DUBBELBESTRAFFNINGSFÖRBUDET I EUROPAKONVENTIONEN OCH HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT DEN 31 MARS 2010

Under ovanstående rubrik talade f.d. regeringsrådet och f.d. domaren i Europadomstolen Elisabeth Palm vid ett möte med Skatterättsliga klubben den 29 april.

Det finns en grundläggande rättsstatlig princip om att en medborgare inte kan lagföras flera gånger för samma brott, ne bis in idem. Principen finns inskriven både i Europakonventionen (art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet) för de mänskliga rättigheterna och i 30 kap. 9 § i den svenska rättegångsbalken. Sverige ratificerade Europakonventionen 1953 men inkorporerade den som svensk lag först 1995. Det betyder att konventionen ska tillämpas direkt av svenska domstolar och myndigheter.

Det svenska rättssystemet har två parallella regler för att avhålla medborgarna från skattefusk; den straffrättsliga i skattebrottslagen och den administrativa i taxeringslagen. Det adminstrativa systemet tillkom ursprungligen 1971 för att förenkla och effektivisera påföljdssystemet och undvika plågsam offentlig schavottering av skattskyldiga i domstol för relativt obetydliga förseelser. Skattetilläg får påföras av skattemyndighet. Att denna ordning möjligen kunde komma i konflikt med Europakonventionen observerades först i samband med konventionens inkorporering med svensk lag. Den officiella inställningen hos svenska myndigheter var emellertid att skattetilläggen inte omfattades av konventionen, eftersom de inte ansågs som påföljd för brott.

Frågan kom emellertid under prövning i Europadomstolen (fallet Janosevic mot Sverige) som ansåg att skattetillägg utgjorde påföljd för brott, men eftersom det ansågs föreligga olika brott på grund av det subjektiva rekvisit som krävs för dom enligt skattebrottslagen, ansåg Europadomstolen (fallet Rosenquist mot Sverige) att reglerna inte stod i konflikt med konventionen.

I ett senare mål (Zolotukhin mot Ryssland) ändrade Europadomstolen i s.k. stor kammare mening och övergav det mera formalistiska synsätt som tillämpats tidigare. I stället skulle bestämmelsen tillämpas så, att talan inte ska få föras om "brottet" hänför sig till samma eller i allt väsentlig liknande fakta som den misstänkte redan var dömd för. Eftersom det är svårt att tänka sig att ett skattetillägg inte skulle påföras för felaktighet som föranleder straff enligt skattebrottslagen, föreligger det ofta närmast identitet mellan de två brotten.

Frågan om dubbelbestraffning prövades därefter av Regeringsrätten (RÅ 2009 ref. 94), som emellertid fann att det svenska påföljdssystemet innehöll sådana särdrag att det var förenligt med Europakonventionen. Pikant nog accepterades detta synsätt inte av Göta Hovrätt, som i ett beslut den 30 oktober 2009 undanröjde underinstansens fällande dom i ett mål om skattebrott eftersom den dömde redan påförts skattetillägg.

Det beslutet överklagades av riksåklagaren till Högsta Domstolen som den 31 mars 2010 fattade ett beslut, som innebar att HD ansåg att det finns utrymme för att pröva frågan och därför återförvisade därför målet till Hovrätten för erforderlig handläggning.

Det var detta beslut som var bakgrund till det föredrag som Elisabeth Palm höll på Skatterättsliga Klubben.

Vad innebär beslutet? Svårt att säga. Domstolens ledamöter var djupt oeniga. Två ansåg att den omständigheten, att den tilltalade hade påförts skattetillägg och beslutet vunnit laga kraft när åtal för skattebrott väcktes, gjorde att det - som Hovrätten funnit - förelåg hinder för prövning av åtalet.

Tre ledamöter ansåg att åtalsbeslutet inte stred mot Europakonventionen. En av dessa ansåg att eftersom Europadomstolen redan prövat de svenska reglerna (fallet Rosenquist) och då funnit att de inte stred mot konventionen och de svenska reglerna inte ändrats sedan dess, skulle bedömningen av de svenska reglerna göras i enlighet med Europadomstolens gamla praxis. Den nya inställningen gällde prövning av ett annat lands regler. Sverige hade inte varit part i det målet och utgången skulle måhända blivit en annan om svenska förhållanden prövats. Det saknades därför, enligt honom, klart stöd för att generellt underkänna det svenska systemet.

De övriga två ledamöterna ansåg att det i och för sig var helt klart att Europadomstolen genom Zoluthukin-domen ändrat sin inställning och att det var uteslutet att det inte var fråga om "samma brott". De fann emellertid vid en genomgång av praxis att Europakonventionen lämnar visst utrymme för flera sanktioner för samma brott som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Som allmän förutsättning för att betrakta olika sanktioner som beslutats i skilda förfaranden som delar av de i lag fastställda sanktionerna för visst brott (gärning) torde krävas att det dubbla förfarandet varit förutsebart och att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena.

Elisabeth Palm gjorde en genomgång av de mål majoriteten hade åberopat. De avsåg indragna körkort på grund av överträdelse av bestämmelser om hastighetsbegränsning och om rattfylleri som personerna dömts till straff för i allmän domstol. Det förelåg enligt Europadomstolen i dessa mål inte hinder för att även utdöma "straff" i form att indragning körkort. Det underliggande brotten var i och för sig desamma, men körkortindragningen var en omedelbar följd av förseelserna. Det var en direkt konsekvens av domarna. Enligt EP kunde man av dessa mål inte dra någon sådan slutsats som majoriteten gjort. Det krävs på många områden tillstånd för olika aktiviteter, och om någon missbrukar sitt tillstånd för att utföra brottslig gärning kan tillståndet självklart dras in trots att vederbörande straffats för brottet.

Majoriteten anförde också att "en förutsättning för att med hänvisning till Europakonventionen underkänna en ordning som gäller enligt intern svensk reglering bör vara att det finns ett klart stöd (mina kursiveringar) för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis".

På min fråga om det finns någon uttrycklig bestämmelse i Europakonventionen om att det finns utrymme för undantag, blev svaret: nej. Det är justitieråden som tolkat domarna så att Europadomstolen skulle anse att så är fallet. Minoritetens bedömning av samma fråga var huruvida det krävs en förnyad fullständig prövning av det andra förfarandet, eller om det endast innebär en förutsebar komplettering av sanktionen.

EP betonade att Europakonventionen ska tillämpas på hemmaplan. Det går inte att hänskjuta alla oklara fall till Strassbourg. Man kan därför ifrågasätta majoritetens påstående att det måste finnas ett klart stöd i konventionen för att inte få tillämpa svensk intern rätt (mina funderingar).
Särskilt alarmerande är det att läsa det särskilda tillägg som en av dissidenterna gjorde: "Även om det lämpligaste hade varit att lagstiftaren tagit ett samlat grepp om den problematik som utlöst förevarande mål, kan en domstol i ett konkret fall inte avstå från att döma rätt av praktikalitetsskäl." Kan det verkligen vara så att majoriteten dömt mot sin egen uppfattning av "praktiska skäl"?!

Man kan fråga sig varför målet inte föredrogs i plenum. Allra helst med tanke på ärendets praktiska betydelse. Bortser man från den ledamot som tyckte att Europadomstolens gamla praxis alltjämt ska gälla, är det ingen majoritet för någondera uppfattning om hur frågan ska bedömas enligt Europadomstolens nya praxis. Även om fördelningen av samtliga justitieråd skulle vara 50/50, måste en sådan dom vara att föredra. Det ter sig nu närmast slumpartat att målet fick den utgång det fick.

Frågan om dubbelbestraffning genom skattetillägg berör tusentals avgjorda fall och ett mycket stort antal fall ligger för prövning i domstolarna. Det hade därför varit tacknämligt med ett snabbt slutligt avgörande i de svenska domstolarna. Dessförinnan kan en prövning inte ske i Europadomstolen. Nu får Hovrätten på nytt pröva ärendet innan det åter kan tas upp i HD. Två veckor efter Högsta Domstolens beslut fattade Solna Tingsrätt beslut i ett ärende där den tilltalade hade påförts skattetillägg, och det beslutet vunnit laga kraft när han åtalades för skattebrott. Domstolen gjorde sig egen tolkning av Europadomstolens avgöranden och fann - i vart fall som i det aktuella ärendet - att om det förelåg ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg kunde åtal inte väckas för skattebrott.

Månne fler underrätter gör uppror mot HD!!

Det är egentligen egendomligt att en svensk domstol à priori ger tolkningsföreträde för den svenska lagstiftningen och gör avsteg från den endast om det föreligger klart stöd för att underkänna den svenska lagstiftningen. Att lagstiftaren och myndigheter gör det är kanske inte så förvånande. Lagstiftaren får anses ha gjort bedömingen att lagen faktiskt står i överensstämmelse med Europakonventionen och myndigheten representerar ett partsintresse. Vid bedömning av hur tillämpningen av svensk intern lagstiftning ska tillämpas gör domstolarna knappast några politiska bedömningar och dömer till en skattskyldiges fördel i en knepig rättsfråga endast om det finns ett klart stöd för en friande bedömnning. Om lagstiftaren uttryckt sig grumligt gäller lagtexten eller (i vart fall tidigare) uttalanden i förarbeten som förklarar lagstiftarens avsikt.

Varför tillämpar domstolarna inte samma princip såvitt gäller prövning av Europakonventionen?Den är ju också svensk lag, låt vara att det inte är den svenska riksdagen som utmejslat formuleringarna i konventionen utan bara accepterat dem.

Högsta Domstolens beslut finns återgivet på min hemsida.

EU OPENS CONSULTATION ON DOUBLE TAXATION

At http://www.eubusiness.com/news-eu/double-taxation.01 you find a request from the European Commisson to individuals, companies and tax advisers for information on double taxation problems that they have encountered when operating within the EU. Submissions should be made no later than 30 June 2010.

Today I have submitted four texts that you find here.

HANDELSBANKENS BOLAGSSTÄMMA

Handelsbanken hade sin bolagsstämma i dag. Inga problem, inga märkvärdiga inlägg från auditoriet. Revisor Stefan Holmström var närmast förlägen över att bara behöva läsa de sista raderna i revisionsberättelsen, så han passade på att göra en liten exposé över hur revisionsarbetet bedrivs i banken. Och som för att få tiden att gå läste han upp hela revisionsberättelsen med alla dess trivialiteter om att revisionsarbetet utförts i enlighet med god redovisningssed i Sverige, något som Jan Wallander ironiserade över vid förra årets bolagsstämma.

Vi saknade Jan Wallander i år, men hans ande svävade ändå över stämman. Han börjar ju bli till åren, men från halsen och uppåt lär det inte vara några problem. Bankens tidigare mångårige lekmannarevisor, professor emeritus Sven-Erik Johansson, stod som vanligt upp och i år konstaterade han att banken äntligen - efter kritik från S-E J under en lång rad bolagsstämmor - frångått måttet vinst efter schablonskatt. Han tog också upp Jan Wallanders kritik från fjolårets bolagsstämma mot den svällande notapparaten och redovisningens stegrade komplexitet. Enbart verkliga experter kan numera tillgodogöra sig årsredovisningarna. Kanske kommer det att växa fram en mer tillgänglig redovisningspraxis vid sidan av den officiella och påbjudna. Kunde hans tidigare elev, bankens ordförande Hans Larsson, verkligen utan att darra på manschetten skriva under årsredovisningen och därmed garantera dess riktighet? Jo, H L trodde sig nog våga lita på att bankens tjänstemän kunde sitt jobb. Men ett guerillakrig mot redovisningsmaffians framfart skulle kanske inte vara så dumt. Och den finansiella krisen i bankväsendet hade inte hindrats av de utökade redovisningskraven.

KREATIV FÖRSTÖRELSE

Kreativ förstörelse. Detta uttryck, lanserat av en av nationalekonomins största - Joseph Schumpeter, står som motto för den kritik som Nils Karlsson, vd för Ratio, riktar mot IVAs vd Björn O Nilsson för dennes artikel i DI den 22 april, och som jag kommenterat. Det går inte att på politisk väg välja ut vinnare eller identifiera vilka sektorer eller företag som är viktigare än andra.

Låt de företag som själva fritt kan attrahera kapital och kunder växa, skriver Nils Karlsson. Ja, gör det, och hindra inte varje kronas tillväxt med 26,3 öre i skatt.

CARL B HAMILTON OCH KAPITALSKATTERNA

Jag ser till min stora glädje att Carl B Hamilton (fp) i en intervju för Dagens Industri den 23 april vill reducera skatten på bolagsvinster och avskaffa dubbelbeskattningen på aktier. Carl, om man tar bort bolagsskatten, försvinner dubbelbeskattningen automatiskt. Det är ett mycket enklare sätt att ta bort dubbelbeskattningen än att sänka skatten på utdelningar. Ett problem med sänkt skatt på utdelningar är att man då måste reducera skatten på räntor, vilket - som du säger i intervjun - är probelmatiskt med tanke på bostadsägarnas ränteavdrag. Avskaffad bolagsskatt är bra även för småföretag - då växer de med 35 procent ytterligare.

Och i valet mellan skattefrihet för arbetsfria inkomster och generellt stärkande av företagen som arbetsplatser, borde valet vara enkelt.

Du har hört mina argument för avskaffad bolagsskatt förr, men alla andra hänvisar jag hit och till den bok jag och Erik Norrman skrivit, som jag vet att Jan Björklund redan har. En sammanfattning på engelska finns här.

STATEN BÖR STIMULERA - INTE ÄGA

Rubriken har jag stulit från Rune Anderssons kommentar i dagens DI till IVAs förslag om pengar till innovationspolitiken i DI den 17 april, som jag kommenterade häromdagen.

Som Rune Andersson skriver är generella åtgärder från statens sida - t.ex. inom skatteområdet - viktigast. Staten bör hålla sig borta från ägandet och i stället skapa ett bra tillväxtklimat - inte minst inom skatteområdet - så att vi får många nya företag inom olika områden.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Den bästa åtgärden är att ta bort det mest uppenbara hindret för tillväxten i företagen - bolagsskatten. Men det vet jag att du inte håller med om, Rune. Men du kan väl ändra dig?

INNOVATION FÖR TILLVÄXT?

Kungl. IngenjörsVetenskapsAkademiens vd Björn O Nilsson, tillika styrgruppsmedlem i Innovation för tillväxt, argumenterar i dagens DI för mer pengar från Regeringen till innovationspolitiken. Säkert angeläget. Han framhåller att investeringar i forskning i små och medelstora innovativa tillväxtföretag måste stimuleras kraftfullt. Antagligen är det så. Han hade gärna sett ett förslag i vårpropositionen om en skattekredit som underlättar för investeringar i innovationsbolag baserade på forskning och utveckling.

Ett företag kan inte växa på annat sätt än genom att göra vinst. Vinsten är själva tillväxten. Därför är en skatt på vinst ett hinder för företagens tillväxt. En skattekredit skulle därför innebära att ett hinder mot tillväxten reducerades. Men bara reducerades. Skattekrediten ska betalas någon gång och ska redovisas till sitt nuvärde. Men ett likviditetsstöd blir det.

Frågan är varför skatten ska behöva betalas alls. Det innebär ju bara att företagets möjlighet att bedriva sin verksamhet stryps.

Före 1980 kunde företagen bilda skattekrediter genom nedskrivning av varulager med 60 procent. Då kompletterades reglerna med en resultatutjämningsfond baserad på företagets lönesumma, bl.a. för att förbättra möjligheterna till skattekrediter för företag utan stora lager. I 1990 år skattereform ersattes dessa bestämmelser av regler om skatteutjämningsreserv (SURV), baserad på företagets egna kapital. Tillämpningen blev snart alldeles för komplicerad och SURVen ersattes 1994 med regler om periodiseringsfonder. Av vinsten fick aktiebolag sätta av 20 (enskilda företagare 25) procent till en fond. Procentsatserna ändrades 2002 och är numera 25 resp. 30 procent. År 2005 infördes emellertid en räntebeskattning av aktiebolagens avsättningar, varför periodiseringsfonderna numera är ointressanta för de flesta företag.

Nu vill IVA införa ytterligare en reserveringsrätt för företag baserad på forskning och utveckling. Begreppen forskning och utveckling är knappast så entydiga att en sådan lagstiftning skulle bli lätt att tillämpa. Skattekonsulterna skulle få ett nytt område att härja på och Skatteverket skulle få ytterligare ett problem att hantera. F.ö. vore väl en skattesubvention till en särskild grupp företag EU-stridigt statsstöd.

Dessutom är reglerna onödiga.

Sluta hindra ALLA företags tillväxt!

VÅRPROPOSITIONEN

Våpen innehöll inte något väsentligt nytt som inte var förväntat tidigare.
Slopad revisionsplikt för mindre företag och utökad möjlighet till kontantredovisning av moms föreslås.

Statens inkomst av bolagsskatten fortsätter neråt. Bolagsskatten är nog den mest svårprognostiserade av alla skatter. Ett skäl så gott som något att avskaffa bolagsbeskattningen. Tidigare prognosiffra för 2008 91,6 mdr blev slutligen 83,0. Prognoserna för 2009 - 2011 är oförändrade i förhållande till budgetpropen (2009/10:1), men siffran för 0102 revideras ner från 96,7 till 93,1. Detta är rena gissningsleken. Det kan bli vad som helst, beroende på den ekonomiska utvecklingen, vilket tidigare prognoser visat.

I telefonväkteriet i Sveriges Radio under eftermiddagen erinrade Anders Borg om att den aviserade utredningen om bolagsbeskattningen snart ska tillsättas. Det finns en given lösning.

KONCERNAVDRAG

Caroline Väljemark och Jan Källkvist, skattekonsulter på KPMG, skriver på debattsidan i DI den 15 april om förväntade problem med den nya lagstiftningen för avdragsrätt för företags förluster utomlands, reglerna om koncernavdrag i 35 a kap. i inkomstskattelagen (prop. 2009/10:194). Reglerna innebär en anpassning av reglerna om koncernbidrag, som emellertid gäller endast mellan svenska företag. EU kräver likabehandling av svenska företag och andra EU-företag. Reglerna är utformade så snålt som möjligt, för att Sverige inte ska tappa beskattningsunderlag.

En huvudtanke är att förlusten måste vara slutgiltig och inte kunna återvinnas. Förlustbolaget måste ha likviderats. Bl.a. krävs det, som V och K påpekar, bl.a. att det svenska företaget inte (genom dotterbolag) får bedriva någon annan verksamhet i det land, där det företag ligger som ska kunna få ett avdragsgillt bidrag från det svenska företaget. En sådan regel skulle möjligen kunna förstås i en värld av småföretag, men hur ska den kunna tillämpas på internationella storföretag med flera dotterbolag i samma land, kanske med fundamentalt olika verksamheter och kanske ovetande om varandra? Samtidigt är regeln inget fullgott skydd mot den befarade fiskala "risken" för skattebortfall. Det svenska företaget kan omedelbart efter likvidationen av förlustbolaget etablera ett nytt dotterbolag, som kan dra fördel av de kostnader som förlustbolaget inte kunnat utnyttja. Ett dotterbolag i ett grannland kan etablera en filial i "förlustlandet", osv.

Skräcken för avdrag för utländska förluster är egentligen obegriplig. Ingenting hindrar nämligen att ett svenskt företag bedriver verksamhet utomlands igenom en filial. Filialens resultat beskattas då i Sverige, och blir det förlust är förlusten avdragsgill i Sverige från företagets andra inkomster. Det är precis som när ett företag i Kiruna får avdrag för en förlust vid en filial i Malmö. (Endast i undantagsfall gäller att Sverige genom skatteavtal med ett annat land frånhänt sig beskattningsrätten till filialer i den andra staten.)

Som V och K påpekar introduceras med reglerna nya praktiska tillämpningssvårigheter som går längre än nödvändigt. Alla blir lidande av reglerna - utom V och K som får nya spännande och säkert inkomstbringande arbetsuppgifter.

Nästa steg är skattemyndigheternas och skattedomstolarnas hantering av uppkommande problem med lagstiftningen. Om skatteprocessen och oklara domskäl som hotar rättssäkerheten, skriver Maj-Britt Remstam, skattekonsult på Ernst & Young, insiktsfullt på samma debattsida i DI.

SKATTEREFORM GER FLER FÖRETAG

Rune Andersson är med rätta kritisk mot idéerna om att staten ska satsa i nya riskkapitalfonder. I DI skriver han den 13 april mot bakgrund av egna erfarenheter, att till statligt subventionerade fonder söker sig de som har misslyckats på den vanliga marknaden, därför att projekten inte bedömts som livskraftiga.

Riskviljan hos privatpersoner och privata företag bör i stället stimuleras. Rune Andersson rekommenderar generella åtgärder främst inom skatteområdet. Det är inget fel på dem. Men det är att gå över ån efter vatten.

Ta i stället bort det direkta hindret mot företagens tillväxt. Ta bort bolagsskatten. Företagens tillväxt skulle bli drygt 35 procent högre utan bolagsskatten. Med chans till ökad avkastning ökar riskviljan.

WINTERCOURSE - BESKATTNING AV ENTREPRENÖRSKAP

På programmet för EUCOTAX internationella studentkurs i skatterätt, Wintercourse, som i år hålls på universitetet i Uppsala, stod i dag ett föredrag av professor Magnus Henrekson med rubriken Taxation and Entrepreneurship. En viktig tanke för MH är bedömningen av själva entreprenörskapet. Ska det rent av ses som en särskild produktionsfaktor vid sidan av arbetskraft och kapital? Hur ska avkastningen skiljas från lön och vinst? Ska entreprenörskapets avkastning beskattas som lön eller som kapital? Eller på annat sätt? En panel av framstående internationella skatteprofessorer kommenterade och diskuterade därefter anförandet.

Professor Peter Essers från universitetet i Tilburg funderade kring gränsdragningen mellan entreprenörens inkomst för kapitaluppbyggnad och inkomst som underlag för konsumtion. Kanske borde vinst (dvs inkomst för kapitaluppbyggnad) inte beskattas? Först när inkomsten blir tillgänglig för konsumtion, bör den beskattas. Resonemanget låter bekant för denna bloggs läsare. Jag frågade honom om resonemanget inte borde utvidgas till bolagssektorn. I själva verket blir skillnaden mellan inkomst för kapitaluppbyggnad och inkomst för konsumtion både formellt och materiellt tydligare i det fallet, och möjligheterna att separera begreppen större. Beskatta inte bolagsvinst så länge den fonderas i bolaget och är oåtkomlig för konsumtion utan vänta tills den delas ut. Han höll med, och på min fråga varför det inte är så och vilka goda skäl det finns för att beskatta bolagsvinster, menade han att det nog mest är en pedagogisk/politisk fråga. Det skulle vara oacceptabelt att beskatta löner utan att beskatta företagets vinst. Helt irrationellt, men tyvärr en politisk realitet.

Däremot uttryckte han inte den vanliga uppfattningen att eftersom egenföretagare beskattats måste också bolag beskattas. Eller att staterna vill ta betalt av företagen för sina "tjänster". Eller att om bolagsvinsten inte beskattas skulle det föreligga en omotiverad förskjutning av beskattningen i tiden till dess att vinsten delas ut eller aktierna säljs. Dessutom kan det vara svårt för myndigheterna att komma åt den beskattningen, t.ex. genom att de skattskyldiga placerar i utländska aktier och/eller handlar på utländska börser. Den uppfattningen fanns också företrädd vid seminariet - dock inte inför auditoriet. Men varför skulle risken att inte kunna beskatta utdelning och kapitalvinst motivera att bolagsvinster beskattas? Och varför skulle senareläggningen av beskattning från vinsttillfället till utdelningstidpunkten vara ett problem?

En tredje uppfattning som jag mötte vid den efterföljande lunchen var att bolagen har en skatteförmåga. Den simpla tanken är alltså att man skulle ta ut skatt därför att det går att ta skatt. Skatteförmågeprincipen är dock inte alls tillämpbar på juridiska personer. Ett högvinstföretag är definitionsmässigt ett företag med för litet kapital, dvs. närmast fattigt. Det behöver mera kapital att - till löntagares, aktieägares och samhällets båtnad - förränta. Ett lågvinstföretag har uppenbarligen för stort kapital. Det kan ju inte förränta det. Lågvinstföretaget skulle därmed ha större skatteförmåga eftersom det inte behöver allt sitt kapital.

Värdefullt med seminariet var mötet mellan ekonomer och jurister. Var och en disciplin ser bara sina egna motiv, förutsättningar och problem. Här kan juridiken sättas in i det ekonomiska sammanhanget och ekonomerna anpassa sina modeller till den politiska och formella verkligheten.

Kan detta möte leda till en insikt om bolagsbeskattningens idioti är mycket vunnet. Det är visserligen svårt att övertyga politiker om galenskapen i ingrodda föreställningar, men om någon börjar tala om bolagsbeskattningens problem kanske bollen kan komma i rullning. Att det inte är omöjligt att övertyga politiker och allmänhet framgår av att Estland sedan många år inte beskattar bolagsvinster förrän de delas ut.

FÖR SVÅRT ATT DEKLARERA FÖR FÖRETAGARE

Det är för krångligt att deklarera, deklarerar Skatteverket enligt DI. Företagen måste ha professionell hjälp, säger Skattedirektör Tommý Carlsson. Företagens adminstrativa börda skulle sjunka med 25 procent under mandatperioden, men har i stället ökat med 8 procent fram till 2008.

Fler och fler behöver hjälp för att betala rätt skatt. Det är en ständigt ökad efterfrågan, säger en konsult på PWC.

Jag har ett bra recept.

Kanske börjar det röra på sig.

OPERA I KÖPENHAMN OCH GÖTEBORG

Jag har just återkommit från en kort resa till Köpenhamn och Göteborg med ett gäng operaentusiaster under ledning av Lars Sjöberg. I Köpenhamn såg och hörde vi Stravinskijs Rucklarens väg (Lastens vej) och i Göteborg var det premiär på Wagners Mästersångarna i Nürnberg.

Köpenhamnsoperan (Operaen paa Holmen) är värd ett besök om så bara för byggnaden. Både exteriört och interiört helt makalös. Den ligger fantastiskt belägen mittemot Amalienborg. Tio minuter med färja från Nyhavn. Åk dit. Det är inte fel att samtidigt uppleva Rucklarens väg.

Göteborgsoperan är inte dålig den heller; dock ett snäpp under Köpenhamn. Men uppsättningen av Mästersångarna är en verklig fullträff och Anders Lorentzson som Hans Sachs är suverän. Recensionen av Lars Sjöberg instämmer jag gärna i. Och den slemme Sixtus Beckmesser gör Åke Zetterström till en levande person. T.o.m. DNs grinige recensent verkar ha uppskattat honon. Slutet har ju en del text som numera känns lite obehaglig, men - som både Lars Sjöberg och Sydsvenskans Carlhåkan Larsén observerat - tar slutscenens plötsligt nedfallande fondtapet med bilden av jätteskulpturerna i Mount Rushmore, där presidenterna bytts ut mot Goethe, Wagner, Beethoven och Schiller, med grov ironi udden av den känslan. SvDs recensent verkar inte ha sett det. Men, Carlhåkan, det var väl Pogner som först räckte handen till Beckmesser?

Jag såg en verklig hjälte i orkestern, harpisten. Hon spelar på en liten harpa, när Beckmesser sjunger sin serenad för Eva. Harpisten får Beckmessers luta att låta förskräckligt. (Den ska låta förskräckligt, men det är faktiskt ganska intressant musik.) Man tror att lutan är fullkomligt ostämd. Till en början är det bara trevande knäppningar, men det ska bli mera bara han kommer igång med sin serenad.

DÅ HÄNDER DET!!! EN STRÄNG GÅR AV!!! Jag ser harpisten dra av strängstumpen, spela på de strängar som finns kvar, ta fram en ny sträng och sätta på den och STÄMMA den, alltmedan musiken fortskrider. Stundtals är det bara hon som spelar. The show must go on. Hon spelar, stämmer på nytt, spelar, finstämmer och när det är dags för serenaden är harpan återställd.

Hur många såg detta spännande drama?

GÅVOR MED ANDRAS PENGAR - IGEN - IGEN OCH IGEN

DN argumenterar idag för avdragsrätt för gåvor. Det är lätt att vara generös med andras pengar.

En sak är privatpersoners gåvor till allmännyttiga ändamål. Läs här.

En annan sak är företagens avdragsrätt för sponsring och andra verksamhetsmotiverade kostnader. Läs här.

MAKING OR BREAKING THE CORPORATE TAX

I just received an invitation from The International Chamber of Commerce to a seminar on Transfer Pricing Documentation and Dispute Resolution. The question posed is: Making or Breaking the Corporate Tax. The documentation burden in transfer pricing has grown in volume and spread across the globe. So now we have reached the next level i complexity. Most transfer pricing conferences focus on methods, and how to apply the arm's length standard, but now the issue is the documentation requirements on transfer pricing policies and how the principles are applied.


Company taxation is a mere Klondyke, an Eldorado, for tax consultants and a play hut for scolars and academicians. Transfer pricing is only one of several (unslovable) problems to discuss and make money from. Now the time has come to documentation requirements. What will come next?

Or. Will the documentation requirements cause the Breaking of the Corporate Tax?

I hope so. Or rather, I hope that before it does, tax lawmakers will realize the evils and the scourge of company taxation and dismantle it in good order.

I see from the brochure to the conference that my friend Krister Andersson, Chairman BusinessEurope Tax Policy Group and Head Tax Delegation for Swedish Business & Commerce, is one of the speakers.

Krister, In you I trust.

KULTURRÅDET OCH KULTURSPONSRING

SvD skriver om att Kulturrådet, som har haft Regeringens uppdrag att kartlägga den icke offentliga finansieringen av kulturen, nu har lämnat sin rapport. Slutsatsen är att det behövs en översyn av skattereglerna med ambitionen att underlätta för icke offentliga aktörer att på olika sätt stödja kulturlivet.

Kanske det. Såvitt gäller avdragsrätt för sponsring borde det inte krävas mer än sunt förnuft, men på grund av den rättspraxis som etablerats är det kanske nödvändigt. Jag har skrivit om detta otaliga gånger på denna blog.

Fast enklast vore att avskaffa beskattningen av bolagens vinster helt. Då försvinner inte bara det löjliga problemet med avdragsrätt för sponsring, utan en mängd idiotier och skadliga effekter.

Självfinansierande.

KONJUNKTURRÅDET OCH REGERINGEN

Konjunktturrådet ger grönt ljus till en expansiv valrörelse. Men Regeringen bör ta det varligt och prioritera bättre skattevillkor för företagande och innovationer, skriver SvD.

Javisst. Avskaffa bolagsskatten. Detta onödiga, skadliga gissel. De enda som har glädje av den är skattekonsulter och akademiker.

Avskaffandet är självfinansierande för staten och eliminerar en massa krångel, fusk och intresset av skattebetingade investeringar.

JM AB EMITTERAR ETT KONVERTIBELLÅN

Ett konvertibellån är ett lån som berättigar placerarna (långivarna) att vid en framtida tidpunkt byta ut (konvertera) skuldebreven mot aktier i det bolag som givit ut (emitterat) lånet. För att ett byte ska vara intressant måste aktien ha stigit till en kurs som överstiger den konverteringskurs som bestämts i samband med att lånet emitterats. Om så inte har skett kan placeraren lösa in lånet och få tillbaka sina pengar. Beroende på möjligheten att få byta till en kurs som förhoppningsvis understiger aktiernas kommande värde, kan den nominella räntan på lånet sättas lägre än räntan på vanliga obligationslån.

Men man kan inte lura verkligheten. Räntan är vad den är även om de årliga utbetalningarna av ränta är lägre än marknadsräntan. Den extra avkastning som konvertibeltecknarna hoppas få, tas från den värdestegring som de nuvarande aktieägarna tvingas avstå ifrån, om konvertibelägarna kan konvertera till aktier till en kurs som understiger det framtida marknadsvärdet. Är konverteringskursen 150 kr när aktien står i 180 kr, innebär det att konvertibelägarna får köpa aktierna med 30 kronors rabatt. Det blir en utspädning av värdet per aktie, och den utspädningen "drabbar" de befintliga aktieägarna. (Det är därför det fordras bolagsstämmobeslut för att ge ut ett konvertibellån.)

Lånet ska förstås redovisas hos bolaget på ett sätt som överenstämmer med verkligheten. Det innebär att skulden ska tas upp till sitt marknadsvärde vid emissionstidpunkten. Om räntan på lånet (med hänsyn till konverteringschansen) kan sättas lägre än marknadsräntan på vanliga obligationslån, är skulden inte värd lånets nominella belopp utan kanske bara 85 procent därav. Den ska då tas upp till 85 procent. Den sk kapitalrabatten är 15 procent. Men lånet ska återbetalas i framtiden (om det inte blir konvertering, men det vet man ju inte förrän då) med 100 procent. Skuldens värde ökar alltså under lånets löptid, och den skuldökningen blir en kostnad för företaget. Denna kostnad ger tillsammans med den nominella räntan en marknadsmässig ränta på skulden.

På 1970-80 talen när konvertibla lån började emitteras (det var inte tillåtet att ge ut konvertibler före 1975) förbisåg man dessa sammanhang och redovisade endast den nominella räntan som räntekostnad. Företagsledningarna uppfattades som finansiella snillen som betvingat marknadskrafterna och på något närmast gudomligt sätt fått ner företagens finansieringskostnader. Sen fanns det också skatteeffekter hos placerarna (långivarna) beroende på att skattereglerna inte var anpassade till de nya skuldebreven, vilket gav konvertiblerna ett visst övervärde som banker och den skatteplanerande allmänheten delade på, och som staten bjöd på genom minskade skatteinkomster.

Men detta försvann genom att Redovisningsrådet (ett organ för utveckling av god redovisningssed i samverkan mellan staten och näringslivet) utfärdade en rekommendation om Redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation (RR 3). Genom den stora skattereformen 1990 försvann också möjligheterna till skatteplanering. Sen dess har det knappast givits ut några konvertibla lån.

Ett skäl till att det inte givits ut några konvertibla lån är skattereglerna för företagens avdragsrätt. Den värdeökning på skulden som beskrivits ovan, och som är en del av finansieringskostnaden och motsvarar kapitalrabatten, är nämligen inte avdragsgill. Medan alla andra berörda insett att denna värdeökning är en del av företagets räntekostnad, har lagstiftaren inte gjort det. Det står visserligen inte uttryckligen i någon lagtext, men Regeringsrätten (RÅ 2002 ref. 77) har slagit fast att det ska vara så. Så är det nämligen i fråga om en snarlik företeelse, optionslån. Ett optionslån är ett lån där skuldebrevet och konverteringsrätten skilts åt. Konverteringsrätten manifesteras här av ett separat värdepapper, en teckningsoption. Och skuldökningen på ett optionslån är uttryckligen inte avdragsgill (24 kap. 4 § inkomstskattelagen). Regeringsrätten säger till och med i sin upphöjda visdom i domen, att skillnaden mellan ett konverteringslåns mominella belopp och dess nuvärde inte utgör någon kostnad för bolaget.

Mer om detta går att läsa här.

På sistone har trots allt några konverteringslån givits ut. Industrivärden gjorde det helt nyligen. Industrivärden är ett investmentföretag och för dem gäller särskilda skatteregler. Möjligen gör dessa att Industrivärden inte är så beroende av avdragsrätten. I dagarna kan vi läsa i kallelsen till JB ABs bolagsstämma (punkt 18) att bolaget avser att ge ut ett konverteringslån, och det är det som är anledningen till den här blogposten. Det är något skumt med villkoren.

Det står att konvertiblerna ska löpa från 2010 till 2014. Räntan fastställs årligen! Det är alltså ingen på förhand bestämd ränta. Sen kommer det! Räntan baseras bl.a. på konverteringskursen och det beräknade marknadsvärdet för konvertiblerna vid utgivandet. Men värdet på konvertiblerna beror ju på räntan!!!! Det är inte ens så att svansen här viftar med hunden. BÅDE HUNDEN OCH SVANSEN VIFTAR. Det går inte. Men sen lägger man till, att vid ett antagande om en genomsnittlig aktiekurs om 116 kr och en konverteringskurs på 145 kr, kommer räntan att uppgå till STIBOR 360 plus 1,75 procententheter. Ja men då så, då vet vi i alla fall det. Men vad har då marknadsvärdet för konvertiblerna för beydelse?

Sen kan man undra hur företaget tänker bokföra lånet. Finns kunskapen om att kapitalrabatten inte är avdragsgill? Eller är det så att räntevillkoren ska motsvara marknadsräntan på obligationslån, så att det inte uppstår någon kapitalrabatt? Konverteringsvillkoren verkar mycket fördelaktiga. Konverteringskursen ska vara 125 procent av kursen på JM-aktien. Aktien behöver således bara stiga med 25 procent på fyra år för att konverteringsrätten ska bli in the money och utnyttjas. Det borde inte vara svårt att åstadkomma. Det är väl också meningen, eftersom det är avsett att det är de anställda som ska köpa skuldebreven. Det talas visserligen om att de anställda ska erbjudas skuldebreven "på marknadsmässiga villkor". Men vem avgör det om inte marknaden samtidigt får köpa? Och varför skulle just de anställda vilja köpa om de inte får göra det till förmånspris?

Men då blir det beskattning av förmånens värde.