Benjamin Dousa skriver i en ledarartikel i SvD den 24 juli.
Eftersom bolaget (Mölnlycke) räddades så beskattas nu vinsterna i Sverige.
Vackert så. Men tänk så mycket bättre om
vinsterna inte beskattats. Då skulle
Mölnlycke växt och kunnat nettoinvestera 33 procent snabbare. Anställningarna
och lönesumman skulle ha ökats (och beskattats med både inkomstskatt och
sociala avgifter), produktionen och försäljningen skulle ha ökats (och
beskattats med moms och andra konsumtionsskatter) och i den mån bolaget inte
hade investeringsbehov och/eller aktieägarna krävde utdelning skulle ökade
aktieutdelningar ha beskattats. De uteblivna bolagsskatterna skulle med råge ha
ersatts med andra skatter.
I stället fick anställda,
konsumenter och aktieägare bekosta bolagets skatter (vem skulle annars göra
det?); vem som fick betala och hur mycket berodde på tillfälliga elasticitetsförhållanden
på löne-, varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna.
Företagsbeskattningen kräver
med nödvändighet extremt komplicerade regler. Ständigt kompletteras reglerna
när nya luckor och bristfälligheter upptäcks; senast ränteavdragsbegränsningarna,
som inte ens Högsta förvaltningsdomstolen tycks kunna bemästra (läs t.ex.
Stockholms tingsrätts dom stockholms-tr-t-17795-18-dom-2021-07-16.pdf
(jk.se) ) i ett mål (Fortum Sweden AB) om skadestånd för påstådd underlåtelse
av Högsta Förvaltningsdomstolen att inhämta yttrande från EU-domstolen. Målet
belyser på ett tragikomiskt sätt svårigheterna att hantera både skattereglerna
och de konsekvenser reglerna ger. Resurserna hos skattemyndigheter, domstolar,
skattekonsulter och skatteakademiker förbrukas på något helt onödigt och sterilt.
Varför har vi en skatt på
nettoinvesteringar? En skatt på den bas som utgör fundamentet för mänsklighetens
stigande välfärd! Varför slipper företag som förstör det som redan finns betala
för den skada de vållar?
Bolagsskatten är ett resursslukande självskadebeteende; konsulternas guldgruva och akademikernas lekstuga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar