SCA, SANDVIK OCH ASSA ABLOY

Carolina Neurath upprörs i SvD den 16 april över storföretagens skattedribblande.
Ja, nog kan man fundera över att det går att göra som de gör. Dels på den moraliserande grund på vilken artikeln vilar, och dels - och framför allt - för att lagstiftningen ger utrymme för det.


Lagstiftningen baseras bl.a. på den villfarelsen att ett företag i inkomstskattehänseende kan jämställas med en människa; att en skatt skulle inskränka företagets ekonomiska handlingsfrihet på samma sätt som en  människas. Ett företag förvärvar inte inkomster för att konsumera; det förvärvar inkomst för att finansiera sin verksamhet att skapa nya värden i ett "evigt" kretslopp. Ett företag minskar inte sin förbrukning på grund av skatten - det kompenserar sig (om det går) för den genom ökade inkomster (genom prishöjning), minskade utgifter (genom lönereduktioner) och rullar över skatten på konsumenter och löntagare. Går det inte har företaget (eller snarare dess ägare) alternativet att dra ner verksamheten om näringsklimatet blir alltför ogynnsamt. Det har "privilegiet" att avgöra om, var och när det ska bedriva verksamhet och skapa värden och sysselsättning åt människor.


Varför ska företag hindras i det de till allas båtnad är till för: att effektivt skapa nya resurser? Varför ska bara de som gör det betala skatt; varför slipper ekomiska parasiter, de som förstör befintliga resurser, dvs bedriver verksamhet med förlust, betala skatt? Varför har vi en skatt på tillväxt?
Till det fullständigt befängda i att beskatta produktiv aktivitet kommer den extrema komplexiteten i företagsskattelagstiftningen och förbrukningen av resurser för att upprätthålla och kontrollera den. Genom att olika stater har skilda regler uppkommer också arbitragemöjligheter mellan staternas skattesystem. I en sammanflätad ekonomisk värld är det omöjligt att detta inte utnyttjas.


Bolagsbeskattningsbasen är dessutom obetydlig i relation till den bas som löner utgör och som möjliggör uttag av inkomstskatt, lönekostnadsskatt (sociala avgifter) och moms och andra konsumtionsskatter.  I inget land svarar bolagsskatterna för mer än ca 4-7 procent av landets totala skatteinkomster.


Med den insikten är det mer upprörande att bolagsbeskattningen inte avskaffas, än att företagen gör vad det kan för att minimera skatten och öka sin egen överlevnadsförmåga.


Utan bolagsskatt skulle bolagen naturligtvis inte ha anledning att anpassa sig till olika skattesystem utan endast bekymra sig om hur de av affärsmässiga skäl på bästa sätt ska formera sig.


Avskaffa bolagsbeskattningen.

3:12-REGELRNA SKÄRPS. Pianisterna beskjuts - inte kompositören

Anders Borg, finansminister, och Annie Lööf, näringsminister, meddelar den 12 april att 3:12-reglerna ska skärpas. De blev lite för bra.

De nuvarande 3-12-reglerna bygger på ett förslag som togs fram av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det har visat sig att dessa regler används för skattedrivna upplägg i partnerägda företag. Vissa revisorer med inkomster på flera miljoner utnyttjar reglerna på ett sätt som gör att de betalar väsentligt lägre skatt än många andra som arbetar. Genom att anställda görs till delägare med en mycket liten ägarandel i företaget får den anställde möjlighet att ta ut stora belopp som beskattas som kapitalinkomst. På så sätt sänks skatten på den anställdes arbetsinkomst från ca 57 procent till 20 procent.

Vi föreslår nu att personer med ett mycket litet delägarskap inte får tillämpa den så kallade löneunderlagsregeln som innebär att ju mer ett företag betalar ut i lön till sina anställda desto större belopp kan delägarna ta ut i kapitalbeskattad inkomst från företaget. Vi föreslår också att kravet på eget löneuttag för att få tillämpa regeln ökar i företag med stor lönesumma. På så sätt begränsar vi överutnyttjandet av reglerna samtidigt som vi finansierar en reform för att göra det mer lönsamt för små och växande företag att anställa. Detta är en del av det paket för små och växande företag som läggs fram i samband med den ekonomiska vårpropositionen.

• Förändringar av 3:12-regelverket för att göra det mer lönsamt för mindre företag att anställa och växa. Den så kallade löneunderlagsregeln görs förmånligare för delägare i fåmansföretag med lönekostnader upp till 3,4 miljoner kronor (60 inkomstbasbelopp) genom att bidraget till det belopp som delägarna får ta ut som lägre beskattade utdelningen (gränsbeloppet) höjs från 25 till 50 procent. På så sätt blir det mer lönsamt för delägare i mindre fåmansföretag att anställa.

Reglerna har utnyttjats precis på de sätt man kunde förvänta sig. Och som var avsett! Man trodde ju att man kunde stödja arbetskraftsintensiva företag med  gynnsamma skatteregler för fåmansföretag. Att resultatet snarare blev lägre skatt för ägarna än högre personaltäthet är knappast något att förvåna sig över. Företag anställer inte fler än de behöver.  Men politikerna blev tydligen överraskade.

Sedan decennier finns det företag med spritt ägande som räknas som fåmansföretag. T.ex. Praktikertjänst AB med över 2.000 delägare som bildades 1977. Blotta tanken att dagens storföretagsverksamhet inom advokat-, revisions- och konsultbranscherna skulle drivas som handelsbolag eller partnerskap,  och därmed inte vara berättigade till 3:12-reglerna,  är verklighetsfrämmande. Men visst har de götts av 3:12-reglerna.

Enligt 56 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) avses med fåmansföretag

 aktiebolag och ekonomiska föreningar där

1. fyra eller färre delägare äger andelar som motsvarar mer än 50 procent av rösterna för samtliga andelar i företaget, eller

2. näringsverksamheten är uppdelad på verksamheter som är oberoende av varandra och där en fysisk person genom innehav av andelar, genom avtal eller på liknande sätt har den faktiska bestämmanderätten över en sådan verksamhet och självständigt kan förfoga över dess resultat. 

Det är punkt 2 som gör de aktuella konsultföretagen till fåmansföretag

 

I SvD den 13 april skriver Carolina Neurath bl.a.

Genom att låta ett stort antal anställda få ett litet delägarskap har bolagets topprevisorer kunnat omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster. På så sätt minskas skatten från 57 till 20 procent. Skatteplaneringen kan möjligen ses som omoralisk, men är helt laglig.
 

Hur i all sin dar ska "ett stort antal anställda" kunna få annat än "ett litet delägarskap"?  Är det suspekt att det är fråga om ett litet delägarskap?  Inte bara topprevisorerna  har kunnat omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster - alla delägare har kunnat det. Det kan omöjligen ses som omoraliskt att följa de regler som gäller.

Olle Nygårds skriver samma dag:

Bestämmelserna var från början avsedda att underlätta för småföretagare (min kursivering), men har i stället utnyttjats av stora revisionsfirmor för att ledande personal (min kursivering) ska kunna undvika stora summor skatt.
 

Bestämmelserna har aldrig någonsin varit avsedda att underlätta för småföretagare. Ursprungligen var de uteslutande avsedd att skärpa beskattningen av småföretagare, eller snarast att hindra dessa att företa vissa transaktioner för att undgå beskattning.  Men genom att vissa slags företagskonstruktioner ägda av många personer (t.ex. Praktikertjänst AB) kunde agera som företag ägda av ett fåtal fysiska personer (fåmansbolag) inkluderades dessa i reglerna, som i och med 1990 års skattereform fördes över 3 § 12  mom. i lagen om statlig inkomstskatt. Där kompletterades de med vissa regler, som blev nödvändiga eftersom kapitalinkomster (t.ex. aktieutdelningar) efter skattereformen skulle beskattas med 30 procent medan arbetsinkomster skulle beskattas progressivt. Reglerna skulle förhindra att aktieägarna tog ut allt överskott i form av utdelning i stället för som lön.

I den lagstiftning (prop. 2005/06:40) som givit de effekter som nu kritiseras gjordes avsiktliga lättnader i beskattningen av fåmansföretagens ägare, bl.a. genom att företagets lönesumma fick användas för beräkning av skattelindring för utdelning till fåmansbolagsägare. I propositionen tror jag inte ordet "småföretag" nämnts en enda gång. Reglerna har ingenting med att företagen är små att göra och är inte alls avsedda att underlätta för småföretag.

Det är inte heller så att reglerna utnyttjas för att undvika stora summor skatt för "ledande personal". Det är för att reducera skatten för aktieägare (som i  de aktuella företagen också är anställda).

SvD  DN SvD

RÄNTEAVDRAGEN IGEN

Det verkar som tidningarna numera mindre ägnar sig åt att sprida nyheter än åt att låta journalisterna sprida sina egna tankar och tyckande. Otaliga är de krönikörer som fyller tidningssidorna med sina funderingar om ditt och datt. På SvDs näringslivssidor finns det ett antal journalister som oförblommerat i sin nyhetsrapportering uttalar sig om vad företagen, bankerna, riksbanken, myndigheter m.fl. gör för fel, och vad de i stället borde göra. All text måste numera läsas med tanke på att sakförhållanden inte bara kan vara (oavsiktligt) felaktigt beskrivna eller missvisande (som det alltid varit), utan att det är journalisten som vill profilera sig och driva kampanjer. I SvD har Carolina Neurath dragit igång en "diskussion" om rätten till avdrag för räntekostnader. Hon tycker sig finna att politikerna menar att ingenting behöver göras, medan ekonomerna är motståndare till avdragsrätten. Det gäller räntor på bostadslån och att ränteavdraget innebär en subvention som bara bostadsägare får. Avdragsrätten stimulerar till skuldsättning och driver upp bostadspriserna.

För politikerna är det förstås känsligt att höja skatten för bostadsägarna genom att avskaffa ränteavdragsrätten. Ännu svårare verkar det vara att höja fastighetsbeskattnigen, att döma av reaktionerna på det nyligen presenterade förslaget att schablonbeskatta bostäder efter bostadsytan. Endast Miljöpartiet tycks vara kritiskt till avdagsrätten, men så lär väl partiet inte heller behöva ta ansvar för att genomföra en sådan lagstiftning.

Ränteavdraget skapades vid en annan tid när den ekonomiska politiken såg annorlunda ut, säger Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson och förklarar att avdraget var nödvändigt under en tid när Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Vi har inte längre den fastighetsskatten, så jag tycker inte att det finns samma argument för att ha ett ränteavdrag i dag.

Nja, så var det inte.

Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Samma systematiska skäl som Anders Borg åberopar, enligt Neurath. Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på någon effektiv fastighetsbeskattning saknas det grund för. -  Inte ens när egnahemsbeskattningen blivit så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader.  Inkomstberäkningen var så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Numera är mycket annorlunda.

Konsumtionskrediterna är omfattande. Nyttiggörandet av den avkastningen beskattas inte - och är troligen av tekninska skäl inte åtkomlig för beskattning. Nyttiggörandet av bostadskrediter beskattas långt under sitt marknadsvärde. Endast monetär kapitalavkastning i form av räntor och aktieutdelning blir i praktiken beskattad fullt ut.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa. Avskaffa bolagsbeskattningen. Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt.  Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.

 

RÄNTEAVDRAGET SKA BEHÅLLAS

Ränteavdraget  ska behållas, skriver Carolina Neurath börsreporter på SvD Näringsliv den 17 augusti.  Det ränteavdrag hon avser är avdragsrätten för privatpersoner för räntekostnader på bostadsinnehav. Hon hänvisar till en kommande artikel med en intervju med Anders Borg.

Anders Borg säger nyktert att avdragsrätten är en del i  beskattningssystemet, men Neurath gör allt för att spetsa till frågan med

varför [vill] staten ... gynna lånande och beskatta sparande?

Frågan är fel ställd. Skattesystemet vill beskatta kapitalavkastning. Därmed följer systematiskt kravet att räntekostnad (och andra kapitalkostnader) behandlas spegelvänt mot ränteintäkt (och andra kapitalintäkter). Det vore tekniskt orimligt att beskatta ränteintäkter utan att medge avdrag för räntekostnader.

Att Neurath betraktar avdragsrätten för bostadsräntekostnader som gynnande av skuldsättning (underförstått, något moraliskt tvivelaktigt) och beskattning av sparande (underförstått, något positivt) som något att kritisera, beror nog på att avkastningen av bostadskapital inte beskattas tillnärmelsevis i samma utsträckning som annat kapital. Mot värdet av avdragsrätten (30 procent av räntekostnaden) står den ringa uppoffringen av en låg skatt på placeringen av det lånade kapitalet. Med en beskattning av placeringen i nivå med den gängse beskattningen av kapital (30 procent av avkastningen/nyttjandevärdet) skulle man inte kunna tala om "gynnande genom  skuldsättning".


Det är ett mysterium att beskattning av bostadskapitalet - den äldsta och svårast undvikbara av personskatter - har råkat i sådant vanrykte. Det har alltid funnits en sådan beskattning. Men eftersom bostadskapitalet numera beskattas som en objektskatt och inte i relation till sin avkastning, blir det onekligen en inkonsekvens i inkomstskattesystemet.

Men det går knappast att  reparera den inkonsekvensen genom att avskaffa avdragsrätten för räntor på bostadslån (och andra privatlån) utan att också avskaffa skatteplikten för ränteinkomster. Det vore i och för sig av godo, eftersom räntebetalningar inte är någon nettoskattebas. Varje ränteinkomst motsvaras av en räntekostnad. Nu är dessutom räntekostnaderna hos allmänheten större än ränteintäkterna hos skattepliktiga subjekt, så ett avskaffande av beskattning/avdrag för räntor skulle vara statsfinansiellt fördelaktigt. Men det skulle skapa svåra spänningar i skattesystemet om ränteintäkter och räntekostnader utanför hushållssektorn beskattas, medan de inte skulle göra det inom hushållssektorn.

Denna spännning skulle kunna hanteras genom att avskaffa beskattning  av vinster i företags-/bolagssektorn.

En objektskatt av bostadskapital, ett avskaffande av beskattning av/avdrag för räntor och ett avskaffande av bolagsbeskattningen skulle vara ett sätt att hantera problemet med skattestimulerad hushållsskuldsättning. Kapitalbeskattningen skulle därmed bestå av framför allt beskattning av aktieutdelning.

Den största inkonsekvensen i skattesystemet är bolagsbeskattningen. Avskaffa den.

Leif  Vindevåg gör ett välskrivet inlägg i SvD den 17 augusti. För tydlighets skulle bör dock nämnas att den skattesats för ränteavdrag han föreslår (22 procent) avser kaptialvinstbeskattningen, alltså beskattningen vid en avyttring av bostad.

Men inte är det väl så som Vindevåg skriver att

det är uppenbart att bokstavligt alla förlorar på det nuvarande systemet.

Eftersom finansieringskostnaden ger en avdragsrätt värd mera än skattekostnaden för den finansierade tillgången, vinner den som placerar sin förmögenhet i lågbeskattade tillgångar.  Fastigheter/bostadsrätter är lågbeskattade, men avkastningen/nyttjandevärdet av alla andra privattillgångar (än finansiella tillgångar) är helt obeskattad. Avkastningen av alla tillgångar i näringsverksamhet beskattas fullt ut. Varför?