fredag 15 maj 2020

FÅFÄNG SKATTJAKT


I en debattartikel i SvD den 13 maj upprörs Torsten Fensby och Leif Rosenfeld över att slipade och morallösa skatterådgivare hjälper skatteflyktingar som vill lägga beslag på genomsnittsväljarens inbetalda skattemedel. Det finns förvisso många sätt att undgå svensk beskattning med tvivelaktiga metoder, men den beskattning F och R har i åtanke är närmast beskattningen av företagens vinster. Det är då knappast genomsnittsväljarens skatter som bolagen lägger beslag på. Bolagsskatterna är nämligen bara en obetydlig del av de totala skatterna. I den senaste budgetpropositionen uppskattas andelen till 7 procent.

Denna andel är dock endast kameral, dvs. skatt som inbetalas och redovisas under en viss beteckning. I praktiken är bolagsskatterna 0 procent av de totala skatterna, eftersom inget bolag bekostar sina egna skatter; det gör vi alla som löntagare, anställda, konsumenter och aktieägare. Alla företagens kostnader – även skatter – övervältras på priser, löner och aktieutdelningar. Vem skulle annars bekosta dem?
Bolagsskatten är en skatt på näringslivets nettoinvesteringar. Bara den insikten borde stämma till eftertanke. Utan bolagsskatt ökar investeringsmöjligheterna, ökar sysselsättning och lönesumma, vilket ökar basen för skatter på inkomst, lönekostnad, konsumtion och aktieutdelningar. Med höjd skatt ökar avkastningskraven på investeringar och färre investeringar kommer till utförande; i värsta fall avvecklar ägarna verksamheten.

Men det är värre än så: Bolagsskatter betalas endast av de företag som skapar nya värden, dvs. det som vi alla är beroende av för vår tillvaro. Bolag som går med förlust, dvs. fördärvar det som redan finns, behöver inte betala för den skada de åsamkar.

Bolagsbeskattningen är en extremt komplicerad skatt, och de problem skatten vållar kan därför avse avsevärda belopp.  Vi läser ofta om fall där företag och skattemyndigheter tvistar om skattebelopp på mångmiljonbelopp eller tom miljarder. Hur kan en lagstiftning i ett rättssamhälle tillåtas vara så oprecis? Risken att förlora belopp i den storleksordningen gör förstås att företagen engagerar de skarpaste hjärnorna. De sitter inte nödvändigtvis i morallösa människors huvuden.  

Utan bolagsskatt skulle Sverige vara ett attraktivt land för investeringar och företagande. Ingen slipad hjärna skulle försöka flytta beskattningsunderlag utomlands. Förutom att investeringarna skulle bidra till befolkningens väl genom sysselsättning, skulle underlagen för inkomstskatter, löneskatter konsumtionsskatter och utdelningsskatter öka. Så länge vinsterna behålls inom företagen är det bara dumt och skadligt att beskatta dem.

F och R vill med all rätt värna den svenska skattebasen. Det bästa sättet är att göra det är att avskaffa bolagsbeskattningen.


onsdag 13 maj 2020

AKTIEUTDELNING ELLER CORONASTÖD


Styrelsen för AB Volvo drar tillbaka sitt förslag till årsstämman om ordinarie utdelning om 5,50 kr per aktie, enligt ett pressmeddelande den 12 maj.

Bra.

Den som får coronastöd av staten ska inte dela ut pengar till aktieägare, lyder det allmänna skallet. Det är lätt att hålla med. Hur kan man tro att man vinna allmänhetens sympati om man delar ut vinst till aktieägarna som finansieras med stöd från staten?  SKF, som kanske inte är lika beroende av den breda allmänhetens sympatier, lämnar utdelning (om än halverad) men har funnit sig nödsakad att dra tillbaka sin ansökan om coronastöd.  

Var betyder nu detta? Båda bolagen drabbas av förlust av normala inkomster. Volvo får bidrag, SKF får ingenting. Förargligt för SKSs aktieägare.

Men SKFs aktieägare får ju utdelning, invänder någon. 

Visserligen, men det betyder inget för deras förmögenhet. Aktieägarnas förmögenhet omfattar de värden som bolaget innehar. De kontanter Volvos aktieägare nu inte ska få i handen, har de kvar i värdet på sina aktier. De som behöver kontanter, kan sälja sina aktier och därmed tillgodogöra sig sin andel av Volvos värde. För dem som gör vinst på aktieförsäljningen, kommer nettot dessutom att bli större än om de fått utdelning. Skatten är 30 procent av vinsten och den är 30 procent av utdelningsbeloppet. Den som säljer för 100 och köpt för t.ex. 60 får en skatt på 12 och ett netto på 88. En utdelning på 100 hade givit ett netto på 70. Det kommer visserligen att uppkomma en del praktiska problem.  En storägare, som planerat för en placering av mottagen utdelning, kan förlora inflytande i företaget om han måste sälja. En stiftelse som endast får disponera utdelning (och inte kapitalvinster), kan få svårt att fullfölja sitt ändamål. Men för privatsparare spelar den uteblivna utdelningen knappast någon roll. De kan visserligen bli besvikna om de trott på de årliga tidningsskriverierna i början av varje år om att utdelning betyder guldregn över aktieägarna, precis som det vore ur någon annans förmögenhet än deras egna som pengarna tas. Men sånt larv kolporteras nog mest av dem som aldrig haft aktier och inte förstått detta.

Nu får aktieägarnas pengar stå kvar i Volvo och om det inte går illa, kommer de innehållna pengarna generera extra vinster under innevarande år och öka på utdelningen nästa år.  Coronan har vi då förhoppningsvis lämnat bakom oss och ingen störs ens om Volvo gör en dubbelutdelning. Men Volvo fick statsstöd – SKF fick inget. SKFs aktieägare gick miste om ett förmögenhetstillskott.

Egentligen är det värre än så.

Både Volvo och SKF – och de allra flesta bolagen – redovisade vinst i sina bokslut för 2019 och måste betala skatt på vinsten. Var det egentligen någon vinst? Det vet ingen som inte kan skåda in i framtiden. Borde bolagen ha reserverat för uppkommande förluster? Eller skrivit ner värdet av de tillgångar som inte genererat förväntade inkomster under 2020? Kanske de tre senaste årens vinster var överskattade?  Och företagen tvingats betala skatt på vinster som inte fanns? De totala bolagsskatterna kan uppskattas till ungefär 140 miljarder kr per år.

Nu måste bolagen betala skatt samtidigt som de – i varje fall Volvo och alla som inte var kortsynta och delade ut vinst – kan få statsbidrag.  Det bästa coronastödet till företagen vore kanske, att staten först och främst betalar tillbaka de skatter som företagen betalat under de senaste åren. Det skulle dessutom förenkla bedömningen av hur mycket pengar varje bolag ska ha och eliminera risken för att beloppen tillfaller skojare.

Samtidigt kunde man ta sig en funderare på om bolagsbeskattningen är en förnuftig ordning.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

http://niclasvirin.com/varforbeskattassvskt.shtml

måndag 6 april 2020

FÖRETAGSSTÖD ELLER FÖRETAGSDÖD


Just nu används alla resurser som inte krävs för att medicinskt hantera Coronapandemin till att rädda det ekonomiska livet; stöd i alla former vräks ut över företag och organisationer.

Nej förresten,  inte riktigt alla. Finansdepartementet har kommit med ett betänkande, Fi2020/01338/S1.  Visserligen välkommet, eftersom det lindar ett misstag i den senaste lagstiftningen om skärpning av bolagsbeskattningen; den som infördes den 1 januari 2019 för att begränsa rätten till avdrag för räntekostnader. En lagstiftning, som med 100-%ig sannolikhet skulle kräva justeringar för oavsedda konsekvenser. Betänkandet kallas  Justerande bestämmelser avseende avdrag för koncernbidragsspärrade underskott och avdrag för negativt räntenetto.

 Bara lyssna på orden!

Börja bakifrån. Negativt räntenetto; det var lagstiftningen om det som behövde justeras. En ny skatterättslig företeelse, negativt räntenetto, som krävde nya definitioner och begrepp för att stävja ett problem som uppkommit p.g.a. idén om ekonomisk dubbelbeskattning av aktiebolag, en idé byggd på föreställningen att bolagskapital skulle ha en större skattekraft än privatkapital.[1] Den uppfattningen har övergivits sedan länge, men lånekapital är fortfarande gynnat i förhållande till egetkapital, eftersom kostnaden för lån, räntan, är avdragsgill.

Koncernbidragsspärrade underskott. Genom lagstiftning 1955 skärptes reglerna om företagsbeskattning; fri lagervärdering upphörde och räkenskapsenlig avskrivning infördes. Konsekvensen blev att företag inte alltid kunde parera en förlust med uppskrivning av reserver. Krav på regler om förlustavdrag uppkom därför, och sådana regler infördes 1961. Men inte utan begränsningar! Sedan dess har begränsningarna justerats både uppåt och nedåt, och den nuvarande regleringen innehåller en regel som begränsar rätten till avdrag om bolaget har tagit emot koncernbidrag. Det är den som nu ställt till problem.

1955 års lagstiftning kompletterades 1965 med regler om koncernbidrag för att möjliggöra att verksamhetheter som var uppdelade på separata aktiebolag inte skulle riskera att beskattas hårdare, än om all verksamhet var koncentrerad till ett enda bolag. 1955 års regler ökade ju risken att förluster kunde uppkomma i enstaka bolag även om koncernen gjorde vinst. Även de reglerna kringgärdades av att antal begränsningsregler, framför allt för att principen om dubbelbeskattning skulle upprätthållas.

Vad är det för värden finansdepartementet slåss för? Bolagsskatten har aldrig – oavsett om skattesatsen varit närmare 60 procent (som före 1991 års skattereform) eller ca 20 procent som f.n. – inbringat skatter på mer än ensiffriga procentandelar av de totala skatterna. Den är extremt komplicerad, ger utrymme för skatteplanering - inte minst internationell, vilket ger upphov till tvister mellan länderna om beskattningsunderlagets storlek och fördelning. Det filigransarbete som läggs ned på bolagsskatten, står inte i rimlig proportion till skattens betydelse. I själva verket är skatten destruktiv och onödig. Skatten är en avgift på nettoinvesteringarna (i den skattepliktiga delen av) näringslivet. Skatten höjer avkastningskraven och håller tillbaka investeringarna och därmed sysselsättning och konsumtion. Skatten övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och aktieägare och minskar skattebaserna för löner, konsumtion och utdelningar. Bolagsskatten är därför endast ett förtida uttag av skatter som skulle uttagits i nästa led och ger därför i det långa loppet ingenting. Inga andra än fysiska personer bär skattebördan.

Bolagsbeskattningen är precis raka motsatsen till de ansträngningar som nu görs för att desperat räta upp Sveriges ekonomi. Varför har vi en skatt på nettoinvesteringar? Det är hög tid att på allvar diskutera att avskaffa bolagsbeskattningen. Just nu när det ekonomiska livet gungar rejält, är det verkligen på sin plats. Ett sätt att fördela det företagsstöd som f.n. diskuteras vore att betala tillbaka de bolagsskatter som företagen erlagt under senaste år.

Förhindra företagsdöden - avskaffa bolagsbeskattningen.



[1] [1] Se t.ex. BevU 1893:18 s. 21 ff ”…hvadan den skatt, staten af [vissa institutioner] utkräfver, endast är att anse som en skyldig vedergällning för de förmåner, samhället sålunda skänker dessa inrättningar. Särskildt har denna synpunkt gjorts gällande beträffande aktiebolagen.
---- Synnerligast aktiebolagen, hvilka visat sig vara en mycket lämplig form för sådana företag, som för sin verksamhet kräfva stora kapital, äro inrättningar, som i vår tid erhålla en ständigt växande utbredning och i allt större och större mån draga till sig det inom samhället disponibla kapitalet. Den ifrågasatta särskilda beskattningen torde derför och i regeln blifva jemförelsevis mindre känbar.”

onsdag 18 december 2019

MOMS FÖR INDIVIDUELLT DEBITERAD MOMS PÅ EL OCH VATTEN


SvD rapporterar den 18 december om en dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) beträffande moms på individuellt debiterade avgifter för el vatten (IMD).

HFD ansåg att en hyresvärds/bostadsrättsförenings tillhandahållande av el och/eller vatten, som debiteras utifrån nyttjanderättshavarnas faktiska förbrukning vilken kontrolleras genom enskilda mätare i varje lägenhet (IMD), är fristående från bostadsupplåtelsen och därmed skattepliktig. 


Skatterättsnämnden (SRN) hade funnit att upplåtelsen av bostad och tillhandahållandena av el och/eller vatten utgjorde ett enda sammansatt tillhandahållande och därmed undantaget från skatteplikt. 



SRNs förhandsbesked innebar att kostnaden för den moms hyresvärden/föreningen betalt för elen skulle bäras av hyresvärden och därmed ingå i hyran. HFDs dom innebär att eftersom tillhandahållandet är skattepliktigt, ska hyresvärden ha avdragsrätt för ingående (dvs. betald moms) och momsbeskattats för sin försäljning till hyresgästen. I stället för att få en hyresavi inkluderande ("osynlig") momsbelastad el- och vattenförbrukning, ska hyresgästen alltså få en hyresavgift (utan moms) och en förbrukningsavgift med moms. Eftersom hyresvärden får avdrag för ingående moms för sitt köp av el och vatten, bör ha sätta ned hyran med samma belopp. Om hyresvärden debiterar lägenhetshavaren samma avgift som sin kostnad, har det därför ingen annan betydelse för lägenhetshavaren än att han får två avgifter. Summabeloppet är det samma som för hyresavi inklusive på lägenheten belöpande el- och vattenförbrukning. Endast om fastighetsägaren gör ett påslag för el- och vattenförbrukningen, och därför debiterar högre utgående moms än han drar av ingående moms, drabbas hyresgästen av högre kostnad (vinstpåslaget plus momsnettot).

SvD, som inte verkar ha förstått det hela, påstår att Sveriges Allmännytta (fd SABO) menar att hyresgästerna straffbeskattas. Det säger inte SABO alls, utan endast att det blir krångligt för fastighetsägarna. I själva verket säger sig Sveriges Allmännytta under lång tid ha arbetat för att bostadshyror ska beläggas med en låg moms, eftersom det skulle ge bostadsbolagen möjlighet att dra av sin ingående moms för nyproduktions- och förvaltningskostnader. Det skulle också undanröja de problem som vi nu ser med införande av momsplikt på IMD av vatten och el, säger Susanna Höglund, chefsekonom på Sveriges Allmännytta.

Krånglet är kanske det pris man får betala för att uppnå den besparingseffekt som är avsikten med IMD. Om det leder till besparingar minskar ju kostnaden och därmed momskostnaden.

Nu finns det en osäkerhet i rättsfallet. SRN, som ju fann att el- och vattendebiteringen skulle ses som en del av hyran och därför vara momsfri, hade ingen anledning att ta ställning till frågan om hyresvärden skulle få avdrag för ingående moms på sina el- och vattenköp. Med utgången i HFD får denna fråga betydelse. HFD återförvisade därför målet i den delen till SRN. Skatteverket anser - i likhet med HFD - att tillhandahållandena av el respektive vatten inte är undantagna från skatteplikt, men att avdragsrätt inte föreligger för ingående mervärdesskatt som hänför sig till inköp och installation av anläggning för el eller vatten utan endast för förvärv som gör det möjligt att mäta den faktiska förbrukningen. 



Så vi får vänta en tid till innan vi vet. 

måndag 9 december 2019

BÖTESSANKTIONERAT TANKEFÖRBUD. Lagrådsremiss


Den fåfänga jakten på ett perfekt bolagsskattesystem – senast illustrerat av lagstiftningen om begränsning av avdragsrätten för negativa räntenetton (prop. 2017/18:245, SFS 2018:1206) – kompletteras nu med nya medel.  Med hot om dryga böter ska företagen och deras rådgivare förmås informera lagstiftaren om de bristfälligheter i lagstiftningen han inte förmått förutse eller om konsekvenserna av oförenligheten mellan olika länders skattesystem. Eller annorlunda uttryckt – avstå från att tänka på hur skattekostnaden inom ramen för gällande lagstiftning kan minimeras. Det betänkande i ärendet, Rapporteringspliktiga arrangemang (SOU 2018:91), som lades fram av Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare, har nu resulterat i en lagrådsremiss med sikte på lagstiftning att träda i kraft den 1 juli 2020. Kritiken mot betänkandet har lett till att utredningens förslag nu begränsas till gränsöverskridande arrangemang. Transaktioner inom Sverige berörs således inte. Straffen för brott mot reglerna har också lindrats något. Avgiften som tas ut när föreskriven upplysning inte lämnas i tid (inom trettio dagar efter det att förfarandet inletts) ska vara 7 500 kr för varje rapporteringspliktigt arrangemang.  En andra, respektive en tredje rapporteringsavgift ska vara 10 000 kr. Om överträdelsen sker i en näringsverksamhet med omsättning under närmast föregående räkenskapsår på mellan 15 och 75 miljoner kr, är den andra respektive tredje avgiften i stället 15 000 kr. Vid en omsättning på mellan 75 och 500 miljoner kr kostar det 30 000 kr och vid en omsättning av minst 500 miljoner kr 75 000 kr. För rådgivare gäller de dubbla beloppen. Kommittén hade föreslagit ett maxbelopp på 500 000 kr för rådgivare.

Eftersom lagrådsremissen begränsats till gränsöverskridande arrangemang har finansdepartementet helt kunna luta sig mot det regelsystem som överenskommits i EU:s direktiv om automatiskt utbyte av upplysningar (DAC 6).

Ett gränsöverskridande arrangemang är alltid rapporteringspliktigt om det uppvisar något av följande kännetecken: omvandling av inkomst, underskott i förvärvat företag, standardiserade arrangemang, om konfidentialitetsvillkor föreligger, om ersättning kopplats till skatteförmån och vid cirkulära transaktioner. I andra fall gäller krav på förekomsten av ”en skatteförmån” som en ”huvudsaklig fördel” och ”som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget”.  Inte minst det sistnämnda villkoret är förenat med betänklighet från rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningen föreslog rapportplikt utan annan insikt om problemens vidd än en lös uppskattning av den globala gränsöverskridande ”aggressiva skatteplaneringen” till mellan 100 och 240 miljarder US-dollar per år, vilket motsvarar mellan fyra och tio procent av bolagsskatterna (s. 87 i betänkandet).  För svensk del antogs detta vara en överskattning. Vilka de administrativa konsekvenserna kan bli för företag, skattemyndigheter, domstolar och rättsväsende av att lämna och hantera uppgifter, att lagföra och bedöma företagens dispositioner är helt outrett. Till detta kommer rättsosäkerheten som kan påverka företagens dispositioner. I lagrådsremissens avsnitt om de ekonomiska konsekvenserna uppskattas de löpande kostnaderna för rådgivare och uppgiftsskyldiga till 130 miljoner kr om året. Därtill kommer kostnader för bl.a. Skatteverket, som antas få ta emot 60 000 rapporteringspliktiga arrangemang, samt för domstolarna..

Innan ett så drastiskt och från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt steg, som den föreslagna lagstiftningen innebär, tas borde frågan ställas: Varför är detta nödvändigt? Vilka värden är det som står på spel?

Med tanke på de insatser som görs för att slå vakt om bolagsskattebasen, kunde man tro att skatten är av avgörande statsfinansiell och systematisk betydelse.

Nej, bolagsskatten är en liten skatt. Den utgör – i Sverige liksom i flertalet ekonomiskt utvecklade länder – mindre än tio procent av de totala skatterna. Den har aldrig varit och kan av fundamentala ekonomiska skäl inte bli så mycket större, eftersom basen huvudsakligen utgörs av värdet av nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet; någon eller några tiotals procent av BNP, dvs. den bas som omfördelas genom beskattningen. Det skattebelopp som skatten inbringar övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och kapitalägare. I det långa loppet ger skatten därför ingenting; den är endast en förtida uppbörd av en skatt som senare skulle träffat nämnda kategorier. Det är en extremt komplicerad skatt och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den kräver till skillnad mot beskattningen av lönekostnader, arbetsinkomster och kapitalinkomster en omfattande och resurskrävande kontroll och revision. Som skatt på nettoinvesteringarna motverkar skatten samhällets ekonomiska tillväxt. Endast företag som tillväxer och skapar välstånd åt landets invånare betalar bolagsskatt. Företag som fördärvar det som redan finns, dvs. gör förlust, betalar inte skatt.

Utan bolagsbeskattning skulle avkastningskravet för näringslivets investeringar sänkas, investeringarna öka, sysselsättning, lönesumma och därmed basen för inkomst-, löne- och konsumtionsskatter öka. Den skatt på bolagsvinster som i dag finansieras av företagens anställda, kunder och ägare skulle betalas av dem direkt. En tung belastning i form av administration, redovisning och bedömning av skatteeffekter av bolagens affärsbeslut skulle försvinna. De enda förlorarna är skattekonsulter och akademiker inom skattejuridik och skattekonomi.

Den föreslagna rapporteringsplikten skulle sakna varje berättigande.

måndag 16 september 2019

SÄNKTA SKATTER ETT MÅSTE FÖR EKONOMIN

Endast genom att sänka tillväxthämmande skatter och krympa utgifterna i offentlig sektor kan den svenska ekonomin räddas ur stagnation. Så skriver Christian Ekström, Skattebetalarna, och Nima Sanandaji, utredare, i en debattartikel i SvD den 16 september.

Det finns inget att invända mot vad E och S skriver - bara att de verkar ha glömt bort den mest tillväxthämmande skatten av alla: bolagsskatten, skatten på tillväxten.

Bolagsskatten har själva tillväxten, företagens nettoinvesteringar, som bas. Kameralt är den obetydlig och svarar för ensiffrig andel av de totala skatterna. Reellt ger den i det långa loppet ingenting, eftersom skatten liksom alla andra kostnader övervältras på löntagare, konsumenter och i sista hand på aktieägarna, som -  om skattekostnaden gör avkastningskravet för högt - har alternativet att avstå från investeringar eller flytta verksamheten till ett land med lägre bolagsskatt.
Bolagsskatten är extremt komplicerad. Komplexiteten ger vidsträckt utrymme för tolkning av reglerna, och gång på gång läser vi om tvister där skattemyndigheter och företag har välgrundade uppfattningar som kan skilja sig med hundratals miljoner kronor och mer, och slutligt besked kräver avgörande i domstol - ofta efter åratal av processande. 
Utrymmet för fusk och oegentligheter är stort, eftersom underlaget - styrt av ett omfattande regelverk för redovisning - är omfattande och kräver kvalificerad revision för kontroll.
Problemen förstärks av att bolagsvinsterna dessutom dubbelbeskattas genom beskattningen av utdelningarna. Bolagsbeskattningen belastar skattemyndigheter, domstolar och rättsvårdande myndigheter, men är en guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för akademiker.
Avskaffa bolagsbeskattningen
Se vidare http://niclasvirin.com/varforbeskattassvskt.shtml


onsdag 24 juli 2019

ELSA KUGELBERG I DN

Storföretagen ska inte bestämma hur mycket skatt de betalar, 
tycker Elsa Kugelberg i en ledarartikel i DN den 22 juli. Artikeln kommenteras den 23 juli i SvD av  Janerik Larsson.


Elsa Kugelberg argumenterar i en ledare i DN den 22 juli för att EU ska införa den s.k. CCCTB-skatten. Det är inte en ny skatt, men det är ett nytt sätt att fördela rätten till beskattningen av internationellt verksamma företag. Om alla länder beräknar vinsten på samma sätt, är det – enligt tanken – enkelt att rättvist fördela beskattningsunderlaget mellan berörda länder med hjälp av en överenskommen fördelningsnyckel.

Låter det enkelt? Tja, först måste 28 länder ge upp sin beskattningssuveränitet. Sedan ska de bli överens om hur beskattningsunderlaget (vinsten) ska beräknas. Och så ska länderna komma överens om en fördelningsnyckel. Men det kanske går, om tillräckligt mycket står på spel. Kugelberg tycks tro det, för det skulle enligt henne ”stoppa den kapplöpning mot botten som annars hotar att urholka de europeiska ländernas finanser”.

Då kan det konstateras att bolagsskatterna ”kameralt” sett svarar för enstaka procentandelar av ländernas totala skatter.  Eftersom basen för vinstskatten huvudsakligen är värdet av nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivets (dvs. exklusive det offentligas nettoinvesteringar), kan basen i förhållande till BNP (dvs. vad som finns att omfördela genom beskattning mellan samhällets medlemmar) inte bli särskilt stor. I Sverige ligger denna andel av BNP på kanske 10 procent.  Kameralt, eftersom alla kostnader – även skatter – övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare. Det finns inga andra som betalar. Kan företagen inte övervältra bolagsskatten kommer de på sikt att avvecklas. Sänkta bolagsskatter å andra sidan gör att vinsterna ökas, vilket stimulerar investeringar som ger ökat underlag för inkomstskatter och löneskatter, vilka beskattas. Basen för konsumtionsskatter ökas, och på sikt kommer de ökade investeringarna och vinsterna att ge ökat underlag för beskattning av aktieutdelningar. Så de bortfallna bolagsskatterna kommer att ersättas av andra skatter. I det långa loppet ger bolagsskatterna ingenting netto.

Bolagsbeskattningen är förmodligen ett av mänsklighetens största självbedrägerier. Den sysselsätter arméer av välbetalda konsulter och akademiker. Belastar skattemyndigheter, domstolar och rättsväsenden. Bolagsbeskattningen gynnar ett improduktivt ekonomiskt beteende, eftersom reglerna påverkar företagens dispositioner. Internationellt orsakar den att företagen anpassar sig till olikheterna i ländernas regler. Eftersom det krävs avancerade kunskaper för att genomföra internationell anpassning, är kostnaderna i de individuella fallen mycket höga, vilket gör att endast de största företagen har råd och dessutom sådan verksamhetsvolym som motiverar åtgärderna, som i de individuella fallen ger skattelindringar på mångmiljardbelopp.  Allmänheten bibringas då föreställningen att skattesvinnet är ofattbart stort.  På det lokala planet uppstår betydande konkurrenssnedvridningar. Nationella och lokala företag, som varken har juridiska eller affärsmässiga förutsättningar eller ekonomiska resurser drivs ur marknaden.

Det har i olika sammanhang (t.ex. https://www.oecd.org/ctp/background-brief-inclusive-framework-for-beps-implementation.pdf) beräknats att skattesvinnet p.g.a. att företagens internationella skatteplanering skulle uppgå till mellan 900 och 2 000 miljarder kronor. Världens BNP (värdet av allt som produceras under ett år) för 2017 var enligt IMFs, Världsbankens och FNs olika beräkningar ca 80 tusen miljarder USD. Om skattebortfallet vore 1 000 miljarder SEK, dvs. 100 miljarder USD, motsvarar detta en åttahundradel, eller 0,125 procent av värdet av världens hela produktion; en nästan lika obegripligt liten andel som beloppet är stort i absoluta tal.

Vad som kan verka upphetsande är i själva verket realekonomiskt betydelselöst. Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Men förlusten är endast kameral, dvs. skatten hamnar inte under rubriken bolagsskatt i nationalräkenskaperna; och är endast temporär.

Beskattningen av företagsvinster - som är det som ger mänskligheten dess bas för sin försörjning   innebär, som sagt, en extra kostnad för nyinvesteringar. Företag som gör förluster, dvs. förstör det som redan finns, betalar däremot ingen skatt.

Befria mänskligheten. Avskaffa beskattningen av bolagens vinster.