SKATTEVERKET HANTERAR NE BIS IN IDEM

Dubbel lagföring, ne bis in idem, är inte tillåtet enligt Europakonventionen och de svenska reglerna om skattetgillägg och lagföring för skattebrott har underkänts av EU-domstolen. För att inte bryta mot de överordnade rättsordningarna påför numera Skatteverket skattetillägg bara om den undanhållna skatten är mindre än tio prisbasbelopp, alltså mindre än cirka 450 000 kronor. Har större skatt undanhållits görs i stället en anmälan till ekobrottsmyndigheten. På så vis ska det bara bli ett enda straff och inte två.


Nu tycks somliga hävda att man har rätt att få skattetillägg för att slippa bli lagförd och straffad för skattebrott.

BOKFÖRINGSBROTT OCH OREDOVISAD INKOMST UTGÖR INTE SAMMA GÄRNING

Sverige fälldes den 27 november 2014 i Europadomstolen, ECHR,  (Application no. 7356/10) för brott mot principen om "ne bis in idem" - det vill säga rätten att inte bli lagförd två gånger för samma gärning. ECHR slog bland annat fast att om beslutet i ett skatteförfarande har vunnit laga kraft måste ett annat förfarande upphöra. En person, som påförts skattetillägg för oredovisad inkomst, dömdes sedermera även för skattebrott och bokföringsbrott. ECHR konstaterade att förfarandet att påföra skattetillägg och straff enligt skattebrottslagen innebär otillåten dubbelbestraffning. Detta har klarlagts genom tidigare domar från ECHR.




Däremot konstaterade ECHR att det bokföringsbrott som ledde till den felaktiga skatteredovisningen inte kan anses utgöra samma brott som personen påförts skattetillägg för. Domstolen uttalar även att man inte kan säga att det finns ett nära samband - i tid eller rum - mellan skatteförfarandena och bokföringsbrottet, till skillnad från vad som gäller vid beslut om att återkalla körkort och åtal för trafikbrott.

DUBBELBESTRAFFNING ANSES INTE FÖRELIGGA NÄR SAMMA FELAKTIGHET PÅVERKAR OLIKA SKATTER

Högsta förvaltningsdomstolen fann i en dom den 29 oktober 2013 i mål nr 658-660-13 att kombinationen ansvar för skattebrott och skattetillägg i två olika förfaranden mot en och samma person strider mot förbudet mot dubbla lagföringar och straff (ne bis in idem) enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter. Från det att åtal väcks föreligger då hinder mot att besluta om skattetillägg.

Frågan om ne bis in idem har prövats på nytt i ett resningsärende den 17 december 2013 i mål nr 6645-13. AA hade dömts av Svea hovrätt för bl.a. grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69). Det grova skattebrottet avsåg att hon som företrädare för ett AB uppsåtligen hade lämnat oriktiga uppgifter till Skatteverket (SkV) beträffande beskattningen för bl.a. inkomståret genom att yrka avdrag för  ingående mervärdesskatt för osanna fakturor och att redovisa arbetsgivaravgifter med för låga belopp. 

SkV höjde AAs inkomst av tjänst avseende lön från aktiebolaget med 500 000 kr. Skattetillägg påfördes på grund av att hon hade lämnat oriktig uppgift genom att i sin självdeklaration inte redovisa lönen.

Domarna vann laga kraft och AA ansökte om resning på grund av dubbelbestraffningen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog resningsansökan med följande motivering:

AA har fällts till ansvar för grovt skattebrott för att hon i egenskap av företrädare för ett aktiebolag lämnat oriktiga uppgifter till ledning för beslut om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter för bolaget. Det skattetillägg som hon har blivit påförd grundar sig däremot på oriktiga uppgifter som hänför sig till underlaget för hennes egen beskattning, närmare bestämt i hennes självdeklaration utelämnade uppgifter om erhållen lön. De båda förfarandena baserar sig således inte på samma oriktiga uppgifter.

 

Förbudet mot dubbla förfaranden och straff hade därmed inte överträtts.

Domen förefaller rimlig. Det framgår dock inte av domen  beträffande det felaktiga underlaget för bolagets arbetsgivaravgift att det avser exakt den inkomst AA underlåtit att deklarera, men det är troligt. Annars vore målet poänglöst. Trots att felaktigheterna således avser underredovisning av en och samma inkomst, ska alltså både straff enligt skattebrottslagen och skattetillägg kunna utdömas utan att detta strider mot principen om ne bis in idem. Fråga är om olika skatter. Även om felaktigheterna kan hänföras till en och samma underliggande åtgärd (att inte redovisa en lön), baseras förfarandena (upprättandet av deklarationer) inte på samma oriktiga uppgifter.

Även den omständigheten att påföljderna drabbat två olika rättssubjekt medför att dubbelbestraffning inte anses föreligga. Att AA bestraffats för felaktig momsredovisning och bolaget möjligen påförts skattetillägg för den felaktigheten, innebär inte att att principen om ne bis in idem trätts för när. Den frågan synes dock inte ha varit föremål för prövning i resningsmålet.  

NE BIS IN IDEM ÄVEN I HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN

Den långa diskussionen om dubbelbestraffning i form av både skattetillägg och straff för skattebrott går mot sitt slut.

Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll (tilläggsprotokollet) får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (ne bis in idem). Motsvarande bestämmelse finns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Enligt artikel 50 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. 
 
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fann i RÅ 2009 ref. 94 (se även RÅ 2010 ref. 117) att skattetillägg kunde tas ut av en skattskyldig som på grund av samma oriktiga uppgifter hade dömts för brott enligt skattebrottslagen. Detta ansågs alltså inte strida mot tilläggsprotokollets förbud mot dubbla lagföringar och straff. Högsta domstolen (HD) kom till samma slutsats i NJA 2010 s. 168 I och II. 

HD fann dock i ett beslut in pleno den 5 juni 2013 - med hänvisning till avgöranden av Europadomstolen och EU-domstolen, särskilt Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stor kammare), och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet C-617/10, Åkerberg Fransson - att det svenska systemet med kombinationen skattetillägg och påföljd för skattebrott enligt skattebrottslagen i två olika förfaranden mot en och samma person var oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter i fråga om bl.a. inkomsttaxering (mål B 4946-12). Genom sitt avgörande gick HD därmed ifrån det ställningstagande som domstolen gjort i NJA 2010 s. 168 I och II. I ett beslut 16 juli 2013 (Ö 1526-13) har HD dessutom beslutat om resning i ett mål om beslut om skattetillägg som fattats efter den 10 februari 2009.

I det nu aktuella domen från HFD, mål nr 658–660-13, hade en person dömts den 18 juni 2008 av Hovrätten för Västra Sverige till fängelse för bl.a. grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69) bestående i att han taxeringsåren 2001, 2003 och 2004 hade lämnat oriktiga uppgifter i sina självdeklarationer genom att underlåta att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Åtal hade väckts den 24 februari 2005. Skatteverket påförde genom omprövningsbeslut den 4 april 2005 skattetillägg på grund av att oriktiga uppgifter lämnats för de nyss nämnda taxeringsåren. Den skattskyldige överklagade till Förvaltningsrätten i Malmö som avslog överklagandet genom dom den 7 april 2011. Kammarrätten avslog överklagandet av förvaltningsrättens dom.
 
Den skattskyldige yrkade att HFD skulle undanröja skattetilläggen och anförde att det strider mot dubbelbestraffningsförbudet enligt Europakonventionen att ta ut skattetilläggen eftersom han hade dömts för skattebrott. Skatteverket (SkV) medgav bifall till överklagandet.

HFDs dom

HFDs dom beslutatdes i pleno. HFD instämde i HDs bedömning att de dubbla förfarandena strider mot artikel 4.1 i tilläggsprotokollet. Det fanns alltså skäl att ändra HFDs praxis.

Vad gäller frågan om när ett skatterättsligt förfarande hindrar ett efterföljande brottmålsförfarande rörande samma gärning har HD funnit att det föreligger hinder mot åtal för skattebrott när SkV har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg. Det saknar således betydelse att beslutet kan komma att överklagas.

HFD konstaterar att när ordningen mellan de båda förfarandena är den omvända bör, som SkV anfört, samma princip vara vägledande. Från det att åtal väcks bör det således föreligga hinder mot att besluta om skattetillägg som grundas på samma oriktiga uppgifter som åtalet.

I AAs fall baseras såväl skattetilläggen som åtalet på att han underlåtit att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Det är fråga om samma oriktiga uppgifter. Eftersom skattetilläggen beslutades efter det att åtal hade väckts står SkVs beslut i strid med artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.

Överklagandet bifölls därför.

I sitt yttrande till HFD hade SkV anfört.

Det är svårt att finna något bärkraftigt skäl mot att, i tillämpliga delar, låta de överväganden som kommit till uttryck i HDs beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) vara vägledande också i dessa mål. Utgångspunkten för bedömningen bör vara att samma principer ska vara vägledande oberoende av vilket sanktionsförfarande som inleds först. Det framstår därför som följdriktigt att åtalet mot AA i nu aktuellt hänseende utgör hinder mot att besluta om skattetillägg som grundar sig på samma oriktiga uppgift. En sådan ordning är också i linje med vad som gäller inom brottmålsprocessen enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.

DUBBELBESTRAFFNING IGEN

Högsta domstolen (HD) har den 16 juli 2013 (mål nr Ö 1526-13) ännu en gång tagit ställning till frågan om skattetillägg och straff enligt skattebrottslagen innebär en sådan dubbelbestraffning som är förbjuden enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, närmare bestämt att en och samma person inte får lagföras eller straffas två gånger för samma brott (ne bis in idem). HD kom i ett beslut den 11 juni 2013 (mål nr 4946-12) fram till att den svenska systemet med två förfaranden och dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte är förenligt med nämnda principer.

I det här fallet gäller det fråga om resning av en dom av Hovrätten för Västra Sverige, där en företagare dömts för skattebrott. Hovrättsdomen avkunnades under 2012. HD konstaterar i sitt beslut att rättsläget får anses ha ändrats när Europadomstolen, den 10 februari 2009, dömde i målet mellan Zolotuchin och Ryssland. Domen gav uttryck för en tydlig ändring av rättsläget. Tilläggsprotokollet ansågs nu hindra lagföring och dom för ett andra brott i den mån som detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det första brottet (§§ 80–84 i domen). De kriterier som tidigare ställts upp var inte längre vägledande.

HD beviljade därför resning och återförvisade målet till hovrätten.

Detta innebär att fall där domar om straff enligt skattebrottslagen avkunnats efter den 10 februari 2009 bör kunna resas om den dömde också påförts skattetillägg för samma förseelse.

Genom beslutet i mål nr 4946-12 gick HD ifrån det ställningstagande som domstolen hade gjort i rättsfallen NJA 2012 s. 168 I och II. HD hade i de fallen uttalat att det saknades ett klart stöd i Europakonventionen och Europadomstolens praxis för att generellt underkänna det svenska systemet med två förfaranden.

 

Den upprördhet som HDs senaste beslut vållat är förvånande. Svensk rätt har äntligen anpassat sig till vad som krävs enligt Europakonventionen och EU-rätten. Senkommet men ändå civiliserat.

 

SvD braskar på med kommentarer som "Grova skattebrottslingar kan komma att ges resning och inte bara släppas ur fängelse utan även tilldömas skadestånd". Ja, så är det i en rättsstat. De ska dömas för sina gärningar, men bara en gång. Det borde även journalister veta.

 

Värre är att Mikael Lundholm, statssekreterare i finansdepartementet, säger att det är olyckligt att personer som har blivit dömda för skattebrott inte får de straff de har tilldömts. Det är bekymmersamt eftersom reaktionen mot skattebrott ska vara kraftfull.

 

De har fått ett straff: ett skattetillägg, som kan vara mångdubbelt större än det högsta tänkbara bötesstraffet. Även om de borde tilldömts ett fängelsestraff har de drabbats av en mycket kännbar påföljd.

 

Morgan Johansson, ordförande i justitieutskottet och rättspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, är inte mycket bättre - eller rent av mycket värre. Detta var det värsta som kunde hända, säger han i SvD. Att retroaktiviteten gäller tillbaka till 2009 kan, om jag gör en riktig bedömning, innebära att grovt kriminella personer, en del av dem kopplade till organiserad brottslighet, nu kan få resning och i värsta fall både släppas ur fängelse och få skadestånd. Det är en praktskandal.

 

Ja, även grovt kriminella personer har rätt till en rättssäker prövning i en rättsstat. Och vad är det som är en praktskandal? Att regeringen inte föranstaltat om lagändring? Fram till för en månad sedan hade den HDs bedömning från 2012 att det svenska systemet var förenligt med Europakonventionen och Europarätten att stödja sig på. Många tyckte att HD hade fel i beslutet från 2012, men HD är högsta uttolkare av gällande rätt och dess bedömning är vad som gäller. Visst kunde regeringen utan att invänta ett ställningstagande från HD ha föreslagit lagändring. Men en praktskandal?

 

Amelie Langbys ledare i SvD den 17 juli är mer sansad. Det var dock inte ett pleniavgörande som hon skriver, utan bara fem ledamöter som fattade beslutet. Plenimålet var det som avgjordes den 11 juni  (mål nr 4946-12). 

 

Johan Hellekant som också kommenterar målet i SvD skriver lite förenklat att

bakgrunden är att Europadomstolens stora kammare den 10 februari 2009 klargjorde att ett och samma brott inte får bestraffas två gånger genom dubbla straffrättsliga förfaranden

Vad Europadomstolen sade var att konventionen förhindrar

lagföring och dom för ett andra brott i den mån som detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det första brottet

I tidigare praxis gjordes en bedömning av huruvida lagföring och dom avsåg i formellt hänseende samma brott.

SvD

 

 

 

 

 

SKATTETILLÄGG OCH STRAFFPÅFÖLJD - FRÅGAN OM DUBBELBESTRAFFNING ÄNTLIGEN AVGJORD

Högsta Domstolen (HD) har in plenum avgjort frågan om huruvida straffpåföljd och skattetillägg innebär icke tillåten dubbelbestraffning (mål nr B 4946-12). Enligt vedertagna rättsliga prinicper, stadfästa både i Europakonventionen och EUs stadga om de grundläggande rättigheterna, får ingen lagföras eller straffas flera gånger för samma brott (ne bis in idem) .

Sverige har anslutit sig till det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionens, och det gäller därigenom som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Av artikel 4.1 i protokollet framgår det att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott, för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

 

En motsvarande bestämmelse finns i EUs rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom att Lissabonfördraget trädde i kraft den l december 2009. Enligt artikel 50 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Bestämmelsen har alltså genom sin koppling till unionen ett mer vidsträckt geografiskt tillämpningsområde än artikel 4 i tilläggsprotokollet, där det talas om ett andra förfarande i samma stat. Stadgan utökar inte unionens befogenheter så som de definieras i fördragen, och den riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Inom detta tillämpningsområde ska stadgan ha samma rättsliga värde som fördragen och sålunda ingå i EUs primära regelverk. (Se artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 51 i stadgan.)

 

Enligt Europadomstolen ska tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen inte vara restriktiv; konventionens rättigheter ska vara effektiva och möjliga att utöva i praktiken. HD konstaterar i det nu avgjorda målet att Artikel 4 måste så förstås att den förhindrar lagföring och dom för ett andra brott i den mån som detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det första brottet. Prövningen ska utgå från vad som objektivt bildar en uppsättning konkreta fakta som berör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum. (Se §§ 80-84 i domen.)

 

Tidigare  ansågs bedömningen vila på att de båda sanktionerna byggde på olika subjektiva förutsättningar och att skattebrotten förutsatte uppsåt eller grov oaktsamhet medan skattetillägg skulle tas ut om felaktigheten inte var ursäktlig.

 

HD fann till en början att skattetillägget har sådan straffrättslig karaktär att det omfattas av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen och att bedömningen måste bli densamma när det gäller artikel 50 i rättighetsstadgan, i den mån det blir fråga om att tillämpa unionsrätt.

 

Vidare får skattetillägg och ansvar för skattebrott som baserar sig på en och samma deklarationsuppgift, enligt HD, anses grundade på samma faktiska omständigheter,

nämligen de konkreta handlingar som innebär att en oriktig uppgift lämnats i skattebrottslagens respektive skatteförfarandelagens mening. Därmed avser förfarandena samma brott.

 

Däremot fann HD att förbuden mot dubbla förfaranden och straff normalt tillåter åtal och dom för bokföringsbrott även om skattetillägg har tagits ut.

 

Skyddet mot dubbel lagföring och dubbla straff ska tillämpas vid oriktiga uppgifter av betydelse för inkomstskatt, mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och liknande avgifter.

 

Om ett skattetillägg har tagits ut av en juridisk person på grund av en oriktig uppgift i skatteförfarandet, innebär det inte i sig något hinder mot att uppgiftslämnaren åtalas för brott enligt skattebrottslagen. Förfarandet mot den juridiska personen är ju då inte riktat mot den som har lämnat uppgiften på det sätt som krävs för att förbudet mot dubbla lagföringar ska vara tillämpligt. Sanktionerna avser olika rättssubjekt. Att den som åtalet riktar sig mot äger den juridiska personen förändrar inte den bedömningen. Att det förhåller sig på det angivna sättet enligt unionsrätten framgår, enligt HD, så klart av förbudets ordalydelse, att frågan är acte claire, dvs. det är inte nödvändigt att begära  förhandsavgörande av EU-domstolen. När staten genom ett rättsligt förfarande (jfr. handelsbolag, företrädaransvar) har krävt en fysisk person på betalning av ett skattetillägg, får emellertid förbudet mot dubbel lagföring anses hindra ett åtal för brott enligt skattebrottslagen mot henne eller honom för samma oriktiga uppgift, även om en juridisk person är primärt ansvarig.

 

Enligt svensk rätt råder ett starkt systematiskt samband mellan reglerna om rättskraft och bestämmelserna om lis pendens som rättegångshinder. Lika väl som domens rättskraft hindrar ett nytt åtal för samma gärning (res judicata), innebär en pågående rättegång att ett nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för en gärning som han eller hon redan står under åtal för (lis pendens). Saken brukar beskrivas så, att när ett rättsligt förfarande - om det fullföljs - resulterar i ett avgörande som medför res judicata för en viss talan, innebär förfarandet att lis pendens föreligger med avseende på denna talan. För att rättegångshinder på grund av lis pendens ska föreligga i brottmålet måste det dock krävas att frågan om ett uttag av skattetillägg dessförinnan har konkretiserats i det enskilda fallet. Det avgörande bör, enligt HD, vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg. Från den tidpunkten föreligger alltså hinder mot åtal.

 

HD sammanfattar sitt principresonemang på följande sätt:

 

Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten omfattar såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Den gäller när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott även om beslutet om skattetillägg inte har vunnit laga kraft.

I det aktuella fallet innebär dessa ställningstaganden att åtalet avvisades i fråga om ett grovt skattebrott avseende den åtalades inkomstskatt, eftersom han i den delen hade personligen påförts skattetillägg för samma påstått oriktiga uppgifter som åtalet avsåg. Åtalet för grovt bokföringsbrott kunde däremot prövas utan hinder av de påförda skattetilläggen. Det fanns inte heller något hinder mot att pröva åtalet för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter, eftersom skattetilläggen hade tagits ut av hans aktiebolag och inte av honom personligen.

Det fanns inte heller något hinder mot att pröva åklagarens talan om näringsförbud, som grundades på ett påstående om att personen hade satt sina skyldigheter i den i bolaget bedrivna näringsverksamheten åt sidan.

 

Domen, som beslutades in plenum, innebär att HD ändrat uppfattning i frågan om skattetillägg och straff för samma förseelse. 2010 avgjorde HD två fall (B 5498-09) och (B 2509-09) där en majoritet ansåg att det fanns visst utrymme för dubbelbestraffning. Förutom att nya viktiga principiella ställningstaganden nu gjorts, kommer rättssystemet och Skatteverket till följd av domen att belastats av en mängd resningsansökningar och skadeståndskrav från personer som dömts till fängelsestraff och böter för skattebrott trots att de dessutom påförts skattetillägg. Dubbla straff torde regelmässigt ha utdömts. Det rör sig om tusentals personer. De sammanlagda skadeståndskraven kan bli astronomiska. Dessutom måste lagstiftningen ändras för att hantera det klarlagda rättsläget. En kommitté, Stärkt rättssäkerhet i skatteförfarandet (2012:14), arbetar redan med frågan och väntas lämna ett betänkande i september.

P J Anders Linder avslutar i SvD den 13 juni sin ledarkommentar till domen med följande högst berättigade frågor:

Och hur länge ska Skatteverket få driva skattemål vidare i förvaltningsdomstol även om motparten friats från skattebrott i tings- eller hovrätt? Och varför ska det vara så svårt att få anstånd med betalning av skattekrav medan processen fortfarande pågår? Och varför ska beviskraven vara lägre i skattemål än i brottmål?

 

SvD  DN

 

 

 

 

 

NE BIS IN IDEM I HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE

En man dömdes för grovt skattebrott till villkorlig dom med 120 timmars samhällstjänst. Han hade lämnat en oriktig uppgift i sin självdeklaration, genom att ta upp den utgående momsen med ett för lågt belopp.

Domen överklagades. I målet i hovrätten har framkommit att mannen påförts skattetillägg grundat på samma oriktiga uppgift i deklarationen. Skatteverkets beslut överklagades och har slutligen fastställts i en dom i Kammarrätten.

Enligt hovrätten har det skattetillägg mannen påförts en straffrättslig karaktär, vilket utgör hinder för åtal för skattebrott. Ne bis in idem. Därmed ska åtalet avseende grovt skattebrott avisas och tingsrättens fällande dom undanröjas.

Hovrätten, som hänvisar till EU-domstolens dom från den 26 februari 2013, kommer vid tillämpningen av artikel 4 protokoll 7 till Europakonventionen fram att det skattetillägg som mannen påförts har en straffrättslig karaktär. Det förhållande att han påförts skattetillägg och att detta beslut har vunnit laga kraft utgör alltså hinder för ett åtal för skattebrott eftersom det är samma oriktiga uppgift i både processen om skattetillägg och i brottmålet. Åtalet avvisas därför och tingsrättens dom undanröjs.

Haparanda tingsrätt får väl antas ha observerat hovrättsdomen även om det är långt till Malmö.

Dom den 11 april,  mål nr  B 985-12

SvD 12 maj 2013

NE BIS IN IDEM I EU-DOMSTOLEN

EU-domstolen har den 26 februari meddelat dom i mål angående en begäran om förhandsavgörande från Haparanda tingsrätt, det sk Åkerberg Fransson-målet. Ärendet gäller om de svenska reglerna om skattetillägg kan tillämpas samtidigt med reglerna om straff för skattebrott. Innebär det brott mot principerna om ne bis in idem, dvs lagföring två gånger för samma brott.

Domen är inte lättillgänglig med torde innebära att de svenska reglerna inte är förenliga med EU-rätten.

Domstolen säger i slutklämmen

1) Principen ne bis in idem i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för en medlemsstat att för samma gärning i form av underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att deklarera mervärdesskatt, först påföra ett skattetillägg och därefter utdöma ett straff, förutsatt att den förstnämnda sanktionen inte har straffrättslig karaktär, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma,

 

dvs att det inte strider mot EU-rätten att ha både skattetillägg och straff under förutsättning att skattetillägget inte har straffrättslig karaktär. Då återstår det att avgöra om skattetillägg har straffrättsligt karaktär. Det var väl det som Haparanda Tingsrätt hoppades på att få besvarat.

Vidare

2) Unionsrätten reglerar inte förhållandet mellan Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och medlemsstaternas rättsordningar, och den fastställer inte heller vilka slutsatser en nationell domstol ska dra när en nationell bestämmelse är oförenlig med de rättigheter som garanteras i konventionen.

Unionsrätten utgör hinder för en domstolspraxis som innebär att en nationell domstols skyldighet att underlåta att tillämpa bestämmelser som är oförenliga med en grundläggande rättighet vilken är garanterad i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är underkastad kravet att oförenligheten ska ha klart stöd i stadgans lydelse, eller i rättspraxis avseende densamma, eftersom en sådan praxis förvägrar den nationella domstolen möjligheten att, eventuellt i samarbete med Europeiska unionens domstol, göra en fullständig bedömning av nämnda bestämmelsers förenlighet med stadgan.

Unionsrätten reglerar inte relationen mellan Europakonventionen och nationell rätt. Men EU-rätten hindrar att skyldigheten att underlåta en rättstillämpning i strid med Europakonventionen gäller bara om kravet har klart stöd i Europakonventionen. 

Haparanda Tingsrätt lär få fundera ett tag till.
 

Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, kommenterar domen på  Info Torg Juridik och av slutar sin artikel på följande sätt:

Sammanfattningsvis kan sägas att EU-domstolens dom måste anses innebära precis det som många har anat, trott eller till och med varit övertygade om, nämligen att det svenska systemet såsom det nu är utformat – det är säkerligen möjligt att finna en annan och tillåten utformning – strider mot reglerna om ne bis in idem (åtminstone så länge som systemet ligger inom ramen för tillämpningen av EU-rätten). För att den nuvarande utformningen av det svenska systemet med skattetillägg och straff för samma gärning ska kunna räddas fordras i dessa delar helt enkelt att man hittar ännu en ny spik att hänga upp det på. Jag kan i skrivande stund inte se att det finns några tjänliga spikar tillgängliga.
 

HD har i en dom ansett att de svenska reglerna inte strider mot Europakonventionen och står i konflikt med principerna om ne bis in idem.

SvD

NE BIS IN IDEM I HAPARANDA

Haparanda tingsrätt har bett EU-domstolen om förhandsavgörande rörande dubbla domstolsprövningar av samma förseelse, skattebrott och skattetillägg, skriver SvD den 11 december. Jag antar att det är Europadomstolen som avses. Det är knappast en EU-fråga. Jo, det är EU-domstolen som ska pröva frågan. Den löjrom som fiskaren i Torneälven inte hade deklarerat såldes i både Sverige och Finland. Det blev därför en unionsfråga!

HD har tidigare ansett att det kan finnas visst utrymme för sådan dubbelbestraffning och återförvisade ett mål till Göta Hovrätt för erforderlig handläggning. Hovrättens dom har inte kommit än.

Nu har alltså Haparanda tagit initiativet och rundat både Hovrätt och HD för att få ett underlag för en egen dom.

DUBBELBESTRAFFNING

Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo, kommenterar i SvD den 13 augusti en dom i Högsta Domstolen den 31 mars 2010, i en fråga om dubbelbestraffning, när både fängelse och skattetillägg utdömts.
Jag har kommenterat domen och angränsade frågor ett flertal gånger.

Särskilt spännande är det att underinstanserna i vissa fall obstruerat mot HDs resonemang.

Man kan hoppas att Neudings artikel är en väckarklocka.

BIS IN IDEM

Jag har tidigare kommenterat frågan om förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem).

Högsta domstolen kom den 31 mars 2010 fram till att det inte strider mot Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning att besluta om skattetillägg och åtala för skattebrott rörande samma sak (B 2509-09 B 5498-09). Hovrätten för Västra Sverige hade dock (med 3 röster mot 2) den 23 juni 2010 i mål B 2432-03 en annan uppfattning och den har följts av ett antal tingsrätter.

T.ex. tingsrätten i Göteborg skrev i en dom:

Med hänsyn till --- kravet i artikel 13 i konventionen på att konventionsstaterna skall tillhandahålla effektiva rättsmedel för säkrandet av konventionsrättigheterna, följder, i förening med kravet i artikel 6 på oavhängiga och opartiska domstolar och domare; vilka staten sålunda är skyldig att skydda, även en lojalitetsplikt på underrättsnivå så att, även om en tingrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som en rättskälla av mycket stor vikt, vid konflikt mellan Högsta domstolens avgöranden och Europadomstolens tolkning, har en skyldighet att betrakta den senare som den tyngst vägande, när det gäller tolkningen av konventionsrättigheternas riktiga innebörd, oaktat om Högsta domstolen råkar fortsätta att vidhålla en mot Europakonventionens lydelse och Europadomstolens tolkning stridande praxis.

Den uppfattningen delar tydligen inte Hovrätten, utan återförvisar målen till tingsrätterna.

Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2010 s. 168 I och II kommit fram till att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet är förenligt med det i artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll upptagna förbudet mot dubbel bestraffning och lagföring (ne bis in idem). Hovrätten ansluter sig till Högsta domstolens ställningstagande i denna fråga och anser att Högsta domstolens avgörande bör vara vägledande till dess att lagstiftaren, Europadomstolen eller Högsta domstolen lämnar annat besked. Något hinder mot att pröva åtalet mot X föreligger därför inte och tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Det är alltså viktigare att en underinstans rättar sig efter HD än hävdar sin egen uppfattning om konventionsrättigheternas riktiga innebörd.

SvD

NE BIS IN IDEM I GÖTEBORGS TINGSRÄTT

Göteborgs tingsrätt gick emot HD om dubbelbestraffning i en dom den 22 november 2010. Ordföranden och en nämndeman ville dock fälla.

En person åtalades för skattebrott under påstående att han utelämnat betydande inkomster i sin inkomstdeklaration. Han hade före åklagarens ansökan om stämning påförts skattetillägg avseende den undanhållna skatt som omfattas av åtalet, varför han menade att åtalet inte är förenligt med förbudet mot dubbel bestraffning och lagföring (ne bis in idem) i Europakonventionens 7:2 tilläggsprotokoll, artikel 4. Beslutet om skattetillägg hade dock inte vunnit laga kraft vid tiden för prövningen i brottmålet.

Han åberopade bland annat Hovrätten för Västra Sveriges dom den 23 juni 2010 i mål nr B 2432-09 samt Göteborgs tingsrätts avgörande den 18 oktober 2010 i mål nr B 256-10. Enligt tingsrättens bedömning saknar det betydelse för hindersfrågan om besluten om skattetillägg vunnit rättskraft eller ej. Juristdomaren och en nämndeman ville ansluta sig till den linje som HD slog fast i våras i sina avgöranden den 31 mars 2010 i målen B 2509-09 och B 5498-09, nämligen att ”det saknas ”klart stöd” för att anse att den svenska ordningen, med administrativa sanktioner av nu aktuellt renodlat slag, bryter mot förbudet mot dubbel bestraffning och dubbel lagföring”.

Två nämndemän fällde avgörandet

Eftersom den lindigare meningen ska gälla enligt 29 kap. 3 § rättegångsbalken fällde de övriga två nämndemännen avgörandet. De hänvisade till vad Göteborgs tingsrätt sagt i avgörandet 2010-10-18 i mål B 256-10. Tingsrätten anger där följande:

Det av Högsta domstolen hävdade kravet på ”klart stöd” , som nationellt insnävar möjligheten för den enskilde att hävda sin rätt enligt Europakonventionen, återfinns varken i Europakonventionens egen lydelse eller anges av Europadomstolen i dennas rättspraxis. Utrymmet för den nationella domstolens diskretionära prövningsrätt (margin of appreciation) anses för nu aktuellt skyddsområde vara synnerligen begränsad, om ens tillåten. Konventionen saknar här något angivet utrymme för konventionsstaterna att begränsa rättigheten till förmån för angelägna allmänna intressen. Rättigheten är så skyddad, att den får inte ens åsidosättas vid krigs- eller nödläge (jfr artikel 15 i konventionen).

Så här formuleras det nu aktuella beslutet:

Med hänsyn till dessa förhållanden och även till kravet i artikel 13 i konventionen på att konventionsstaterna skall tillhandahålla effektiva rättsmedel för säkrandet av konventionsrättigheterna, följder, i förening med kravet i artikel 6 på oavhängiga och opartiska domstolar och domare; vilka staten sålunda är skyldig att skydda, även en lojalitetsplikt på underrättsnivå så att, även om en tingrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som en rättskälla av mycket stor vikt, vid konflikt mellan Högsta domstolens avgöranden och Europadomstolens tolkning, har en skyldighet att betrakta den senare som den tyngst vägande, när det gäller tolkningen av konventionsrättigheternas riktiga innebörd, oaktat om Högsta domstolen råkar fortsätta att vidhålla en mot Europakonventionens lydelse och Europadomstolens tolkning stridande praxis.

Åklagaren har överklagat beslutet till hovrätten.

DUBBELBESTRAFFNINGSFÖRBUDET I EUROPAKONVENTIONEN OCH HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT DEN 31 MARS 2010

Under ovanstående rubrik talade f.d. regeringsrådet och f.d. domaren i Europadomstolen Elisabeth Palm vid ett möte med Skatterättsliga klubben den 29 april.

Det finns en grundläggande rättsstatlig princip om att en medborgare inte kan lagföras flera gånger för samma brott, ne bis in idem. Principen finns inskriven både i Europakonventionen (art. 4 i sjunde tilläggsprotokollet) för de mänskliga rättigheterna och i 30 kap. 9 § i den svenska rättegångsbalken. Sverige ratificerade Europakonventionen 1953 men inkorporerade den som svensk lag först 1995. Det betyder att konventionen ska tillämpas direkt av svenska domstolar och myndigheter.

Det svenska rättssystemet har två parallella regler för att avhålla medborgarna från skattefusk; den straffrättsliga i skattebrottslagen och den administrativa i taxeringslagen. Det adminstrativa systemet tillkom ursprungligen 1971 för att förenkla och effektivisera påföljdssystemet och undvika plågsam offentlig schavottering av skattskyldiga i domstol för relativt obetydliga förseelser. Skattetilläg får påföras av skattemyndighet. Att denna ordning möjligen kunde komma i konflikt med Europakonventionen observerades först i samband med konventionens inkorporering med svensk lag. Den officiella inställningen hos svenska myndigheter var emellertid att skattetilläggen inte omfattades av konventionen, eftersom de inte ansågs som påföljd för brott.

Frågan kom emellertid under prövning i Europadomstolen (fallet Janosevic mot Sverige) som ansåg att skattetillägg utgjorde påföljd för brott, men eftersom det ansågs föreligga olika brott på grund av det subjektiva rekvisit som krävs för dom enligt skattebrottslagen, ansåg Europadomstolen (fallet Rosenquist mot Sverige) att reglerna inte stod i konflikt med konventionen.

I ett senare mål (Zolotukhin mot Ryssland) ändrade Europadomstolen i s.k. stor kammare mening och övergav det mera formalistiska synsätt som tillämpats tidigare. I stället skulle bestämmelsen tillämpas så, att talan inte ska få föras om "brottet" hänför sig till samma eller i allt väsentlig liknande fakta som den misstänkte redan var dömd för. Eftersom det är svårt att tänka sig att ett skattetillägg inte skulle påföras för felaktighet som föranleder straff enligt skattebrottslagen, föreligger det ofta närmast identitet mellan de två brotten.

Frågan om dubbelbestraffning prövades därefter av Regeringsrätten (RÅ 2009 ref. 94), som emellertid fann att det svenska påföljdssystemet innehöll sådana särdrag att det var förenligt med Europakonventionen. Pikant nog accepterades detta synsätt inte av Göta Hovrätt, som i ett beslut den 30 oktober 2009 undanröjde underinstansens fällande dom i ett mål om skattebrott eftersom den dömde redan påförts skattetillägg.

Det beslutet överklagades av riksåklagaren till Högsta Domstolen som den 31 mars 2010 fattade ett beslut, som innebar att HD ansåg att det finns utrymme för att pröva frågan och därför återförvisade därför målet till Hovrätten för erforderlig handläggning.

Det var detta beslut som var bakgrund till det föredrag som Elisabeth Palm höll på Skatterättsliga Klubben.

Vad innebär beslutet? Svårt att säga. Domstolens ledamöter var djupt oeniga. Två ansåg att den omständigheten, att den tilltalade hade påförts skattetillägg och beslutet vunnit laga kraft när åtal för skattebrott väcktes, gjorde att det - som Hovrätten funnit - förelåg hinder för prövning av åtalet.

Tre ledamöter ansåg att åtalsbeslutet inte stred mot Europakonventionen. En av dessa ansåg att eftersom Europadomstolen redan prövat de svenska reglerna (fallet Rosenquist) och då funnit att de inte stred mot konventionen och de svenska reglerna inte ändrats sedan dess, skulle bedömningen av de svenska reglerna göras i enlighet med Europadomstolens gamla praxis. Den nya inställningen gällde prövning av ett annat lands regler. Sverige hade inte varit part i det målet och utgången skulle måhända blivit en annan om svenska förhållanden prövats. Det saknades därför, enligt honom, klart stöd för att generellt underkänna det svenska systemet.

De övriga två ledamöterna ansåg att det i och för sig var helt klart att Europadomstolen genom Zoluthukin-domen ändrat sin inställning och att det var uteslutet att det inte var fråga om "samma brott". De fann emellertid vid en genomgång av praxis att Europakonventionen lämnar visst utrymme för flera sanktioner för samma brott som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Som allmän förutsättning för att betrakta olika sanktioner som beslutats i skilda förfaranden som delar av de i lag fastställda sanktionerna för visst brott (gärning) torde krävas att det dubbla förfarandet varit förutsebart och att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena.

Elisabeth Palm gjorde en genomgång av de mål majoriteten hade åberopat. De avsåg indragna körkort på grund av överträdelse av bestämmelser om hastighetsbegränsning och om rattfylleri som personerna dömts till straff för i allmän domstol. Det förelåg enligt Europadomstolen i dessa mål inte hinder för att även utdöma "straff" i form att indragning körkort. Det underliggande brotten var i och för sig desamma, men körkortindragningen var en omedelbar följd av förseelserna. Det var en direkt konsekvens av domarna. Enligt EP kunde man av dessa mål inte dra någon sådan slutsats som majoriteten gjort. Det krävs på många områden tillstånd för olika aktiviteter, och om någon missbrukar sitt tillstånd för att utföra brottslig gärning kan tillståndet självklart dras in trots att vederbörande straffats för brottet.

Majoriteten anförde också att "en förutsättning för att med hänvisning till Europakonventionen underkänna en ordning som gäller enligt intern svensk reglering bör vara att det finns ett klart stöd (mina kursiveringar) för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis".

På min fråga om det finns någon uttrycklig bestämmelse i Europakonventionen om att det finns utrymme för undantag, blev svaret: nej. Det är justitieråden som tolkat domarna så att Europadomstolen skulle anse att så är fallet. Minoritetens bedömning av samma fråga var huruvida det krävs en förnyad fullständig prövning av det andra förfarandet, eller om det endast innebär en förutsebar komplettering av sanktionen.

EP betonade att Europakonventionen ska tillämpas på hemmaplan. Det går inte att hänskjuta alla oklara fall till Strassbourg. Man kan därför ifrågasätta majoritetens påstående att det måste finnas ett klart stöd i konventionen för att inte få tillämpa svensk intern rätt (mina funderingar).
Särskilt alarmerande är det att läsa det särskilda tillägg som en av dissidenterna gjorde: "Även om det lämpligaste hade varit att lagstiftaren tagit ett samlat grepp om den problematik som utlöst förevarande mål, kan en domstol i ett konkret fall inte avstå från att döma rätt av praktikalitetsskäl." Kan det verkligen vara så att majoriteten dömt mot sin egen uppfattning av "praktiska skäl"?!

Man kan fråga sig varför målet inte föredrogs i plenum. Allra helst med tanke på ärendets praktiska betydelse. Bortser man från den ledamot som tyckte att Europadomstolens gamla praxis alltjämt ska gälla, är det ingen majoritet för någondera uppfattning om hur frågan ska bedömas enligt Europadomstolens nya praxis. Även om fördelningen av samtliga justitieråd skulle vara 50/50, måste en sådan dom vara att föredra. Det ter sig nu närmast slumpartat att målet fick den utgång det fick.

Frågan om dubbelbestraffning genom skattetillägg berör tusentals avgjorda fall och ett mycket stort antal fall ligger för prövning i domstolarna. Det hade därför varit tacknämligt med ett snabbt slutligt avgörande i de svenska domstolarna. Dessförinnan kan en prövning inte ske i Europadomstolen. Nu får Hovrätten på nytt pröva ärendet innan det åter kan tas upp i HD. Två veckor efter Högsta Domstolens beslut fattade Solna Tingsrätt beslut i ett ärende där den tilltalade hade påförts skattetillägg, och det beslutet vunnit laga kraft när han åtalades för skattebrott. Domstolen gjorde sig egen tolkning av Europadomstolens avgöranden och fann - i vart fall som i det aktuella ärendet - att om det förelåg ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg kunde åtal inte väckas för skattebrott.

Månne fler underrätter gör uppror mot HD!!

Det är egentligen egendomligt att en svensk domstol à priori ger tolkningsföreträde för den svenska lagstiftningen och gör avsteg från den endast om det föreligger klart stöd för att underkänna den svenska lagstiftningen. Att lagstiftaren och myndigheter gör det är kanske inte så förvånande. Lagstiftaren får anses ha gjort bedömingen att lagen faktiskt står i överensstämmelse med Europakonventionen och myndigheten representerar ett partsintresse. Vid bedömning av hur tillämpningen av svensk intern lagstiftning ska tillämpas gör domstolarna knappast några politiska bedömningar och dömer till en skattskyldiges fördel i en knepig rättsfråga endast om det finns ett klart stöd för en friande bedömnning. Om lagstiftaren uttryckt sig grumligt gäller lagtexten eller (i vart fall tidigare) uttalanden i förarbeten som förklarar lagstiftarens avsikt.

Varför tillämpar domstolarna inte samma princip såvitt gäller prövning av Europakonventionen?Den är ju också svensk lag, låt vara att det inte är den svenska riksdagen som utmejslat formuleringarna i konventionen utan bara accepterat dem.

Högsta Domstolens beslut finns återgivet på min hemsida.