BÖTESSANKTIONERAT TANKEFÖRBUD

Myndigheter och organisationer har nyligen lämnat in sina synpunkter på betänkandet Rapporteringspliktiga arrangemang –ett nytt regelverk på skatteområdet, SOU 2018:91. Senast den 24 april skulle  remissvaren vara inne.

Den fåfänga jakten på ett perfekt bolagsskattesystem – senast illustrerat av lagstiftningen om begränsning av avdragsrätten för negativa räntenetton – kompletteras nu med nya medel.  Med hot om dryga böter ska företagen och deras rådgivare informera skatteverket om utnyttjanden av de bristfälligheter i lagstiftningen lagstiftaren inte förmått förutse eller om konsekvenserna av oförenligheter mellan olika länders skattesystem. Förslaget innebär att de skattskyldiga och deras rådgivare skall rapportera ”rapporteringspliktiga arrangemang”. Ett arrangemang är rapporteringspliktigt om det uppvisar något av de kännetecken som anges i 16–28 §§ i den föreslagna lagen. För att ett arrangemang ska vara rapporteringspliktigt krävs också att ”en skatteförmån är den viktigaste fördel, eller en av de viktigaste fördelar, som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget”. Rapportering ska ske inom 30 dagar ”efter den dag då rådgivaren gjorde arrangemanget tillgängligt eller från och med dagen efter den dag då det första steget i arrangemanget genomfördes”. En rapporteringsavgift på mellan 7.500  och 500.000 kr ska tas ut av den som inte har lämnat uppgifter i tid. Om den som ska lämna uppgifter inte har gjort det inom 60 dagar ska en andra rapporteringsavgift tas ut.

Fundamentala begrepp som utredningen haft att överväga är skatteplanering och aggressiv skatteplanering. Med skatteplanering avser utredningen att inom ramen för gällande lagstiftning och utan att komma i uppenbar konflikt med lagstiftarens syfte välja mellan olika handlingsalternativ på ett sådant sätt att man får den lägsta skattekostnaden. Såvitt åtgärderna inte kommer i uppenbar konflikt innebär planeringen således en rättighet att minska sin skattebörda. Begreppet aggressiv skatteplanering påstås hämtat från den definition av begreppet som finns inom EU-rätten. Enligt denna definition innebär aggressiv skatteplanering att man ”drar nytta av teknikaliteter” i ett skattesystem eller ”oförenligheter mellan två eller flera skattesystem” i syfte att minska det skattepliktiga beloppet. Sådan aktivitet skulle således stå i ”uppenbar konflikt med lagstiftarens syfte”. Något exempel på ”teknikaliteter” lämnas inte i betänkandetexten. Däremot beskrivs i lagtext ett antal mer eller mindre preciserade företeelser som träffas av upplysningsskyldigheten, som skulle kunna kallas ”teknikaliteter”. Utnyttjande av ”oförenlighet mellan skattesystem” kan, enligt utredningen, ske må många sätt. Det kan avse dubbla avdrag (t.ex. när samma förlust dras av både i källstaten och i hemviststaten) och dubbel skattebefrielse (t.ex. när inkomster som inte beskattas i källstaten befrias från skatt i hemviststaten). 

Att det går att ”dra nytta av teknikaliteter” torde i regel bero på lagstiftarens otillräckliga förmåga att formulera en bestämmelse, eller att lagstiftaren försöker att reglera beteenden med bristande respekt för underliggande verklighet. Beskattningen av bolagsvinster är ett lysande exempel på detta. Vinst innebär skapande av nya resurser som, så länge de behålls inom bolagets ram, undanhålls hushållens dispositioner. Ändå har företagsvinst i beskattningshänseende likställts med både arbetsinkomst och privatpersoners kapitalinkomst, trots att företeelserna har diametralt olika ekonomisk innebörd. Företagsvinst innebär skapande av nya värden och nettoinvestering, medan arbetsinkomst är förutsättningen för mänsklig konsumtion. I gott och väl ett sekel har lagstiftaren lappat och lagat, ändrat och lagt till i företagsbeskattningsreglerna – senast genom den inledningsvis nämnda reformeringen av rätten till avdrag för negativa räntenetton. Resultatet är en komplexitet som ingen kan överblicka konsekvenserna av. Undra på att det uppkommer situationer där det går att ”dra nytta av teknikaliteter”.

”Oförenligheter mellan två eller flera skattesystem” uppkommer därför att olika länder har olika förutsättningar och önskemål som deras lagstiftning skall stödja och stimulera och inrättar sin lagstiftning därefter. Företagen verkar i en globaliserad värld och konfronteras med flera länders regelverk. Det är oundvikligt att internationellt verksamma företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren ska hanteras. Det behöver inte finnas något alternativ som är det enda rätta. Att manövrera i den terrängen utan avancerade kunskaper och tekniker är omöjligt. Självklara dispositioner som företag gör, kan för allmänheten te sig obegripliga och som "aggressiv skatteplanering". Vad som får skatteplanering att framstå som aggressiv är närmast att den vållar publik uppmärksamhet, dvs. i regel en fråga om skattebeloppens storlek.

Ytterligare ett begrepp som berörs i utredningen är skatteflykt, som används för att beskriva rättshandlingar som är civilrättsligt giltiga, som inte är skenrättshandlingar eller brott, men som ger upphov till en av lagstiftaren ej avsedd eller förutsedd skattefördel. Det är svårt att se hur begreppet skiljer sig från aggressiv skatteplanering. Aggressiv skatteplanering förefaller vara en närmast journalistisk formulering ägnad att skapa uppmärksamhet kring företeelser som verkar upprörande för allmänheten, men som är en självklar del av ett företags vardag. Det är alarmerande att uttrycket används i lagstiftningssammanhang.

Andra begrepp och uttryck med samma vaga innebörd och som utredningen föreslår i lagtext är ”arrangemang” och ”skattefördel”.  För att ett arrangemang ska vara rapporteringspliktigt krävs att en skatteförmån är den viktigaste fördel, eller en av de viktigaste fördelar, som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget. Hur ska dessa fördelar värderas? Vad kan en person rimligen antas förvänta sig?

Innan ett så drastiskt och från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt steg, som den föreslagna lagstiftningen innebär, tas borde frågan ställas: Varför är detta nödvändigt? Vilka värden är det som står på spel?

Med tanke på de insatser som görs för att slå vakt om bolagsskattebasen, kunde man tro att skatten är av avgörande statsfinansiell och systematisk betydelse.

Nej, bolagsskatten är en liten skatt. Den utgör – i Sverige liksom i flertalet ekonomiskt utvecklade länder – mindre än tio procent av de totala skatterna. Den har aldrig varit och kan av fundamentala ekonomiska skäl inte bli så mycket större, eftersom basen huvudsakligen utgörs av värdet av nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet; någon eller några tiotals procent av BNP, dvs. det som går att omfördela genom beskattningen. Det skattebelopp som skatten inbringar övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och kapitalägare. I det långa loppet ger skatten därför ingenting; den är endast en förtida uppbörd av en skatt som senare skulle träffat nämnda kategorier. Det är en extremt komplicerad skatt och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den kräver till skillnad mot beskattningen av lönekostnader, arbetsinkomster och kapitalinkomster en omfattande och resurskrävande kontroll och revision. Som skatt på nettoinvesteringarna motverkar skatten samhällets ekonomiska tillväxt. Endast företag som tillväxer och skapar välstånd åt landets invånare betalar bolagsskatt. Företag som fördärvar det som redan finns, dvs. gör förlust, betalar inte skatt.

Utredningen föreslår rapportplikt utan annan insikt om problemets vidd än en lös uppskattning av den gränsöverskridande aggressiva skatteplaneringen till mellan 100 och 240 miljarder US-dollar per år, vilket motsvarar mellan fyra och tio procent av bolagsskatterna.  För svensk del antas detta vara en överskattning. Vilka de ekonomiska och administrativa konsekvenserna kan bli för företag, skattemyndigheter, domstolar och rättsväsende av att lämna och hantera uppgifter, att lagföra och bedöma företagens dispositioner är helt outrett. Till detta kommer rättsosäkerheten som kan påverka företagens dispositioner; kostnader som tillsammans mer än väl uppväger det antagna skattesvinnet.

Utan bolagsbeskattning skulle avkastningskravet för näringslivets investeringar sänkas, investeringarna öka, sysselsättning, lönesumma och därmed basen för inkomst-, löne- och konsumtionsskatter öka. Den skatt på bolagsvinster som i dag finansieras av företagens anställda, kunder och ägare skulle betalas av dem direkt. En tung belastning i form av administration, redovisning och bedömning av skatteeffekter av bolagens affärsbeslut skulle försvinna. De enda förlorarna är skattekonsulter och akademiker inom skattejuridik och skattekonomi.

Den föreslagna rapporteringsplikten skulle sakna varje berättigande.