetsinsatser som inte kan stordriftsrationaliseras och därför i en högutvecklad ekonomi med nödvändighet blir mycket dyra (i relation till allt annat) per tidsenhet. (Jfr. kostnaderna för högindustrialiserad produktion av nya bostäder. Högmekaniserad städning kan knappast bli aktuellt för vanliga bostadslägenheter.) Bostadskapitalet skulle vanvårdas därför att bostadsägarna drar sig för kostnaderna och skjuter på nödvändigt underhåll eller utför arbetet själva i vanföreställningen att det då blir billigare. De flesta hemmafixare vet att det var knepigare än man tänkt sig (och mycket svårare än det såg ut i Timell-programmet i TV) och tog längre tid än man räknat med, eftersom man måste göra om för att man gjort en del misstag här och var - och ändå blev det inte riktig så som det skulle. Efteråt vet man precis hur man skulle ha gjort, men då är det så dags. Värdet av den kunskapen (som möjligen skulle kunna läggas i som positiv komponent i kalkylen) är dock lågt, eftersom det troligen tar 15 år innan man behöver reparera och underhålla det man just åstadkommit. Och då behövs förmodligen en ny teknik - eller så har man blivit för gammal för att orka göra jobbet en gång till.
Så RUT-avdraget behövs nog.
Tidigare var det ju så att om man ville ha kvitto kostade det dubbelt så mycket som utan kvitto. Så sent som idag blev jag tillfrågad av en hantverkare som åkte runt i villaområdet och gjorde vissa installationer, om jag ville att han skulle göra det på mitt hus också. "Om jag får pengarna direkt i handen så blir det halva priset." Bara momsen är ju 20 procent av fullt pris, dvs 40 procent av prisreduktionen, och ändå ingick det en del materialkostnader som inte skulle berättiga till ROT/RUT-avdrag.
Med ROT/RUT kan hantverkarna fakturera fullt pris men ändå ta ut bara hälften av kunden. Skatteverket betalar resten (även momsen på resten). Bruttobeloppet ingår sedan i företagets bokföring och skattas av i sinom tid och momsen återgår till Skatteverket.
Netto har det egentligen inte hänt något. Den skatt staten tidigare inte fått, får den nu, men betalar i förtid ut den till företaget.
Däremot har verksamheten dragits fram i ljuset, med allt vad det innebär för moral och konkurrenslikställighet.
Risken är att om RUT-avdraget avskaffas kommer företagen att fortsätta att ta betalt på den nivå som allmänheten nu vant sig vid, men ändå underlåta att redovisa inkomsten. Då förlorar vi både som kunder och samhällsmedlemmar på återinförd dålig skattemoral.
Trots att det strider mot principerna att beskattningen ska träffa inkomsten/konsumtionen och inte inkomst minus viss konsumtion är det troligen i ett högskattesamhälle omöjligt att inte på något sätt skattekompensera för privata levnadskostnader för bostaden. Dels utgör själva kostnadsbasen en stor del av levnadskostnaderna, dels avser kostnaderna arbetsinsatser som inte kan stordriftsrationaliseras och därför i en högutvecklad ekonomi med nödvändighet blir mycket dyra (i relation till allt annat) per tidsenhet. (Jfr. kostnaderna för högindustrialiserad produktion av nya bostäder. Högmekaniserad städning kan knappast bli aktuellt för vanliga bostadslägenheter.) Bostadskapitalet skulle vanvårdas därför att bostadsägarna drar sig för kostnaderna och skjuter på nödvändigt underhåll eller utför arbetet själva i vanföreställningen att det då blir billigare. De flesta hemmafixare vet att det var knepigare än man tänkt sig (och mycket svårare än det såg ut i Timell-programmet i TV) och tog längre tid än man räknat med, eftersom man måste göra om för att man gjort en del misstag här och var - och ändå blev det inte riktig så som det skulle. Efteråt vet man precis hur man skulle ha gjort, men då är det så dags. Värdet av den kunskapen (som möjligen skulle kunna läggas i som positiv komponent i kalkylen) är dock lågt, eftersom det troligen tar 15 år innan man behöver reparera och underhålla det man just åstadkommit. Och då behövs förmodligen en ny teknik - eller så har man blivit för gammal för att orka göra jobbet en gång till.
Så RUT-avdraget behövs nog.
onsdag 8 september 2010
OBAMA´S COMPANY TAX PROPOSAL
President Obama proposes to let companies quickly write off 100 percent of their investments in new plants and equipment. The idea is to give companies an incentive to spend and invest now, rather than later. The administration claims the change would put nearly $200 billion in the hands of businesses over the next two years.
Under the current law, a company gets to deduct 50 percent of the costs upfront, and the remainder over three to 20 years, depending on the nature of the investment.
"This measure would provide tax incentives for businesses to invest in the United States when our economy needs it most," says a White House fact sheet.
Sweden used to give companies the same kind of incentives. That was in the days of high tax rates before 1990. It helped companies with profits in the past to keep those profits untaxed. A high tax rate combined with generous depreciation allowances made it expensive to pay dividends to the shareholder. Although the statutory tax rate was far above 50 percent the effective tax burden was less than 20 percent of economic profit. So the capital was locked in in historically prosperous companies. New companies with new products and new ideas were locked out as they had to raise funds from taxed income. The structure of business society was petrified.
Apart from these negative effects of a system of high tax rates and generous deduction facilities, it made the tax legislation extremely complicaded. Tax consultation industry boomed.
Sweden changed its system fundamentally in 1990. Tax rates were lowered drastically to levels unseen before. Today it is still lower - 26,3 percent. Most of the old system for creating untaxed reserved was scrapped. The effective tax cost raised towards 25 percent and tax revenue increased.
There has been a wave of reductions of company tax rates over the world during the last decades. Not so in the US.
The US company tax system is more complicated than any other company tax system. The tax rate is among the highest in the world. Dont make it still more complicated.
Mr Obama, TEAR DOWN THIS WALL. Simplify the company tax rules, lower the company tax rate. Om better still, abolish company tax altogether. The consultants will not appreciate it. But it makes business profit cheeper.
Under the current law, a company gets to deduct 50 percent of the costs upfront, and the remainder over three to 20 years, depending on the nature of the investment.
"This measure would provide tax incentives for businesses to invest in the United States when our economy needs it most," says a White House fact sheet.
Sweden used to give companies the same kind of incentives. That was in the days of high tax rates before 1990. It helped companies with profits in the past to keep those profits untaxed. A high tax rate combined with generous depreciation allowances made it expensive to pay dividends to the shareholder. Although the statutory tax rate was far above 50 percent the effective tax burden was less than 20 percent of economic profit. So the capital was locked in in historically prosperous companies. New companies with new products and new ideas were locked out as they had to raise funds from taxed income. The structure of business society was petrified.
Apart from these negative effects of a system of high tax rates and generous deduction facilities, it made the tax legislation extremely complicaded. Tax consultation industry boomed.
Sweden changed its system fundamentally in 1990. Tax rates were lowered drastically to levels unseen before. Today it is still lower - 26,3 percent. Most of the old system for creating untaxed reserved was scrapped. The effective tax cost raised towards 25 percent and tax revenue increased.
There has been a wave of reductions of company tax rates over the world during the last decades. Not so in the US.
The US company tax system is more complicated than any other company tax system. The tax rate is among the highest in the world. Dont make it still more complicated.
Mr Obama, TEAR DOWN THIS WALL. Simplify the company tax rules, lower the company tax rate. Om better still, abolish company tax altogether. The consultants will not appreciate it. But it makes business profit cheeper.
måndag 6 september 2010
FASTEN SEAT BELTS
Det är något underligt med mänskligheten. I vart fall den del av den som flyger. Det finns bara ytterst enstaka undantag.
ALLA andra ställer sig upp (flyger upp skulle jag helst vilja beteckna det som, om det inte vore en så dålig vits) i mittgången några minuter innan flygplanet har nått sin plats vid piren. Långt innan skylten fasten seat belts släckts.
Ändå ropas det ut i högtalaren att man ska sitta kvar fastspänd i stolen ända till signalen fasten seat belts har släckts. Planen brukar göra små ryck ibland innan de kommer ända fram, och man får kanske ta tag i något/någon för att inte ramla. Jag har aldrig varit med om några olyckshändelser, men jag kan väl tänka mig att man kan tappa balansen och ramla omkull. Det kan man ju i och för sig också göra på bussen, men där är man mera beredd på inbromsningar och plötsliga igångsättningar än man är i ett flygplan.
Nåväl, folk får väl ta risken. Jag bryr mig inte om det. Men varför ställer de sig upp över huvud taget? Vad vill de uppnå med det?
I stolen sitter man bekvämt.
Men alla ställer sig upp. I mittgången står (i medeldistansplanen) 6 personer vid varje stolsrad och trängs. Alla brukar inte få plats, utan några står framför mittgångsstolarna och böjer sina huvuden ut mot mittgången för att inte slå huvudet i bagagehyllan. Ser inte så bekvämt ut. Har det varit en lång resa är man kanske lite svettig och vill helst ha lite svängrum. Några har kanske sovit och har dålig andedräkt.
Ja, men man vill ju ha ner sitt gepäck från bagagehyllan, säger någon. Varför det? Då blir det ännu trängre. Och man kommer ingen vart.
Konstigt att dom inte öppnar snart. Nu har vi stått stilla i 5 minuter, kan man höra.
Jag som bekvämt sitter kvar har hunnit läsa ytterligare 10 sidor i min bok. Äntligen öppnar dom och folk strömmar ut. Efter någon minut är planet tomt, och jag slår ihop min bok och lägger ned den i portföljen, reser mig och tar på mig kavajen/jackan/ytterrocken. Det är gott om utrymme. Och i bagagehyllan ligger det bara ett kolli - mitt handbagage/påse.
Utan att trängas eller stå i någon kö går jag ledigt fram genom planet, säger adjö till kabinpersonalen, går genom en öde brygga in i ankomsthallen och når till slut bagageutlämningen. Där står det fullt av människor som jag sett förut - alla mina medresenärer. Bagagebandet har inte börjat löpa än.
I sinom tid kommer min väska och jag lämnar terminalen - har jag tur, först av alla. Jag har sluppit stå och trängas (ev. kröka på nacken för att få plats med mitt huvud) och svettas och lukta illa eller känt medresenärernas motsvarande utdunstningar på 3 cm avstånd, sluppit reta mig på/förvånas över att dom aldrig öppnar dörren.
Jag har hunnit läsa lite till i min bok, kunnat klä på mig bekvämt ungefär som hemma i tamburen utan att behöva vifta med armarna i ansiktet på medresenärerna.
Varför gör inte alla andra likadant? Dessutom är man ju ombedd att sitta kvar med bältet fastspänt tills skylten fasten seat belts släckts. Gäller försäkringen om man slår ut en tand eller råkar falla så illa att man bryter en arm om man bryter mot uttryckliga bestämmelser?
En önskvärd förutsättning är att man sitter vid fönsterplats. Annars betraktas man som en idiot som blockerar vägen för dem som sitter på de två ytterplatserna. Djävulen i mig njuter när jag sitter kvar och frågar vart de ska ta vägen.
ALLA andra ställer sig upp (flyger upp skulle jag helst vilja beteckna det som, om det inte vore en så dålig vits) i mittgången några minuter innan flygplanet har nått sin plats vid piren. Långt innan skylten fasten seat belts släckts.
Ändå ropas det ut i högtalaren att man ska sitta kvar fastspänd i stolen ända till signalen fasten seat belts har släckts. Planen brukar göra små ryck ibland innan de kommer ända fram, och man får kanske ta tag i något/någon för att inte ramla. Jag har aldrig varit med om några olyckshändelser, men jag kan väl tänka mig att man kan tappa balansen och ramla omkull. Det kan man ju i och för sig också göra på bussen, men där är man mera beredd på inbromsningar och plötsliga igångsättningar än man är i ett flygplan.
Nåväl, folk får väl ta risken. Jag bryr mig inte om det. Men varför ställer de sig upp över huvud taget? Vad vill de uppnå med det?
I stolen sitter man bekvämt.
Men alla ställer sig upp. I mittgången står (i medeldistansplanen) 6 personer vid varje stolsrad och trängs. Alla brukar inte få plats, utan några står framför mittgångsstolarna och böjer sina huvuden ut mot mittgången för att inte slå huvudet i bagagehyllan. Ser inte så bekvämt ut. Har det varit en lång resa är man kanske lite svettig och vill helst ha lite svängrum. Några har kanske sovit och har dålig andedräkt.
Ja, men man vill ju ha ner sitt gepäck från bagagehyllan, säger någon. Varför det? Då blir det ännu trängre. Och man kommer ingen vart.
Konstigt att dom inte öppnar snart. Nu har vi stått stilla i 5 minuter, kan man höra.
Jag som bekvämt sitter kvar har hunnit läsa ytterligare 10 sidor i min bok. Äntligen öppnar dom och folk strömmar ut. Efter någon minut är planet tomt, och jag slår ihop min bok och lägger ned den i portföljen, reser mig och tar på mig kavajen/jackan/ytterrocken. Det är gott om utrymme. Och i bagagehyllan ligger det bara ett kolli - mitt handbagage/påse.
Utan att trängas eller stå i någon kö går jag ledigt fram genom planet, säger adjö till kabinpersonalen, går genom en öde brygga in i ankomsthallen och når till slut bagageutlämningen. Där står det fullt av människor som jag sett förut - alla mina medresenärer. Bagagebandet har inte börjat löpa än.
I sinom tid kommer min väska och jag lämnar terminalen - har jag tur, först av alla. Jag har sluppit stå och trängas (ev. kröka på nacken för att få plats med mitt huvud) och svettas och lukta illa eller känt medresenärernas motsvarande utdunstningar på 3 cm avstånd, sluppit reta mig på/förvånas över att dom aldrig öppnar dörren.
Jag har hunnit läsa lite till i min bok, kunnat klä på mig bekvämt ungefär som hemma i tamburen utan att behöva vifta med armarna i ansiktet på medresenärerna.
Varför gör inte alla andra likadant? Dessutom är man ju ombedd att sitta kvar med bältet fastspänt tills skylten fasten seat belts släckts. Gäller försäkringen om man slår ut en tand eller råkar falla så illa att man bryter en arm om man bryter mot uttryckliga bestämmelser?
En önskvärd förutsättning är att man sitter vid fönsterplats. Annars betraktas man som en idiot som blockerar vägen för dem som sitter på de två ytterplatserna. Djävulen i mig njuter när jag sitter kvar och frågar vart de ska ta vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
