Anders Borg säger nyktert att avdragsrätten är en del i beskattningssystemet, men Neurath gör allt för att spetsa till frågan med
varför [vill] staten ... gynna lånande och beskatta sparande?Frågan är fel ställd. Skattesystemet vill beskatta kapitalavkastning. Därmed följer systematiskt kravet att räntekostnad (och andra kapitalkostnader) behandlas spegelvänt mot ränteintäkt (och andra kapitalintäkter). Det vore tekniskt orimligt att beskatta ränteintäkter utan att medge avdrag för räntekostnader.
Att Neurath betraktar avdragsrätten för bostadsräntekostnader som gynnande av skuldsättning (underförstått, något moraliskt tvivelaktigt) och beskattning av sparande (underförstått, något positivt) som något att kritisera, beror nog på att avkastningen av bostadskapital inte beskattas tillnärmelsevis i samma utsträckning som annat kapital. Mot värdet av avdragsrätten (30 procent av räntekostnaden) står den ringa uppoffringen av en låg skatt på placeringen av det lånade kapitalet. Med en beskattning av placeringen i nivå med den gängse beskattningen av kapital (30 procent av avkastningen/nyttjandevärdet) skulle man inte kunna tala om "gynnande genom skuldsättning".
Det är ett mysterium att beskattning av bostadskapitalet - den äldsta och svårast undvikbara av personskatter - har råkat i sådant vanrykte. Det har alltid funnits en sådan beskattning. Men eftersom bostadskapitalet numera beskattas som en objektskatt och inte i relation till sin avkastning, blir det onekligen en inkonsekvens i inkomstskattesystemet.
Men det går knappast att reparera den inkonsekvensen genom att avskaffa avdragsrätten för räntor på bostadslån (och andra privatlån) utan att också avskaffa skatteplikten för ränteinkomster. Det vore i och för sig av godo, eftersom räntebetalningar inte är någon nettoskattebas. Varje ränteinkomst motsvaras av en räntekostnad. Nu är dessutom räntekostnaderna hos allmänheten större än ränteintäkterna hos skattepliktiga subjekt, så ett avskaffande av beskattning/avdrag för räntor skulle vara statsfinansiellt fördelaktigt. Men det skulle skapa svåra spänningar i skattesystemet om ränteintäkter och räntekostnader utanför hushållssektorn beskattas, medan de inte skulle göra det inom hushållssektorn.
Denna spännning skulle kunna hanteras genom att avskaffa beskattning av vinster i företags-/bolagssektorn.
En objektskatt av bostadskapital, ett avskaffande av beskattning av/avdrag för räntor och ett avskaffande av bolagsbeskattningen skulle vara ett sätt att hantera problemet med skattestimulerad hushållsskuldsättning. Kapitalbeskattningen skulle därmed bestå av framför allt beskattning av aktieutdelning.
Den största inkonsekvensen i skattesystemet är bolagsbeskattningen. Avskaffa den.
Leif Vindevåg gör ett välskrivet inlägg i SvD den 17 augusti. För tydlighets skulle bör dock nämnas att den skattesats för ränteavdrag han föreslår (22 procent) avser kaptialvinstbeskattningen, alltså beskattningen vid en avyttring av bostad.
Men inte är det väl så som Vindevåg skriver att
det är uppenbart att bokstavligt alla förlorar på det nuvarande systemet.
Eftersom finansieringskostnaden ger en avdragsrätt värd mera än skattekostnaden för den finansierade tillgången, vinner den som placerar sin förmögenhet i lågbeskattade tillgångar. Fastigheter/bostadsrätter är lågbeskattade, men avkastningen/nyttjandevärdet av alla andra privattillgångar (än finansiella tillgångar) är helt obeskattad. Avkastningen av alla tillgångar i näringsverksamhet beskattas fullt ut. Varför?
