SvD skriver den 28 januari om Spotifys tilltänkta konvertibellån. Ett lån på bortemot 500 miljoner USD, motsvarande 4,3 miljarder kronor, ska tas upp. Svenska pensionsföretag och andra stora investerare signalerar intresse att teckna sig för hundratals miljoner kronor.
Ett konvertibellån ger långivaren rätt att teckna aktier i bolaget vid en framtida tidpunkt till en förmånlig kurs. I detta fallet skulle förmånskursen motsvara en rabatt på 17,5 procent av börskursen om ett år, och därefter med ytterligare 2,5 procent(-enheter?) var sjätte månad. Allt under förutsättning att bolaget börsnoteras (inom ett år?).
Denna förmån kompenseras av att räntan på lånen sätts lågt, 4 procent.
Om en marknadsmässig ränta på ett obligationslån till Spotify skulle vara högre än 4 procent, t.ex. 7 procent, är skuldebreven värda mindre än sitt nominella belopp. Beroende på löptid och säkerheter blir skulden värd kanske 70 procent, dvs ungefär 3 miljarder kronor, och det blir det beloppet som kommer att betalas in till bolaget. När lånet en gång ska återbetalas måste dock - om lånet inte konverterats till aktier - lånet betalas tillbaka med 4,3 miljarder kr. Skillnaden mellan lånets nuvärde och nominella värde brukar kallas kapitalrabatt. I takt med att skulden ökar i värde måste kapitalrabatten skrivas av. Den årliga avskrivningen av kapitalrabatten plus den årliga nominella räntan på 4 procent utgör den verkliga räntekostnaden. Till skillnad mot den nominella räntan är emellertid den årliga avskrivningen av kapitalrabatten inte avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Företagets kostnad för lånet blir därför extremt hög.
Den skattemässiga behandlingen av konvertibellån har jag beskrivit i kapitlet Konvertibel- och optionslån. En skatterättslig tankevurpa i vänboken till Magnus Carlsson, Blandade fång. En länk till artikeln finns här.
Eftersom konvertibel- och optionslån genom skattelagstiftningen gjorts ogynnsamma, har sedan 1980-talet nästan inga sådana lån emitterats. I de fall det skett har det varit i form av personalkonvertibler, där andra motiv än företagsfinansiering legat bakom emissionerna. Ett exempel från senare år är Handelsbankens personalkonvertibel av 2014, där på min förfrågan vid bolagsstämman upplysning lämnades att kapitalrabatten (alltså den icke avdragsgilla delen av finansieringskostnaden) uppgick till 570 miljoner kronor.
Det är därför med stor förvåning jag noterar att ett konvertibellån nu ska ges ut på den allmänna marknaden, vilket kommer att ge Spotify en icke avdragsgill finansieringskostnad på - i mitt exempel - 1,3 miljarder kronor.
Det finns säkert fiffiga sätt att kringgå den effekten. T.ex. genom att låta ett dotterbolag i ett land, som inte har likande feltänkta skatteregler som Sverige, göra emissionen för moderbolagets räkning. På bolagsbeskattningens område finns alltid lösningar att kringgå reglerna.
Avskaffa bolagsbeskattningen.
Visar inlägg med etikett optionslån. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett optionslån. Visa alla inlägg
torsdag 28 januari 2016
måndag 7 april 2014
HANDELSBANKENS PERSONALKONVERTIBEL
Jag bevistade Handelsbankens bolagsstämma häromdagen. Förutom sedvanliga stämmoärenden ventilerades Handelsbankens agerande med anledning av förväntade regler om skadeståndskrav för styrelseledamöter, samt banksfärens omdisponering av sitt aktieinnehav som anpassning till de förväntade reglerna om begränsning av antalet styrelseuppdrag för styrelseledamöter.
Med anledning av förslaget att ge ut ett konvertibellån till personalen, erinrade jag om att räntekostnaderna för lånet till den del de motsvarar den s.k. kapitalrabatten inte är avdragsgilla vid beskattningen. Lånet blir därför dyrare för banken än ett traditionellt förlagslån med samma ränta. Eftersom aktiebolag sedan 2005 får emittera optionsrätter till teckning av aktier i bolaget utan krav på samtidig emission av lån, är det onödigt att över huvud taget emittera ett lån för att ge personalen ett värdepapper som ger rätt till konvertering till eller teckning av aktier. Optionsrätten kan kalibreras så att den blir exakt likvärdig med konverteringsrätten, och det är ju bara konverteringsrätten/optionsrätten som personalen är intresserad av. Nu måste personalen även betala för ett skuldebrev och banken ställa upp med lån.
Om konverteringsrätten skulle betraktas som "tvingande", är enligt ett utslag i Högsta förvaltningsdomstolen den 14 februari 2014, inte heller den årliga kupongräntan avdragsgill. Enligt sakkunnigbedömning som banken inhämtat, skulle dock konverteringsrätten - trots vissa besvärande moment - inte kunna anses som tvingande.
På min begäran upplystes om att kapitalrabatten kunde antas motsvara ungefär 18 procent av lånets nominella belopp. Eftersom lånet skulle bli på ca 3,2 miljarder kronor, kan kapitalrabatten beräknas till ca 570 milj kr, och med en skattesats på 22 procent uppkommer en (ej avdragsgill) merkostnad för banken på ca 125 milj kr.
Konverteringsrätten ger de anställda möjlighet att 2019 byta konvertiblerna till aktier till en konverteringskurs av 117 procent av handelsbanksaktiens genomsnittliga kurs under första halvan av maj 2014. För att konverteringsrätten ska få ett värde krävs således en kursuppgång på handelsbanksaktierna på 17 procent på fem år, vilket känns överkomligt. Som jämförelse kan nämnas att handelsbanksaktien har stigit med 220 procent under den senaste femårsperioden. Värdet av konverteringsrätten uppgavs ha beräknats till ca 18 procent av lånet, dvs. kapitalrabatten och värdet av konverteringsrätten beräknas vara lika stora. Lånet kan därför emitteras till nominellt belopp utan att de anställda träffas av förmånsbeskattning.
Som förklaring till att banken vill ge ut ett konvertibellån anfördes huvudsakligen att det var en etablerad och väl känd produkt. Banken har tidigare givit ut personalkonvertibellån med (för personalen) god erfarenhet. Däremot var erfarenheterna mindre goda av optionsrätter. När banken tidigare emitterat sådana till personalen, gjorde kursutvecklingen att de blev värdelösa och de anställda förlorade sina insatser. Jag tycker nog inte att det är något vidare argument - det är ju just idén med optionsrätter. Det är ett spel om värdeutvecklingen på, i det här fallet, handelsbanksaktier. Vilka är bättre än banktjänstemän på att bedöma värdet av optionsrätter i den egna bankens aktier? Om konverteringsrätten inte får något värde om fem år, får med ett konverteringslån personalen tillbaka sin insats och kan med den betala tillbaka sin skuld till banken. Personalen har då haft en chans till vinst utan större kostnad, men banken har fått en merkostnad av skatt på 125 milj kr och hantering av bortemot 10 tusen, sannolikt mycket lågavkastande, lån.
Vad är kapitalrabatt?
Om ett vanligt förlagslån ges ut med en ränta understigande marknadsräntan, kommer lånet inte att kunna emitteras till sitt nominella belopp. Om därför t.ex. endast 80 procent av lånets nominella värde flyter in, uppstår en kapitalrabatt på 20 procent. När lånet ska lösas in måste företaget dock betala 100 procent av skuldens nominella belopp. Den låga periodiska räntan (kupongräntan) plus kapitalrabatten ger tillsammans en marknadsmässig lånekostnad för företaget och marknadsmässig ersättning till långivarna. Det går inte att lura marknaden. Konvertibellån har typiskt sett en lägre ränta än den marknadsmässiga. Den kapitalrabatt som då uppkommer "fylls ut" genom att långivarna samtidigt får en konverteringsrätt som brukar kalibreras så att den motsvarar kapitalrabatten - eller är aningen större för att paketet utan besvär ska kunna emitteras till 100 procent av skuldens nominella belopp.
Att avdragsrätt inte föreligger för kapitalrabatt på konvertibel- och optionslån är materiellt helt felaktigt. Redovisningslagstiftningen kräver att kapitalrabatten behandlas som räntekostnad, men skattelagstiftningen har inte accepterat det. Jag har sedan lagstiftningens tillkomst 1985 på olika sätt försökt bearbeta finansdepartementet att ändra reglerna. Lagstiftningen, som uttryckligen gäller endast optionslån, har genom ett rättsfall (RÅ 2002 ref. 77) i praxis kommit att omfatta även konvertibellån.
Med anledning av förslaget att ge ut ett konvertibellån till personalen, erinrade jag om att räntekostnaderna för lånet till den del de motsvarar den s.k. kapitalrabatten inte är avdragsgilla vid beskattningen. Lånet blir därför dyrare för banken än ett traditionellt förlagslån med samma ränta. Eftersom aktiebolag sedan 2005 får emittera optionsrätter till teckning av aktier i bolaget utan krav på samtidig emission av lån, är det onödigt att över huvud taget emittera ett lån för att ge personalen ett värdepapper som ger rätt till konvertering till eller teckning av aktier. Optionsrätten kan kalibreras så att den blir exakt likvärdig med konverteringsrätten, och det är ju bara konverteringsrätten/optionsrätten som personalen är intresserad av. Nu måste personalen även betala för ett skuldebrev och banken ställa upp med lån.
Om konverteringsrätten skulle betraktas som "tvingande", är enligt ett utslag i Högsta förvaltningsdomstolen den 14 februari 2014, inte heller den årliga kupongräntan avdragsgill. Enligt sakkunnigbedömning som banken inhämtat, skulle dock konverteringsrätten - trots vissa besvärande moment - inte kunna anses som tvingande.
På min begäran upplystes om att kapitalrabatten kunde antas motsvara ungefär 18 procent av lånets nominella belopp. Eftersom lånet skulle bli på ca 3,2 miljarder kronor, kan kapitalrabatten beräknas till ca 570 milj kr, och med en skattesats på 22 procent uppkommer en (ej avdragsgill) merkostnad för banken på ca 125 milj kr.
Konverteringsrätten ger de anställda möjlighet att 2019 byta konvertiblerna till aktier till en konverteringskurs av 117 procent av handelsbanksaktiens genomsnittliga kurs under första halvan av maj 2014. För att konverteringsrätten ska få ett värde krävs således en kursuppgång på handelsbanksaktierna på 17 procent på fem år, vilket känns överkomligt. Som jämförelse kan nämnas att handelsbanksaktien har stigit med 220 procent under den senaste femårsperioden. Värdet av konverteringsrätten uppgavs ha beräknats till ca 18 procent av lånet, dvs. kapitalrabatten och värdet av konverteringsrätten beräknas vara lika stora. Lånet kan därför emitteras till nominellt belopp utan att de anställda träffas av förmånsbeskattning.
Som förklaring till att banken vill ge ut ett konvertibellån anfördes huvudsakligen att det var en etablerad och väl känd produkt. Banken har tidigare givit ut personalkonvertibellån med (för personalen) god erfarenhet. Däremot var erfarenheterna mindre goda av optionsrätter. När banken tidigare emitterat sådana till personalen, gjorde kursutvecklingen att de blev värdelösa och de anställda förlorade sina insatser. Jag tycker nog inte att det är något vidare argument - det är ju just idén med optionsrätter. Det är ett spel om värdeutvecklingen på, i det här fallet, handelsbanksaktier. Vilka är bättre än banktjänstemän på att bedöma värdet av optionsrätter i den egna bankens aktier? Om konverteringsrätten inte får något värde om fem år, får med ett konverteringslån personalen tillbaka sin insats och kan med den betala tillbaka sin skuld till banken. Personalen har då haft en chans till vinst utan större kostnad, men banken har fått en merkostnad av skatt på 125 milj kr och hantering av bortemot 10 tusen, sannolikt mycket lågavkastande, lån.
Vad är kapitalrabatt?
Om ett vanligt förlagslån ges ut med en ränta understigande marknadsräntan, kommer lånet inte att kunna emitteras till sitt nominella belopp. Om därför t.ex. endast 80 procent av lånets nominella värde flyter in, uppstår en kapitalrabatt på 20 procent. När lånet ska lösas in måste företaget dock betala 100 procent av skuldens nominella belopp. Den låga periodiska räntan (kupongräntan) plus kapitalrabatten ger tillsammans en marknadsmässig lånekostnad för företaget och marknadsmässig ersättning till långivarna. Det går inte att lura marknaden. Konvertibellån har typiskt sett en lägre ränta än den marknadsmässiga. Den kapitalrabatt som då uppkommer "fylls ut" genom att långivarna samtidigt får en konverteringsrätt som brukar kalibreras så att den motsvarar kapitalrabatten - eller är aningen större för att paketet utan besvär ska kunna emitteras till 100 procent av skuldens nominella belopp.
Att avdragsrätt inte föreligger för kapitalrabatt på konvertibel- och optionslån är materiellt helt felaktigt. Redovisningslagstiftningen kräver att kapitalrabatten behandlas som räntekostnad, men skattelagstiftningen har inte accepterat det. Jag har sedan lagstiftningens tillkomst 1985 på olika sätt försökt bearbeta finansdepartementet att ändra reglerna. Lagstiftningen, som uttryckligen gäller endast optionslån, har genom ett rättsfall (RÅ 2002 ref. 77) i praxis kommit att omfatta även konvertibellån.
torsdag 1 april 2010
JM AB EMITTERAR ETT KONVERTIBELLÅN
Ett konvertibellån är ett lån som berättigar placerarna (långivarna) att vid en framtida tidpunkt byta ut (konvertera) skuldebreven mot aktier i det bolag som givit ut (emitterat) lånet. För att ett byte ska vara intressant måste aktien ha stigit till en kurs som överstiger den konverteringskurs som bestämts i samband med att lånet emitterats. Om så inte har skett kan placeraren lösa in lånet och få tillbaka sina pengar. Beroende på möjligheten att få byta till en kurs som förhoppningsvis understiger aktiernas kommande värde, kan den nominella räntan på lånet sättas lägre än räntan på vanliga obligationslån.
Men man kan inte lura verkligheten. Räntan är vad den är även om de årliga utbetalningarna av ränta är lägre än marknadsräntan. Den extra avkastning som konvertibeltecknarna hoppas få, tas från den värdestegring som de nuvarande aktieägarna tvingas avstå ifrån, om konvertibelägarna kan konvertera till aktier till en kurs som understiger det framtida marknadsvärdet. Är konverteringskursen 150 kr när aktien står i 180 kr, innebär det att konvertibelägarna får köpa aktierna med 30 kronors rabatt. Det blir en utspädning av värdet per aktie, och den utspädningen "drabbar" de befintliga aktieägarna. (Det är därför det fordras bolagsstämmobeslut för att ge ut ett konvertibellån.)
Lånet ska förstås redovisas hos bolaget på ett sätt som överenstämmer med verkligheten. Det innebär att skulden ska tas upp till sitt marknadsvärde vid emissionstidpunkten. Om räntan på lånet (med hänsyn till konverteringschansen) kan sättas lägre än marknadsräntan på vanliga obligationslån, är skulden inte värd lånets nominella belopp utan kanske bara 85 procent därav. Den ska då tas upp till 85 procent. Den sk kapitalrabatten är 15 procent. Men lånet ska återbetalas i framtiden (om det inte blir konvertering, men det vet man ju inte förrän då) med 100 procent. Skuldens värde ökar alltså under lånets löptid, och den skuldökningen blir en kostnad för företaget. Denna kostnad ger tillsammans med den nominella räntan en marknadsmässig ränta på skulden.
På 1970-80 talen när konvertibla lån började emitteras (det var inte tillåtet att ge ut konvertibler före 1975) förbisåg man dessa sammanhang och redovisade endast den nominella räntan som räntekostnad. Företagsledningarna uppfattades som finansiella snillen som betvingat marknadskrafterna och på något närmast gudomligt sätt fått ner företagens finansieringskostnader. Sen fanns det också skatteeffekter hos placerarna (långivarna) beroende på att skattereglerna inte var anpassade till de nya skuldebreven, vilket gav konvertiblerna ett visst övervärde som banker och den skatteplanerande allmänheten delade på, och som staten bjöd på genom minskade skatteinkomster.
Men detta försvann genom att Redovisningsrådet (ett organ för utveckling av god redovisningssed i samverkan mellan staten och näringslivet) utfärdade en rekommendation om Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (RR 3). Genom den stora skattereformen 1990 försvann också möjligheterna till skatteplanering. Sen dess har det knappast givits ut några konvertibla lån.
Ett skäl till att det inte givits ut några konvertibla lån är skattereglerna för företagens avdragsrätt. Den värdeökning på skulden som beskrivits ovan, och som är en del av finansieringskostnaden och motsvarar kapitalrabatten, är nämligen inte avdragsgill. Medan alla andra berörda insett att denna värdeökning är en del av företagets räntekostnad, har lagstiftaren inte gjort det. Det står visserligen inte uttryckligen i någon lagtext, men Regeringsrätten (RÅ 2002 ref. 77) har slagit fast att det ska vara så. Så är det nämligen i fråga om en snarlik företeelse, optionslån. Ett optionslån är ett lån där skuldebrevet och konverteringsrätten skilts åt. Konverteringsrätten manifesteras här av ett separat värdepapper, en teckningsoption. Och skuldökningen på ett optionslån är uttryckligen inte avdragsgill (24 kap. 4 § inkomstskattelagen). Regeringsrätten säger till och med i sin upphöjda visdom i domen, att skillnaden mellan ett konverteringslåns mominella belopp och dess nuvärde inte utgör någon kostnad för bolaget.
Mer om detta går att läsa här.
På sistone har trots allt några konverteringslån givits ut. Industrivärden gjorde det helt nyligen. Industrivärden är ett investmentföretag och för dem gäller särskilda skatteregler. Möjligen gör dessa att Industrivärden inte är så beroende av avdragsrätten. I dagarna kan vi läsa i kallelsen till JB ABs bolagsstämma (punkt 18) att bolaget avser att ge ut ett konverteringslån, och det är det som är anledningen till den här blogposten. Det är något skumt med villkoren.
Det står att konvertiblerna ska löpa från 2010 till 2014. Räntan fastställs årligen! Det är alltså ingen på förhand bestämd ränta. Sen kommer det! Räntan baseras bl.a. på konverteringskursen och det beräknade marknadsvärdet för konvertiblerna vid utgivandet. Men värdet på konvertiblerna beror ju på räntan!!!! Det är inte ens så att svansen här viftar med hunden. BÅDE HUNDEN OCH SVANSEN VIFTAR. Det går inte. Men sen lägger man till, att vid ett antagande om en genomsnittlig aktiekurs om 116 kr och en konverteringskurs på 145 kr, kommer räntan att uppgå till STIBOR 360 plus 1,75 procententheter. Ja men då så, då vet vi i alla fall det. Men vad har då marknadsvärdet för konvertiblerna för beydelse?
Sen kan man undra hur företaget tänker bokföra lånet. Finns kunskapen om att kapitalrabatten inte är avdragsgill? Eller är det så att räntevillkoren ska motsvara marknadsräntan på obligationslån, så att det inte uppstår någon kapitalrabatt? Konverteringsvillkoren verkar mycket fördelaktiga. Konverteringskursen ska vara 125 procent av kursen på JM-aktien. Aktien behöver således bara stiga med 25 procent på fyra år för att konverteringsrätten ska bli in the money och utnyttjas. Det borde inte vara svårt att åstadkomma. Det är väl också meningen, eftersom det är avsett att det är de anställda som ska köpa skuldebreven. Det talas visserligen om att de anställda ska erbjudas skuldebreven "på marknadsmässiga villkor". Men vem avgör det om inte marknaden samtidigt får köpa? Och varför skulle just de anställda vilja köpa om de inte får göra det till förmånspris?
Men då blir det beskattning av förmånens värde.
Men man kan inte lura verkligheten. Räntan är vad den är även om de årliga utbetalningarna av ränta är lägre än marknadsräntan. Den extra avkastning som konvertibeltecknarna hoppas få, tas från den värdestegring som de nuvarande aktieägarna tvingas avstå ifrån, om konvertibelägarna kan konvertera till aktier till en kurs som understiger det framtida marknadsvärdet. Är konverteringskursen 150 kr när aktien står i 180 kr, innebär det att konvertibelägarna får köpa aktierna med 30 kronors rabatt. Det blir en utspädning av värdet per aktie, och den utspädningen "drabbar" de befintliga aktieägarna. (Det är därför det fordras bolagsstämmobeslut för att ge ut ett konvertibellån.)
Lånet ska förstås redovisas hos bolaget på ett sätt som överenstämmer med verkligheten. Det innebär att skulden ska tas upp till sitt marknadsvärde vid emissionstidpunkten. Om räntan på lånet (med hänsyn till konverteringschansen) kan sättas lägre än marknadsräntan på vanliga obligationslån, är skulden inte värd lånets nominella belopp utan kanske bara 85 procent därav. Den ska då tas upp till 85 procent. Den sk kapitalrabatten är 15 procent. Men lånet ska återbetalas i framtiden (om det inte blir konvertering, men det vet man ju inte förrän då) med 100 procent. Skuldens värde ökar alltså under lånets löptid, och den skuldökningen blir en kostnad för företaget. Denna kostnad ger tillsammans med den nominella räntan en marknadsmässig ränta på skulden.
På 1970-80 talen när konvertibla lån började emitteras (det var inte tillåtet att ge ut konvertibler före 1975) förbisåg man dessa sammanhang och redovisade endast den nominella räntan som räntekostnad. Företagsledningarna uppfattades som finansiella snillen som betvingat marknadskrafterna och på något närmast gudomligt sätt fått ner företagens finansieringskostnader. Sen fanns det också skatteeffekter hos placerarna (långivarna) beroende på att skattereglerna inte var anpassade till de nya skuldebreven, vilket gav konvertiblerna ett visst övervärde som banker och den skatteplanerande allmänheten delade på, och som staten bjöd på genom minskade skatteinkomster.
Men detta försvann genom att Redovisningsrådet (ett organ för utveckling av god redovisningssed i samverkan mellan staten och näringslivet) utfärdade en rekommendation om Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (RR 3). Genom den stora skattereformen 1990 försvann också möjligheterna till skatteplanering. Sen dess har det knappast givits ut några konvertibla lån.
Ett skäl till att det inte givits ut några konvertibla lån är skattereglerna för företagens avdragsrätt. Den värdeökning på skulden som beskrivits ovan, och som är en del av finansieringskostnaden och motsvarar kapitalrabatten, är nämligen inte avdragsgill. Medan alla andra berörda insett att denna värdeökning är en del av företagets räntekostnad, har lagstiftaren inte gjort det. Det står visserligen inte uttryckligen i någon lagtext, men Regeringsrätten (RÅ 2002 ref. 77) har slagit fast att det ska vara så. Så är det nämligen i fråga om en snarlik företeelse, optionslån. Ett optionslån är ett lån där skuldebrevet och konverteringsrätten skilts åt. Konverteringsrätten manifesteras här av ett separat värdepapper, en teckningsoption. Och skuldökningen på ett optionslån är uttryckligen inte avdragsgill (24 kap. 4 § inkomstskattelagen). Regeringsrätten säger till och med i sin upphöjda visdom i domen, att skillnaden mellan ett konverteringslåns mominella belopp och dess nuvärde inte utgör någon kostnad för bolaget.
Mer om detta går att läsa här.
På sistone har trots allt några konverteringslån givits ut. Industrivärden gjorde det helt nyligen. Industrivärden är ett investmentföretag och för dem gäller särskilda skatteregler. Möjligen gör dessa att Industrivärden inte är så beroende av avdragsrätten. I dagarna kan vi läsa i kallelsen till JB ABs bolagsstämma (punkt 18) att bolaget avser att ge ut ett konverteringslån, och det är det som är anledningen till den här blogposten. Det är något skumt med villkoren.
Det står att konvertiblerna ska löpa från 2010 till 2014. Räntan fastställs årligen! Det är alltså ingen på förhand bestämd ränta. Sen kommer det! Räntan baseras bl.a. på konverteringskursen och det beräknade marknadsvärdet för konvertiblerna vid utgivandet. Men värdet på konvertiblerna beror ju på räntan!!!! Det är inte ens så att svansen här viftar med hunden. BÅDE HUNDEN OCH SVANSEN VIFTAR. Det går inte. Men sen lägger man till, att vid ett antagande om en genomsnittlig aktiekurs om 116 kr och en konverteringskurs på 145 kr, kommer räntan att uppgå till STIBOR 360 plus 1,75 procententheter. Ja men då så, då vet vi i alla fall det. Men vad har då marknadsvärdet för konvertiblerna för beydelse?
Sen kan man undra hur företaget tänker bokföra lånet. Finns kunskapen om att kapitalrabatten inte är avdragsgill? Eller är det så att räntevillkoren ska motsvara marknadsräntan på obligationslån, så att det inte uppstår någon kapitalrabatt? Konverteringsvillkoren verkar mycket fördelaktiga. Konverteringskursen ska vara 125 procent av kursen på JM-aktien. Aktien behöver således bara stiga med 25 procent på fyra år för att konverteringsrätten ska bli in the money och utnyttjas. Det borde inte vara svårt att åstadkomma. Det är väl också meningen, eftersom det är avsett att det är de anställda som ska köpa skuldebreven. Det talas visserligen om att de anställda ska erbjudas skuldebreven "på marknadsmässiga villkor". Men vem avgör det om inte marknaden samtidigt får köpa? Och varför skulle just de anställda vilja köpa om de inte får göra det till förmånspris?
Men då blir det beskattning av förmånens värde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
