EGENTLIGEN HAR SVERIGE INGEN BOSTADSBRIST

Boverkets ekonom Bengt Hansson skriver under ovanstående rubrik i SvD den 30 augusti.
Äntligen når någon fram med det budskap jag kämpat för i åratal.
Självklart!

Alla klagar på bostadsbristen. Så har det varit i decennier. Det var inte bättre förr. Vi, som har erfarenheter från 1950-talet, har ständigt levt med talet om bostadsbrist. 1966 var året då statsminister Tage Erlander i en TV-intervju på frågan: ”Vilket råd ger ni till ett ungt par som söker bostad i Stockholm?” svarade: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”, väl medveten om att väntetiden för en lägenhet kunde vara tio år eller längre. Det uttalandet fick han äta upp under hela sin återstående tid. Redan i vår barndom ställde vår föräldrageneration sina småbarn i bostadskö. Det hjälpte inte; det fanns inga lediga bostäder att flytta in i när vi växte upp och ville flytta hemifrån. Vi fick börja våra bostadskarriärer möblerat och med andrahandshyror genom utnyttjande av bekanta och bekantas bekanta och diverse kontakter.

”Bygg bort bostadsbristen” var redan då ett politiskt slagord. Ett miljonprogram genomfördes efter Erlanders uttalande – en miljon nya bostäder på tio år skulle det bli. Det räckte inte; det har bara blivit värre.

Har vi verkligen bostadsbrist?  Som Bengt Hansson skriver i SvD den 30 augusti har vi inte det.

Vad är bostadsbrist? Att bo på mindre yta än ett politiskt bestämt mått? Att inte ha ett rum per boende? Att inte har två rum per boende? Att inte utöver att ha ett eget sovrum även ha ett eller två gemensamhetsutrymmen? Att inte dessutom har ett arbetsrum och bibliotek eller hobbyrum?

Vad skulle hända om lagstiftaren bestämde att hyran inte fick understiga ett visst belopp per kvadratmeter?

Orimlig tanke, men tänk den!

Hur många människor bor det i Sverige? Hur många bostäder finns det?

Det är det lätt att ta reda på, det är bara att gå in på Statistiska Centralbyråns hemsida. Gå in på Statistikdatabasen/boende/bostadsbestånd/antal lägenheter efter region och hustyp. Sen är det bara att klicka in sina önskemål om region, hustyp och år. Det finns fyra hustyper: småhus (friliggande en- och tvåbostadshus samt par-, rad- och kedjehus), flerbostadshus, övriga hus (byggnader som inte huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål, t.ex. byggnad avsedd för verksamhet eller samhällsfunktion) och specialbostäder (bostäder för äldre/funktionshindrade, studentbostäder mm).

Då kan man se att det 2017 i hela riket fanns 2 069 353 småhus, 2 462 972 lägenheter i flerbostadshus och 79 650 lägenheter i övriga hus. Sen fanns det dessutom 247 277 specialbostäder och drygt en halv miljon fritidshus, men låt oss bortse från dem, även om de till stor del fungerar som permanentbostäder.

Sen kan man gå in på Befolkning/befolkningsstatistik/folkmängd/folkmängd efter region, civilstånd, ålder och kön. Då kan man se att det totalt bodde 10 120 242 personer i Sverige 2017.

Hur många personer bor det genomsnittligt i en lägenhet? I ett småhus? Jag tror att den genomsnittliga lägenheten är dimensionerad för två personer och ett småhus för fyra. Om det är en riktig bedömning finns det bostadsutrymme för 4*2 069 353 + 2*2 462 972 + 2*79 650  = 13 362 656 personer. Det verkar finnas över 3 miljoner outnyttjade bostäder! Det bor bara 2,19 personer per bostadsenhet. Genomsnittsarean per person är 41 m².

Ja ja, men bostadsbristen är framför allt koncentrerad till storstäderna, invänder någon genast. Nej, det visar sig att invånare per bostadsenhet ligger mellan 1,94 och 2,33 i samtliga län och i A-regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bara Uppsala och Hallands län ligger över 2,3. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2018/05/bostadsbrist-igen.html.

En genomgång av statistiken för 2014 visar att i stort sett samma förhållanden rådde då; både på riksnivå och läns- och A-regionnivå. Antalet bostäder var färre, men det var också antalet invånare. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2016/03/bostadsbrist_19.html.

I SCBs statistik kan man under Hushållens ekonomi/hushållens boende också se genomsnittlig bostadsarea per person efter region, hushållstyp och boendeform. För hela riket gäller att den genomsnittliga bostadsarean är 41 m² per person. Stockholms län ligger markant lägre med 36 m², Västra Götaland har 41 m², medan arean i övriga län ligger mellan 42 och 46 m² per person.

Är det verkligen brist på bostadsutrymme? Har vi inte bara vant oss vid tämligen generösa utrymmen, eftersom det inte kostar vad det är värt? Inte alla; många har det trångt, men genomsnittligt sett verkar vi bo rymligt. Fördelningen av bostadsutrymme verkar extremt skev.

Under tiden bygger vi nytt av alla krafter och förbrukar våra resurser på något som kanske egentligen inte behövs. Och dessutom skaffar vi oss ett underhållskrav under hundrafemtio år, som konsumerar resurser som våra barn och barnbarn skulle kunna använda för något de bättre behöver.

Vad behöver göras?

Vi måste inse vad bostadsbeståndet verkligen kostar, och själva individuellt betala för det. Hyresreglering och skattefinansierade produktions- och finansieringsstöd döljer de verkliga kostnaderna för brukarana och framkallar en totalefterfrågan som inte kan tillgodoses. De med begränsade ekonomiska resurser som har levt med systemet i decennier måste dock skyddas mot dramatiska hyreshöjningar. Vidare är skattesystemet som skräddarsytt för att stimulera överefterfrågan på bostadskapital. I stället för att avkastningen av bostadskapitalet, dvs. boendevärdet av fastigheterna, beskattas i nivå med annan avkastning och konsumtion belastas boendet med mycket en beskedlig kommunal avgift. (Det är ett mysterium att det accepteras att ingen behöver betala skatt (kommunal avgift) på värdet av en- och tvåfamiljsfastigheter över ca 1 miljon kronor. Själv bor jag i en fastighet som bör kunna säljas för ca 10 miljoner kronor men betalar inte mera i avgift än den som har en liten stuga värd 1 miljon.) Vidare momsbeskattas inte bostadskonsumtionen. En sådan beskattning skulle inte alls vara så dramatisk som det låter, eftersom bostadsproducenterna, som f.n. måste bära kostnaden för momsen på produktionen, naturligtvis redan idag kompenserar sig för den genom hyressättningen. Om hyran momsbeläggs kommer endast hyresmervärdet att ytterligare belasta de boende. Och varför ska boendet generellt subventioneras – alla ska ju bo.

För att underlätta byteskedjor bör beskattningen av realisationsvinster på bostäder avskaffas – åtminstone på långvariga (t.ex. tioåriga) innehav av egen permanentbostad. Själv bor jag och flera av mina grannar kvar i våra villor fast barnen flyttat ut. Ett par tre miljoner i skatt skulle svida och försvåra anskaffningen av något mindre men mer centralt beläget. Dessutom är den löpande beskattningen, som sagt, beskedlig.

Inget av mina förslag innebär avsteg från generella skatteprinciper. Tvärtom! De innebär att bostadskapitalets nuvarande undantag från inkomst- och momsbeskattning avskaffas.  Om bostadskapitalet beskattas finns det inte heller någon anledning att komplicera reglerna med att avskaffa rätten till avdrag för räntekostnader, vilket bara skulle öka orättvisorna mellan dem som har sparkapital och dem som måste låna. (Dessutom kommer tekniker för att dra av räntekostnader under andra rubriker att utvecklas.) Skattesystemets generella principer upprätthålls.

En ökad fastighetsbeskattning, som är omöjlig att smita ifrån, och momsbeskattning kan med bred marginal finansiera avskaffandet av den kommunala fastighetsavgiften och reavinstbeskattningen och dessutom möjliggöra en betydande skatteväxling från beskattningen av löner och arbetsinkomster.