DN kritiserar Regeringen för att den är allt för försiktig i sitt förslag med att lätta på revisionsplikten för aktiebolag. En lagrådsremiss lades i går. EUs bolagsrättsliga direktiv ger utrymme för större lättnad. Skatteverket ogillar förslaget och befarar ett skattebortfall.
Om bolagsskatten avskaffades skulle åtminstone risken för skattebortfall pga minskat revisionstvång försvinna.
DN tycker också att EU behöver en bättre tillväxtstrategi. För att få fart på Europa behövs mera handling och mera prat.
Samma recept här. Ta bort skatten på bolagens vinst. Den hindrar systematiskt företagens tillväxt. Tillväxten kommer ur vinsten. Vinsten är tillväxten. Företag som gör förlust förstör det som redan finns. De betalar ingen skatt trots den skada de gör.
Moderaterna föreslår sänkning av bolagsskatten med 5 miljarder kronor. Thomas Östros protesterar naturligtvis.
lördag 27 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
SKATTEVERKET BEHÖVER 400 NYA MILJONER I 4 ÅR
Ekot rapporterade i dag om Skatteverkets oändliga krav - nu pengar för egen del. 400 extra miljoner i 4 år. Annars måste 2 250 anställda bort.
Ta bort bolagsskatten. Den ger inget netto och föranleder ekonomiska skadeverkningar och är extremt resurskrävande för Skatteverket.
Ta bort moms mellan momspliktiga. Miljontals fakturor förenklas i företagen. Miljardbelopp belopp (lika stora positiva som negativa) elimineras ur momsdeklarationerna. Granskningen kan begränsas till företag som säljer till ej momsregistrerade (dvs framför allt alla privatpersoner). Netto är det endast sådana försäljningar som genererar momsintäkter till staten. ALL annan inlevererad moms återbetalas till företagen. En gigantisk felkälla försvinner, eftersom utrymmet för fusk minskar dramatiskt.
Inför inte avdragsrätt för gåvor. En för Skatteverket helt verksamhetsfrämmande hantering.
Och, inte minst, sluta driva skatteprocesser som om Skatteverket skulle vinna dem måste föranleda lagändring. I dagarna meddelade Regeringsrätten en dom (mål nr 3799-2009) där förnuftet vann över det ordrytteri som Skatteverket och underinstanserna tillämpat. Om borgenären hade sålt sin fordran till gäldenären för 50 % minus en krona för en krona skulle saken ha varit klar och förlusten avdragsgill. Nu lämnade gäldenären ett ackord på 50 procent, vilket ger exakt samma resultat. Det krävdes en domstolsprocess ända till Regeringsrätten för att borgenären skulle få sin avdragsrätt.
Warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann?
Ta bort bolagsskatten. Den ger inget netto och föranleder ekonomiska skadeverkningar och är extremt resurskrävande för Skatteverket.
Ta bort moms mellan momspliktiga. Miljontals fakturor förenklas i företagen. Miljardbelopp belopp (lika stora positiva som negativa) elimineras ur momsdeklarationerna. Granskningen kan begränsas till företag som säljer till ej momsregistrerade (dvs framför allt alla privatpersoner). Netto är det endast sådana försäljningar som genererar momsintäkter till staten. ALL annan inlevererad moms återbetalas till företagen. En gigantisk felkälla försvinner, eftersom utrymmet för fusk minskar dramatiskt.
Inför inte avdragsrätt för gåvor. En för Skatteverket helt verksamhetsfrämmande hantering.
Och, inte minst, sluta driva skatteprocesser som om Skatteverket skulle vinna dem måste föranleda lagändring. I dagarna meddelade Regeringsrätten en dom (mål nr 3799-2009) där förnuftet vann över det ordrytteri som Skatteverket och underinstanserna tillämpat. Om borgenären hade sålt sin fordran till gäldenären för 50 % minus en krona för en krona skulle saken ha varit klar och förlusten avdragsgill. Nu lämnade gäldenären ett ackord på 50 procent, vilket ger exakt samma resultat. Det krävdes en domstolsprocess ända till Regeringsrätten för att borgenären skulle få sin avdragsrätt.
Warum soll man es einfach machen wenn man es so schön komplizieren kann?
SKA SKATTESYSTEMET ANPASSAS TILL BEHOVET AV FORSKNINGSFINANSIERING?
Nej Gustaf Lindencrona & Co.
Säkert behöver forskningen (vad det nu är) mera pengar, och det är vi medborgare som i en eller annan form betalar. Men varför gå över ån efter vatten och komplicera ett komplicerat skattesystem ännu mer, och det med något fullständigt främmande för beskattningsförfarandet?
Ideella föreningar, insamlingar för hjälpbehövande, idrottsrörelsen mm, alla fullgör angelägna uppgifter värda att stödja. Gör det, men kräv ingen skattereduktion för det. Det är lätt att vara generös med andras pengar.
Gustaf Lindencrona och hans kolleger i Kungl. Vetenskapsakademinen talar för forskningen. Frikostigt erbjuder de forskningen som ett område att pröva avdragsrätten på. "Om erfarenheterna är positiva kan man senare vidga kretsen av ändamål."
Lagstifta i stället om en förteckning över mottagare som administrerar tillräckligt angelägna behov. Dessa får från staten rekvirera ett belopp på x procent av från privata givare lämnade bidrag. Då slipper vi belasta skattesystemet och deklarationsgranskningen med tiotusentals småbelopp, med fusk- och felrisker och adminstrativt krångel.
Lagstifta (det tycks behövas) också om en rimligare syn på vad som är avdragsgill kostnad för företags stöd till forskning.
Säkert behöver forskningen (vad det nu är) mera pengar, och det är vi medborgare som i en eller annan form betalar. Men varför gå över ån efter vatten och komplicera ett komplicerat skattesystem ännu mer, och det med något fullständigt främmande för beskattningsförfarandet?
Ideella föreningar, insamlingar för hjälpbehövande, idrottsrörelsen mm, alla fullgör angelägna uppgifter värda att stödja. Gör det, men kräv ingen skattereduktion för det. Det är lätt att vara generös med andras pengar.
Gustaf Lindencrona och hans kolleger i Kungl. Vetenskapsakademinen talar för forskningen. Frikostigt erbjuder de forskningen som ett område att pröva avdragsrätten på. "Om erfarenheterna är positiva kan man senare vidga kretsen av ändamål."
Lagstifta i stället om en förteckning över mottagare som administrerar tillräckligt angelägna behov. Dessa får från staten rekvirera ett belopp på x procent av från privata givare lämnade bidrag. Då slipper vi belasta skattesystemet och deklarationsgranskningen med tiotusentals småbelopp, med fusk- och felrisker och adminstrativt krångel.
Lagstifta (det tycks behövas) också om en rimligare syn på vad som är avdragsgill kostnad för företags stöd till forskning.
onsdag 17 mars 2010
GUSTAV MAHLER - OCH KONSERTPUBLIKEN
I Stockholm pågår för närvarande en Gustav Mahler-festival med anledning av kompositörens 150-årsdag. Hans samtliga 10 symfonier uppförs, och därtill de sångcykler som är kopplade till flera av symfonierna. I går var det sjätte symfonien och Kindertotenlieder. Kindertotenlieder framfördes av Ulrika Tenstam, mezzosopran, och Matti Hirvonen, piano. Symfonin spelades av Danmarks Radios Symfoniorkester under Thomas Dausgaard.
Jag ska inte recensera konserten. Det finns det andra som gör. Som vanligt erinrades om att alla skulle stänga av sina telefoner. Dessutom ombads publiken att avstå från applåder mellan sångerna i Kindertotenlieder.
Kindertotenlieder är tonsättningar av Friedrich Rückerts texter. Rückert miste två barn under vintern 1833/34, och texterna handlar om föräldrarnas sorgearbete. Senare skulle Mahler förlora ett av sina barn, så hans komposition kan te sig ominös. Ämnet är förstås känslosamt. Texter och musik geniala. Det är omöjligt att inte gripas och med endast en röst och en flygel blir koncentration hos både exekutörer och lyssnare intensiv. Ingenting får störa. Så det var fullkomligt självklart med en erinran om att inte bryta stämningen med applåder - även om man blir hänförd.
Men vad händer? Som alltid på konserter utbryter hostepidemier i satspauser. Det är illa nog när det är fråga om stark och våldsam orkestermusik. Som t.ex. Mahlers sexa.
Men vid musik som Kindertotenlieder...... Och det är ju inget vackert ljud. Harklingar, hostningar. Man kan vara glad att det inte luktar. Det är som den mänskliga organismen inte skulle klara mer än 3 minuter utan harkling, men eftersom man inte vill störa under själva framförandet, håller man inne harklingarna tills det blir knäpptyst och passar dessutom på att hosta ett par gånger extra för att förebygga de hostanfall som man annars kommer att behöva förtränga under de närmaste 5 minuterna.
Tystnaden är en del i musiken. Om inte för annat så ger den tid för eftertanke och för att smälta det man just hört och bereda sig för det som kommer. Delarna hänger ju ihop. Ingen sjunger gärna den tredje sången först och sedan den första och låter resten vara.
Hur upplever sångare och musiker att få sin koncentration störd och framförandet sönderhostat?
Vad är det för manér hos (somliga i) publiken? Det är ju bara att skärpa sig! OK, visst kan man drabbas av en hostattack vid mest olämpliga tillfällen. Men då gör man väl allt för att kväva attacken. Men det här är inte ofrivilliga hostattacker. Det här är ett manér. Man VET att det kommer att hostas när det blir tyst. Om det inte vore så allvarligt, så är det närmast komiskt förutsägbart. Så här har det varit så länge jag kan minnas. Var annars börjar man hosta i allvarliga sammanhang när det blir tyst? Hör inte hostarna hur de låter? Förstår de inte hur de stör? Varför reagerar ingen?
Ska presentatören behöva erinra publiken om att stänga av sina telefoner och inte applådera och hosta i pauserna mellan satser och sånger?
Jag ska inte recensera konserten. Det finns det andra som gör. Som vanligt erinrades om att alla skulle stänga av sina telefoner. Dessutom ombads publiken att avstå från applåder mellan sångerna i Kindertotenlieder.
Kindertotenlieder är tonsättningar av Friedrich Rückerts texter. Rückert miste två barn under vintern 1833/34, och texterna handlar om föräldrarnas sorgearbete. Senare skulle Mahler förlora ett av sina barn, så hans komposition kan te sig ominös. Ämnet är förstås känslosamt. Texter och musik geniala. Det är omöjligt att inte gripas och med endast en röst och en flygel blir koncentration hos både exekutörer och lyssnare intensiv. Ingenting får störa. Så det var fullkomligt självklart med en erinran om att inte bryta stämningen med applåder - även om man blir hänförd.
Men vad händer? Som alltid på konserter utbryter hostepidemier i satspauser. Det är illa nog när det är fråga om stark och våldsam orkestermusik. Som t.ex. Mahlers sexa.
Men vid musik som Kindertotenlieder...... Och det är ju inget vackert ljud. Harklingar, hostningar. Man kan vara glad att det inte luktar. Det är som den mänskliga organismen inte skulle klara mer än 3 minuter utan harkling, men eftersom man inte vill störa under själva framförandet, håller man inne harklingarna tills det blir knäpptyst och passar dessutom på att hosta ett par gånger extra för att förebygga de hostanfall som man annars kommer att behöva förtränga under de närmaste 5 minuterna.
Tystnaden är en del i musiken. Om inte för annat så ger den tid för eftertanke och för att smälta det man just hört och bereda sig för det som kommer. Delarna hänger ju ihop. Ingen sjunger gärna den tredje sången först och sedan den första och låter resten vara.
Hur upplever sångare och musiker att få sin koncentration störd och framförandet sönderhostat?
Vad är det för manér hos (somliga i) publiken? Det är ju bara att skärpa sig! OK, visst kan man drabbas av en hostattack vid mest olämpliga tillfällen. Men då gör man väl allt för att kväva attacken. Men det här är inte ofrivilliga hostattacker. Det här är ett manér. Man VET att det kommer att hostas när det blir tyst. Om det inte vore så allvarligt, så är det närmast komiskt förutsägbart. Så här har det varit så länge jag kan minnas. Var annars börjar man hosta i allvarliga sammanhang när det blir tyst? Hör inte hostarna hur de låter? Förstår de inte hur de stör? Varför reagerar ingen?
Ska presentatören behöva erinra publiken om att stänga av sina telefoner och inte applådera och hosta i pauserna mellan satser och sånger?
måndag 15 mars 2010
BÖRJA I RÄTT ÄNDA - TA BORT BOLAGSSKATTEN
Sverige ska bli ett lågskatteland när det gäller forskning och kunskap, sade Jan Björklund i lördags på Folkpartiets riksmöte enligt DN och SvD.
Bra.
Men börja i rätt ända!
I stället för att införa stimulanser som ytterligare komplicerar skattesystemet ta först bort det onödiga hinder som redan finns. Bolagsskatten. Då behövs det inget särskilt stöd för utländska företag för att komma hit. Dessutom blir konkurrensen med svenska företag jämn.
Då behöver vi inte skapa juridik kring vad som är riskkapital, eller rättare sagt riskkapital som berättigar till skattesubventionering. Eller subventionsberättigad teknikutveckling.
Dagens befängda praxis rörande företagens begränsade avdragsrätt för forskningsdonationer behöver dock förändras. Det ska inte vara domstolarnas sak att avgöra om ett företags forskningsbidrag tillför företaget något värde. Men problemet försvinner om bolagsbeskattningen avskaffas.
Avdragsrätt för privatpersoners bidag till forskning bör dock - lika lite som avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål - inte införas.
Bra.
Men börja i rätt ända!
I stället för att införa stimulanser som ytterligare komplicerar skattesystemet ta först bort det onödiga hinder som redan finns. Bolagsskatten. Då behövs det inget särskilt stöd för utländska företag för att komma hit. Dessutom blir konkurrensen med svenska företag jämn.
Då behöver vi inte skapa juridik kring vad som är riskkapital, eller rättare sagt riskkapital som berättigar till skattesubventionering. Eller subventionsberättigad teknikutveckling.
Dagens befängda praxis rörande företagens begränsade avdragsrätt för forskningsdonationer behöver dock förändras. Det ska inte vara domstolarnas sak att avgöra om ett företags forskningsbidrag tillför företaget något värde. Men problemet försvinner om bolagsbeskattningen avskaffas.
Avdragsrätt för privatpersoners bidag till forskning bör dock - lika lite som avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål - inte införas.
måndag 8 mars 2010
GER RUT NÅGRA NYA JOBB?
Roland Spånt, tidigare chefsekonom på TCO, uppskattar i SvD den 7 mars att RUT-avdraget gett högst 1 000 nya jobb. Baserat på uppgiften om att Skatteverket betalat ut 450 miljoner mellan juli 2009 och februari 2010 ser det onekligen magert ut. Det är svårt att förstå hur den ofta nämnda siffran 11 000 kr kunnat beräknas.
Betydelsen av RUT ligger nog mera på att hemarbetstjänster lyfts fram i ljuset, att jobben blir vita så att konkurrensen mellan städverksamheter blir jämnare och att de som utför arbetet får arbetsrättsliga rättigheter.
Som köpare känns bättre att betala ungefär samma belopp vitt som gällde i det gamla svarta systemet. Med ett lika stort bidrag från Skatteverket får städaren en hygglig lön. På denna lön ska han dock betala socialavgift (ca 30 procent) och skatt på resten med drygt 30 procent, sammanlagt drygt 50 procent. Han får alltså netto något mindre än vad jag som köpare betalt honom.
I det stora hela blir det som förut men med det tillägget, att Skatteverket kopplas in och betalar ut ett belopp som verket får tillbaka senare i form av arbetsgivar-/egenavgifter och skatt.
Den omständigheten att verksamheten blir vit, får förhoppningsvis till följd att fler löser sitt vardagspussel med städhjälp.
Både RUT och ROT ter sig nödvändiga i ett högskattesamhälle, eftersom det blir så stor skillnad mellan vad en köpare först måste tjäna för att efter skatt ha råd att betala en städare eller hantverkare en så stor lön, att denne efter skatt har tillräckligt att leva av. Kirurgen rensar därför sitt igenslammade avlopp själv i stället för att leja en rörmokare, när han kunde ägnat sig åt att rensa igenslammade blodomlopp.
Men hur var det? Rörmokaren får ju betala tillbaka allt han fick från Skatteverket i form av avgift och skatt!!
Kostar det skattebetalarna 800 000 kr som Spånt säger? Njae, men staten avstår från skatt på vissa arbeten för att få ut fler i verksamhet och för att underlätta vardagspusslet för andra.
Och så blev det lite mera att göra för Skatteverket.
Betydelsen av RUT ligger nog mera på att hemarbetstjänster lyfts fram i ljuset, att jobben blir vita så att konkurrensen mellan städverksamheter blir jämnare och att de som utför arbetet får arbetsrättsliga rättigheter.
Som köpare känns bättre att betala ungefär samma belopp vitt som gällde i det gamla svarta systemet. Med ett lika stort bidrag från Skatteverket får städaren en hygglig lön. På denna lön ska han dock betala socialavgift (ca 30 procent) och skatt på resten med drygt 30 procent, sammanlagt drygt 50 procent. Han får alltså netto något mindre än vad jag som köpare betalt honom.
I det stora hela blir det som förut men med det tillägget, att Skatteverket kopplas in och betalar ut ett belopp som verket får tillbaka senare i form av arbetsgivar-/egenavgifter och skatt.
Den omständigheten att verksamheten blir vit, får förhoppningsvis till följd att fler löser sitt vardagspussel med städhjälp.
Både RUT och ROT ter sig nödvändiga i ett högskattesamhälle, eftersom det blir så stor skillnad mellan vad en köpare först måste tjäna för att efter skatt ha råd att betala en städare eller hantverkare en så stor lön, att denne efter skatt har tillräckligt att leva av. Kirurgen rensar därför sitt igenslammade avlopp själv i stället för att leja en rörmokare, när han kunde ägnat sig åt att rensa igenslammade blodomlopp.
Men hur var det? Rörmokaren får ju betala tillbaka allt han fick från Skatteverket i form av avgift och skatt!!
Kostar det skattebetalarna 800 000 kr som Spånt säger? Njae, men staten avstår från skatt på vissa arbeten för att få ut fler i verksamhet och för att underlätta vardagspusslet för andra.
Och så blev det lite mera att göra för Skatteverket.
AGGRESSIV SKATTEPLANERING - AGGRESSIV SKATTELAGSTIFTNING
Skatteverkets önskemål om plikt för företagen att lämna förhandsinformation till Skatteverket om sin avancerade skatteplanering har jag tidigare kommenterat. I dagens nummer av Dagens Industri diskuterar Sven-Olof Lodin, professor och tidigare Näringslivets Skattesakkunnige, samma förslag. I det mesta håller jag helt med Lodin: staten har beskattningsmonopolet och har därför ansvaret för dålig lagstiftning.
Lodin menar att företagen bör avstå från aggressiv skatteplanering för att hejda det skyttegravskrig som bedrivs mellan Skatteverk och företag (konsulterna) med fler och fler skatteflyktsregler (med nödvändiga undantag), som skapar ett allt mer svåröverskådligt skattesystem och allt sämre företagsklimat.
En from förhoppning. Hur ska man få tusentals företag att komma överens om att inte utnyttja de regler som finns - även på ett sätt som av somliga uppfattas som "aggressivt"? För företagen gäller det att minimera sina kostnader - även skattekostnaderna. Det är inte företagens sak att motivera varför en viss del av vinsten tillhör staten - det är statens uppgift. Nullum tributum sine lege. Men jag vet att många publika företag ändå avstår även från "harmlös" skatteplanering inför risken att hamna på kvällstidningarnas löpsedlar.
Om företagen och dess konsulter bedriver aggressiv skatteplanering, kan lagstiftaren med bolagsbeskattningen sägas bedriva aggressiv skattelagstiftning. Bolagsskatten är i sig riktad mot själva kärnan för uppbyggandet av vårt gemensamma välstånd, effektiv produktion som ger vinst. Sen finns det regler i detta galna system som gör saken ännu värre - bland de värsta är reglerna för begränsning av rätten till underskottsavdrag. Dessa skärptes nyligen på ett fullständigt meningslöst och direkt destruktivt sätt. Där kan man verkligen tala om aggressiv företagsfientlig lagstiftning.
Problemet är egentligen helt konstruerat.
Sven-Olof, det finns en mycket enklare och effektivare lösning. Behöver jag säga vilken?
Lodin menar att företagen bör avstå från aggressiv skatteplanering för att hejda det skyttegravskrig som bedrivs mellan Skatteverk och företag (konsulterna) med fler och fler skatteflyktsregler (med nödvändiga undantag), som skapar ett allt mer svåröverskådligt skattesystem och allt sämre företagsklimat.
En from förhoppning. Hur ska man få tusentals företag att komma överens om att inte utnyttja de regler som finns - även på ett sätt som av somliga uppfattas som "aggressivt"? För företagen gäller det att minimera sina kostnader - även skattekostnaderna. Det är inte företagens sak att motivera varför en viss del av vinsten tillhör staten - det är statens uppgift. Nullum tributum sine lege. Men jag vet att många publika företag ändå avstår även från "harmlös" skatteplanering inför risken att hamna på kvällstidningarnas löpsedlar.
Om företagen och dess konsulter bedriver aggressiv skatteplanering, kan lagstiftaren med bolagsbeskattningen sägas bedriva aggressiv skattelagstiftning. Bolagsskatten är i sig riktad mot själva kärnan för uppbyggandet av vårt gemensamma välstånd, effektiv produktion som ger vinst. Sen finns det regler i detta galna system som gör saken ännu värre - bland de värsta är reglerna för begränsning av rätten till underskottsavdrag. Dessa skärptes nyligen på ett fullständigt meningslöst och direkt destruktivt sätt. Där kan man verkligen tala om aggressiv företagsfientlig lagstiftning.
Problemet är egentligen helt konstruerat.
Sven-Olof, det finns en mycket enklare och effektivare lösning. Behöver jag säga vilken?
söndag 7 mars 2010
SOCIALT ENTREPRENÖRSKAP - VINST OCH VÄLGÖRENHET
I dagens SvD skriver Andreas Cervenka en artikel med rubriken Den nya mjuka finansindustrin. Den handlar om en företeelse som han kallar socialt entreprenörskap.
Han får det att låta som att det skapas vinster som på något sätt tillfaller någon annan än kapitalister och risktagare, men ändå inte är välgörenhet. De som drar nytta av företeelsen verkar vara människor i ekonomiskt och/eller socialt underläge. Målet är att hitta investeringar som löser olika samhällsproblem samtidigt som de ger bra avkastning.
Det beskrivs som att det går bra. En affärsidé (goda transporter i nedgångna bostadsområden) har vuxit med "i snitt 25 procent om året under de senaste åtta åren". En "prisjämförelsesajt" ska ha sålts med en vinst på 22 gånger insatsen (på kort tid, får man anta).
Ekonomi är knepigt och för de flesta människor är det mycket hokus pokus. Jag undrar hur många som förstår vad Cervenka skriver om. Gör han det själv?
Vinst uppkommer om man åstadkommer ett produktionsresultat som värderas till ett högre pris än kostnaden för i projektet förbrukade resurser. Uppkommer ingen vinst hade man lika gärna kunnat avstå från projektet. Men i den mån arbetskraft utnyttats, har den fått köpkraft att använda för egen konsumtion, och det är ju bra. (Hade den fått arbeta med något som marknaden värderat högre, hade det varit bättre.)
Men den som riskerat sitt kapital får inget. Vem är beredd att ställa upp på sådana villkor? Bara den som redan har sparat så mycket att han både kan försörja sig och riskera att förlora det.
Blir det vinst kan ju kapitalisten skänka bort den delen till dem som behöver det bättre än han. Men då är det ju välgörenhet. Det är kanske bra i och för sig, men det är inget nytt. Och forfarande krävs det att den som skänker bort vinsten är försörjd på annat sätt.
Att det går så bra för socialt entreprenörskap (om det nu gör det) måste bero på att folk är beredda att betala mer för varor och tjänster som producerats för något behjärtansvärt ändamål eller på ett sätt som är politiskt korrekt (grön el, närproducerat, ekologiskt odlade grödor, frigående höns och grisar mm). Den extra vinst som då uppkommer, kan kapitalisten (entreprenören) skänka till behövande. Men om det innebär extrakostnader måste priset höjas ytterligare för att täcka även dessa. Den som betalar för kapitalistens generositet är kunderna. Inget fel i det, men det går inte att trolla fram välstånd ur intet.
Nu laddar bankirerna för revansch, skriver Cervenka. För handen på hjärtat, om chansen gavs att tjäna mycket pengar och samtidigt hjälpa andra, vem skulle tacka nej?
Tja, antingen lyckas kapitalisten (entreprenören) förmå allmänheten att betala rejäla överpriser (för att utnyttja deras dåliga samvete eller känsla för att vara med om att göra något gott) så han kan skänka bort hela vinsten (under förutsättning att han kan försörja sig ändå vid sidan om) eller skänka bort så stor del av vinsten att han ändå får behålla så mycket att han klarar sin livhank. Eller så lyckas han inte, och då blir det ingen vinst och inte heller någon hjälp till andra.
Gör inte saken mer komplicerad än nödvändigt. Bara genom vinst kan välståndet ökas.
Han får det att låta som att det skapas vinster som på något sätt tillfaller någon annan än kapitalister och risktagare, men ändå inte är välgörenhet. De som drar nytta av företeelsen verkar vara människor i ekonomiskt och/eller socialt underläge. Målet är att hitta investeringar som löser olika samhällsproblem samtidigt som de ger bra avkastning.
Det beskrivs som att det går bra. En affärsidé (goda transporter i nedgångna bostadsområden) har vuxit med "i snitt 25 procent om året under de senaste åtta åren". En "prisjämförelsesajt" ska ha sålts med en vinst på 22 gånger insatsen (på kort tid, får man anta).
Ekonomi är knepigt och för de flesta människor är det mycket hokus pokus. Jag undrar hur många som förstår vad Cervenka skriver om. Gör han det själv?
Vinst uppkommer om man åstadkommer ett produktionsresultat som värderas till ett högre pris än kostnaden för i projektet förbrukade resurser. Uppkommer ingen vinst hade man lika gärna kunnat avstå från projektet. Men i den mån arbetskraft utnyttats, har den fått köpkraft att använda för egen konsumtion, och det är ju bra. (Hade den fått arbeta med något som marknaden värderat högre, hade det varit bättre.)
Men den som riskerat sitt kapital får inget. Vem är beredd att ställa upp på sådana villkor? Bara den som redan har sparat så mycket att han både kan försörja sig och riskera att förlora det.
Blir det vinst kan ju kapitalisten skänka bort den delen till dem som behöver det bättre än han. Men då är det ju välgörenhet. Det är kanske bra i och för sig, men det är inget nytt. Och forfarande krävs det att den som skänker bort vinsten är försörjd på annat sätt.
Att det går så bra för socialt entreprenörskap (om det nu gör det) måste bero på att folk är beredda att betala mer för varor och tjänster som producerats för något behjärtansvärt ändamål eller på ett sätt som är politiskt korrekt (grön el, närproducerat, ekologiskt odlade grödor, frigående höns och grisar mm). Den extra vinst som då uppkommer, kan kapitalisten (entreprenören) skänka till behövande. Men om det innebär extrakostnader måste priset höjas ytterligare för att täcka även dessa. Den som betalar för kapitalistens generositet är kunderna. Inget fel i det, men det går inte att trolla fram välstånd ur intet.
Nu laddar bankirerna för revansch, skriver Cervenka. För handen på hjärtat, om chansen gavs att tjäna mycket pengar och samtidigt hjälpa andra, vem skulle tacka nej?
Tja, antingen lyckas kapitalisten (entreprenören) förmå allmänheten att betala rejäla överpriser (för att utnyttja deras dåliga samvete eller känsla för att vara med om att göra något gott) så han kan skänka bort hela vinsten (under förutsättning att han kan försörja sig ändå vid sidan om) eller skänka bort så stor del av vinsten att han ändå får behålla så mycket att han klarar sin livhank. Eller så lyckas han inte, och då blir det ingen vinst och inte heller någon hjälp till andra.
Gör inte saken mer komplicerad än nödvändigt. Bara genom vinst kan välståndet ökas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
