C-J W, debattör och författare med ett förflutet på ledande positioner i näringslivsorganisationer och numera vice ordförande i Uppfinnarkollegiet, skriver då och då lågmält men spetsigt och på pricken.
I dag skriver han en liten notis (går tyvärr inte att länka till) i Dagens Industri om nyföretagares problem med finansieringen av sitt företag. Den som pantsätter sin bostad för ett lån MÅSTE gå med vinst. För att omvandla lånekapitalet till riskkapital MÅSTE företagaren tjäna in en summa motsvarande tre gånger lånet. Gör han inte det och banken kräver tillbaka lånen genom att realisera sin pant, står han där utan medel och i värsta fall dessutom med en kapitalvinstskatteskuld på fastigheten.
Vem vågar starta företag under sådana premisser? Självklart borde kapitalvinsten kunna kvittas mot företagsförlusten.
Det kan den också, men bara till viss del och på vissa villkor.
Underskott av aktiv verksamhet får enligt 62 kap. 3 § inkomstskattelagen dras av som allmänt avdrag (dvs. även från inkomst av tjänst och kapital), men bara under de första 5 åren av nystartad verksamhet och bara med 100 000 kr per år. Och inte om ägaren fört in en bostadsfastighet i näringsverksamheten. Underskott som inte kunnat utnyttjas får rullas över till nästföljande år.
Enligt 62 kap. 4 § får avdrag utan begränsning göras i konstnärlig, litterär eller liknande verksamhet. Men bara om verksamheten är så omfattande att den räknas som näringsverksamhet och inte som hobby. Underskottet får inte rullas till kommande år.
I övrigt kan avdrag för förluster i den löpande verksamheten medges bara mot kommande vinster i verksamheten. När verksamheten upphör får (41 kap. 3 § 5 p och 42 kap. 34 §) kvarstående underskott av verksamheten dras av till 70 procent under inkomst av kapital. Kan avdraget inte utnyttjas mot kapitalinkomster medges skattereduktion enligt 67 kap. 10 § med 30 procent av den del av underskottet som inte överstiger 100 000 kr och med 21 procent av det återstående underskottet.
Snålt och snårigt.
Varför ska företagsvinst som inte tas ut för ägarens personliga behov över huvud taget beskattas? Varför hindra företagens uppbyggnad med en skatt på tillväxt?
fredag 26 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
DEN NYA FONDSPARARBESKATTNINGEN
Pia Nilsson, vd för Fondbolagens Förening, och Cecilia Gunne kommenterar Hases Per Sjöbloms förslag till fondspararbeskattning i dagens DN. Jag har själv tidigare kommenterat förslaget här. En kontroversiell punkt är förslaget att schablonskatten ska baseras på årsskiftesvärdet plus bruttoinvesteringar under året och inte, som i dag gäller för kapitalförsäkringar, på värdet vid årsskiftet. Dessa regler gör att placerarna tillfälligt går ur placeringarna vid årsskiftena. Det vill man förhindra i fondsparandet.
För aktiva spararare som gör täta omplaceringar får förslaget enligt Nilsson/Gunnes "orimliga konsekvenser". Det känns kanske som överord. Det är klart att man för småsparare kunde ha ett grundavdrag och avstod från schablonbeskattning på placeringar under t.ex. 150 tkr. (Det är ju bara fråga om att kompensera för att ränteeffekten av fondernas skattefríhet för kapitalvinster flyttas över på andelsägarna.) Det är knappast spararna på de nivåerna som skatteplanerar bort schablonskatten. Ett annat sätt att undvika problemet med årsskiftestransaktioner vore att beräkna ett genomsnittsvärde. Det kan knappast vara svårt för fondbolagen att beräkna det åt sina kunder.
För aktiva spararare som gör täta omplaceringar får förslaget enligt Nilsson/Gunnes "orimliga konsekvenser". Det känns kanske som överord. Det är klart att man för småsparare kunde ha ett grundavdrag och avstod från schablonbeskattning på placeringar under t.ex. 150 tkr. (Det är ju bara fråga om att kompensera för att ränteeffekten av fondernas skattefríhet för kapitalvinster flyttas över på andelsägarna.) Det är knappast spararna på de nivåerna som skatteplanerar bort schablonskatten. Ett annat sätt att undvika problemet med årsskiftestransaktioner vore att beräkna ett genomsnittsvärde. Det kan knappast vara svårt för fondbolagen att beräkna det åt sina kunder.
tisdag 23 februari 2010
ASTRAZENECAs TRANSFER PRICING-PROBLEM
AstraZeneca har nått en uppgörelse med de brittiska skattemyndigheterna om koncernens internationella internprissättning, transfer pricing. Enligt notiser i SvD och i Dagens Industri den 23 februari ska AZ betala 505 miljoner GB£, motsvarande 5,6 miljarder kronor för att lösa alla krav i ärendet.
Det behöver i och för sig inte säga någonting om själva tvistens storlek, men man kan nog ana att det omtvistade beloppet rört sig om hundratals miljoner eller miljarder kronor. Skattebasen, dvs. det omtvistade prissättningsbeloppet, kan med en skattesats på 28 procent beräknas till ett drygt tre gånger så stort belopp. Nu är AZ ett så stort företag att inte heller sådana intäkts/kostnadsbelopp är svårhanterade, men kostnaden för att komma överens i denna tvist om påvens skägg måste röra sig om tiotals eller hundra miljoner kronor. Både på myndighetssidan och företagssidan. Vilket konsultarvode!
Kostnaden är säkert väl värt sitt pris för AZ. Skatten hade blivit ännu högre utan kvalificerat biträde i skenfäktningen. Men vilken nytta har skattekonsulten som håvat in arvodet gjort mänskligheten?
Det som Storbritanninen nu vunnit genom överenskommelsen med AZ kommer att gå ut över andra länder vilkas skattebaser minskas. Om nu inte dessa håller emot. Då blir det en tvist mellan staterna. Den enes bröd, den andres död. Ett nollsummespel till gigantiska kostnader. Och helt i onödan.
Nästa varv på denna skatteskruv drogs för svensk del med införandet fr.o.m. 1 januari i år om lagstiftning om prissättningsbesked (SFS 2009:1289).
Det behöver i och för sig inte säga någonting om själva tvistens storlek, men man kan nog ana att det omtvistade beloppet rört sig om hundratals miljoner eller miljarder kronor. Skattebasen, dvs. det omtvistade prissättningsbeloppet, kan med en skattesats på 28 procent beräknas till ett drygt tre gånger så stort belopp. Nu är AZ ett så stort företag att inte heller sådana intäkts/kostnadsbelopp är svårhanterade, men kostnaden för att komma överens i denna tvist om påvens skägg måste röra sig om tiotals eller hundra miljoner kronor. Både på myndighetssidan och företagssidan. Vilket konsultarvode!
Kostnaden är säkert väl värt sitt pris för AZ. Skatten hade blivit ännu högre utan kvalificerat biträde i skenfäktningen. Men vilken nytta har skattekonsulten som håvat in arvodet gjort mänskligheten?
Det som Storbritanninen nu vunnit genom överenskommelsen med AZ kommer att gå ut över andra länder vilkas skattebaser minskas. Om nu inte dessa håller emot. Då blir det en tvist mellan staterna. Den enes bröd, den andres död. Ett nollsummespel till gigantiska kostnader. Och helt i onödan.
Nästa varv på denna skatteskruv drogs för svensk del med införandet fr.o.m. 1 januari i år om lagstiftning om prissättningsbesked (SFS 2009:1289).
lördag 20 februari 2010
KONVERTIBLA SKULDEBREV
Konvertibler allt hetare på börsen, skriver Dagens Industri den 20 februari. Artikeln är väl främst skriven för investerare, men konvertibler har intressanta aspekter både för emittenter (låntagare) och placerare (långivare).
Ett konvertibelt skuldebrev är ett skuldebrev som - om det inte inlöses som ett vanligt lån - kan bytas mot aktier i emittentföretaget. Villkoren för byte bestäms så att det blir fördelaktigt att byta mot aktier om företaget går bra och aktiekursen stiger. Om aktiekursen inte stiger tillräckligt och aktien inte blir mer värd än skuldebrevets nominella belopp, kan skuldebrevet lösas in. Chansen att skuldebrevets bytesvärde kan stiga, gör att en konvertibel kan emitteras med lägre ränta än vad som gäller för vanliga obligationer.
Dessa egenskaper gjorde konvertibeln populär under 1970-1980-talet sedan regler införts i aktiebolagslagen, eftersom det såg ut som företag som emitterade konvertibler hade låga räntekostnader. På grund av felaktigt konstruerade skatteregler kunde de också utnyttjas som skatteplaneringsinstrument, vilket gjorde dem ännu intressantare. De kunde då säljas över sitt "inneboende" värde eftersom skatteplanerare betalte ett överpris för att få en ännu större skattereduktion i en annan transaktion.
Så småningom hann kunskapen ifatt dårskapen. Redovisningsrådet införde regler (RR 3) för bokföringen, som tog hänsyn till att emittentens räntekostnad för lånet inte bara var de årliga räntebetalningarna utan också skillnaden mellan lånets nominella värde och dess verkliga värde vid emissionstidpunkten (vad som kallas kapitalrabatten). Eftersom årsräntan är lägre än normalräntan, blir skuldens värde lägre än det nominella. Men när skulden ska lösas in, måste företaget betala det nominella beloppet. Skillnaden blir en kostnad och den måste förstås i redovisningen behandlas som en sådan. Så finansieringskostnaden var inte så förmånlig i verkligheten som företagen tidigare påstått och redovisat. Skillnadsbeloppet motsvarade priset för rätten att i framtiden konvertera konvertibeln till aktie.
Vad placeraren gör är att han köper en obligation med onormalt låg ränta och en rätt att i framtiden teckna aktier i företaget. Han betalar dels för en billig obligation, dels för en teckningsrätt. För företaget gäller naturligtvis samma sak fast tvärtom. Företaget tar ett lån med låg ränta och ger långivarna rätt att i framtiden teckna aktier i företaget. Villkoren görs sådana att långivarna är beredda att betala något för teckningsrätten. Det är ett förskott på en eventuell framtida nyemission. Någon återbetalningsskyldighet föreligger inte. I redovisningen ska därför sedan 1993 den delen av betalningen för konvertibeln redovisas som eget kapital. Därmed var det inte så intressant längre att emittera konvertibellån för att få marknaden att tro att företagsledningen hade en genial förmåga att skapa billig finansiering. Genom 1990 års skattereform ändrades även skattereglerna så att konvertiblerna inte längre var intressanta i skatteplaneringssyfte.
Värdepappersförsäljare med välsmorda tungor tycks nu, av artikeln i DI att döma, åter ha upptäckt konvertiblerna som intressanta placeringsinstrument. Det är inget fel med konvertibler, men det går att få det att låta märkvärdigare än det är. De har lägre ränta än obligationer. De utsätts därför för mindre värdevariationer på grund av variationer i det allmänna ränteläget än vanliga obligationer. De kan konverteras till aktier och har därför möjlighet att stiga i värde över det nominella värdet (=det belopp som företaget ska betala tillbaka). De är säkrare än aktier i emittentföretaget, eftersom innehavaren får tillbaka sitt nominella belopp. Går företaget dåligt får placeraren tillbaka räntebristen. Går det bra får placeraren teckna aktier till underkurs.
Som med allt som verkar fiffigt men är svårt att genomskåda eller överblicka, finns det någon som skär emellan och tjänar pengar på både emittentens och placerarens bekostnad. Läs gärna de uttalanden som läggs i konvertibelkrängaren Mark Cecils mun i DI. Det är inget fel i vad han säger. Men det är självklarheter som han får att låta som märkvärdigheter. Så egentligen är det nog bäst att köpa en aktie och en obligation i ett företag.
Skattereglerna snedvrider kalkylen både på placerarsidan och emittentsidan. Skatterättsligt hanteras en konvertibel som en aktie, med de komplicerade kvittningsregler som där finns mellan förlust- och vinstaffärer. Det enkla och systematiskt någorlunda korrekta system som gäller för rena skuldebrev (dvs. att alla betalningar och alla värdevariatoner räknas som ränta) gäller inte - inte ens för den del av konvertibeln som motsvarar skuldebrevsmomentet. Man säger att konvertibeln är odelbar. Det gör att resultatet efter skatt kan vara både bättre eller sämre för en konvertibel än för en aktie + obligation. Att det är så går knappast att kritisera. Det gäller att ha regler som är tillämpbara för privatpersoner utan kunskaper om finansiella instrument. En uppdelning av konvertibeln skulle bli alldeles för komplicerad.
På emittentsidan är det betydligt sämre med skattereglerna. Här har kunskapen inte hunnit ifatt dårskapen. Trots att alla materiellt sakkunninga (och materialiserat genom RR 3) inser att kapitalrabatten är en räntekostnad som måste redovisas som en sådan (annars gör man sig skyldig till brott), erkänner skatterätten inte att kostnaden är avdragsgill. Ja, Regeringsrätten uttalar till och med i RÅ 2002 ref. 77 att "bolagets kostnad för lånet [utgörs] endast av den nominella ränta som bolaget fått betala till långivaren". Reglerna bortser således helt från den omständigheten att det föreligger en kapitalrabatt i en konvertibelemission. Vid beskattningen medges avdrag endast för den löpande räntan.
En katt är inte en katt enligt Regeringsrätten, den är en hund. För med våra skumma ögon ser katten ut som en hund, säger Regeringsrätten. Pinsamt.
Regeringsrättens ställningstagande baseras på det uttryckliga förbudet för avdrag för kapitalrabatt på optionslån (24 kap. 4 § inkomstskattelagen). Ett optionslån kan liknas vid en konverteringslån, där konverteringsrätten är avskiljbar. För konvertibler finns inte motsvarande bestämmelse. Men är det galet för optionslån så ska det väl vara lika galet för konvertibellån, tycks Regeringsrätten mena. Detta innebär att konvertibellån är en direkt olönsam finansieringsform för svenska företag. De får helt enkelt inte avdrag för en del av sina finansieringskostnader. Detta förklarar ytterligare det låga intresset för konvertibellån i svenska företag. För investmentföretag gäller särskilda regler (dock inte för räntor) som gör dem mindre känsliga för skatteeffekter. Det kan vara en förklaring till att Industrivärden, som det anges i DIs artikel, nyligen lånade upp 5 mdr kr i ett konvertibellån till 2,5 procent. Det kan ju också vara så att både kapitalrabatten och värdet av konverteringsrätten var obetydlig i det lånet.
Denna felaktighet i skattelagstiftningen har jag på olika sätt arbetat i bortåt 30 år på att få bort. Felaktigheten tillkom 1985 (prop. 1984/85:193). 1992 års företagsskatteutredning (där jag var expert) föreslog att avdragsförbudet skulle avskaffas. Det motsatte sig Riksskatteverket i sitt remissyttrande. Någon lagstiftning blev det inte. I samband med 2002 års företagsskatteutredning tog jag upp saken med utredningsmannen. Något förslag kom dock inte i betänkandet (SOU 2005:99). Jag påpekade saken i mitt yttrande till finansdepartementet över betänkandet, men någon lagstiftning har ännu inte kommit till stånd.
Läs Konvertibel- och optionslån. En skatterättslig tankevurpa.
Ett konvertibelt skuldebrev är ett skuldebrev som - om det inte inlöses som ett vanligt lån - kan bytas mot aktier i emittentföretaget. Villkoren för byte bestäms så att det blir fördelaktigt att byta mot aktier om företaget går bra och aktiekursen stiger. Om aktiekursen inte stiger tillräckligt och aktien inte blir mer värd än skuldebrevets nominella belopp, kan skuldebrevet lösas in. Chansen att skuldebrevets bytesvärde kan stiga, gör att en konvertibel kan emitteras med lägre ränta än vad som gäller för vanliga obligationer.
Dessa egenskaper gjorde konvertibeln populär under 1970-1980-talet sedan regler införts i aktiebolagslagen, eftersom det såg ut som företag som emitterade konvertibler hade låga räntekostnader. På grund av felaktigt konstruerade skatteregler kunde de också utnyttjas som skatteplaneringsinstrument, vilket gjorde dem ännu intressantare. De kunde då säljas över sitt "inneboende" värde eftersom skatteplanerare betalte ett överpris för att få en ännu större skattereduktion i en annan transaktion.
Så småningom hann kunskapen ifatt dårskapen. Redovisningsrådet införde regler (RR 3) för bokföringen, som tog hänsyn till att emittentens räntekostnad för lånet inte bara var de årliga räntebetalningarna utan också skillnaden mellan lånets nominella värde och dess verkliga värde vid emissionstidpunkten (vad som kallas kapitalrabatten). Eftersom årsräntan är lägre än normalräntan, blir skuldens värde lägre än det nominella. Men när skulden ska lösas in, måste företaget betala det nominella beloppet. Skillnaden blir en kostnad och den måste förstås i redovisningen behandlas som en sådan. Så finansieringskostnaden var inte så förmånlig i verkligheten som företagen tidigare påstått och redovisat. Skillnadsbeloppet motsvarade priset för rätten att i framtiden konvertera konvertibeln till aktie.
Vad placeraren gör är att han köper en obligation med onormalt låg ränta och en rätt att i framtiden teckna aktier i företaget. Han betalar dels för en billig obligation, dels för en teckningsrätt. För företaget gäller naturligtvis samma sak fast tvärtom. Företaget tar ett lån med låg ränta och ger långivarna rätt att i framtiden teckna aktier i företaget. Villkoren görs sådana att långivarna är beredda att betala något för teckningsrätten. Det är ett förskott på en eventuell framtida nyemission. Någon återbetalningsskyldighet föreligger inte. I redovisningen ska därför sedan 1993 den delen av betalningen för konvertibeln redovisas som eget kapital. Därmed var det inte så intressant längre att emittera konvertibellån för att få marknaden att tro att företagsledningen hade en genial förmåga att skapa billig finansiering. Genom 1990 års skattereform ändrades även skattereglerna så att konvertiblerna inte längre var intressanta i skatteplaneringssyfte.
Värdepappersförsäljare med välsmorda tungor tycks nu, av artikeln i DI att döma, åter ha upptäckt konvertiblerna som intressanta placeringsinstrument. Det är inget fel med konvertibler, men det går att få det att låta märkvärdigare än det är. De har lägre ränta än obligationer. De utsätts därför för mindre värdevariationer på grund av variationer i det allmänna ränteläget än vanliga obligationer. De kan konverteras till aktier och har därför möjlighet att stiga i värde över det nominella värdet (=det belopp som företaget ska betala tillbaka). De är säkrare än aktier i emittentföretaget, eftersom innehavaren får tillbaka sitt nominella belopp. Går företaget dåligt får placeraren tillbaka räntebristen. Går det bra får placeraren teckna aktier till underkurs.
Som med allt som verkar fiffigt men är svårt att genomskåda eller överblicka, finns det någon som skär emellan och tjänar pengar på både emittentens och placerarens bekostnad. Läs gärna de uttalanden som läggs i konvertibelkrängaren Mark Cecils mun i DI. Det är inget fel i vad han säger. Men det är självklarheter som han får att låta som märkvärdigheter. Så egentligen är det nog bäst att köpa en aktie och en obligation i ett företag.
Skattereglerna snedvrider kalkylen både på placerarsidan och emittentsidan. Skatterättsligt hanteras en konvertibel som en aktie, med de komplicerade kvittningsregler som där finns mellan förlust- och vinstaffärer. Det enkla och systematiskt någorlunda korrekta system som gäller för rena skuldebrev (dvs. att alla betalningar och alla värdevariatoner räknas som ränta) gäller inte - inte ens för den del av konvertibeln som motsvarar skuldebrevsmomentet. Man säger att konvertibeln är odelbar. Det gör att resultatet efter skatt kan vara både bättre eller sämre för en konvertibel än för en aktie + obligation. Att det är så går knappast att kritisera. Det gäller att ha regler som är tillämpbara för privatpersoner utan kunskaper om finansiella instrument. En uppdelning av konvertibeln skulle bli alldeles för komplicerad.
På emittentsidan är det betydligt sämre med skattereglerna. Här har kunskapen inte hunnit ifatt dårskapen. Trots att alla materiellt sakkunninga (och materialiserat genom RR 3) inser att kapitalrabatten är en räntekostnad som måste redovisas som en sådan (annars gör man sig skyldig till brott), erkänner skatterätten inte att kostnaden är avdragsgill. Ja, Regeringsrätten uttalar till och med i RÅ 2002 ref. 77 att "bolagets kostnad för lånet [utgörs] endast av den nominella ränta som bolaget fått betala till långivaren". Reglerna bortser således helt från den omständigheten att det föreligger en kapitalrabatt i en konvertibelemission. Vid beskattningen medges avdrag endast för den löpande räntan.
En katt är inte en katt enligt Regeringsrätten, den är en hund. För med våra skumma ögon ser katten ut som en hund, säger Regeringsrätten. Pinsamt.
Regeringsrättens ställningstagande baseras på det uttryckliga förbudet för avdrag för kapitalrabatt på optionslån (24 kap. 4 § inkomstskattelagen). Ett optionslån kan liknas vid en konverteringslån, där konverteringsrätten är avskiljbar. För konvertibler finns inte motsvarande bestämmelse. Men är det galet för optionslån så ska det väl vara lika galet för konvertibellån, tycks Regeringsrätten mena. Detta innebär att konvertibellån är en direkt olönsam finansieringsform för svenska företag. De får helt enkelt inte avdrag för en del av sina finansieringskostnader. Detta förklarar ytterligare det låga intresset för konvertibellån i svenska företag. För investmentföretag gäller särskilda regler (dock inte för räntor) som gör dem mindre känsliga för skatteeffekter. Det kan vara en förklaring till att Industrivärden, som det anges i DIs artikel, nyligen lånade upp 5 mdr kr i ett konvertibellån till 2,5 procent. Det kan ju också vara så att både kapitalrabatten och värdet av konverteringsrätten var obetydlig i det lånet.
Denna felaktighet i skattelagstiftningen har jag på olika sätt arbetat i bortåt 30 år på att få bort. Felaktigheten tillkom 1985 (prop. 1984/85:193). 1992 års företagsskatteutredning (där jag var expert) föreslog att avdragsförbudet skulle avskaffas. Det motsatte sig Riksskatteverket i sitt remissyttrande. Någon lagstiftning blev det inte. I samband med 2002 års företagsskatteutredning tog jag upp saken med utredningsmannen. Något förslag kom dock inte i betänkandet (SOU 2005:99). Jag påpekade saken i mitt yttrande till finansdepartementet över betänkandet, men någon lagstiftning har ännu inte kommit till stånd.
Läs Konvertibel- och optionslån. En skatterättslig tankevurpa.
KENNETH BENGTSSON OCH ICAs SKATTEPLANERING
Kenneth Bengtsson, vd för ICA, har föreslagits till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Nomineringen ifrågasätts av Dagens Industri den 20 februari med tanke på att ICA är involverat i skatteprocesser avseende ränteavdrag på mångmiljardbelopp.
Nu är företagsbeskattningen ingen naturrätt. Vad som är fel och rätt på vinstbeskattningsområdet är inte heller en fråga om rimlighet, än mindre om moral. Företagsbeskattningen är det - i många sammanhang osammanhängande - system av regler som lagtexten definierar. Man kan ha olika uppfattning om hur det borde vara, men i ett system som bestäms av reglernas verbala utformning måste det vara texten som avgör. Det är ett företags skyldighet gentemot ägarna att bedriva verksamheten så effektivt som möjligt och tillvarata det rättigheter och iaktta de skyldigheter som finns. Skatt ska betalas på vinsten - sådan den definieras i lagen. Inte på något annat. Nullum tributum sine lege.
I de rättstvister som ICA är involverat i, får man utgå från att ICA har stöd i lagen. Om denna ger utrymme för skattesvinn är det rimligt att skattemyndigheterna reagerar och försöker få saken prövad av domstol om rättsreglerna ger utrymme för flera tolkningar. Såvitt jag förstår har lagstiftaren ingripit med lagstiftning mot sådana transaktioner som ICA företagit, dvs. lagstiftaren tycks tycka att det borde varit som Skatteverket hävdar. Eftersom lagstiftning ansetts nödvändig, kan det tas till intäkt för att ICA handlat inom lagens råmärken.
Ska en person som lett ett företag som företagit transaktioner som, enligt sakkunskap med stöd i lagen, berättigar till avdrag, vara diskvalificerad som ordförande i Svenskt Näringsliv? Får ett företag inte utnyttja gällande skatteregler? Jag vet att en del stora företag avstår från tillåtna skattebesparande transaktioner, därför att en mediediskussion är omöjlig att klara. Det innebär att skattesystemet skapar en konkurrenssnedvridning mellan företag som är känsliga för mediedrev och företag som inte är det.
Jag tror att det är bra att Svenskt Näringsliv får en ordförande som visat att han vågar hävda sin rätt. Kanske kan hans erfarenheter bidra till att företagsbeskattningen ifrågasätts.
Nu är företagsbeskattningen ingen naturrätt. Vad som är fel och rätt på vinstbeskattningsområdet är inte heller en fråga om rimlighet, än mindre om moral. Företagsbeskattningen är det - i många sammanhang osammanhängande - system av regler som lagtexten definierar. Man kan ha olika uppfattning om hur det borde vara, men i ett system som bestäms av reglernas verbala utformning måste det vara texten som avgör. Det är ett företags skyldighet gentemot ägarna att bedriva verksamheten så effektivt som möjligt och tillvarata det rättigheter och iaktta de skyldigheter som finns. Skatt ska betalas på vinsten - sådan den definieras i lagen. Inte på något annat. Nullum tributum sine lege.
I de rättstvister som ICA är involverat i, får man utgå från att ICA har stöd i lagen. Om denna ger utrymme för skattesvinn är det rimligt att skattemyndigheterna reagerar och försöker få saken prövad av domstol om rättsreglerna ger utrymme för flera tolkningar. Såvitt jag förstår har lagstiftaren ingripit med lagstiftning mot sådana transaktioner som ICA företagit, dvs. lagstiftaren tycks tycka att det borde varit som Skatteverket hävdar. Eftersom lagstiftning ansetts nödvändig, kan det tas till intäkt för att ICA handlat inom lagens råmärken.
Ska en person som lett ett företag som företagit transaktioner som, enligt sakkunskap med stöd i lagen, berättigar till avdrag, vara diskvalificerad som ordförande i Svenskt Näringsliv? Får ett företag inte utnyttja gällande skatteregler? Jag vet att en del stora företag avstår från tillåtna skattebesparande transaktioner, därför att en mediediskussion är omöjlig att klara. Det innebär att skattesystemet skapar en konkurrenssnedvridning mellan företag som är känsliga för mediedrev och företag som inte är det.
Jag tror att det är bra att Svenskt Näringsliv får en ordförande som visat att han vågar hävda sin rätt. Kanske kan hans erfarenheter bidra till att företagsbeskattningen ifrågasätts.
ISTANBUL - 2010 ÅRS EUROPEISKA KULTURHUVUDSTAD
I dagens nummer av DI finns på sidan 27 en annons som ska locka till besök i Istanbul, the European Capital of Culture in 2010. I blickfånget, mot en fond av minareter och annan lokalfärgande rekvisita, står en flicka och spelar violin. Arrangemanget syftar alldeles uppenbart till att framställa Istambul som kulturellt av allra högsta klass (vilket det kanske också är).
Om det inte vore för att jag sett samma annons någon vecka tidigare i samma tidning, skulle jag tro att den blivit spegelvänd av misstag vid tryckningen. Flickan spelar nämligen fiol med högerhanden på strängarna och med stråken i vänster hand. Försök. Det går bara inte!!
Det finns faktiskt "högerhänta" fioler. Eftersom fiolen inte är helt symmetrisk går det dock inte utan vidare att bara ta en vanlig fiol i höger hand. Den måste byggas "högerhänt". Jag har aldrig hört talas om att turkisk högerhänt violinspel eller violinbygge skulle vara en specialitet.
För mitt öga är det uppenbart att flickan aldrig hållit i en fiol tidigare, än mindre är den konsertviolinist av världsklass som bilden vill frammana. Min fiollärare försökte få mig att böja handleden utåt - och stack mig med sin vassa penna i handflatan - och låta fiolens hals vila i tumvecket, medan flickan böjer handleden åt fel håll och låter fiolhalsen vila direkt på insidan av handleden. Stråken för hon snett över strängarna på ett sätt som min fiollärare inte skulle accepterat. Inte jag heller, eftersom det låter så illa då.
Kulturhuvudstad. Pinsamt.
Om det inte vore för att jag sett samma annons någon vecka tidigare i samma tidning, skulle jag tro att den blivit spegelvänd av misstag vid tryckningen. Flickan spelar nämligen fiol med högerhanden på strängarna och med stråken i vänster hand. Försök. Det går bara inte!!
Det finns faktiskt "högerhänta" fioler. Eftersom fiolen inte är helt symmetrisk går det dock inte utan vidare att bara ta en vanlig fiol i höger hand. Den måste byggas "högerhänt". Jag har aldrig hört talas om att turkisk högerhänt violinspel eller violinbygge skulle vara en specialitet.
För mitt öga är det uppenbart att flickan aldrig hållit i en fiol tidigare, än mindre är den konsertviolinist av världsklass som bilden vill frammana. Min fiollärare försökte få mig att böja handleden utåt - och stack mig med sin vassa penna i handflatan - och låta fiolens hals vila i tumvecket, medan flickan böjer handleden åt fel håll och låter fiolhalsen vila direkt på insidan av handleden. Stråken för hon snett över strängarna på ett sätt som min fiollärare inte skulle accepterat. Inte jag heller, eftersom det låter så illa då.
Kulturhuvudstad. Pinsamt.
torsdag 18 februari 2010
STYCKMORDSMÅLET
Det senaste (sista) spåret i försöken till upprättelse av de två läkarna, som friades från åtal för mord men som i ett överloppskonstaterande i domskälen antogs ha begått ett då preskriberat brott mot griftefrid, har nu i Attunda tingsrätt resulterat i en halv framgång för läkarna. Sedan alla försök till rättslig upprättelse - dvs att få domstolars och myndigheters beslut upphävda - varit förgäves, har de försökt att genom en talan mot staten tillerkännas skadestånd för myndigheternas skuld till att de fått sina liv förstörda. Domstolen i Attunda finner att myndigheterna brustit i 27 av de bortemot 140 fall läkarna framfört.
Som DN skriver den 19 februari verkar Attunda tingsrätt ställa mycket högre krav på läkarnas bevisning av sambandet mellan felaktigheterna och läkarnas skada än på domstolarnas och myndigheternas bevisning om läkarnas skuld till mord och likskändning och olämplighet som läkare. Är inte den utlösande faktorn - det för tingsrättens domslut ovidkommande uttalandet om att läkarna styckat kroppen - en felaktighet? De var inte åtalade för det och - antar jag - någon bevisning därom framställdes därför aldrig. Domstolen tycks på eget inintiativ dragit den slutsatsen. Är inte det ett fel?
Jag har ännu inte hunnit läsa domen, men innebörden synes vara att tingsrätten inte ansett försummelse som styrkt annat än i 27 fall, men att det i de fallen brast i orsakssammanhang. Det sistnämnda är ju en ren bedömningsfråga, där var och en kan hysa sin uppfattning - vad är det som ledde vart? Att felaktigheter konstaterats begångna måste dock ses som en framgång. Förhoppningsvis kan bedömningen om orsakssambandet bli en annan i Hovrätten om läkarna orkar överklaga. Redan i tingsrätten har statens kostnader för rättegången uppgått till 310.000 kr, vilket läkarna dömts att betala. Det går knappast att begära att någon, som Anders Agell gjorde, ska ställa upp ideellt för läkarna.
Ett grovt fel har det ansetts vara att rättsläkaren Jovan Rajs, som var chef för den ene läkaren, tilläts uttala sig.
Som åhörare vid en del av förhandlingarna har jag förstått att knappast någon polisiär representant numera anser att läkarna är skyldiga till vare sig mord eller likskändning, och att avsevärda brister och felaktigheter föreligger i utredningsarbetet. Det är också som utomstående lätt att inse att utredningen varit under all kritik. Materialet är enormt men genom Per Lindebergs böcker "Döden är en man" och "Döden är en man, Styckmordet, Myterna, Efterspelet" har väsentliga delar blottlagts. Någon som i sak bestrider vad Lindeberg skrivit har veterligen inte uppträtt. (Journalisten Lars Borgnäs har dock en annan uppfattning.) En annan monumental uppgift har prof. em. Anders Agell företagit sig. Han företrädde läkarna i (det andra) försöket till resning i Regeringsrätten 2004. I dossiern "Styckmordsfallet i Regeringsrätten" har han sammanställt sina inlagor i det sista resningsmålet och givit ut skriften "Anatomin av en häxprocess" (order@jure.se). Han företrädde därefter läkarna i skadeståndsprocessen. Tyvärr avled Agell innan han hann fullfölja målet i tingsrätten. I de förhandlingar som resulterat i den nu meddelade domen har läkarna företrätts av två advokater.
I Svenska Dagbladet argumenterar i dag en rad framstående personligheter för inrättandet av en resningskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett "fällande" domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta, skriver de. Men vem avgör om någon är felaktigt dömd och att det är uppenbart? Det är just det som domstolar ska vara bäst på att avgöra. Men som en yttersta resurs är det kanske nödvändigt.
Jag tror mera, som Jacob Heidbrink på Juridikbloggen, på skärpta krav på att domstolarna i detalj redovisar sin inställning till de bevis som framförts; i förening med avskaffande av kollegialt utformade domar. Varje domare bör ge sin egen motivering eller uttryckligen ansluta sig helt eller delvis till annan domares mening. I det här målet hade det varit intressant att ta del av envar domares (och nämndemans) bedömning av tilltron till ett 3½ års barns "redogörelse" för sin iakttagelser 2 år tidigare då hon (enligt sin moder) varit närvarande vid styckningen. Jag sätter redogörelse inom citattecken, eftersom det är modern som för polisen har berättat om sina försök att förstå sin dotters påstådda reaktioner och uttalanden i saker som hon (modern) kopplar ihop med sin föreställning om sin f.d. make som hon anklagat för sexuella handlingar mot barnet.
Den nu avkunnade domen anses av läkarnas advokater som mycket pedagogisk vilket gör det lätt att följa domstolens resonemang.
Jag saknar tillräcklig erfarenhet av utformningen av domarna från de allmänna domstolarna, men i förvaltningsdomstolarna (som dömer i bl.a. skattemål) är det påfallande vanligt med domsmotiveringar i stil med "med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt, anser domstolen att...", vilket gör det svårt både för den som ska överklaga domen att veta vad han ska kritisera domstolen för, och för överinstansen att bedöma var underinstansens eventuella felaktighet ligger. Frågan har debatteras åtskilliga gånger bl.a. av Institutet för Skatter & Rättssäkerhet.
För egen del anser jag att möjligheten att formulera och avge egna yttranden tillhörde det mest stimulerande med arbetet som ledamot av Skatterättsnämnden i 20 år. Även om jag delade uppfattning i sak med majoriteten kunde ofta motiveringen skilja.
Som DN skriver den 19 februari verkar Attunda tingsrätt ställa mycket högre krav på läkarnas bevisning av sambandet mellan felaktigheterna och läkarnas skada än på domstolarnas och myndigheternas bevisning om läkarnas skuld till mord och likskändning och olämplighet som läkare. Är inte den utlösande faktorn - det för tingsrättens domslut ovidkommande uttalandet om att läkarna styckat kroppen - en felaktighet? De var inte åtalade för det och - antar jag - någon bevisning därom framställdes därför aldrig. Domstolen tycks på eget inintiativ dragit den slutsatsen. Är inte det ett fel?
Jag har ännu inte hunnit läsa domen, men innebörden synes vara att tingsrätten inte ansett försummelse som styrkt annat än i 27 fall, men att det i de fallen brast i orsakssammanhang. Det sistnämnda är ju en ren bedömningsfråga, där var och en kan hysa sin uppfattning - vad är det som ledde vart? Att felaktigheter konstaterats begångna måste dock ses som en framgång. Förhoppningsvis kan bedömningen om orsakssambandet bli en annan i Hovrätten om läkarna orkar överklaga. Redan i tingsrätten har statens kostnader för rättegången uppgått till 310.000 kr, vilket läkarna dömts att betala. Det går knappast att begära att någon, som Anders Agell gjorde, ska ställa upp ideellt för läkarna.
Ett grovt fel har det ansetts vara att rättsläkaren Jovan Rajs, som var chef för den ene läkaren, tilläts uttala sig.
Som åhörare vid en del av förhandlingarna har jag förstått att knappast någon polisiär representant numera anser att läkarna är skyldiga till vare sig mord eller likskändning, och att avsevärda brister och felaktigheter föreligger i utredningsarbetet. Det är också som utomstående lätt att inse att utredningen varit under all kritik. Materialet är enormt men genom Per Lindebergs böcker "Döden är en man" och "Döden är en man, Styckmordet, Myterna, Efterspelet" har väsentliga delar blottlagts. Någon som i sak bestrider vad Lindeberg skrivit har veterligen inte uppträtt. (Journalisten Lars Borgnäs har dock en annan uppfattning.) En annan monumental uppgift har prof. em. Anders Agell företagit sig. Han företrädde läkarna i (det andra) försöket till resning i Regeringsrätten 2004. I dossiern "Styckmordsfallet i Regeringsrätten" har han sammanställt sina inlagor i det sista resningsmålet och givit ut skriften "Anatomin av en häxprocess" (order@jure.se). Han företrädde därefter läkarna i skadeståndsprocessen. Tyvärr avled Agell innan han hann fullfölja målet i tingsrätten. I de förhandlingar som resulterat i den nu meddelade domen har läkarna företrätts av två advokater.
I Svenska Dagbladet argumenterar i dag en rad framstående personligheter för inrättandet av en resningskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett "fällande" domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta, skriver de. Men vem avgör om någon är felaktigt dömd och att det är uppenbart? Det är just det som domstolar ska vara bäst på att avgöra. Men som en yttersta resurs är det kanske nödvändigt.
Jag tror mera, som Jacob Heidbrink på Juridikbloggen, på skärpta krav på att domstolarna i detalj redovisar sin inställning till de bevis som framförts; i förening med avskaffande av kollegialt utformade domar. Varje domare bör ge sin egen motivering eller uttryckligen ansluta sig helt eller delvis till annan domares mening. I det här målet hade det varit intressant att ta del av envar domares (och nämndemans) bedömning av tilltron till ett 3½ års barns "redogörelse" för sin iakttagelser 2 år tidigare då hon (enligt sin moder) varit närvarande vid styckningen. Jag sätter redogörelse inom citattecken, eftersom det är modern som för polisen har berättat om sina försök att förstå sin dotters påstådda reaktioner och uttalanden i saker som hon (modern) kopplar ihop med sin föreställning om sin f.d. make som hon anklagat för sexuella handlingar mot barnet.
Den nu avkunnade domen anses av läkarnas advokater som mycket pedagogisk vilket gör det lätt att följa domstolens resonemang.
Jag saknar tillräcklig erfarenhet av utformningen av domarna från de allmänna domstolarna, men i förvaltningsdomstolarna (som dömer i bl.a. skattemål) är det påfallande vanligt med domsmotiveringar i stil med "med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt, anser domstolen att...", vilket gör det svårt både för den som ska överklaga domen att veta vad han ska kritisera domstolen för, och för överinstansen att bedöma var underinstansens eventuella felaktighet ligger. Frågan har debatteras åtskilliga gånger bl.a. av Institutet för Skatter & Rättssäkerhet.
För egen del anser jag att möjligheten att formulera och avge egna yttranden tillhörde det mest stimulerande med arbetet som ledamot av Skatterättsnämnden i 20 år. Även om jag delade uppfattning i sak med majoriteten kunde ofta motiveringen skilja.
tisdag 16 februari 2010
INGEMAR HANSSON NY GD FÖR SKATTEVERKET
Ingemar Hansson har utsetts till generaldirektör för Skatteverket. Ett bra val. Verket - och han - är att gratulera.
Sverige är att gratulera om han lyckas få gehör hos politikerna för sin uppfattning att bolagsbeskattningen bör lindras. I Dagens Industri den 16 februari uttalar han att bolagsskatten borde vara lägre - framför allt för att öka investeringarna i Sverige. Som GD för Skatteverket borde han utnyttja denna sin insikt och inplantera hos personalen på SkV att inte driva meningslösa men resurskrävande processer mot företagen.
Nyligen (11 februari) lyckades ett företag äntligen i Regeringsrätten (mål nr 3911-08) få rätt mot SkV i att det kunde låta sig beskattas för en återförd periodiseringsfond trots att det inte löst upp fonden i redovisningen. Vad fanns det för fiskalt intresse att driva den processen?
I ett annat mål, även det avgjort den 11 februari, (4125-09) slapp en företagsägare beskattning för utbetalning av ett belopp som motsvarade ett förbjudet lån som personen redan blivit beskattad för och återbetalt till företaget. Allt var ju redan återställt och den aktuella transaktionen var bara den avslutande delen. Det fiskala intresset hade tillgodosetts redan genom beskattningen av det förbjudna lånet. Han behövde då inte ha återbetalt beloppet. Nu gjorde han det och därför hade han all anledning att utan beskattning få tillbaka beloppet. Skatterättsnämnden hade medgivit att han skulle kunna få tillbaka sina pengar utan beskattning, men SkV överklagade.
Processföring får inte drivas på rent jävulskap eller bara för att rida på ord i oträngt mål. Skulle SkV fått rätt i Regeringsrätten i dessa fall hade rimligen lagstiftningen snarast måst ändras. Inse att lagstiftaren inte har något intresse av att lägga ut snubbeltråd i terrängen, och att inkomstbeskattningen måste begränsas till faktiska inkomster (när det inte finns särskilda schablonregler som i alla fall fingerar att inkomst finns).
Fast helst borde bolagsbeskattningen avskaffas helt.
Sverige är att gratulera om han lyckas få gehör hos politikerna för sin uppfattning att bolagsbeskattningen bör lindras. I Dagens Industri den 16 februari uttalar han att bolagsskatten borde vara lägre - framför allt för att öka investeringarna i Sverige. Som GD för Skatteverket borde han utnyttja denna sin insikt och inplantera hos personalen på SkV att inte driva meningslösa men resurskrävande processer mot företagen.
Nyligen (11 februari) lyckades ett företag äntligen i Regeringsrätten (mål nr 3911-08) få rätt mot SkV i att det kunde låta sig beskattas för en återförd periodiseringsfond trots att det inte löst upp fonden i redovisningen. Vad fanns det för fiskalt intresse att driva den processen?
I ett annat mål, även det avgjort den 11 februari, (4125-09) slapp en företagsägare beskattning för utbetalning av ett belopp som motsvarade ett förbjudet lån som personen redan blivit beskattad för och återbetalt till företaget. Allt var ju redan återställt och den aktuella transaktionen var bara den avslutande delen. Det fiskala intresset hade tillgodosetts redan genom beskattningen av det förbjudna lånet. Han behövde då inte ha återbetalt beloppet. Nu gjorde han det och därför hade han all anledning att utan beskattning få tillbaka beloppet. Skatterättsnämnden hade medgivit att han skulle kunna få tillbaka sina pengar utan beskattning, men SkV överklagade.
Processföring får inte drivas på rent jävulskap eller bara för att rida på ord i oträngt mål. Skulle SkV fått rätt i Regeringsrätten i dessa fall hade rimligen lagstiftningen snarast måst ändras. Inse att lagstiftaren inte har något intresse av att lägga ut snubbeltråd i terrängen, och att inkomstbeskattningen måste begränsas till faktiska inkomster (när det inte finns särskilda schablonregler som i alla fall fingerar att inkomst finns).
Fast helst borde bolagsbeskattningen avskaffas helt.
fredag 12 februari 2010
RÖDGRÖN VINDKRAFT
I morgonekot den 12 februari fick vi höra att de rödgröna "väldigt snabbt" ska se till att beskattningen av vindkraftskooperativ avskaffas om de kommer till makten.
Återigen framställs beskattningen som något riktat särskilt mot vindkraftskooperativ. Så är det inte. Återigen fick vi höra att "uttagsbeskattningen" av andelsägare i vindkraftverk är ett beslut av Skatteverket. Det är det inte. Det är en följd av gällande lagstiftning. Det gäller alla slags företag.
Miljöpartiets energipolitiska talesman Per Bolund slår huvudet på spiken när han säger:" Om jag till exempel skulle bygga ett helt eget vindkraftverk för mig själv, och sedan använder mig av den elen, då behöver jag inte betala någon skatt. Men om jag bestämmer mig för att bygga tillsammans med några vänner i kooperativ form, då ska plötsligt Skatteverktet ta ut en uttagsskatt på den här elen vi får."
Ja du Bolund, precis så är det för ALLA företag, inte bara vindkraftskooperativ.
Det är därför det är så idiotiskt med företagsbeskattning.
Frågan är bara varför vindkraftsproduktion skulle skattefavoriseras?
Om Bolund och hans förening avstod från att sälja el på marknaden och avstod från att sälja vindkraftscertifikat skulle han inte beskattas. Det skulle då förmodligen inte bedömas som näringsverksamhet. Å andra sidan skulle företaget förmodligen i avsaknad av inkomsten från certifikaten gå med förlust, och då blir det ingen skatt heller.
Och det är inte så, som det står på Bolunds hemsida, att kooperativ vindkraft är missgynnad av skatteregler. Snarare tvärtom, eftersom ekonomiska föreningar (dvs. kooperativ) har något gynnsammare skatteregler än aktiebolag.
Läs också Malin Siwes spalt i DN den 13 februari om Coompanion.
Återigen framställs beskattningen som något riktat särskilt mot vindkraftskooperativ. Så är det inte. Återigen fick vi höra att "uttagsbeskattningen" av andelsägare i vindkraftverk är ett beslut av Skatteverket. Det är det inte. Det är en följd av gällande lagstiftning. Det gäller alla slags företag.
Miljöpartiets energipolitiska talesman Per Bolund slår huvudet på spiken när han säger:" Om jag till exempel skulle bygga ett helt eget vindkraftverk för mig själv, och sedan använder mig av den elen, då behöver jag inte betala någon skatt. Men om jag bestämmer mig för att bygga tillsammans med några vänner i kooperativ form, då ska plötsligt Skatteverktet ta ut en uttagsskatt på den här elen vi får."
Ja du Bolund, precis så är det för ALLA företag, inte bara vindkraftskooperativ.
Det är därför det är så idiotiskt med företagsbeskattning.
Frågan är bara varför vindkraftsproduktion skulle skattefavoriseras?
Om Bolund och hans förening avstod från att sälja el på marknaden och avstod från att sälja vindkraftscertifikat skulle han inte beskattas. Det skulle då förmodligen inte bedömas som näringsverksamhet. Å andra sidan skulle företaget förmodligen i avsaknad av inkomsten från certifikaten gå med förlust, och då blir det ingen skatt heller.
Och det är inte så, som det står på Bolunds hemsida, att kooperativ vindkraft är missgynnad av skatteregler. Snarare tvärtom, eftersom ekonomiska föreningar (dvs. kooperativ) har något gynnsammare skatteregler än aktiebolag.
Läs också Malin Siwes spalt i DN den 13 februari om Coompanion.
måndag 8 februari 2010
MALIN SIWE FUNDERAR PÅ SÄNKT BOLAGSSKATT
Ja, Malin, du är på helt rätt spår i din spalt i DN den 6 februari. Ta bort bolagsskatten. Då försvinner dessutom dubbelbeskattningen automatiskt.
torsdag 4 februari 2010
MOdellSPAR, NYA BESKATTNINGSREGLER FÖR INNEHAV AV AKTIER OCH INVESTERINGSFONDER
Den 3 februari lämnade Fondskatteutredningen ett betänkande om beskattning av värdepappersfonder (eller investeringsfonder som är deras formella beteckning) och deras ägare. Förslaget innebär att fonderna inte längre ska vara skattskyldiga utan att all skattskyldighet läggs över på andelsägarna. En andelsägare ska enligt förslaget beskattas för en inkomst som beräknas till 0,4 procent av värdet av fondens tillgångar vid årets början plus anskaffningskostnaden för under året nyförvärvade andelar. Skattebasen ska inte reduceras med försäljningar under året, vilket gör att det inte går att undvika skatten med årsskiftestransaktioner. Det blir därmed en viss överbeskattning, eftersom flera personer kan ha innehaft en och samma andel under året. Procentsatsen har kalibrerats med hänsyn till detta.
Syftet med reformen är att likställa svenska och utländska fonder. Hittills har svenska fonder undvikit beskattningen genom att lämna utdelning (som varit avdragsgill) till andelsägarna. Detta har medfört att fonderna inte kunnat växa till sig.
En dag senare presenterade Mats Odell i DN ett förslag om att beskattningen av aktieinnehav ska förändras. Beskattningen ska schabloniseras så att skatten tas ut på ett underlag som baseras på aktiernas värde; ungefär som för kapitalförsäkringar, som för närvarande beskattas med 30 procent på försäkringens värde vid årets ingång multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan året dessförinnan. Detaljerna i Odells förslag är dock inte kända. Det liknar kapitalförsäkring, men med full rösträtt på aktierna. Proposition kommer inte att läggas före valet.
I dag diskuteras det i SvD, DN och DI vad sparformen ska kallas. IKS (Individuellt Kapitalsparande) eller Allemanskonto. Det första är för tekniskt och torrt, det andra är väl redan förbrukat. Annika Creutzer i SvD kallar sparandet Sparportföljen. Mitt förslag är MOdellspar.
Vi kan därmed se fram emot tre likartade beskattningssysetm för tre snarlika sparformer. Det ligger väl i öppen dag att systemen måste samordnas. En reform av fondbeskattningen är nödvändig och påkallad av EU-regler, så det är väl mycket sannolikt att den genomförs. Odells förslag kan därmed åka snålskjuts. Det blir svårt att motsätta sig en samordning av så likartade sparformer. Behovet av kapitalförsäkring, eller åtminstone särskilda beskattningsregler för kapitalförsäkring, bortfaller.
Syftet med reformen är att likställa svenska och utländska fonder. Hittills har svenska fonder undvikit beskattningen genom att lämna utdelning (som varit avdragsgill) till andelsägarna. Detta har medfört att fonderna inte kunnat växa till sig.
En dag senare presenterade Mats Odell i DN ett förslag om att beskattningen av aktieinnehav ska förändras. Beskattningen ska schabloniseras så att skatten tas ut på ett underlag som baseras på aktiernas värde; ungefär som för kapitalförsäkringar, som för närvarande beskattas med 30 procent på försäkringens värde vid årets ingång multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan året dessförinnan. Detaljerna i Odells förslag är dock inte kända. Det liknar kapitalförsäkring, men med full rösträtt på aktierna. Proposition kommer inte att läggas före valet.
I dag diskuteras det i SvD, DN och DI vad sparformen ska kallas. IKS (Individuellt Kapitalsparande) eller Allemanskonto. Det första är för tekniskt och torrt, det andra är väl redan förbrukat. Annika Creutzer i SvD kallar sparandet Sparportföljen. Mitt förslag är MOdellspar.
Vi kan därmed se fram emot tre likartade beskattningssysetm för tre snarlika sparformer. Det ligger väl i öppen dag att systemen måste samordnas. En reform av fondbeskattningen är nödvändig och påkallad av EU-regler, så det är väl mycket sannolikt att den genomförs. Odells förslag kan därmed åka snålskjuts. Det blir svårt att motsätta sig en samordning av så likartade sparformer. Behovet av kapitalförsäkring, eller åtminstone särskilda beskattningsregler för kapitalförsäkring, bortfaller.
onsdag 3 februari 2010
VÄGRAD AVDRAGSRÄTT FÖR FORSKNINGSBIDRAG
Jag har tidigare kommenterat skattedomstolarnas njugga inställning till företagens avdragsrätt för sponsring och liknande kostnader, där - för den utomstående - det kanske inte är så lätt att se hur kostnaden kan skapa inkomster. Domstolarnas kammarjurister, som aldrig varit i närheten av beslutsfattande om riskfyllda investeringar med egna pengar i företag, tycker sig med hjälp av propositionsuttalanden och tidigare domstolsbedömningar kunna se att vissa kostnader inte passar in i mönstret för vad som ska anses avdragsgillt. Det innebär - där det inte explicit uttalas i lagtext att en viss kostnad inte är avdragsgill - att domstolarna sätter sig över uppfattningen hos dem som riskerar sina pengar om vad som krävs "för att förvärva och bibehålla inkomster" som det står i inkomstskattelagen. Sådana kostnader är nämligen uttryckligen avdragsgilla (16 kap. 1 § inkomstskattelagen, IL).
Vad gäller kostnader för forskning och utveckling finns det i IL en särskild reglering med hänsyn till att domstolarna haft svårt att avgöra om annat än direkt tillämpbara forskningsresultat, t.ex. ren grundforskning, ska anses ha sådant samband med verksamheten att de är nödvändiga "för att förvärva och bibehålla inkomster". I 16 kap. 9 § IL finns därför en bestämmelse som säger att "utgifter för forskning och utveckling som har eller kan antas få betydelse för näringsverksamheten ska dras av. Detta gäller även utgifter för att få information om sådan forskning och utveckling.". I själva verket uttrycker formuleringen en generösare inställning än grundregeln för avdrag. Det krävs inte att det är en kostnad för att förvärva och bibehålla inkomster, utan att det är utgifter som kan antas få betydelse för verksamheten, alltså även grundforskning. I förarbetena till lagstiftningen talas även om kommersiell och företagsekonomisk forskning.
Ändå har Kammarrätten i Stockholm vägrat företag avdrag för bidrag till t.ex. Forskningsstiftelsen SSE-MBA vid Handelshögskolan i Stockholm. Den har till ändamål att främja vetenskaplig forskning i ekonomi, företagande och ledarskap. Domen överklagades till Regeringsrätten som emellertid vägrat prövningstillstånd.
En av Sveriges mest erfarna skattekonsulter, Lars W Hemmingsson vid PricewaterhouseCoopers, har skrivit en välformulerad artikel om detta i tidskriften Skattenytt 2010 nr 1-2. Han drar den uppgivna slutsatsen att rättsläget därmed får anses klarlagt: företag - oavsett bransch - kan inte räkna med att få avdag för bidrag till forskning inom företagsekonomi och angränsade områden såsom affärsutveckling, ledarskap, ledning, styrning av företag, etc. vid högskolor och universitet.
Hemmingsson drar slutsatsen att lagstiftaren nu å det snaraste måste ingripa för att korrigera en rättsutveckling som har kommit in på helt fel spår. I ett läge där både Regeringen och näringslivet har betonat betydelsen av ökad forskningsverksamhet för att bibehålla och stärka Sveriges ställning, är det av största betydelse att bidrag från privata finansiärer bibehålls och förhoppnngsvis ökar i framtiden.
I dag och i morgon samlas beslutsfattare, forskare och entreprenörer i Örebro för de årliga Småföretagsdagarna. Pontus Braunerhjelm, professor och vd för Entreprenörskapsforum, och Madelene Sjöström, vd för KK-stiftelsen, skriver i dag i Dagens Industri under rubriken Teori + småföretag = tillväxt. De framhåller att grundforskning är viktig och avslutar sin artikel med orden: "Det är när kunskap kan flöda fritt mellan högskola och näringsliv, när alla arbetar tillsammans, som forskningen skapar jobb och tillväxt."
Vem är det som tycker att det är bra att företagen inte får avdrag för forskningskostnader i ekonomiska och företagsstyrande ämnen? Vem tycker att det är bra att skattemyndigheter, domstolar och skattekonsulter ödslar tid och energi på att argumentera för och emot avdragsrätt för forskning?
Anders Borg. Se till att lagen förtydligas så att avdragsrätt kan medges. Men ännu hellre: avskaffa bolagsbeskattningen.
SvD
Vad gäller kostnader för forskning och utveckling finns det i IL en särskild reglering med hänsyn till att domstolarna haft svårt att avgöra om annat än direkt tillämpbara forskningsresultat, t.ex. ren grundforskning, ska anses ha sådant samband med verksamheten att de är nödvändiga "för att förvärva och bibehålla inkomster". I 16 kap. 9 § IL finns därför en bestämmelse som säger att "utgifter för forskning och utveckling som har eller kan antas få betydelse för näringsverksamheten ska dras av. Detta gäller även utgifter för att få information om sådan forskning och utveckling.". I själva verket uttrycker formuleringen en generösare inställning än grundregeln för avdrag. Det krävs inte att det är en kostnad för att förvärva och bibehålla inkomster, utan att det är utgifter som kan antas få betydelse för verksamheten, alltså även grundforskning. I förarbetena till lagstiftningen talas även om kommersiell och företagsekonomisk forskning.
Ändå har Kammarrätten i Stockholm vägrat företag avdrag för bidrag till t.ex. Forskningsstiftelsen SSE-MBA vid Handelshögskolan i Stockholm. Den har till ändamål att främja vetenskaplig forskning i ekonomi, företagande och ledarskap. Domen överklagades till Regeringsrätten som emellertid vägrat prövningstillstånd.
En av Sveriges mest erfarna skattekonsulter, Lars W Hemmingsson vid PricewaterhouseCoopers, har skrivit en välformulerad artikel om detta i tidskriften Skattenytt 2010 nr 1-2. Han drar den uppgivna slutsatsen att rättsläget därmed får anses klarlagt: företag - oavsett bransch - kan inte räkna med att få avdag för bidrag till forskning inom företagsekonomi och angränsade områden såsom affärsutveckling, ledarskap, ledning, styrning av företag, etc. vid högskolor och universitet.
Hemmingsson drar slutsatsen att lagstiftaren nu å det snaraste måste ingripa för att korrigera en rättsutveckling som har kommit in på helt fel spår. I ett läge där både Regeringen och näringslivet har betonat betydelsen av ökad forskningsverksamhet för att bibehålla och stärka Sveriges ställning, är det av största betydelse att bidrag från privata finansiärer bibehålls och förhoppnngsvis ökar i framtiden.
I dag och i morgon samlas beslutsfattare, forskare och entreprenörer i Örebro för de årliga Småföretagsdagarna. Pontus Braunerhjelm, professor och vd för Entreprenörskapsforum, och Madelene Sjöström, vd för KK-stiftelsen, skriver i dag i Dagens Industri under rubriken Teori + småföretag = tillväxt. De framhåller att grundforskning är viktig och avslutar sin artikel med orden: "Det är när kunskap kan flöda fritt mellan högskola och näringsliv, när alla arbetar tillsammans, som forskningen skapar jobb och tillväxt."
Vem är det som tycker att det är bra att företagen inte får avdrag för forskningskostnader i ekonomiska och företagsstyrande ämnen? Vem tycker att det är bra att skattemyndigheter, domstolar och skattekonsulter ödslar tid och energi på att argumentera för och emot avdragsrätt för forskning?
Anders Borg. Se till att lagen förtydligas så att avdragsrätt kan medges. Men ännu hellre: avskaffa bolagsbeskattningen.
SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
