SMEDJAN

Företagsvinster borde inte beskattas

BOSTADSBYGGANDET KRISAR

Byggandet faller kraftigt i Sverige just nu, skriver SvD den 27 nov.  Samtidigt pågår en debatt om vems felet är.

Vi kanske ska vara tacksamma för att inte fler resurser binds i byggproduktion och flerhundraårigt underhåll, när vi redan verkar har alldeles för mycket bostadsutrymme - bara på tok skevfördelat.
För hela riket gäller att den genomsnittliga bostadsarean är 41 m² per person. Stockholms län ligger visserligen lägre med 36 m², men Västra Götaland har 41 m² och i övriga län ligger arean mellan 42 och 46 m² per person. 

Hur kan det komma sig att vi har svårt att få rum på 40 m²  per person?

Vi betalar inte på individnivå vad det kostar. De som lyckats komma över en bostad genom kontakter eller stark ekonomi gynnas. Låg regressiv skatt (kommunal avgift) på avkastningen av bostadskapital, ingen moms på nyttjandet, låga tomträttsavgälder, reglerade hyror.

Andra får stå i kö i många år eller tränga ihop sig. Nästan alla bor ju faktiskt.

Tillsammans betalar vi förstås alltsammans.

Som lök på laxen en evig skatt på värdestegring som effektivt bromsar flyttkedjorna.

KONTAMNATION 22

Katarina Hugo

Nyhetschef, SvD Näringsliv. Har bevakat svenskt och internationellt näringsliv i snart 20 år. Hon svarar för en dubbel den 8 nov.

1. Bostadsköparna förstår nu att kostnaden för att äga en bostad kommer att bli dyrare.
2.  Orsaken till att priserna inte går upp trots den höga omsättningen kan bero på det stora utbudet.


Kontamination 21

AVANCERAD SKATTEPLANERING MED PENDELTÅG

SvD har under en tid blåst liv i begreppet avancerad skatteplanering med anledning av upptäckten av att anskaffningen för tjugo år sedan av pendeltåg och tunnelbanevagnar mm finansierades genom "skatteupplägg". Eftersom vagnarnas livslängd är lång löper många avtal fortfarande.

Först måste konstateras att det inte finns någon definition av vad "avancerad skatteplanering" är för något. Skatteplanering i företag är alltid långt mer avancerad än vad som krävs för en tidningsredaktör eller annan löntagare. Kombinationen av finansiering, redovisning, bolagsrätt och affärsverksamhet mm reser krav på kunskap och planering som för vanliga löntagare ter sig avancerat.

Det framställs som att skattepengar försvinner någonstans (kanske till skatteparadis) och det talas om miljonrullning.

– Huvudskälet var att man inte
tyckte att det var politiskt okej att
hålla på med den här typen av
skatteplanering. Det gick bara
ut på att komma undan skatteeffekter,
säger källan.
– Politikerna tyckte att upplägget
bara var ett sätt att undkomma
skatt och det ska vi ju
inte hålla på med.

Nu är det ju inte fråga om att undkomma skatt för landsting eller kommunala bolag utan att få en lägre kostnad genom utländska investorers insats. Dessa utnyttjar de rättigheter lagstiftarna beslutat om i deras länder i syfte att göra länderna attraktiva.


Grunden till det hela är bolagsbeskattningen och att landsting och kommuner inte är skattesubjekt, samt att kollektivtrafik är en notorisk förlustaffär, eftersom det egentligen endast är ett sätt att göra kollektivtrafik just till kollektivtrafik, dvs en transportmöjlighet för alla.

Ett företag som går med förlust har ingen glädje av att dra av kostnader. En kommun eller ett landsting har inte heller någon glädje av det, eftersom de inte beskattas över huvud taget. Däremot har ett vinstdrivande aktiebolag eller annat skattesubjekt både rätt och glädje av att kunna dra av kostnader från intäkter, eftersom det är nettot, vinsten, som beskattas. En stor kostnad är anskaffningskostnaden för vagnarna. Kostnaderna får normalt dras av (s.k. avskrivning)  i rater under ett antal år. Därför kan ett vinstdrivande företag investera i t.ex. järnvägsvagnar och hyra ut dem till kommuner och därmed sänka kostnaderna för kommunerna, samtidigt som de naturligtvis skär emellan och gör en egen vinst för den risk och det åtagande det gör. Inget konstigare än vilken annan investering som helst.

Det krävs dock en betydande juridisk fingerfärdighet och hjälp av olika länders olika lagstiftning vad gäller äganderätt till in- och utleasad egendom. Investorn vill förstås inte ta risken att sitta med ägaransvar efter leasetidens utgång, och kommunen vill förvissa sig om att den inte förlorar rådigheten över vagnarna. Inom ett och samma land är det nog omöjligt att förena dessa krav. Numera är dessutom bolagsskattesatserna så låga, att värdet av avdragsrätten för avskrivningarna inte orkar bära konstruktionen. I synnerhet inte efter det att USA sänkt sin bolagsskattesats från ca 35 till 21 %.

Grundfelet är att företagsvinster beskattas. Utan beskattning skulle trafiken (skatteplaneringen) upphöra. Tågtrafiken skulle kosta vad den kostar, utan att utländska investorer skulle dra nytta av skillnader mellan länders skattesystem.

Avskaffa bolagsbeskattningen.





SvD
SvD
SvD
SvD
SvD

STORBRITANNIEN AVSKAFFAR BOLAGSSKATTEN?!!

Blir Storbritannien det land som avskaffar bolagsskatten? Chansen finns. Therese Larsson Hultin skriver i SvD den 27 september att Theresa May "hotar" (sic!) EU med att göra Storbritannien till ett skatteparadis om UK inte får ett bra brexitavtal. Detta måste innebära att en ledande politiker äntligen insett att bolagsbeskattningen är något dåligt och som man kan klara sig utan. Och sedan hon väl insett det, borde hon fråga sig varför det inte vore en bra idé oavsett om UK lämnar EU. Som väl är, har medlemmarna fortfarande ensamrätt till beskattning (utom MOMSen).

Bolagsskattens bas är företagsvinsten. Att göra vinst är att förädla befintliga resurser med mänskliga åtgärder, dvs. det som producerats värderas av mänskligheten högre än värdet av förbrukade resurser.  I det långa loppet utgörs bolagsskattebasen av företagens nettoinvesteringar. Hur kan man komma på idén att bestraffa företagens nettoinvesteringar? Tillväxten? Själva basen för vår existens! Obs, det företag som gör förlust, dvs fördärvar det som redan finns, betalar ingen skatt!

Bolagsskatten är dessutom extremt komplicerad och lånar sig därför till skatteplanering i stor skala. Den ger bara obetydliga skatteinkomster (ca 5 procent av totala skatteinkomster i de flesta länder) och kan inte bli så mycket större, eftersom nettoinvesteringarna i den beskattade delen av näringslivet (alltså den del som inte drivs av stat, kommuner, myndigheter mm) som andel av BNP inte är större än ca 10-15 procent. Bolagsskatten är egentligen bara en förskottsbetalning av skatter, som skulle betalats på de ökade löneinkomster, lönekostnader och den konsumtion, som skulle uppstå om bolagen inte behövt betala skatten. Om bolagen utan bolagsskatt skulle få behålla hela den resterande vinsten, skulle avkastningskravet på bolagens investeringar sänkas och fler investeringar företas och därmed sysselsättningen ökas, vilket skapar bas för ytterligare löne- och konsumtionsskatter. Så i det långa loppet ger bolagsskatten ingenting utom en massa arbete för skattekonsulter och akademiker (som fröjdas), domstolar och rättsväsende (som dignar under bördan), media (som får kolportera allmänhetens upprördhet) och politiker (som konstruerar allt mer komplicerade regler i den hopplösa jakten på den perfekta bolagsskatten).

Avskaffa bolagsbeskattningen.

Theresa May, please go forward. Abolish the UK company tax.

INGMAR BERGMANS SKATTEAFFÄRER

För en tid sedan såg jag Jane Magnussons mycket välgjorda film om Ingmar Bergman. Intressant, underhållande och mycket välbalanserad. Hon verkar ha gjort ett mycket omsorgsfullt forskningsarbete.

På en punkt var den dock felaktig; Bergmans skatteaffärer.  Eller kanske ofullständig – det som lades Bergman till last och som han personligen sedermera friades från hände i hans bägge enmansbolag, det svenska Cinematograph AB och det schweiziska Persona Film AB. Och i målen mot Cinematograph hade fiscus faktiskt principiell framgång. Man fick inte göra vad man gjort.

I en liten skrift om Bergman, som finns till försäljning vid utställningen Bergman – lögn och sanning på Scenkonstmuseum i Stockholm, finns under rubriken Tax scandal en text som bagatelliserar frågan - närmast raljerar om  Bergmans oskuld och skattemyndigheternas obefogade ingripande. Ingen läsare kan uppfatta att transaktionerna faktiskt stod i strid med skattelagstiftningen.

Det har nu gått så många år sen det hände, och den sekretess som tidigare förelegat har gått ut sedan länge.  Och handlingarna finns att läsa i Riksarkivet (arkivet i Arninge) för vem som vill. Handlingarna finns under ”Regeringsrätten. Akter i avgjorda mål. E1c:31 22/11-79”.

Den skattefråga tvisten gällde avsåg att Bergman undgått svensk beskattning genom att föra över sina inkomster till Schweiz. Sent omsider insåg skattemyndigheterna att det inte var Bergman själv som var rätt skattesubjekt för transaktionerna, utan hans bolag.  Därmed förlorades tid och ansenliga belopp, eftersom en del av de angripna transaktionerna föll för preskriptionsstrecket – sex år. Men taxeringsåren 1971 – 1975 var fortfarande öppna.

I första instans, Mellankommunala skatterätten, MKSR (Cinematograph bedrev verksamhet i både Gotlands och Stockholms län), yrkade Allmänna Ombudet, AO, att Cinematograph skulle eftertaxeras för 1971 med ca 850 tkr, för 1972 med ca 1 mkr, för 1973 och 1974 med 150 tkr vid resp. år samt för 1975 med 170 tkr. Beloppen ter sig idag tämligen beskedliga, men för 40 år sedan var penningvärdet ett annat. MKSR avslog yrkandena.

I nästa instans, Kammarrätten i Stockholm, hade fiscus större framgång.  Kammarrätten eftertaxerade Cinematograph för 1971 med 40 tkr, 1972 med 1 tkr, 1973 med 53 tkr, 1974 med 16 tkr och 1975 med 120 tkr. Kammarrätten avslog yrkanden om 290 resp. 345 tusen CHF som överförts till Persona, eftersom beloppen enligt Kammarrätten rätteligen var att hänföra till räkenskapsåret 1968/69 som dåmera låg bortom preskriptionsgränsen.

Domarna vann laga kraft sedan Regeringsrätten, dit domen för 1972 överklagades, nekat prövningstillstånd.

De filmer, från vilka intäkter flöt in under de år som stod öppna för omtaxering, var En passion, Riten och Beröringen.  Transaktionerna beträffande En passion och Riten underkändes av Kammarrätten. I de fallen hade filmerna redan producerats av Cinematograph innan rättigheterna överläts till Persona.

Kammarrätten sammanfattade sitt ställningstagande på följande sätt:

Av utredningen i målet framgår, att Personas medverkan --- varit begränsad till att uppbära royalties, utbetala provisioner (i vissa fall skådespelararvoden) och licensavgifter samt att underteckna avtal vilka upprättats av utomstående personer och företag; åtgärder som  - sammantaget betraktat – till övervägande del måst vidtagas enbart på grund av Personas existens.

--- har Personas verksamhet såvitt avser dess befattning med filmerna ”En Passion” och ”Riten” endast resulterat i att Cinematographs intäkter i Sverige blivit lägre än de eljest skulle ha blivit.

 I fråga om Beröringen hade Persona träffat avtal med ett amerikanskt filmbolag om rättigheter till en ännu inte producerad film. Persona gav sedan Cinematograph i uppdrag att producera filmen. Kammarrätten anförde bl. a:

Av i målet tillgänglig brevväxling framgår att företrädare för Cinematograph så sent som den 26 maj 1970 umgåtts med planer att producera ”Beröringen” i sistnämnda bolag och att distribuera filmen via Persona, men att svårigheter ansetts föreligga att motivera Personas roll i sammanhanget. Oavsett vad som kan ha legat till grund för avtalskonstruktionen, finner kammarrätten emellertid att Personas funktion som risktagare i förhållande till ABC varit av affärsmässig betydelse för Cinematograph.

Kammarrätten ansåg därför att någon obehörig vinstöverföring till Persona inte skett. Det kan påpekas att argumentet att Persona hade en risktagande funktion inte framförts av bolagets representant.

Jag träffade inte Bergman (han närvarade inte vid domstolsförhandlingarna utan representerades av ombud), men jag har svårt att tro att han medverkade aktivt till avtalskonstruktionerna och transaktionerna med Cinematograph och Persona. De var nog snarare produkter av fiffiga skatterådgivare, vilket stöds av de dokument som finns i akten.  

EGENTLIGEN HAR SVERIGE INGEN BOSTADSBRIST

Boverkets ekonom Bengt Hansson skriver under ovanstående rubrik i SvD den 30 augusti.
Äntligen når någon fram med det budskap jag kämpat för i åratal.
Självklart!

Alla klagar på bostadsbristen. Så har det varit i decennier. Det var inte bättre förr. Vi, som har erfarenheter från 1950-talet, har ständigt levt med talet om bostadsbrist. 1966 var året då statsminister Tage Erlander i en TV-intervju på frågan: ”Vilket råd ger ni till ett ungt par som söker bostad i Stockholm?” svarade: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”, väl medveten om att väntetiden för en lägenhet kunde vara tio år eller längre. Det uttalandet fick han äta upp under hela sin återstående tid. Redan i vår barndom ställde vår föräldrageneration sina småbarn i bostadskö. Det hjälpte inte; det fanns inga lediga bostäder att flytta in i när vi växte upp och ville flytta hemifrån. Vi fick börja våra bostadskarriärer möblerat och med andrahandshyror genom utnyttjande av bekanta och bekantas bekanta och diverse kontakter.

”Bygg bort bostadsbristen” var redan då ett politiskt slagord. Ett miljonprogram genomfördes efter Erlanders uttalande – en miljon nya bostäder på tio år skulle det bli. Det räckte inte; det har bara blivit värre.

Har vi verkligen bostadsbrist?  Som Bengt Hansson skriver i SvD den 30 augusti har vi inte det.

Vad är bostadsbrist? Att bo på mindre yta än ett politiskt bestämt mått? Att inte ha ett rum per boende? Att inte har två rum per boende? Att inte utöver att ha ett eget sovrum även ha ett eller två gemensamhetsutrymmen? Att inte dessutom har ett arbetsrum och bibliotek eller hobbyrum?

Vad skulle hända om lagstiftaren bestämde att hyran inte fick understiga ett visst belopp per kvadratmeter?

Orimlig tanke, men tänk den!

Hur många människor bor det i Sverige? Hur många bostäder finns det?

Det är det lätt att ta reda på, det är bara att gå in på Statistiska Centralbyråns hemsida. Gå in på Statistikdatabasen/boende/bostadsbestånd/antal lägenheter efter region och hustyp. Sen är det bara att klicka in sina önskemål om region, hustyp och år. Det finns fyra hustyper: småhus (friliggande en- och tvåbostadshus samt par-, rad- och kedjehus), flerbostadshus, övriga hus (byggnader som inte huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål, t.ex. byggnad avsedd för verksamhet eller samhällsfunktion) och specialbostäder (bostäder för äldre/funktionshindrade, studentbostäder mm).

Då kan man se att det 2017 i hela riket fanns 2 069 353 småhus, 2 462 972 lägenheter i flerbostadshus och 79 650 lägenheter i övriga hus. Sen fanns det dessutom 247 277 specialbostäder och drygt en halv miljon fritidshus, men låt oss bortse från dem, även om de till stor del fungerar som permanentbostäder.

Sen kan man gå in på Befolkning/befolkningsstatistik/folkmängd/folkmängd efter region, civilstånd, ålder och kön. Då kan man se att det totalt bodde 10 120 242 personer i Sverige 2017.

Hur många personer bor det genomsnittligt i en lägenhet? I ett småhus? Jag tror att den genomsnittliga lägenheten är dimensionerad för två personer och ett småhus för fyra. Om det är en riktig bedömning finns det bostadsutrymme för 4*2 069 353 + 2*2 462 972 + 2*79 650  = 13 362 656 personer. Det verkar finnas över 3 miljoner outnyttjade bostäder! Det bor bara 2,19 personer per bostadsenhet. Genomsnittsarean per person är 41 m².

Ja ja, men bostadsbristen är framför allt koncentrerad till storstäderna, invänder någon genast. Nej, det visar sig att invånare per bostadsenhet ligger mellan 1,94 och 2,33 i samtliga län och i A-regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bara Uppsala och Hallands län ligger över 2,3. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2018/05/bostadsbrist-igen.html.

En genomgång av statistiken för 2014 visar att i stort sett samma förhållanden rådde då; både på riksnivå och läns- och A-regionnivå. Antalet bostäder var färre, men det var också antalet invånare. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2016/03/bostadsbrist_19.html.

I SCBs statistik kan man under Hushållens ekonomi/hushållens boende också se genomsnittlig bostadsarea per person efter region, hushållstyp och boendeform. För hela riket gäller att den genomsnittliga bostadsarean är 41 m² per person. Stockholms län ligger markant lägre med 36 m², Västra Götaland har 41 m², medan arean i övriga län ligger mellan 42 och 46 m² per person.

Är det verkligen brist på bostadsutrymme? Har vi inte bara vant oss vid tämligen generösa utrymmen, eftersom det inte kostar vad det är värt? Inte alla; många har det trångt, men genomsnittligt sett verkar vi bo rymligt. Fördelningen av bostadsutrymme verkar extremt skev.

Under tiden bygger vi nytt av alla krafter och förbrukar våra resurser på något som kanske egentligen inte behövs. Och dessutom skaffar vi oss ett underhållskrav under hundrafemtio år, som konsumerar resurser som våra barn och barnbarn skulle kunna använda för något de bättre behöver.

Vad behöver göras?

Vi måste inse vad bostadsbeståndet verkligen kostar, och själva individuellt betala för det. Hyresreglering och skattefinansierade produktions- och finansieringsstöd döljer de verkliga kostnaderna för brukarana och framkallar en totalefterfrågan som inte kan tillgodoses. De med begränsade ekonomiska resurser som har levt med systemet i decennier måste dock skyddas mot dramatiska hyreshöjningar. Vidare är skattesystemet som skräddarsytt för att stimulera överefterfrågan på bostadskapital. I stället för att avkastningen av bostadskapitalet, dvs. boendevärdet av fastigheterna, beskattas i nivå med annan avkastning och konsumtion belastas boendet med mycket en beskedlig kommunal avgift. (Det är ett mysterium att det accepteras att ingen behöver betala skatt (kommunal avgift) på värdet av en- och tvåfamiljsfastigheter över ca 1 miljon kronor. Själv bor jag i en fastighet som bör kunna säljas för ca 10 miljoner kronor men betalar inte mera i avgift än den som har en liten stuga värd 1 miljon.) Vidare momsbeskattas inte bostadskonsumtionen. En sådan beskattning skulle inte alls vara så dramatisk som det låter, eftersom bostadsproducenterna, som f.n. måste bära kostnaden för momsen på produktionen, naturligtvis redan idag kompenserar sig för den genom hyressättningen. Om hyran momsbeläggs kommer endast hyresmervärdet att ytterligare belasta de boende. Och varför ska boendet generellt subventioneras – alla ska ju bo.

För att underlätta byteskedjor bör beskattningen av realisationsvinster på bostäder avskaffas – åtminstone på långvariga (t.ex. tioåriga) innehav av egen permanentbostad. Själv bor jag och flera av mina grannar kvar i våra villor fast barnen flyttat ut. Ett par tre miljoner i skatt skulle svida och försvåra anskaffningen av något mindre men mer centralt beläget. Dessutom är den löpande beskattningen, som sagt, beskedlig.

Inget av mina förslag innebär avsteg från generella skatteprinciper. Tvärtom! De innebär att bostadskapitalets nuvarande undantag från inkomst- och momsbeskattning avskaffas.  Om bostadskapitalet beskattas finns det inte heller någon anledning att komplicera reglerna med att avskaffa rätten till avdrag för räntekostnader, vilket bara skulle öka orättvisorna mellan dem som har sparkapital och dem som måste låna. (Dessutom kommer tekniker för att dra av räntekostnader under andra rubriker att utvecklas.) Skattesystemets generella principer upprätthålls.

En ökad fastighetsbeskattning, som är omöjlig att smita ifrån, och momsbeskattning kan med bred marginal finansiera avskaffandet av den kommunala fastighetsavgiften och reavinstbeskattningen och dessutom möjliggöra en betydande skatteväxling från beskattningen av löner och arbetsinkomster.