fredag 22 januari 2021

EU:S DOMSTOL UNDERKÄNNER DE SVENSKA BESKATTNINGSREGLERNA OM BEGRÄNSNING AV RÄTTEN TILL AVDRAG FÖR RÄNTEKOSTNADER

EU-domstolen avkunnade den 20 januari dom i mål C-484/19 rörande tillämpningen av de svenska reglerna om begränsning av rätten till avdrag för ränta till företag i intressegemenskap.

Högsta förvaltningsdomstolen önskade få klarhet i huruvida tillämpningen av reglerna  i 24 kap. 10 a -d  §§ inkomstskattelagen (IL) utgör i en inskränkning i etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF och, om så är fallet, huruvida en sådan inskränkning eventuellt kan anses vara motiverad.

Konkret ställdes frågan: Är det förenligt med artikel 49 FEUF att vägra ett svenskt bolag avdrag för ränta som betalas till ett bolag som ingår i samma intressegemenskap och som hör hemma i en annan medlemsstat på den grunden att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit anses vara att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, när en sådan skatteförmån inte skulle ha ansetts föreligga om båda bolagen hade varit svenska eftersom de då hade omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag.


De svenska reglerna innehåller i korthet följande: 

Enligt 24 kap. 10 b § IL får ett företag som ingår i en intressegemenskap inte – om inte annat följer av 10 d  eller 10 e § – dra av ränteutgifter avseende en skuld till ett företag i intressegemenskapen. 

 Av 24 kap. 10 d § första stycket IL framgår att ränteutgifter avseende skulder till företag i intressegemenskap ska dras av om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten (tioprocentsregeln).     

 I 24 kap. 10 d § tredje stycket anges att om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån får dock ränteutgiften inte dras av (undantagsregeln).

Av 10 e § första stycket i nämnda kapitel framgår att även om förutsättningen i tioprocentsregeln inte är uppfylld ska ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 b § dras av om det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Detta gäller dock bara om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i en stat med vilken Sverige har ingått skatteavtal. 

Alltså: Om mottagarföretaget beskattas för ränteinkomsten med minst tio procent i sin hemviststat är räntan avdragsgill. Är skatten på "det isolerade" räntebeloppet högre, är räntan ändå inte avdragsgill om skälet till skuldförhållandet är att uppnå en "väsentlig skatteförmån". Även om skattesatsen är lägre än 10 procent får räntan dras av om mottagarföretaget är hemmahörande i EES eller avtalsstat under förutsättning att ränteutgiften "huvudsakligen" är  affärsmässigt motiverad.


I det aktuella målet var mottagarföretaget franskt, dvs .hemmahörande i EES, varför ränteutgiften var avdragsgill om den var "huvudsakligen affärsmässigt motiverad". Dock inte om det" huvudsakliga skälet" var "väsentlig skatteförmån".

Frågan gäller alltså huruvida de svenska skattereglerna innebär ett hinder för företagsetablering inom EU. 

Domstolen fann med följande motivering att så var fallet.

Skillnaden i behandling

EU-domstolen konstaterade att det i förevarande fall föreligger en skillnad i behandling som inverkar negativt på bolagens möjlighet att utöva sin etableringsfrihet.   En sådan skillnad i behandling kan emellertid vara förenlig med artikel 49 FEUF när den avser situationer som inte är objektivt jämförbara eller när den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse och står i proportion till det eftersträvade målet.

Huruvida situationerna är jämförbara

 Situationen där ett bolag med hemvist i en medlemsstat betalar ränta på ett lån som tagits upp från ett bolag i samma koncern med hemvist i en annan medlemsstat skiljer sig inte från en situation där räntemottagaren är ett koncernbolag med hemvist i samma medlemsstat, i det här fallet Sverige.

Huruvida restriktionen är motiverad

En inskränkning i etableringsfriheten är enligt fast rättspraxis bara tillåten om den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. Det krävs i ett sådant fall att inskränkningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Som motivering har skattemyndigheten framhållit att undantagsregeln ska bidra till att dels motverka skatteundandragande och skatteflykt, dels säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna.

 För att en inskränkning i etableringsfriheten i artikel 49 FEUF ska kunna motiveras av dessa hänsyn, måste det specifika ändamålet med en sådan inskränkning vara att hindra beteenden som består i att iscensätta fiktiva upplägg (min kurs.) som inte har någon ekonomisk förankring och som arrangeras i syfte att undvika skatt som normalt ska betalas på den vinst som genererats i verksamhet som bedrivs i landet.

 Undantagsregeln ingår som ett led i bekämpandet av aggressiv skatteplanering i form av avdrag för ränteutgifter och uttryckligen avser varje ”väsentlig skatteförmån”. Det specifika syftet med undantagsregeln är inte att bekämpa rent fiktiva upplägg och tillämpningen av denna regel är inte begränsad till sådana upplägg. Såsom skattemyndigheten medgett vid förhandlingen avser nämnda regel nämligen skulder till följd av civilrättsliga transaktioner, dock utan att för den skull endast avse fiktiva upplägg (min kurs).  Även transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor omfattas av undantagsregeln.

Följaktligen kan den motivering som avser bekämpande av skatteundandragande och skatteflykt (min kurs.)  inte godtas.

 Kan den skillnad i behandling som är i fråga i det nationella målet motiveras av behovet av att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten (min kurs.) mellan medlemsstaterna? 

Skillnaden mellan de regler som prövades i dom av den 22 februari 2018, X och X (C‑398/16 och C‑399/16, EU:C:2018:110) och de bestämmelser som är i fråga i det nationella målet, består i att villkoren för avdrag, enligt de bestämmelser som var aktuella i det mål som gav upphov till nämnda dom, var olika beroende på om det förvärvade bolaget tillhörde samma skattemässiga enhet (min kurs.) som det förvärvande bolaget eller inte. I det nationella målet däremot, grundar sig skillnaden i behandling i praktiken på ett krav på hemvist (min kurs.) för det långivande bolaget, ett krav som gör att undantagsregeln inte är tillämplig. Den fördel som Lexel vill komma i åtnjutande av i detta fall ska dock inte förväxlas med den fördel som följer av konsolideringen inom en skattemässig enhet. Det nationella målet rör således möjligheten att göra avdrag för en ränteutgift och inte en allmän avräkning mellan utgifter och inkomster inom den skattemässiga enheten.

En minskning av skatteintäkter kan inte anses utgöra sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som kan åberopas för att motivera en åtgärd som i princip strider mot en grundläggande frihet. Att medge motsatsen skulle innebära att medlemsstaterna gavs möjlighet att inskränka etableringsfriheten med stöd av detta skäl. Dessutom skulle den ränta för vilken Lexel begär avdrag ha varit avdragsgill om mottagarföretaget inte hade ingått i samma intressegemenskap. När villkoren för en koncernintern gränsöverskridande transaktion och villkoren för en extern gränsöverskridande transaktion motsvarar de marknadsmässiga villkoren, föreligger det ingen skillnad mellan dessa transaktioner i fråga om den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna.

 När den berörda medlemsstaten, såsom i det nationella målet, inte med framgång kan göra gällande behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna som motivering, kan en sådan åtgärd emellertid inte motiveras av ett gemensamt (min kurs.) beaktande av behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att bekämpa skatteflykt.

 Ett gemensamt beaktande av behovet av att säkerställa en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att bekämpa skatteflykt, kan således inte godtas som motivering.


 Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågan besvaras enligt följande.

Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, enligt vilken ett bolag med hemvist i en medlemsstat inte får göra avdrag för ränta som utbetalats till ett koncernbolag med hemvist i en annan medlemsstat på den grunden att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit anses vara att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån, när en sådan skatteförmån inte skulle anses föreligga om båda bolagen hade haft hemvist i den förstnämnda medlemsstaten, eftersom de då hade omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag. 

Det allmänna syftet att förhindra skatteflykt och att skydda den svenska skattebasen duger således inte.  



torsdag 26 november 2020

O & B 17

 Den 27 november skriver Fredrik Johansson i SvD om att Iréne Svenonius sannolikt är 

exakt den typ av person som Jan Guillous tillkämpade aristokratiska förakt för uppkomlingar är tänkt att vara riktat mot. Hon tillhör inte den "naturliga höger" som han storsint accepterar. Hon bär borgerliga värderingar som är formade av hennes erfarenheter och inte av att hon är född med den silverfot i munnen som krävs för att vara passabel höger i Guillous ögon.

 Vem vill födas med en silverfot i munnen?

O&B 16







 O & B 16

måndag 28 september 2020

KOMMISSIONEN ÖVERKLAGAR EU-DOMSTOLENS BESLUT I APPLE-MÅLET

 EU-domstolens underinstans, Tribunalen (General Court)  underkände den 15 juli  EU-Kommissionens beslut från 2016 om beskattningen av Apple Sales International (ASI) och Apple Operations Europe (AOE). Kommissionen har den 25 september överklagat domen till EU-domstolen.

We have to continue to use all tools at our disposal to ensure companies pay their fair share of tax. Otherwise, the public purse and citizens are deprived of funds for much needed investments – the need for which is even more acute now to support Europe's economic recovery, skriver kommissionären Margrethe Vestager

Det är, som synes, inte juridik utan politik.

lördag 5 september 2020

RÄNTOR TILL SKATTEPARADIS

Regeringen vill slopa avdrag i skatteparadis skriver SvD den 5 september, eller snarare, har i en lagrådsremiss föreslagit att företag inte ska medges avdragsrätt för räntor betalade till mottagare i följande 12 länder på EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet: 

 1. Amerikanska Samoa Amerikanska Samoa 

2. Caymanöarna Caymanöarna  

3. Fiji Fiji 

4. Guam 

5. Oman 

6. Palau  

7. Panama  

8. Samoa 

9. Seychellerna 

10. Trinidad och Tobago 

 11. Amerikanska Jungfruöarna  

12. Vanuatu  

Nu är de inte de låga skatterna som är problemet, utan att länderna inte går med på utbyte av information på skatteområdet (Två stater har "skadliga system med skattemässig förmånsbehandling", vad det nu innebär).

Så kalla inte staterna för skatteparadis. De är stater som med sekretessregler underlättar penningtvätt, kriminella affärer, korruption och skattefusk och förmodligen lever högt på, att företag och personer kan dölja det som inte tål dagens ljus. Ungefär som hälare och andra kriminella mellanhänder. Kalla dem Hälarstater.

Länderna är inte svartlistade av EU för att de underlättar kriminalitet, utan för att de inte lämnar finansiell information och inte undertecknat och ratificerat OECD:s multilaterala konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Nu riktar Sverige ett dråpslag (eller ett slag i luften) mot dessa länder genom att helt vägra svenska företag (juridiska personer och svenska handelsbolag) avdrag för ränteutgifter avseende en skuld till ett företag som hör hemma i en stat eller jurisdiktion som är upptagen i en gällande och offentliggjord förteckning över stater eller jurisdiktioner utanför Europeiska unionen som av medlemsstaterna gemensamt har bedömts vara icke samarbetsvilliga på skatteområdet. Finansministern uppskattar i lagrådsremissen att effekterna på budgeten av förslaget blir 0 kr. Lite delikat är det att, enligt artikeln i SvD, hade AP-fonderna i februari 45 miljarder kronor investerade bara på Caymanöarna.

Varför gör man så här? Det blir inga skatteinkomster och staten är själv finansiellt engagerad i jurisdiktionerna. Det är Ekofinrådets riktlinjer om motåtgärder på skatteområdet mot icke samarbetsvilliga jurisdiktioner som antogs den 5 december 2019 som Sverige härmed anpassar sig till.

Det är finansdepartementet som undertecknat lagrådsremissen, så det är det fiskala intresset som ligger bakom - inte  brottsbekämpning. Då skulle det vara ett ärende för justitieministern.

Redan tidigare har vi två system för begränsning av rätten till ränteavdrag. Sedan 2009 finns en regel  i 24 kap. 18 §  IL som tar sikte på att begränsa avdragsrätten för ränteutgifter på vissa skulder till företag i intressegemenskap, den riktade ränteavdragsbegränsningsregeln. Sedan 2019 finns även en generell avdragsbegränsningsregel i bolagssektorn för negativa räntenetton (24 kap. 21–29 §§ IL), kallad den generella ränteavdragsbegränsningsregeln. Nu blir det alltså en till.

Företagsbeskattningssystemet blir nu ännu mer komplicerat. Ändå ger företagsbeskattningen på kort sikt bara några ynka procent av de totala skatterna. På lång sikt ger den ingenting, eftersom alla skatter övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare, se här. Om Sverige avskaffade bolagsbeskattningen skulle problemen med bolagsskatteflykt helt upphöra. Sverige skulle bli ett skatteparadis för företag; inte ett hälarstat. Sverige skulle bli ett attraktivt land att investera och etablera sig i. Nya jobb skulle skapas här, som ökar skattebasen för löneinkomster, lönekostnader, konsumtion och aktieutdelningar.

Bolagsbeskattningen är ett helt onödigt och oerhört resurskrävande självskadebeteende. Ett av mänsklighetens största självbedrägerier, till glädje endast för akademiker och skattekonsulter.



fredag 4 september 2020

OXFAM

Hanna Nelson, policyansvarig för Oxfam Sverige, är i en debattartikel den 28 augusti i SvD upprörd över att bl.a. Amazon etablerar sig i de länder som ger fördelaktiga villkor. Företagens flytt av vinster kostar minst 100 miljarder dollar om året, påstår hon. Det förefaller som hon blandar ihop regler om vinstbeskattning och olika företagsstöd i form av reduktion av t.ex. energiskatt. 

Vad gäller energiskatter och andra punktskatter vore det måhända tacknämligt om förekommande individuella skattelättnader eller rena etableringsbidrag redovisades, men i fråga om de svenska inkomstskattereglerna arbetar Amazon och andra internationella företag under samma regler som svenska företag. En annan sak är att internationella företag har möjlighet att inom vissa – men i praktiken tämligen vida – ramar fördela verksamhetsresultatet mellan berörda länder och därför har möjlighet att låta sig beskattas i länder där skattesatsen är låg eller reglerna för beräkning av skattepliktig inkomst generösa. 

Det är fullkomligt nonsens att utvecklingsländer skulle gå miste om 100 miljarder dollar på grund av att företag inte allokerar sina vinster till dem. För det första finns det ingen anledning att tro, att den skatt bolagen inte betalar på grund av sin skatteplanering, skulle tillfalla just utvecklingsländer. För det andra hindrar ingenting ett land att självt bestämma över skattskyldighet och skatteplikt i sin egen jurisdiktion. Landet är fritt att använda vad som helst, t.ex. omsättning, lönesumma, byggnader och maskiner och annat investerat kapital som skattebas, om landet tycker att vinsten är en olämplig skattebas när det misslyckas att hävda ”sin” andel av företagens totala vinster. Sedan är det en annan sak att det land som kräver en hög skatt från företagen får finna sig i att företagen är mindre intresserade av att investera i landet. Varje skatt företagen måste betala, måste övervältras på anställda, kunder och aktieägare. Övervältringen på aktieägare tar sig uttryck i att investeringen inte äger rum, eller att den, på grund av att avkastningskravet höjs när skatten begränsar vinsten, blir mindre än eljest.

I själva verket är boven i dramat beskattningen av bolagens vinster; det som brukar kallas bolagsbeskattningen. Basen är bolagets vinst, dvs. bolagets nettoinvesteringar, alltså det som utgör själva basen för produktion av mänsklig välfärd. Utan nettoinvesteringar skulle världens befolkning befinna sig på samma materiella nivå som för tusentals år sedan. Genom ackumulerade nettoinvesteringar har mänskligheten byggt upp en bas av produktionsanläggningar och kunskap, som ger den en standard som äldre tiders befolkning inte kunnat drömma om. Det är uppbyggnaden av denna bas som vinstbeskattningen riktar sig mot. Det paradoxala i detta blir särskilt tydligt när man inser att de företag som gör förlust, dvs. förstör befintliga resurser, inte behöver betala för sin destruktiva verksamhet. 

Vidare är det privata näringslivets andel av nettoinvesteringarna (alltså den del av nettoinvesteringarna som är föremål för beskattning) begränsad till 10 – 15 procent av BNP, vilket gör att bolagsskatten aldrig kan bli någon stor skattekälla för staten. I de allra flesta länder uppgår den därför inte heller till högre belopp än ensiffriga andelar av de totala skatterna. Och eftersom skatten övervältras, stjäl den utrymme för beskattning av löneinkomster, lönekostnader och konsumtion; skatter som bekostas och betalas av individer. Bolagsskatten är därför bara ett förtida uttag av skatt som förr eller senare skulle ha erlagts av dessa. Därtill kommer att skatten är extremt svår att beräkna och stimulerar till metoder för kringgående. Eftersom skattelindringen i de individuella fallen kan bli mycket stor för internationella företag, kommer skatteplaneringen att attrahera de skarpaste juristerna och ekonomerna. De stora beloppen göder också de vanföreställningar om (den uteblivna) skattens betydelse som Nelsons artikel är ett exempel på. 
Så det systemfel som Nelson tycker sig se består av själva bolagsbeskattningen. Se HAR

torsdag 16 juli 2020

JURIDIKEN MOT POLITIKEN I EU-DOMSTOLEN


EU-domstolens underinstans, Tribunalen (General Court) har den 15 juli undanröjt EU-Kommissionens beslut från 2016 att underkänna den irländska skattemyndighetens beslut från 1991 och 2007 om beskattningen av Apple Sales International (ASI) och Apple Operations Europe (AOE). 2007 års beslut gällde till 2014. Skattemyndighetens beslut avsåg hur bolagen skulle beskattas i Irland för sina aktiviteter i de irländska verksamheterna. Kommissionen ansåg att skattemyndighetens beslut innebar olagligt statsstöd och krävde att bolagen skulle återbetala 13 miljarder euro till irländska staten.

Både staten Irland och bolagen överklagade beslutet till EU-domstolen och krävde att denna skulle undanröja Kommissionens beslut, vilket domstolen (General Court/Tribunalen) nu alltså gjort. Beslutet kan överklagas till EU-domstolen inom två månader och tio dagar.

I beslutet anför Tribunalen att Kommissionen inte lyckats att juridiskt (to the requisite legal standard) visa att det förelåg ett statsstöd (advantage for the purposes of Article 107(1)) i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt,  TFEU.

Enligt Tribunalen var Kommissionens beslut att bolagen tillförts någon särskild ekonomisk fördel (selective economic advantage) eller, i sin förlängning, statsstöd inte korrekt. Tribunalen bekräftade visserligen Kommissionens bedömning av hur den skattepliktiga inkomsten skulle beräknas (t.ex. tillämpningen av armslängdsprincipen), men Kommissionen hade, enligt Tribunalen, felaktigt dragit slutsatsen, att den irländska skattemyndigheten hade beviljat bolagen fördelar genom att inte ha allokerat licensinkomsterna från de immaterialrättigheter som innehades av bolagen till bolagen. Tribunalen ansåg att Kommissionen borde ha visat att inkomsten motsvarade värdet av de verksamheter som faktiskt bedrivits av bolagens irländska verksamheter.

Kommissionen hade inte heller, enligt Tribunalen, lyckats visa på sådana metodologiska fel i de ifrågasatta besluten som kunde ha lett till reduktion av bolagens skattepliktiga inkomst i Irland. Tribunalen beklagade den ofullständiga och inkonsistenta utformningen av de ifrågasatta besluten men fann att de brister som Kommissionen framhållit på grund därav inte i och för sig var tillräckliga för att visa att det förelåg en sådan skattefavör som avses i Artikel 107(1) TFEU.

Till sist ansåg Tribunalen att Kommissionen inte kunde visa att de ifrågasatta besluten berodde på någon uttalad avsikt att ge bolagen en särskilt utformad förmån.

KOMMENTAR
Beskattningen av stora multinationella företag har återigen inneburit motgångar för de fiskala intressena, eller snarare de nationella intressena; det är mindre en fråga om beräkningen av vinsten (beskattningsunderlaget) än om fördelningen av vinsten mellan berörda länder. Men fördelningen påverkas förstås av företagens intresse att minska skattebelastningen genom att utnyttja ländernas olika beskattningsregler. Med erfarenhet av svårigheterna att vinna framgång genom skatterättsliga prövningar, har Kommissionen har i det här fallet försökt använda sig av reglerna om förbud mot statsstöd. Materiellt är det fråga om samma problematik – hur ska vinsten beräknas och hur ska den fördelas – men juridiken är något annorlunda.  Men inte heller denna ansats har rönt framgång.

Tribunalens beslut andas dock knappast övertygelse. Det verkar snarare vara Kommissionens utredning av omständigheterna än dess rättsliga argumentation som brustit. Inte ens den omständigheten att den irländska skattemyndighetens beslut ansågs behäftat med bristfälligheter påverkade bedömningen. Eftersom ett överklagande bara får motiveras med rättsliga argument (appeal limited to points of law only) förefaller det osannolikt att EU-domstolen tar upp ett överklagande till prövning.

Som vanligt förvånas man över att stater slåss om beskattningsunderlag från företagsvinster. Irlands exempel med låg bolagsskatt är så övertygande. Det är klart att man får attraktiva företagsetableringar om man erbjuder gynnsamma villkor. Skatten på företagsvinster blir – med rimliga förutsättningar – alltid mycket mindre än skatten på de inkomster och den konsumtion som uppkommer genom företagens etablering. Med en vinst på 10 procent och en lönekostnad på 50 procent av kostnadsmassan blir, med en bolagsskatt på 20 procent och löneskatt på 40 procent, statens inkomst av bolagsskatt 2 och av löneskatt 18. Irlands bolagsskattesats är 12,5 procent.

Vad är viktigast: företagens verksamhet eller skatten på verksamhetens vinst?

Bolagsbeskattningen är ett resurskrävande självskadebeteende, som i det långa loppet inte ens ger några skatteinkomster. En konsulternas skattkista och akademikernas lekstuga.

Avskaffa bolagsbeskattningen.




tisdag 7 juli 2020

BOLAGSBESKATTNING ETT RESURSKRÄVANDE SJÄLVSKADEBETEENDE


DN argumenterar i en ledare den 6 juli för att Sverige ska bidra mer till EU:s arbete med att stoppa multinationella företags skatteflykt. I artikeln framförs flera omständigheter som gör arbetet angeläget:
Företagens agerande förändrar stadsbilden genom att lokala företag inte har råd att betala dyra jurister och konsulter som kan skräddarsy en skatteplan och får därför trots sin lilla storlek dra ett tyngre lass för att bekosta välfärden.
När de multinationella bolagen dumpar priserna leder det till konkurser och resultatet blir personliga tragedier och tråkiga stadskärnor med samma logotyper överallt.
När företagen tillåts diktera villkoren urholkas den demokratiska makten över statens styrning. Inflytande över både skatternas nivåer och utformning flyttas från medborgarna. Företagen kan hota att lämna om folket via röstsedeln inte ger dem de villkor de vill ha.
Det är lätt att hålla med, men remediet är inte ökad kontroll och samordning av bolagsbeskattningsreglerna inom unionen. Remediet är att avskaffa bolagsbeskattningen. Den är skadlig, dyrbar och onödig.

Basen för bolagsskatten är vinsten. Företag som gjort vinst har från en tidpunkt till en annan skapat värden som inte fanns tidigare. En del av vinsten delas ut till aktieägarna, men en större andel behålls normalt i företaget. För näringslivet som helhet motsvaras denna andel av investeringar i anläggningar och bestående värden av forskning och kunnande  -  eller mer precis nettoinvesteringarna. För landets hela ekonomi är detta själva tillväxten. En del produceras i det privata näringslivet och beskattas med bolagsskatt. En del produceras i offentlig regi och underkastas inte bolagsskatt. Den uppmärksamme observerar här det egendomligt kontraproduktiva i att hejda tillväxten i företagen med en skattebörda. En annan iakttagelse är att det företag som fördärvar befintliga tillgångar och värden, dvs. drivs med förlust, inte behöver betala skatt.

Till detta kommer en rad av besvärande omständigheter. Bolagsskatten är extremt komplicerad att beräkna och kräver omfattande kontrollinsatser av skattemyndigheterna. Ändå kan bolagsbeskattningen aldrig ge särskilt stora skatteinkomster, och gör det inte heller. Det är i själva verket en statsfinansiellt liten skatt. Något annat än bruttonationalprodukten (BNP) finns det inte att hämta skatter ur. Ett lands BNP utgörs av summan av bruttoinvesteringarna och konsumtionen/lönerna. Sveriges BNP uppgår till ca 5.000 miljarder kr, lönesumman/konsumtionen till ca 4.000 miljarder kr och bruttoinvesteringarna till ca 1.000 miljarder. Men det är bara nettoinvesteringarna som beskattas, och bara de i privat sektor. Beskattningsunderlaget är därför kanske 10 procent av BNP. I de flesta fall uppgår bolagsskatterna inte till mer än drygt 5 procent av ländernas totala skatteinkomster. Den svenska skattebasen för löner och utdelningar utgör 75-80 procent av BNP, och skatterna på löner, utdelning och konsumtion ca 90 procent av de totala skatteintäkterna. Dessutom är de betydligt enklare att administrera och kontrollera. Löne- och utdelningsskatter beräknas, debiteras och uppbärs med automatik.

På grund av sin komplexitet är skatten en rättssäkerhetsrisk: ingen behärskar hela regelsystemet, och gång på gång tvistas om skattekrav på hundratals miljoner kronor, vilkas berättigande kräver avgöranden i högsta rättsliga instanser. Bolagsskatten försörjer arméer av välutbildade och välarvoderade jurister och ekonomer, som kunde göra bättre nytta på annat håll; en lekstuga för akademiker och guldgruva för konsulter. 

Beskattningen av bolagens vinster och olika länders olika regler påverkar företagens beteende och leder därför till ekonomiska effektivitetsförluster. Företagen verkar i en globaliserad värld och konfronteras med flera länders regelverk. Olika länder har olika förutsättningar och skilda önskemål, som deras lagstiftning skall stödja och stimulera. Det är oundvikligt att företag tvingas ta ställning till hur de olika villkoren ska hanteras. Att manövrera i den terrängen utan kunskaper och tekniker, som för den utomstående ter sig som "aggressiv skatteplanering", är omöjligt.

Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan tills vidare behållits inom företagssfären. Och effekten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och endast temporär. De genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Bolagens skattekostnader övervältras till 100 procent. Varifrån skulle pengarna till bolagens skatter tas om inte från företagens konton för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen? Nej, inga andra än levande individer kan bekosta ett lands skatter.

Det bästa vore om världen befriades från det självpåtagna meningslösa och kontraproduktiva gissel som bolagsbeskattningen utgör. Företagen kunde då bedrivas efter rent affärsmässiga förutsättningar. De enda som skulle bli lidande är skattekonsulter och skatteteoretiker vid akademierna.