JAN WALLANDER

Jag bevistade Handelsbankens bolagsstämma den 29 april. Efter sedvanlig genomgång av formalia, vidtog tillfälle för närvarande aktieägare att yttra sig och ställa frågor till styrelsens ordförande och vd. Efter några mer eller mindre pinsamma inlägg, vilka stämmans ordförande, Sven Unger, hanterade med tålamod och takt, reste sig en äldre man långt bak i publiken, och - som om det skulle behövas - presenterade sig som Jan Wallander.

Han hade nära fyrtio års erfarenheter av Handelsbankens bolagstämmor och ville ge uttryck för några reflexioner. Den ena gällde årsredovisningens innehåll och omfattning, den andra hade anknytning till debatten om rörliga ersättningar (bonusar) till företagsledningar.

I början av sjuttiotalet, mindes han, omfattade årsredovisningarna några tiotal sidor. Ja, sen har ju banken vuxit så det finns kanske mer att berätta om nu, vilket i någon mån kan förklara tillväxten till dagens drygt 150 sidor. Även revisionsberättelserna har blivit mer omfattande. Revisorerna måste av någon anledning tala om att det utfört sitt arbete i enlighet med "god redovisningssed". (Skulle bara fattas annat) Dessutom god redovisningssed i Sverige. Man kunde med talaren undra om den skiljer sig från andra länders redovisningssed, och om denna precisering innebär en varning.

Men den främsta anledningen till ansvällningen av årsredovisningen, menade han, är tillkomsten av alla noter. Av 2008 års årsredovisning på 152 sidor omfattar notapparaten 81 sidor. Talaren liknade den vid en skeppskyrkogård - markeringar av tidigare haverier. Om upplysningarna funnits tidigare, skulle tidigare företagskriser kunnat upptäckas och förhindras. Men historen upprepar sig inte på det sättet. Vi kommer även i framtiden att behöva införa varningar för faror som inte inträffat ännu. Nu dränker överflödet av information det som behöver visas. (Och hur väl lyckas företagsanalytikerna - trots informationsmängden - förutse företagens framtid ? Min anmärkning)

Den alltid lika slagfärdiga stämmoordföranden inflikade här en förutsägelse, att nästa års notapparat kanske blir tonsatt för att bli mer läsarvänlig. Han kunde tänka sig att Tjajkovskijs Nötkäpparsvit skulle kunna komma till användning.

Talarens synpunkter på bonussystem höll till en början att att få stämman i gungning. Vad menade karln? Handelsbanken har ju ingen rörlig ersättning alls för företagsledningen. Han hänvisade till att de flesta andra storföretagen hade sådana system och åberopade även vissa företagsledningars vittnesmål att det krävdes bonusar för dem, för att de skulle anstänga sig ännu mer än de skulle ha gjort utan bonusar. Bankens resultatet var visserligen bra, men skulle det inte med den gängse logiken blivit ännu bättre med bonusar? Varför behövs det inte bonusar i Handelsbanken? Ironin blev tydlig när han berömde styrelsen för att den hittat personer till bankledningen som inte förstod att de behövde bonussystem för att de skulle göra sitt yttersta men som ändå gjorde det och dessutom uppnådde bättre resultat än de i konkurrentföretagen. Han gjorde jämförelsen med humlan som enligt aerodynamikens lagar inte ska kunna flyga. Men den känner inte till det och flyger ändå.

Jan Wallander (vd i Handelsbanken 1970 - 1978, styrelseordförande 1978 - 1991) är nog den störste företagsledaren (eller föregtagsledarpersonligheten, som är något ännu större) i modern tid. Med sin ytterst modesta framtoning och sin djupa men okomplicerade insikt i vad som får ett företags medarbetare att prestera, har han - ur ett företag i största kris 1970 - skapat en kultur i Handelsbanken, som inte bara under hans tid i banken genererade resultat som tjugo år i rad överträffade den genomsnittliga räntabiliteten i den börsnoterade banksektorn i Sverige, utan som fortsatt att göra detta i nära tjugo år till efter det att han dragit sig tillbaka. Det verkar som det kan fortsätta; 2009 har börjat bra. Detta har gjort hans skapelse personalstiftelsen Okogonen (till 100 procent "ägd" av personalen) till den största ägaren i Handelsbanken med f.n. 66 milj. aktier motsvarande 10,6 procent av bankens kapital till ett värde av ca 10 mdr kr. Handelsbanksaktierna motsvarar ca 60 procent av Oktogonens hela aktie- och värdepappersportfölj. Alla anställda får lika stor (beroende på sysselsättningsgrad) tilldelning av nya andelar när räntabilitetskraven uppnåtts. Endast två gånger, 1992 (under den tidens ekonomiska kris) och 2008, har avsättning inte gjorts. Vid 59 års ålder får den anställde ut värdet av sin ackumulerade andel, som utöver tilldelningarna från banken genom framgångsrik förvaltning mångfaldigats i värde. Den som varit med från början kan nu kvittera ut 5-6 milj kr. Av egen erfarenhet vet jag vilken effekt på företagskulturen i Handelsbanken Oktogonen har.

Andra närmast självklart banala och triviala men uppenbarligen snillrika organisationslösningar som Jan Wallander införde var den kraftiga decentraliseringen i banken. Motivet var att kreditärenden bäst hanteras nära kunden ute på det aktuella kontoret. Vidare ansåg han att budgeteringen skulle avskaffas; budgetarbetet är resurskrävande och resultaten tenderar att bli självuppfyllande. Uppnås budgeten finns det en benägenhet att skjuta positiva effekter på en framtida budgetperiod eller förbruka oanvända budgeterade resurser i förtid. Dessutom vet ingen något om framtiden. I vart fall inte det som kommer att bli betydelsefullt. Det viktiga är att vara beredd på det oväntade. Han utvecklar detta i sin bok Budgeten - ett onödigt ont. Läs den.

Läs också hans böcker I huvudet på en kapitalist, Från Vängåvan till Kungsträdgården, Livet som det blev och Forskaren som bankdirektör.

VARIFRÅN KOMMER STIMULANSPENGARNA?

Danne Norling ställer den frågan på sin förnämliga blog, med anledning av diskussionen häromdan i Ekonomiklubben i Axess TV. Med rätta beklagar han deltagarnas bristande förmåga att ge ett begripligt svar på frågan från en tittare.

Läs Dannes förklaring.

Ett annat sätt att ge ett svar är att beskriva det så här.

Tack Danne, för åtminstone en första och grundläggande förklaring till varifrån pengarna kommer. Den person som ställde frågan begrep säkerligen inte ett ord av vad som sades i programmet.
Men det är sannerligen inte lätt att tydliggöra detta. Alla tycks föreställa sig att det ligger pengar någonstans och skramlar och att det gäller att få i gång dessa. Men vems pengar är det och var ligger dom, tycks frågaren undra.

Har man den föreställningen hjälper nog inte en förklaring på den nivå som programdeltagarna erbjöd.

När jag blir ombedd att förklara nationalekonomiska ting brukar jag utgå från det råd jag fick under studierna på Handels - tänk bort pengarna! Se till vad som realt händer i ekonomin. Det händer (eller kan hända) oavsett det monetära systemet. Det betyder inte att det monteära systemet inte har någon påverkan, men det kan vara bra att börja med att försöka förklara ett händelseförlopp med bortseende därav.

Vad som hänt som har förorsakat den nuvarande krisen är (kanske) den politiskt frambringade överkonsumtionen av amerikansk bostadsstandard. Bortsett från den reala överproduktionen av bostäder satte den även igång en sofistikerad lånemarknad för att finansiera byggandet. Översmarta finansmatadorer kreerade finansieringsinstrument som inga egentligen förstod sig på. Plötsligt visade sig instrumenten värdelösa och en kedjeeffekt av förluster och misstroende spred sig i ekonomin, så en stor del av produktion av reella varor och tjänster stannade upp. (Där fick finansmarknaden en reell påverkan på ekonomin.) Ett annat skeende är förflyttningen i stor skala av amerikansk och europeisk tillverkningssindustri till Asien. Det påverkar - i vart fall temporärt och branschvis - arbetslöshet i USA och Europa innan de kan anpassa sig till de nya villkoren.

Denna produktionsförflyttning har skett samtidigt som Kina avstått från att utnyttja sina exportinkomster till import till en befolkning vars konsumtion hålls nere med politiska medel. Detta har lett till ett stort sparande i statens hand och krav mot USA genom innehav av amerikanska obligationer. Därigenom har Kina också underlättat den amerikanska överproduktionen av bostäder. Vad som händer den dag Kina anser sig ha lagt under sig tillräcklig stor del av världens tillverkningsindustri och använder sina fordringar mot USA kan man frukta. Det kommer med visshet att utlösa realekonomiska effekter den dag det sker.

Man kan fundera på varför de möbler, apparater och prylar vi köper på Clas Olson, Jula och IKEA mm. kan vara så otroligt billiga. Vad händer när Kina och Indien blir världens ledande ekonomier och börjar ställa anspråk på billiga inköp från Europa och USA?

Allt detta kan förklaras utan att beröra frågan om var pengarna finns eller om det alls finns pengar.

Nu står näringslivet i USA och Europa still och alla ropar på åtgärder för att få igång ekonomin igen. Det traditionella sättet är då stimulanspaket "som kostar pengar". Varifrån kommer pengarna? Och vem tog dom? Och var det därför ekonomin stannade?

Danne, du har själv förklarat tekniken bakom detta så det behöver jag inte göra.

I reala termer betyder det att staterna beslutar om att vissa saker ska byggas eller göras. I sämsta fall blir det värdelösa saker som görs, men om det skapas något nytt och värdefullt, så kommer det att finnas nya reala resurser att betala dem som annars skulle varit arbetslösa.

De betalningsmedel som skapas på det sätt du beskrivit är smörjmedel för att den reala processen ska löpa. Om för mycket betalningsmedel skapas eller om stimulanspaketen leder till värdelösa investeringar (det blev alldeles för halt) kan det gå illa och bli penninginflation. Penninginflationen kan i bästa fall vara nyttig genom att folk upplever sig bli rikare och därför börjar köpa och därmed dra igång ekonomin.

Men den i grunden avgörande faktorn är att folk (och framför allt näringsidkare) återfår förtroende för varandra och för systemet och att förutseende entreprenörer ser möjligheter att skapa och producera varor och tjänster till en kostnad (resursförbrukning) som är lägre än vad allmänheten (konsumenterna) tycker att de är värda.

Men det kommer alltid att uppstå nya behov och konsumtionsmönster som vänder upp och ner på den befintliga näringslivsstrukturen och skapa arbetslöshet och krav på omgrupperingar. I den ideala världen går detta ganska långsamt och påverkar en lite del av ekonomin i taget. Folk som ändå skulle byta jobb eller gå i pension gör det och onyttiga företag tynar bort. I verkligheten kan det gå fort och omfatta stora delar av ekonomin samtidigt. Då blir det kännbart för alla.

Det är det samma i penningekonomier som vid byteshandel. Men med penningekonomi går mycket allt lättare.

INNOVATIONSBOLAG

Sven-Olof Lodin har kommit på något genialt - nästan. Han föreslår i Dagens Industri den 15 april att s.k. innovationsbolag (vad det nu är) ska gynnas, dels genom att aktieägarens tillskott till bolaget blir avdragsgillt, dels genom att innovationsbolagets vinst blir skattefri så länge vinsten inte delas ut. När vinsten delas ut beskattas den som vanligt hos aktieägaren. Säljer aktieägaren aktierna är hela försäljningsbeloppet skattepliktigt. Avdrag för anskaffningskostnaden fick ju aktieägaren redan vid kapitaltillskottet.

Om det är bra för att stimulera kapitalinsatser och företagsinvesteringar (vilket det säkert är) är det väl mycket bättre att göra så för alla företag och ägartillskott. Nu tillskapar man bara en byråkrati (företrädare för Vinnova har ställt sig positiva, och dess förre generaldirektör Per Eriksson sägs vara entusiastisk! Tror jag det) som ska avgöra vad som är ett innovationsföretag och varför just ett visst företag ska gynnas. Har vi inte haft nog av samhällsingeniörer? Den som inte riskerar sina egna pengar kan aldrig avgöra om ett projekt är värt att satsa på. Vilka ska inte få? Och varför?

Förslaget kommer ungefär samtidigt med att Skatteincitamentsutredningen kommit med ett betänkande, SOU 2009:33. Den föreslår dels en skattereduktion med 20 procent av tillskott till aktiebolag, dels att det gamla Annell-avdraget dammas av och återinförs i ny skepnad. Förslaget är förmodligen ännu mer komplicerat än Lodins.

Sven-Olof. Du vet hur jag i decennier har tjatat på att avskaffa bolagsbeskattningen eller åtminstone beskatta företagsvinsterna först när de delas ut. Äntligen har du förstått. Men du krånglar bara till det i onödan.

http://exitbolagsskatt.blogspot.com/

TAX STRUCTURE AND ECONOMIC GROWTH

Young Lee, Hanyang University, Seoul, South Korea, and Roger H. Gordon
University of California, San Diego, CA, USA .
Journal of Public EconomicsVolume 89, Issues 5-6, June 2005, Pages 1027-1043.

Past theoretical work predicts that higher corporate tax rates should decrease economic growth rates, while the effects of high personal tax rates are less clear. In this paper, we explore how tax policies in fact affect a country's growth rate, using cross-country data during 1970–1997. We find that statutory corporate tax rates are significantly negatively correlated with cross-sectional differences in average economic growth rates, controlling for various other determinants of economic growth, and other standard tax variables. In fixed-effect regressions, we again find that increases in corporate tax rates lead to lower future growth rates within countries. The coefficient estimates suggest that a cut in the corporate tax rate by 10 percentage points will raise the annual growth rate by one to two percentage points.

Är det någon som är förvånad?

ROBERT BARROS RECEPT

Robert J. Barro är professor i ekonomi vid Harvard University och senior fellow vid Stanford University's Hoover Institution. I en artikel i Wall Street Journal 22 januari 2009 är han kritisk till Obamaadmnistrationens åtgärder för att skapa sysselsättning. Han betvivlar att multiplikatorn i den amerikanska ekonomi avviker påtagligt från 0. Adminstrationen räknar med 1,5.

Barros recept är:

Much more focus should be on incentives for people and businesses to invest, produce and work. On the tax side, we should avoid programs that throw money at people and emphasize instead reductions in marginal income-tax rates -- especially where these rates are already high and fall on capital income. Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant. On the spending side, the main point is that we should not be considering massive public-works programs that do not pass muster from the perspective of cost-benefit analysis. Just as in the 1980s, when extreme supply-side views on tax cuts were unjustified, it is wrong now to think that added government spending is free.

Läs en gång till: Eliminating the federal corporate income tax would be brilliant.