Den fåfänga jakten på ett perfekt
bolagsskattesystem – senast illustrerat av lagstiftningen om begränsning av
avdragsrätten för negativa räntenetton (prop. 2017/18:245, SFS 2018:1206) –
kompletteras nu med nya medel. Med hot
om dryga böter ska företagen och deras rådgivare förmås informera lagstiftaren
om de bristfälligheter i lagstiftningen han inte förmått förutse eller om
konsekvenserna av oförenligheten mellan olika länders skattesystem. Eller
annorlunda uttryckt – avstå från att tänka på hur skattekostnaden inom ramen
för gällande lagstiftning kan minimeras. Det betänkande i ärendet, Rapporteringspliktiga arrangemang (SOU 2018:91), som lades fram av Utredningen
om informationsskyldighet för skatterådgivare, har nu resulterat i en
lagrådsremiss med sikte på lagstiftning att träda i kraft den 1 juli 2020. Kritiken
mot betänkandet har lett till att utredningens förslag nu begränsas till gränsöverskridande arrangemang. Transaktioner
inom Sverige berörs således inte. Straffen för brott mot reglerna har också
lindrats något. Avgiften som tas ut när föreskriven upplysning inte lämnas i
tid (inom trettio dagar efter det att förfarandet inletts) ska vara 7 500 kr för
varje rapporteringspliktigt arrangemang.
En andra, respektive en tredje rapporteringsavgift ska vara 10 000 kr. Om
överträdelsen sker i en näringsverksamhet med omsättning under närmast
föregående räkenskapsår på mellan 15 och 75 miljoner kr, är den andra
respektive tredje avgiften i stället 15 000 kr. Vid en omsättning på mellan 75 och
500 miljoner kr kostar det 30 000 kr och vid en omsättning av minst 500
miljoner kr 75 000 kr. För rådgivare gäller de dubbla beloppen. Kommittén
hade föreslagit ett maxbelopp på 500 000 kr för rådgivare.
Eftersom lagrådsremissen begränsats till
gränsöverskridande arrangemang har finansdepartementet helt kunna luta sig mot
det regelsystem som överenskommits i EU:s direktiv om automatiskt utbyte av
upplysningar (DAC 6).
Ett gränsöverskridande arrangemang är alltid
rapporteringspliktigt om det uppvisar något av följande kännetecken: omvandling
av inkomst, underskott i förvärvat företag, standardiserade arrangemang, om konfidentialitetsvillkor
föreligger, om ersättning kopplats till skatteförmån och vid cirkulära
transaktioner. I andra fall gäller krav på förekomsten av ”en skatteförmån” som
en ”huvudsaklig fördel” och ”som en person rimligen kan förvänta sig av
arrangemanget”. Inte minst det
sistnämnda villkoret är förenat med betänklighet från rättssäkerhetssynpunkt.
Utredningen föreslog rapportplikt utan
annan insikt om problemens vidd än en lös uppskattning av den globala gränsöverskridande ”aggressiva
skatteplaneringen” till mellan 100 och 240 miljarder US-dollar per år, vilket
motsvarar mellan fyra och tio procent av bolagsskatterna (s. 87 i betänkandet). För svensk del antogs detta vara en
överskattning. Vilka de administrativa konsekvenserna kan bli för företag,
skattemyndigheter, domstolar och rättsväsende av att lämna och hantera
uppgifter, att lagföra och bedöma företagens dispositioner är helt outrett.
Till detta kommer rättsosäkerheten som kan påverka företagens dispositioner. I
lagrådsremissens avsnitt om de ekonomiska konsekvenserna uppskattas de löpande
kostnaderna för rådgivare och uppgiftsskyldiga till 130 miljoner kr om året. Därtill
kommer kostnader för bl.a. Skatteverket, som antas få ta emot 60 000 rapporteringspliktiga
arrangemang, samt för domstolarna..
Innan ett så drastiskt och från
rättssäkerhetssynpunkt betänkligt steg, som den föreslagna lagstiftningen
innebär, tas borde frågan ställas: Varför är detta nödvändigt? Vilka värden är
det som står på spel?
Med tanke på de insatser som görs för att
slå vakt om bolagsskattebasen, kunde man tro att skatten är av avgörande
statsfinansiell och systematisk betydelse.
Nej, bolagsskatten är en liten skatt. Den utgör – i Sverige
liksom i flertalet ekonomiskt utvecklade länder – mindre än tio procent av de
totala skatterna. Den har aldrig varit och kan av fundamentala ekonomiska skäl
inte bli så mycket större, eftersom basen huvudsakligen utgörs av värdet av
nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet; någon eller
några tiotals procent av BNP, dvs. den bas som omfördelas genom beskattningen.
Det skattebelopp som skatten inbringar övervältras till 100 procent på
löntagare, konsumenter och kapitalägare. I det långa loppet ger skatten därför
ingenting; den är endast en förtida
uppbörd av en skatt som senare skulle träffat nämnda kategorier. Det är en extremt komplicerad skatt och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den kräver till
skillnad mot beskattningen av lönekostnader, arbetsinkomster och
kapitalinkomster en omfattande och resurskrävande kontroll och revision. Som skatt på nettoinvesteringarna motverkar skatten samhällets ekonomiska tillväxt. Endast företag som
tillväxer och skapar välstånd åt landets invånare betalar bolagsskatt. Företag
som fördärvar det som redan finns, dvs. gör förlust,
betalar inte skatt.
Utan bolagsbeskattning skulle
avkastningskravet för näringslivets investeringar sänkas, investeringarna öka,
sysselsättning, lönesumma och därmed basen för inkomst-, löne- och
konsumtionsskatter öka. Den skatt på bolagsvinster som i dag finansieras av
företagens anställda, kunder och ägare skulle betalas av dem direkt. En tung
belastning i form av administration, redovisning och bedömning av
skatteeffekter av bolagens affärsbeslut skulle försvinna. De enda förlorarna är
skattekonsulter och akademiker inom skattejuridik och skattekonomi.
Den föreslagna rapporteringsplikten skulle
sakna varje berättigande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar