Under ovanstående rubrik talade f.d. regeringsrådet och f.d. domaren i Europadomstolen Elisabeth Palm vid ett möte med Skatterättsliga klubben den 29 april.
Det finns en grundläggande rättsstatlig princip om att en medborgare inte kan lagföras flera gånger för samma brott, ne bis in idem. Principen finns inskriven både i Europakonventionen (art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet) för de mänskliga rättigheterna och i 30 kap. 9 § i den svenska rättegångsbalken. Sverige ratificerade Europakonventionen 1953 men inkorporerade den som svensk lag först 1995. Det betyder att konventionen ska tillämpas direkt av svenska domstolar och myndigheter.
Det svenska rättssystemet har två parallella regler för att avhålla medborgarna från skattefusk; den straffrättsliga i skattebrottslagen och den administrativa i taxeringslagen. Det adminstrativa systemet tillkom ursprungligen 1971 för att förenkla och effektivisera påföljdssystemet och undvika plågsam offentlig schavottering av skattskyldiga i domstol för relativt obetydliga förseelser. Skattetilläg får påföras av skattemyndighet. Att denna ordning möjligen kunde komma i konflikt med Europakonventionen observerades först i samband med konventionens inkorporering med svensk lag. Den officiella inställningen hos svenska myndigheter var emellertid att skattetilläggen inte omfattades av konventionen, eftersom de inte ansågs som påföljd för brott.
Frågan kom emellertid under prövning i Europadomstolen (fallet Janosevic mot Sverige) som ansåg att skattetillägg utgjorde påföljd för brott, men eftersom det ansågs föreligga olika brott på grund av det subjektiva rekvisit som krävs för dom enligt skattebrottslagen, ansåg Europadomstolen (fallet Rosenquist mot Sverige) att reglerna inte stod i konflikt med konventionen.
I ett senare mål (Zolotukhin mot Ryssland) ändrade Europadomstolen i s.k. stor kammare mening och övergav det mera formalistiska synsätt som tillämpats tidigare. I stället skulle bestämmelsen tillämpas så, att talan inte ska få föras om "brottet" hänför sig till samma eller i allt väsentlig liknande fakta som den misstänkte redan var dömd för. Eftersom det är svårt att tänka sig att ett skattetillägg inte skulle påföras för felaktighet som föranleder straff enligt skattebrottslagen, föreligger det ofta närmast identitet mellan de två brotten.
Frågan om dubbelbestraffning prövades därefter av Regeringsrätten (RÅ 2009 ref. 94), som emellertid fann att det svenska påföljdssystemet innehöll sådana särdrag att det var förenligt med Europakonventionen. Pikant nog accepterades detta synsätt inte av Göta Hovrätt, som i ett beslut den 30 oktober 2009 undanröjde underinstansens fällande dom i ett mål om skattebrott eftersom den dömde redan påförts skattetillägg.
Det beslutet överklagades av riksåklagaren till Högsta Domstolen som den 31 mars 2010 fattade ett beslut, som innebar att HD ansåg att det finns utrymme för att pröva frågan och därför återförvisade därför målet till Hovrätten för erforderlig handläggning.
Det var detta beslut som var bakgrund till det föredrag som Elisabeth Palm höll på Skatterättsliga Klubben.
Vad innebär beslutet? Svårt att säga. Domstolens ledamöter var djupt oeniga. Två ansåg att den omständigheten, att den tilltalade hade påförts skattetillägg och beslutet vunnit laga kraft när åtal för skattebrott väcktes, gjorde att det - som Hovrätten funnit - förelåg hinder för prövning av åtalet.
Tre ledamöter ansåg att åtalsbeslutet inte stred mot Europakonventionen. En av dessa ansåg att eftersom Europadomstolen redan prövat de svenska reglerna (fallet Rosenquist) och då funnit att de inte stred mot konventionen och de svenska reglerna inte ändrats sedan dess, skulle bedömningen av de svenska reglerna göras i enlighet med Europadomstolens gamla praxis. Den nya inställningen gällde prövning av ett annat lands regler. Sverige hade inte varit part i det målet och utgången skulle måhända blivit en annan om svenska förhållanden prövats. Det saknades därför, enligt honom, klart stöd för att generellt underkänna det svenska systemet.
De övriga två ledamöterna ansåg att det i och för sig var helt klart att Europadomstolen genom Zoluthukin-domen ändrat sin inställning och att det var uteslutet att det inte var fråga om "samma brott". De fann emellertid vid en genomgång av praxis att Europakonventionen lämnar visst utrymme för flera sanktioner för samma brott som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Som allmän förutsättning för att betrakta olika sanktioner som beslutats i skilda förfaranden som delar av de i lag fastställda sanktionerna för visst brott (gärning) torde krävas att det dubbla förfarandet varit förutsebart och att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena.
Elisabeth Palm gjorde en genomgång av de mål majoriteten hade åberopat. De avsåg indragna körkort på grund av överträdelse av bestämmelser om hastighetsbegränsning och om rattfylleri som personerna dömts till straff för i allmän domstol. Det förelåg enligt Europadomstolen i dessa mål inte hinder för att även utdöma "straff" i form att indragning körkort. Det underliggande brotten var i och för sig desamma, men körkortindragningen var en omedelbar följd av förseelserna. Det var en direkt konsekvens av domarna. Enligt EP kunde man av dessa mål inte dra någon sådan slutsats som majoriteten gjort. Det krävs på många områden tillstånd för olika aktiviteter, och om någon missbrukar sitt tillstånd för att utföra brottslig gärning kan tillståndet självklart dras in trots att vederbörande straffats för brottet.
Majoriteten anförde också att "en förutsättning för att med hänvisning till Europakonventionen underkänna en ordning som gäller enligt intern svensk reglering bör vara att det finns ett klart stöd (mina kursiveringar) för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis".
På min fråga om det finns någon uttrycklig bestämmelse i Europakonventionen om att det finns utrymme för undantag, blev svaret: nej. Det är justitieråden som tolkat domarna så att Europadomstolen skulle anse att så är fallet. Minoritetens bedömning av samma fråga var huruvida det krävs en förnyad fullständig prövning av det andra förfarandet, eller om det endast innebär en förutsebar komplettering av sanktionen.
EP betonade att Europakonventionen ska tillämpas på hemmaplan. Det går inte att hänskjuta alla oklara fall till Strassbourg. Man kan därför ifrågasätta majoritetens påstående att det måste finnas ett klart stöd i konventionen för att inte få tillämpa svensk intern rätt (mina funderingar).
Särskilt alarmerande är det att läsa det särskilda tillägg som en av dissidenterna gjorde: "Även om det lämpligaste hade varit att lagstiftaren tagit ett samlat grepp om den problematik som utlöst förevarande mål, kan en domstol i ett konkret fall inte avstå från att döma rätt av praktikalitetsskäl." Kan det verkligen vara så att majoriteten dömt mot sin egen uppfattning av "praktiska skäl"?!
Man kan fråga sig varför målet inte föredrogs i plenum. Allra helst med tanke på ärendets praktiska betydelse. Bortser man från den ledamot som tyckte att Europadomstolens gamla praxis alltjämt ska gälla, är det ingen majoritet för någondera uppfattning om hur frågan ska bedömas enligt Europadomstolens nya praxis. Även om fördelningen av samtliga justitieråd skulle vara 50/50, måste en sådan dom vara att föredra. Det ter sig nu närmast slumpartat att målet fick den utgång det fick.
Frågan om dubbelbestraffning genom skattetillägg berör tusentals avgjorda fall och ett mycket stort antal fall ligger för prövning i domstolarna. Det hade därför varit tacknämligt med ett snabbt slutligt avgörande i de svenska domstolarna. Dessförinnan kan en prövning inte ske i Europadomstolen. Nu får Hovrätten på nytt pröva ärendet innan det åter kan tas upp i HD. Två veckor efter Högsta Domstolens beslut fattade Solna Tingsrätt beslut i ett ärende där den tilltalade hade påförts skattetillägg, och det beslutet vunnit laga kraft när han åtalades för skattebrott. Domstolen gjorde sig egen tolkning av Europadomstolens avgöranden och fann - i vart fall som i det aktuella ärendet - att om det förelåg ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg kunde åtal inte väckas för skattebrott.
Månne fler underrätter gör uppror mot HD!!
Det är egentligen egendomligt att en svensk domstol à priori ger tolkningsföreträde för den svenska lagstiftningen och gör avsteg från den endast om det föreligger klart stöd för att underkänna den svenska lagstiftningen. Att lagstiftaren och myndigheter gör det är kanske inte så förvånande. Lagstiftaren får anses ha gjort bedömingen att lagen faktiskt står i överensstämmelse med Europakonventionen och myndigheten representerar ett partsintresse. Vid bedömning av hur tillämpningen av svensk intern lagstiftning ska tillämpas gör domstolarna knappast några politiska bedömningar och dömer till en skattskyldiges fördel i en knepig rättsfråga endast om det finns ett klart stöd för en friande bedömnning. Om lagstiftaren uttryckt sig grumligt gäller lagtexten eller (i vart fall tidigare) uttalanden i förarbeten som förklarar lagstiftarens avsikt.
Varför tillämpar domstolarna inte samma princip såvitt gäller prövning av Europakonventionen?Den är ju också svensk lag, låt vara att det inte är den svenska riksdagen som utmejslat formuleringarna i konventionen utan bara accepterat dem.
Högsta Domstolens beslut finns återgivet på min hemsida.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar