WINTERCOURSE - BESKATTNING AV ENTREPRENÖRSKAP

På programmet för EUCOTAX internationella studentkurs i skatterätt, Wintercourse, som i år hålls på universitetet i Uppsala, stod i dag ett föredrag av professor Magnus Henrekson med rubriken Taxation and Entrepreneurship. En viktig tanke för MH är bedömningen av själva entreprenörskapet. Ska det rent av ses som en särskild produktionsfaktor vid sidan av arbetskraft och kapital? Hur ska avkastningen skiljas från lön och vinst? Ska entreprenörskapets avkastning beskattas som lön eller som kapital? Eller på annat sätt? En panel av framstående internationella skatteprofessorer kommenterade och diskuterade därefter anförandet.

Professor Peter Essers från universitetet i Tilburg funderade kring gränsdragningen mellan entreprenörens inkomst för kapitaluppbyggnad och inkomst som underlag för konsumtion. Kanske borde vinst (dvs inkomst för kapitaluppbyggnad) inte beskattas? Först när inkomsten blir tillgänglig för konsumtion, bör den beskattas. Resonemanget låter bekant för denna bloggs läsare. Jag frågade honom om resonemanget inte borde utvidgas till bolagssektorn. I själva verket blir skillnaden mellan inkomst för kapitaluppbyggnad och inkomst för konsumtion både formellt och materiellt tydligare i det fallet, och möjligheterna att separera begreppen större. Beskatta inte bolagsvinst så länge den fonderas i bolaget och är oåtkomlig för konsumtion utan vänta tills den delas ut. Han höll med, och på min fråga varför det inte är så och vilka goda skäl det finns för att beskatta bolagsvinster, menade han att det nog mest är en pedagogisk/politisk fråga. Det skulle vara oacceptabelt att beskatta löner utan att beskatta företagets vinst. Helt irrationellt, men tyvärr en politisk realitet.

Däremot uttryckte han inte den vanliga uppfattningen att eftersom egenföretagare beskattats måste också bolag beskattas. Eller att staterna vill ta betalt av företagen för sina "tjänster". Eller att om bolagsvinsten inte beskattas skulle det föreligga en omotiverad förskjutning av beskattningen i tiden till dess att vinsten delas ut eller aktierna säljs. Dessutom kan det vara svårt för myndigheterna att komma åt den beskattningen, t.ex. genom att de skattskyldiga placerar i utländska aktier och/eller handlar på utländska börser. Den uppfattningen fanns också företrädd vid seminariet - dock inte inför auditoriet. Men varför skulle risken att inte kunna beskatta utdelning och kapitalvinst motivera att bolagsvinster beskattas? Och varför skulle senareläggningen av beskattning från vinsttillfället till utdelningstidpunkten vara ett problem?

En tredje uppfattning som jag mötte vid den efterföljande lunchen var att bolagen har en skatteförmåga. Den simpla tanken är alltså att man skulle ta ut skatt därför att det går att ta skatt. Skatteförmågeprincipen är dock inte alls tillämpbar på juridiska personer. Ett högvinstföretag är definitionsmässigt ett företag med för litet kapital, dvs. närmast fattigt. Det behöver mera kapital att - till löntagares, aktieägares och samhällets båtnad - förränta. Ett lågvinstföretag har uppenbarligen för stort kapital. Det kan ju inte förränta det. Lågvinstföretaget skulle därmed ha större skatteförmåga eftersom det inte behöver allt sitt kapital.

Värdefullt med seminariet var mötet mellan ekonomer och jurister. Var och en disciplin ser bara sina egna motiv, förutsättningar och problem. Här kan juridiken sättas in i det ekonomiska sammanhanget och ekonomerna anpassa sina modeller till den politiska och formella verkligheten.

Kan detta möte leda till en insikt om bolagsbeskattningens idioti är mycket vunnet. Det är visserligen svårt att övertyga politiker om galenskapen i ingrodda föreställningar, men om någon börjar tala om bolagsbeskattningens problem kanske bollen kan komma i rullning. Att det inte är omöjligt att övertyga politiker och allmänhet framgår av att Estland sedan många år inte beskattar bolagsvinster förrän de delas ut.