söndag 9 september 2018

INGMAR BERGMANS SKATTEAFFÄRER


För en tid sedan såg jag Jane Magnussons mycket välgjorda film om Ingmar Bergman. Intressant, underhållande och mycket välbalanserad. Hon verkar ha gjort ett mycket omsorgsfullt forskningsarbete.
På en punkt var den dock felaktig; Bergmans skatteaffärer.  Eller kanske ofullständig – det som lades Bergman till last och som han personligen sedermera friades från hände i hans bägge enmansbolag, det svenska Cinematograph AB och det schweiziska Persona Film AB. Och i målen mot Cinematograph hade fiscus faktiskt principiell framgång. Man fick inte göra vad man gjort.

I en liten skrift om Bergman, som finns till försäljning vid utställningen Bergman – lögn och sanning på Scenkonstmuseum i Stockholm, finns under rubriken Tax scandal en text som bagatelliserar frågan - närmast raljerar om  Bergmans oskuld och skattemyndigheternas obefogade ingripande. Ingen läsare kan uppfatta att transaktionerna faktiskt stod i strid med skattelagstiftningen.

Det har nu gått så många år sen det hände, och den sekretess som tidigare förelegat har gått ut sedan länge.  Och handlingarna finns att läsa i Riksarkivet (arkivet i Arninge) för vem som vill. Handlingarna finns under ”Regeringsrätten. Akter i avgjorda mål. E1c:31 22/11-79”.

Den skattefråga tvisten gällde avsåg att Bergman undgått svensk beskattning genom att föra över sina inkomster till Schweiz. Sent omsider insåg skattemyndigheterna att det inte var Bergman själv som var rätt skattesubjekt för transaktionerna, utan hans bolag.  Därmed förlorades tid och ansenliga belopp, eftersom en del av de angripna transaktionerna föll för preskriptionsstrecket – sex år. Men taxeringsåren 1971 – 1975 var fortfarande öppna.

I första instans, Mellankommunala skatterätten, MKSR (Cinematograph bedrev verksamhet i både Gotlands och Stockholms län), yrkade Allmänna Ombudet, AO, att Cinematograph skulle eftertaxeras för 1971 med ca 850 tkr, för 1972 med ca 1 mkr, för 1973 och 1974 med 150 tkr vid resp. år samt för 1975 med 170 tkr. Beloppen ter sig idag tämligen beskedliga, men för 40 år sedan var penningvärdet ett annat. MKSR avslog yrkandena.

I nästa instans, Kammarrätten i Stockholm, hade fiscus större framgång.  Kammarrätten eftertaxerade Cinematograph för 1971 med 40 tkr, 1972 med 1 tkr, 1973 med 53 tkr, 1974 med 16 tkr och 1975 med 120 tkr. Kammarrätten avslog yrkanden om 290 resp. 345 tusen CHF som överförts till Persona, eftersom beloppen enligt Kammarrätten rätteligen var att hänföra till räkenskapsåret 1968/69 som dåmera låg bortom preskriptionsgränsen.

Domarna vann laga kraft sedan Regeringsrätten, dit domen för 1972 överklagades, nekat prövningstillstånd.

De filmer, från vilka intäkter flöt in under de år som stod öppna för omtaxering, var En passion, Riten och Beröringen.  Transaktionerna beträffande En passion och Riten underkändes av Kammarrätten. I de fallen hade filmerna redan producerats av Cinematograph innan rättigheterna överläts till Persona.

Kammarrätten sammanfattade sitt ställningstagande på följande sätt:

Av utredningen i målet framgår, att Personas medverkan --- varit begränsad till att uppbära royalties, utbetala provisioner (i vissa fall skådespelararvoden) och licensavgifter samt att underteckna avtal vilka upprättats av utomstående personer och företag; åtgärder som  - sammantaget betraktat – till övervägande del måst vidtagas enbart på grund av Personas existens.

--- har Personas verksamhet såvitt avser dess befattning med filmerna ”En Passion” och ”Riten” endast resulterat i att Cinematographs intäkter i Sverige blivit lägre än de eljest skulle ha blivit.

 I fråga om Beröringen hade Persona träffat avtal med ett amerikanskt filmbolag om rättigheter till en ännu inte producerad film. Persona gav sedan Cinematograph i uppdrag att producera filmen. Kammarrätten anförde bl. a:

Av i målet tillgänglig brevväxling framgår att företrädare för Cinematograph så sent som den 26 maj 1970 umgåtts med planer att producera ”Beröringen” i sistnämnda bolag och att distribuera filmen via Persona, men att svårigheter ansetts föreligga att motivera Personas roll i sammanhanget. Oavsett vad som kan ha legat till grund för avtalskonstruktionen, finner kammarrätten emellertid att Personas funktion som risktagare i förhållande till ABC varit av affärsmässig betydelse för Cinematograph.

Kammarrätten ansåg därför att någon obehörig vinstöverföring till Persona inte skett. Det kan påpekas att argumentet att Persona hade en risktagande funktion inte framförts av bolagets representant.

Jag träffade inte Bergman (han närvarade inte vid domstolsförhandlingarna utan representerades av ombud), men jag har svårt att tro att han medverkade aktivt till avtalskonstruktionerna och transaktionerna med Cinematograph och Persona. De var nog snarare produkter av fiffiga skatterådgivare, vilket stöds av de dokument som finns i akten.  

torsdag 30 augusti 2018

EGENTLIGEN HAR SVERIGE INGEN BOSTADSBRIST

Boverkets ekonom Bengt Hansson skriver under ovanstående rubrik i SvD den 30 augusti.
Äntligen når någon fram med det budskap jag kämpat för i åratal.
Självklart!


Alla klagar på bostadsbristen. Så har det varit i decennier. Det var inte bättre förr. Vi, som har erfarenheter från 1950-talet, har ständigt levt med talet om bostadsbrist. 1966 var året då statsminister Tage Erlander i en TV-intervju på frågan: ”Vilket råd ger ni till ett ungt par som söker bostad i Stockholm?” svarade: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”, väl medveten om att väntetiden för en lägenhet kunde vara tio år eller längre. Det uttalandet fick han äta upp under hela sin återstående tid. Redan i vår barndom ställde vår föräldrageneration sina småbarn i bostadskö. Det hjälpte inte; det fanns inga lediga bostäder att flytta in i när vi växte upp och ville flytta hemifrån. Vi fick börja våra bostadskarriärer möblerat och med andrahandshyror genom utnyttjande av bekanta och bekantas bekanta och diverse kontakter.



”Bygg bort bostadsbristen” var redan då ett politiskt slagord. Ett miljonprogram genomfördes efter Erlanders uttalande – en miljon nya bostäder på tio år skulle det bli. Det räckte inte; det har bara blivit värre.



Har vi verkligen bostadsbrist?  Som Bengt Hansson skriver i SvD den 30 augusti har vi inte det.



Vad är bostadsbrist? Att bo på mindre yta än ett politiskt bestämt mått? Att inte ha ett rum per boende? Att inte har två rum per boende? Att inte utöver att ha ett eget sovrum även ha ett eller två gemensamhetsutrymmen? Att inte dessutom har ett arbetsrum och bibliotek eller hobbyrum?



Vad skulle hända om lagstiftaren bestämde att hyran inte fick understiga ett visst belopp per kvadratmeter?



Orimlig tanke, men tänk den!



Hur många människor bor det i Sverige? Hur många bostäder finns det?



Det är det lätt att ta reda på, det är bara att gå in på Statistiska Centralbyråns hemsida. Gå in på Statistikdatabasen/boende/bostadsbestånd/antal lägenheter efter region och hustyp. Sen är det bara att klicka in sina önskemål om region, hustyp och år. Det finns fyra hustyper: småhus (friliggande en- och tvåbostadshus samt par-, rad- och kedjehus), flerbostadshus, övriga hus (byggnader som inte huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål, t.ex. byggnad avsedd för verksamhet eller samhällsfunktion) och specialbostäder (bostäder för äldre/funktionshindrade, studentbostäder mm).



Då kan man se att det 2017 i hela riket fanns 2 069 353 småhus, 2 462 972 lägenheter i flerbostadshus och 79 650 lägenheter i övriga hus. Sen fanns det dessutom 247 277 specialbostäder och drygt en halv miljon fritidshus, men låt oss bortse från dem, även om de till stor del fungerar som permanentbostäder.



Sen kan man gå in på Befolkning/befolkningsstatistik/folkmängd/folkmängd efter region, civilstånd, ålder och kön. Då kan man se att det totalt bodde 10 120 242 personer i Sverige 2017.



Hur många personer bor det genomsnittligt i en lägenhet? I ett småhus? Jag tror att den genomsnittliga lägenheten är dimensionerad för två personer och ett småhus för fyra. Om det är en riktig bedömning finns det bostadsutrymme för 4*2 069 353 + 2*2 462 972 + 2*79 650  = 13 362 656 personer. Det verkar finnas över 3 miljoner outnyttjade bostäder! Det bor bara 2,19 personer per bostadsenhet. Genomsnittsarean per person är 41 m2.



Ja ja, men bostadsbristen är framför allt koncentrerad till storstäderna, invänder någon genast. Nej, det visar sig att invånare per bostadsenhet ligger mellan 1,94 och 2,33 i samtliga län och i A-regionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bara Uppsala och Hallands län ligger över 2,3. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2018/05/bostadsbrist-igen.html.



En genomgång av statistiken för 2014 visar att i stort sett samma förhållanden rådde då; både på riksnivå och läns- och A-regionnivå. Antalet bostäder var färre, men det var också antalet invånare. Se http://niclasvirin.blogspot.com/2016/03/bostadsbrist_19.html.



I SCBs statistik kan man under Hushållens ekonomi/hushållens boende också se genomsnittlig bostadsarea per person efter region, hushållstyp och boendeform. För hela riket gäller att den genomsnittliga bostadsarean är 41 m2 per person. Stockholms län ligger markant lägre med 36 m2, Västra Götaland har 41 m2, medan arean i övriga län ligger mellan 42 och 46 m2 per person.



Är det verkligen brist på bostadsutrymme? Har vi inte bara vant oss vid tämligen generösa utrymmen, eftersom det inte kostar vad det är värt? Inte alla; många har det trångt, men genomsnittligt sett verkar vi bo rymligt. Fördelningen av bostadsutrymme verkar extremt skev.



Under tiden bygger vi nytt av alla krafter och förbrukar våra resurser på något som kanske egentligen inte behövs. Och dessutom skaffar vi oss ett underhållskrav under hundrafemtio år, som konsumerar resurser som våra barn och barnbarn skulle kunna använda för något de bättre behöver.



Vad behöver göras?



Vi måste inse vad bostadsbeståndet verkligen kostar, och själva individuellt betala för det. Hyresreglering och skattefinansierade produktions- och finansieringsstöd döljer de verkliga kostnaderna för brukarana och framkallar en totalefterfrågan som inte kan tillgodoses. De med begränsade ekonomiska resurser som har levt med systemet i decennier måste dock skyddas mot dramatiska hyreshöjningar. Vidare är skattesystemet som skräddarsytt för att stimulera överefterfrågan på bostadskapital. I stället för att avkastningen av bostadskapitalet, dvs. boendevärdet av fastigheterna, beskattas i nivå med annan avkastning och konsumtion belastas boendet med mycket en beskedlig kommunal avgift. (Det är ett mysterium att det accepteras att ingen behöver betala skatt (kommunal avgift) på värdet av en- och tvåfamiljsfastigheter över ca 1 miljon kronor. Själv bor jag i en fastighet som bör kunna säljas för ca 10 miljoner kronor men betalar inte mera i avgift än den som har en liten stuga värd 1 miljon.) Vidare momsbeskattas inte bostadskonsumtionen. En sådan beskattning skulle inte alls vara så dramatisk som det låter, eftersom bostadsproducenterna, som f.n. måste bära kostnaden för momsen på produktionen, naturligtvis redan idag kompenserar sig för den genom hyressättningen. Om hyran momsbeläggs kommer endast hyresmervärdet att ytterligare belasta de boende. Och varför ska boendet generellt subventioneras – alla ska ju bo.



För att underlätta byteskedjor bör beskattningen av realisationsvinster på bostäder avskaffas – åtminstone på långvariga (t.ex. tioåriga) innehav av egen permanentbostad. Själv bor jag och flera av mina grannar kvar i våra villor fast barnen flyttat ut. Ett par tre miljoner i skatt skulle svida och försvåra anskaffningen av något mindre men mer centralt beläget. Dessutom är den löpande beskattningen, som sagt, beskedlig.



Inget av mina förslag innebär avsteg från generella skatteprinciper. Tvärtom! De innebär att bostadskapitalets nuvarande undantag från inkomst- och momsbeskattning avskaffas.  Om bostadskapitalet beskattas finns det inte heller någon anledning att komplicera reglerna med att avskaffa rätten till avdrag för räntekostnader, vilket bara skulle öka orättvisorna mellan dem som har sparkapital och dem som måste låna. (Dessutom kommer tekniker för att dra av räntekostnader under andra rubriker att utvecklas.) Skattesystemets generella principer upprätthålls.



En ökad fastighetsbeskattning, som är omöjlig att smita ifrån, och momsbeskattning kan med bred marginal finansiera avskaffandet av den kommunala fastighetsavgiften och reavinstbeskattningen och dessutom möjliggöra en betydande skatteväxling från beskattningen av löner och arbetsinkomster.

måndag 20 augusti 2018

O&B 15 UTAN DESS LIKE

För vilken gång i ordningen? SvD skriver  den 17 augusti om sjunkna fartyg. Vita skeppet var ett prestigebygge utan dess like när det sjönk år 1120 i Engelska kanalen.

Vilkens like? Det finns inget objekt i satsen. Och utan sin like behövs inte.
Troligen är det det ovanliga ordet desslikes som har smittat av sig, men det ordet hör inte hemma här. Det räcker med utan like.
O&B 14


torsdag 26 juli 2018

O&B 14, FÖLJETÅNG

Länge har skämtsamt följetänger använts i pluralis för ordet följetong. Nu är isen bruten för följetång i singularis. Isbrytare är SvD den 26 juli.
O&B 13 

O&B 13. SKOTTGLUGG IGEN

Blir Donald Trumps hot om höjda tullar för bilindustrin realitet, är det främst Volvo som ligger i den svenska skottgluggen, säger SEBs chefsekonom Robert Bergqvist enligt SvD den 26 juli. Eller så är det reportern Sophia Sinclair som felciterar honom. Samma misstag begick Joel Dahlberg i SvD den 22 december 2017.
O&B 12

lördag 14 juli 2018

KONTAMINATION 21

En rulltrappa krånglar i Stockholms tunnelbana, och stationer har stängts - enligt SLs lysande informationstavlor som syns på en bild i SvD den 14 juli sid 8 - på grund av säkerhetsskäl.
En klassiker nästan i nivå med att det inte spelar någon betydelse.

Kontamination 20

onsdag 11 juli 2018

SVERIGE BLOCKERAR REFORM MOT SKATTEFLYKT I EU

Max Anderson, miljöpartistisk EU-parlamentariker, återkommer i SvD den 11 juli angående förslaget om förslaget att de största företagen ska tvingas rapportera var de har sin verksamhet och var de betalar skatt, dvs. offentlig land för land-rapportering. Förslaget ingår i det batteri av åtgärder som arbetats fram inom ramen för det s.k. BEPS-projektet. Max Andersson anser att den svenska regeringen bromsar förslaget.
På sikt kommer genomförandet av BEPS-projektets 15 delavsnitt att leda till större krav från utomeuropeiska länder på beskattning av de internationella företagens beskattning. Konsekvensen blir att utrymmet för beskattning av europeiska länder inskränks. I det läget blir det ännu mer motiverat att avskaffa bolagsbeskattningen. Vad ska vi med extremt komplicerade regler och en beskattningsform som är ekonomiskt rent destruktiv om den ändå knappt ger några skatteinkomster? Och nu vill skattebyråkraterna att upplysningsplikten ska vidgas.
Avskaffa bolagsbeskattningen.