RISKKAPITALBOLAG, MONOPOL OCH SKATT

Jacob Bursell upphetsar sig i SvD den 6 september över att riskkapitalet både får "monopol på hela den svenska gasinfrastrukturen" och undgår att betala svensk (och kanske även utländsk) skatt på vinsten. Riskkapitalbolaget EQT har nämligen förvärvat aktierna i Swedegas, som äger stora delar av naturgasnätet och tar i oktober över den sista delen från EON.

Förra året redovisade Swedegas en vinst på 84 miljoner kronor, en nettomarginal på över 29 procent. Konkurrensen verkar fungera dåligt.

Trots den präktiga vinsten betalar Swedegaskoncernen ingen skatt, vilket verkar bero på att de svenska koncernföretagen har en skuld till ett utländskt koncernföretag. Skulden anges vara 764 miljoner kronor och med en räntesats på 11,5 procent uppkommer en räntekostnad, som utraderar nästa hela vinsten.

"EQT väljer att strukturera ägandet utifrån ett internationellt perspektiv som skapar högsta möjliga lönsamhet för ägarna", säger EQTs presstalesman Johan Hähnel på sedvanligt fikonspråk. Självklart, varför skulle man inte göra det? Det är inget att skämmas för.

De som borde skämmas är de ansvariga för den lagstiftning som gör detta möjligt och nödvändigt. Tag bort bolagsskatten och trafiken försvinner. Ränteflödet upphör och de komplicerade och svårgenomträngliga bolagskonstruktionerna behövs inte.

Bursell kryddar sitt scoop med att Per Nuder är delägare i Swedegas, och "därigenom en av de ansvariga bakom riskkapitalbolaget EQT:s kontroversiella bolagsstruktur". Vem sa att strukturen var kontroversiell? Den är effektiv för sitt syfte och - får man anta - inom ramen för lagstiftningen. För egen del kan jag kritisera Per Nuder för att han inte verkade för att avskaffa den svenska bolagsskatten när han var finansminister.

Men räntan på en skuld till ett närstående företag på 11,5 procent förefaller orimligt hög. Här finns anledning för Skatteverket att ingripa. I ett mål i Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) från 2010 hade Skatteverket framgång vad det gällde räntesatsen för lån från moderföretag, som borde sporra.

Det senast numret av tidskriften Skattenytt (nr 9 2011) innehåller en intressant artikel av doktoranden i finansrätt vid Stockholms universitet, Jesper Johansson, om de svenska reglerna för begränsning av ränteavdrag som infördes 2009. Johansson visar hur verkningslösa reglerna är på grund av att kapital är fungibelt, (direkt utbytbart), lättrörligt och omöjligt att "spåra", dvs. i någon objektiv mening hänföra till viss tillgång. Och ändå gäller reglerna bara för räntor på skulder på grund av koncerninterna bolagsöverlåtelser. Det företag som finansierar ett externt förvärv med lån har normalt full avdragsrätt för räntan. Genom att att ta ett lån från ett utländsk koncernföretag kan ett svenskt företag därför betala och få avdrag för räntan till ett närstående företag som kanske inte beskattas för räntor eller som är verksam i ett land som inte beskattar företagsvinster.

Samma nummer av tidskriften innehåller en intressant artikel av Pär Magnus Wiséen, PWC, (På kollisionskurs med armlängdsprincipen) om hur räntan i skattesammanhang ska beräknas, en "vetenskap" som ger lika många svar som antalet frågare.

Bägge artiklarna ger goda argument för att avskaffa bolagsbeskattningen.

VÅRDBOLAG BIDRAR TILL VÄLFÄRD

Jacob Bursell skriver i SvD den 22 juli om riskkapitalbolagen och vårdbolag som skulle vägra att bidra till välfärd. Bidraget till den svenska välfärden påstås vara minimalt, trots att många av bolagen har sin livsluft i bidrag från skattebetalarna i form av skolpengar och i vårdvalsbidrag.

Vad är det för trams? Bidraget till den svenska välfärden, är värdet av vad som produceras, vare sig detta sker i offentlig eller privat regi. Om resursförbrukningen är mindre och resultatet är bättre i privat än offentlig regi, är det till fördel för det svenska folkhushållet att verksamheten sker i privat regi. I annat fall är det bättre om det sker genom offentlig produktion.

Riskkapitalföretagen och de av dem ägda företagen betalar låga skatter trots höga vinster. Skattebasen eroderas genom räntebetalningar från svenska företag till utländska företag som inte beskattas för mottagna belopp. Detta tycks uppröra Bursell och många andra.

Bursell verkar tro att bidrag till välfärden är skattebetalning, eller att välfärd är offentliga tjänster som inte betalas individuellt av medborgarna.

Vad är det nu för skattebetalningar som undgått staten? Bolagsskatterna är helt obetydliga; de utgör endast 5-7 procent av de totala skatterna och avgifterna. Den offentliga välfärden är inte på något sätt hotad av uteblivna bolagsskatter; inte heller den välfärd som skapas genom privatägda företag, riskkapitalägda eller andra. Snarast tvärtom. Intresset för finansiering av företagsamhet – både inom industri och handel liksom inom produktion av sjukvård och utbildning – beror på förväntad avkastning. Tillkommer skattekostnader kommer intresset att minska.

En annan sak är om övernormala vinster uppkommer på grund av att den offentliga kontrollen över verksamheten är bristfällig och/eller verksamheten bedrivs på ett undermåligt sätt eller till för höga ersättningar av offentliga medel. Då måste upphandlingen förbättras och/eller kontrollen skärpas. Men tänk om det är så att produktionen i offentlig regi varit lika katastrofalt undermålig som den i riskkapitalregi är effektiv!

Problemet – om det nu är ett sådant – kan enklast och bäst lösas genom att bolagsskatten avskaffas eller att åtminstone skattesatserna sänks rejält. Då kommer inte några räntebetalningar att ske (av skatteplaneringsskäl) till utländska företag med högre skattesats än i Sverige. Lönsamheten för företag bedrivna i Sverige kommer att höjas och administrationen av den helt onödiga bolagsskatten upphör och förutsättningarna för svensk företagsamhet underlättas.

Genom att undvika bolagsskatten har riskkapitalbolagen möjlighet att konkurrera med produktionen av vård och utbildning. Sådan produktion bedriven i offentlig regi är nämligen befriad från skatt.

Ta bort bolagsskatten så försvinner det problem som Bursell tror föreligga.