Det är lätt att vara generös med andras pengar.
Det är en egendomlig tanke att man blir mer givmild om man får mindre skatt. Skatterna kan förvisso uppfattas betungande, men tycker man att man vill ge ett belopp till välgörenhet så ger man väl så mycket som man kan. Utan baktankar. Varför ska en annan (staten) gå in och lämna ytterligare ett belopp? Till givaren!
Johan Wennström i SvD tror att för att givmildheten hos privatpersoner ska bli större måste politiken förmodligen skapa jordmån för det. Kanske det. Men är det verkligen så illa att det måste ske med en skattefavör? Det är väl för ynkligt att det är intresset av en skattelättnad som är drivande och inte intresset att stödja det man tror på.
Konstig tanke förresten, att det skulle vara en statlig uppgift att skapa jordmån för givmildhet. Vi kanske behöver en gåvostimulansmyndighet.
Den 7 januari 2010 argumenterar Gabriel Urwitz och Lena Posner Körösi DN för att avdrag ska kunna medges inte bara för hjälpverksamhet bland behövande och för att främja vetenskaplig forskning utan för "all allmännyttig verksamhet som drivs på ett seriöst sätt till samhällets och dess medborgares bästa". Deras skäl är att Sverige under de senaste 30-40 åren blivit mycket med mångfacetterat och mångkulturellt.
En hyllningsartikel till inägget finns hos Hayek-Institutet i Sverige.
Och den 9 januari skriver Tonika Hirdman i Dagens Industri om filantropi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar