ANDERS WALL OCH KULTURSTÖD

Anders Wall intervjuas i SvD den 15 februari om näringslivets stöd till kulturen. Han inser att att kulturen till stor del måste finansieras av privata pengar, även om basen kommer att bestå av statliga medel för att få en bredd i det hela. För att näringslivet ska stödja kulturen krävs att företagen får något igen. Det är inte bara av snålhet. Ett aktiebolag får inte göra donationer. Det strider mot aktiebolagslagen. Det finns både skadeståndsskyldighet för dem som beslutat och återbetalningsskyldighet för mottagare.

Kostnaden måste kunna motiveras som företagsekonomiskt betingad. Men som AW säger i intervjun kan både konstnären och donatorn ha affärsmässig nytta av kontakter och samarbete.

Det är också ett krav för skattemässig avdragsrätt. Skattemyndigheterna och skattedomstolarna kan - egendomligt nog kan man tycka - bestämma, att vad företag spenderar för att skapa vinster i sin verksamhet i vissa fall inte ska vara avdragsgillt. Detta gäller även i stora börsnoterade företag, där man inte kan misstänka att bidraget används för någon persons privata ändamål eller tillfredsställelse. Herostratiskt ryktbart är Regeringsrättens resonemang i målen om Procordia ABs vägrade avdragsrätt för bidrag till Kungliga Operan och bryggeriföretaget Falcon ABs medgivna avdragsrätt för bidrag till två föreningar som vill skydda pilgrimsfalksbeståndet i Sverige (RÅ 2000 ref. 31 I och II).

Aktiebolagslagen (2005:551) har i 17 kap. särskilda regler till skyddande av både aktieägares och borgenärers intressen i fråga om "värdeöverföringar från bolaget". I 5 § stadgas att bolagsstämman eller, om saken med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse, styrelsen, får besluta om gåva till allmännyttigt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets art, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt och gåvan inte strider mot 3 §. (3 § handlar om skyddet för bolagets bundna kapital). Återbäringsansvar föreligger enligt 6 § för den som i ond tro mottagit värdeöverföring; bristtäckningsansvar föreligger enligt 7 § för den som medverkat till beslut om värdeöverföring.

En gåva är således någonting helt främmande för ett aktiebolag. Det är i första hand en fråga för bolagsstämman att besluta om och därmed snarast en vinstdisposition. I andra hand en styrelsefråga. Även bolagets verkställande direktör anses inom ramen för den löpande förvaltningen få kunna lämna smärre bidrag eller gåvor (Karnov bokverk 2009/10, Aktiebolagslag, not 1099). Som aktieägare ska man kunna vara säker på att företaget inte slösar bort de pengar man satsat i bolaget på något som inte ger inkomster eller är främmande för bolagets verksamhet som den beskrivits i bolagsordningen. Som borgenär måste man kunna räkna med att företaget beter sig affärsmässigt, så att man kan räkna med att få betalt för sina fordringar. Det är alltså synnerligen anmärkningsvärt att skattemyndigheter och domstolar anser sig kunna konstatera att kostnader i den löpande verksamheten i ett börsnoterat företag inte skulle vara kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande - mot företagsledningens bestridande. Men så är det. Det förutsätter i vissa fall att företagets företrädare förfarit straffbart.


Probelmet med den skattemässiga avdragsrätten kan enkelt lösas genom att bolagsbeskattningen avskaffas. Då blir det också tydligare om ett kulturbidrag är lika lönsamt som en företagsekonomiskt betingad investering.

Själv är AW värd största heder och respekt för sitt stöd till både kultur och näringslivsstudier.

UTREDNINGEN OM FÖRETAGSBESKATTNING

Nu har det gått precis en månad sedan regeringen antog direktiv för översyn av företagsbeskattningen men ännu verkar inte någon utredare och experter har utsetts. Ändå är uppdraget mycket omfattande och ska vara klart senast den 1 november 2013. Dessförinnan ska dessutom ett delbeänkande om skatteincitament för riskkapital lämnas den 31 januari 2012 och ett delbetänkande om skatteincitament för FoU lämnas den 1 oktober 2012. Det börjar bli bråttom.

Å andra sidan är problemen enkla att lösa.

GOD REVISIONSSED

Revisionsberättelserna innehåller numera en lång harang om att revisionen har utförts i enlighet med god revisionssed i Sverige. Därefter kommer en mångordig redogörelse för vad detta antas innebära samt en friskrivning om att revisorerna med hög men inte absolut säkerhet förvissat sig om att redovisningen inte innehåller några väsentliga felaktigheter. Här (sid. 152) är den senaste revisionsberättelsen för Handelsbanken. Läs den och fundera.

Handelsbankens tidigare VD och styrelseordförande Jan Wallander ironiserade med rätta över detta vid bolagsstämman 2009 och undrade om det innebar en varning.

Med tanke på vad som inträffat sedan dess och finansmarknadsminister Peter Normans missnöje med revisorskåren, ska det bli spännande att se om revisorerna framhärdar med denna fullkomligt självklara men helt onödiga utläggning.

MAKTELITENS POSITIONER GRANSKADE

Jag lämnade följande kommentar på rubricerade inlägg på Ekonomistas.se häromdagen med anledning av LOs senaste rapport om elitens inkomster i Sverige, vilket också uppmärksammades på DN Debatt.

Finns det någon studie som undersökt inkomstskillnadernas ökning i förhållande till ”fondkapitalismens” tillväxt? Den nedåtgående kurvan för inkomstskillnader bryts tydligt mot en uppåtgående kring 1982, dvs då aktiefonderna nyligen etablerats med stöd av ny skattegynnand lagstiftning, se t.ex.fondbolagen.se

Aktiefondernas ledningar har uttryckligen avstått från styrelsereprensentation i de företag fonderna äger aktier i; på goda grunder, eftersom de inte kan veta hur länge fonddelägarna vill ha placeringar i individuella företag.

Vilka utövar ägarinflytande när en stor del av aktieägarkollektivet abdikerat? Företagsledningarna. Och personer som står i nära relation till företagsledningarna, dvs f.d. företagsledare som numera är styrelseproffs.

Om aktieägare som i första hand är intresserade av utdelningar inte utövar sin ägarmakt, kommer andra att göra det. Även dramatiska ökningar av ersättningar till företagsledningar ger obetydliga effekter på utdelning per aktie. Aktieägarna orkar därför inte hålla emot lönekraven – eller snarare löneerbjudanden. Företagsledare brukar ofta hänvisa till att det är styrelsen som erbjudit lönen, och styrelsen brukar hänvisa till internationella förhållanden.

Dessutom blir aktieägarkollektivet inte tillfrågat. Och vilka aktieägare orkar stå upp på en bolagsstämma och kräva lönesänkningar för företagsledningen?

Ändå borde uppnåendet av målet att bli vd för ett börsnoterat företag i sig vara tillräcklig belöning för den mest äre- och penninggiriga person. Vilka alternativ finns? Landshövding? Statsminister? Svenskar som blivit företagsledare i internationella storföretag kan räknas på ena handens fingrar. Skulle en vd i ett svenskt storföretag inte göra sitt yppersta även för en årslön på några enstaka miljoner kronor? Vem vill få ett rykte av att ha gjort ett dåligt jobb som vd i ett storföretag av den ynkliga anledningen att lönen var låg?

Nu är anden släppt ur flaskan och det är omöjligt att tvinga den tillbaka. Jag tror att det var fondsystemet som drog ur korken. Förmodligen i kombination med de extremt höga marginalskatter som då gällde.

Till min glädje ser jag att Leif Vindevåg, stockholmsbörsens tidigare utredningschef och numera rådgivare åt Aktiespararna, är inne på liknande tankegångar. Han uttalar sig i Dagens Industri den 9 februari på sid. 9 (artikeln finns inte i DIs nätupplaga) under rubriken Börsveteran sågar de anonyma ägarna.

Jag kunde inte uttrycka det bättre.

KAMPRAD ÄR INTE ENSAM

SvD har den 7 februari en artikel med ovannämnda rubrik. (I nätupplagan är rubriken ändrad till Många skatteplanerar som Ingvar Kamprad . Författaren verkar överraskad. "Man skulle kunna tro att skatteminimering är en svensk folkrörelse", skriver han. Förhoppningsvis talar har inte om sin egen tro.

En annan artikel i samma tidning utnämner möbeljätten till "symbol för de internationella företag som arbetar gränslöst, utan nationellt hemvist, med följd att de kommer undan skatt".


Som framgår av den förstnämnda artikeln förekommer den överallt och utövas av både fysiska och juridiska personer. Det är lite oklart om artikeln gäller skatteplanering i allmänhet eller internationell skatteplanering, men det förefaller vara de senare.

Att fysiska personer ska betala skatt för den samhällsservice de utnyttjar är givet. Att de ska betala efter förmåga är en sedan länge etablerad uppfattning. Den som tjänar 1 miljon kronor ska åtminstone betala samma andel av inkomsten som den som tjänar 100 tusen kronor. Många anser att den som tjänar mer också ska betala en större andel av sin inkomst än den som tjänar mindre, dvs. att skattesatsen ska öka med stigande inkomst (progressiv beskattning). Det kan kännas moraliskt tilltalande, men förmodligen har det ingen reell effekt på inkomstspridningen. Det är inkomsten efter skatt som räknas. Att fly från denna skatt men ändå förlita sig på samhällsservicen kan kritiseras, men det fordrar också ingripande sociala uppoffringar. Man måste avveckla sin bosättning i ett land och skaffa sig en bosättning i det andra och faktiskt flytta dit.

Ett företag kan etableras var som helst. En verksamhet kan skaffa sig hemländer i hur många länder som helst genom att etablera dotterbolag. Ett företag är inte som en människa en odelbar enhet. Ett företag föds inte som en människa med ett "innehåll". Företaget förses med uppgifter och innehåll av sin ägare. Företagets uppgift är ingen annan än att utveckla och förkovra ett kapital (en uppfinning, en affärsidé, en naturtillgång). Om detta görs framgångsrikt (det uppstår vinst, dvs skapade produkter/tjänster värderas högre än förbrukade resurser) är detta till glädje för mänskligheten: anställda har fått sysselsättning och ägaren kan ta ut vinsten eller låta den stå kvar i företaget och öka möjligheten till framtida sysselsättning av anställda och vinst (för uttag eller nedplöjning i företaget) osv. Denna samhällsnyttiga insats "belönas" med beskattning. Förlust, dvs. förstöring av befintliga resurser föranleder ingen samhällsreaktion.

Är det att undra på att företaget söker undvika denna kostnad liksom alla andra kostnader? T.ex. genom att etablera vissa verksamheter i länder där vinsten beskattas lägre än på annat håll. Det enda "moraliska" argumentet mot detta beteende är att småföretag och andra nationellt bundna företag som inte kan etablera verksamhet utomlands får försämrade konkurrensmöjligheter. Men det är ju politikerna som är ansvariga för att ha skapat grunden för denna konkurrensstörning. Företagen anpassar sig så gott de kan till givna förutsättningar.

Artikelförfattaren ser två "samhällsekonomiska stötande eller åtminstone kontroversiella konsekvenser". Den ena är att skatteplanering skapar växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Här är det väl framför allt privatpersoners skatteplanering som avses. Tja, men även med proportionell skatt skapas växande klyftor i absoluta tal. Den andra är "det växande bekymret att få ihop den statsfinansiella ekvationen. --- Men inte ens Irland vill höja sin extremt låga bolagsskatt", skriver författaren. Men bolagsskatten är inte ens kameralt av någon större betydelse. I Sverige svarar bolagsskatten för ca fem procent av de totala skatterna och avgifterna, och på lång sikt är den helt betydelselös: det som bolagen inte betalar i skatt på vinsten, blir skatt på större utdelad vinst och/eller högre löner vilket ger ökat underlag för inkomstskatter, sociala avgifter, moms och olika konsumtionskatter.

Den låga bolagsskatten på Irland hade denna gynnsamma effekt för landet. Undra på att de slogs för att ha den kvar. Undra på att Merkel och Sarkozy ville ha bort den. Men vid närmare eftertanke insåg de, att om landet ska komma på fötter och kunna betala tillbaka lånen, kan förutsättningarna för dess näringsliv inte försämras.

Helst skulle den avvecklas helt.

VILKEN SKATT SKA IKEA BETALA?

Följetongen om IKEA rullar vidare i Uppdrag granskning.

Till vilket land ska IKEA betala vinstskatt och hur mycket?

Jag önskar att alla de som indigneras över att IKEA-företagen världen över betalar royalties på all försäljning, som tydligen till slut hamnar i en stiftelse i Liechtenstein, skulle tala om vilken skatt IKEA borde betala i Sverige och i alla de länder där IKEA är verksamt. Det har inte gjorts gällande att IKEA skulle bryta mot något lands skattelag. Det är kanske t.o.m. så att fristående företag, som drivs under namnet IKEA, också betalar royalty för sin rätt till varumärket.

Reaktionen på programmet är en bra illustration av den okunnighet som präglar allmänhetens - och politikers - syn på företagsbeskattningen. De tror att det finns en enkel formel för att fastställa beskattningsunderlaget eller - än värre - att beskattningsunderlaget är något naturgivet. Det är fel. Det finns ingen annan metod att fastställa beskattningsunderlaget än att använda de regler som politiker har beslutat om. Att följa dessa kan aldrig vara fel; inte ens om det leder till en lägre skatt än någon intuitivt tycker är rimligt. Är företaget verksamt i flera länder måste det leva efter flera lagstiftningar. Detta ger utrymme för eller framtvingar dispositioner. Att företaget då väljer dispositioner som leder till högre skatt är knappast att begära. Det vore att försöka såga av den gren man sitter på.

En som i sin blog på s-info.se presenterar sig som

f.d. jurist senast anställd som föredragande vid Högsta domstolen i Stockholm med fastighetsrätt som specialitet. Under mitt yrkesliv var jag innan aktiv som domare på Gotland och i Umeå, Lycksele, Haparanda

förslår helt sonika att

Det är ju bara att inte längre tillåta avdrag för royalty i det bolag som betalar dem.

Man får vara tacksam att man inte drabbades av hans föredragningar i HD. "Underkänn allt som jag inte tycker om", tycks vara hans motto. Han citerar en skatteprofessor som intervjuades i programmet, som tyckte att skatteupplägget var absurt. Det är snarast en konsekvens av en absurd idé: att beskatta företags vinster.

Anders Borg tycker i programmet att Ingvar Kamprad skulle flytta hem igen. Det skulle dock knappast göra något åt beskattningen av royaltyintäkterna i Liechtenstein. Royaltyn tillhör stiftelsen och inte Kamprad. Att ha inflytande över en stiftelse innebär inte att man äger stiftelsens förmögenhet. Med tanke på Kamprads enkla livsföring behöver han inte göra så stora löneuttag som då skulle beskattas i Sverige. Men han måste kunna lita på att Sverige inte inför arvsskatt och förmögenhetsskatt.

Den indignation som programmet vill framkalla borde i stället riktas mot den stolliga idén att beskatta bolags vinster. Utan beskattning försvinner hela problemet. Det blir ännu tokigare med företagsbeskattning när, som i IKEA-fallet, verksamhet bedrivs i flera länder. Då tillkommer problemet hur den totala vinsten ska fördelas. Om det går att med lagliga medel fördela den så, att en större del av vinsterna kan redovisas i lågskatteländer, gör företaget naturligtvis det. Det kan t.o.m. hända att det land, där de största vinsterna redovisas, skulle motsätta sig att andra länder skulle få en större del av den totala vinsten. Det blir en kamp mellan länderna om beskattningsunderlaget snarare än en kamp mellan företaget och respektive stats skattemyndighet. En underförstådd - om än inte juridiskt bindande - princip är att företagen inte ska drabbas av en internationell beskattning som överskrider bolagens totala vinst.

Betydligt allvarligare än var och hur IKEA betalar skatt är frågan om successionen i företaget. Ingen av sönerna förefaller - av programmet att döma - lämpade eller intresserade av att ta över. Hur successionen ska ordnas regleras förmodligen i det stiftelsedokument som inte visas upp. Eftersom företaget sysselsätter så många personer, kan man tycka att företaget har ett socialt ansvar att förbereda dessa på hur det framtida ägandet ska arrangeras och verksamheten ledas.

Det kanske blir en aktieförsäljning till allmänheten, varefter IKEA blir ett börsnoterat storföretag bland många andra. Det vore närmast sensationellt att de entreprenörsegenskaper som Ingvar Kamprad har ådagalagt skulle kunna ärvas. Med tillgång till en förmögenhet på hundratals miljarder borde det inte vara någon större uppoffring att avstå från inflytande över ett företag man inte har intresse eller förutsättningar att leda.

SvD DI

BIS IN IDEM

Jag har tidigare kommenterat frågan om förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem).

Högsta domstolen kom den 31 mars 2010 fram till att det inte strider mot Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning att besluta om skattetillägg och åtala för skattebrott rörande samma sak (B 2509-09 B 5498-09). Hovrätten för Västra Sverige hade dock (med 3 röster mot 2) den 23 juni 2010 i mål B 2432-03 en annan uppfattning och den har följts av ett antal tingsrätter.

T.ex. tingsrätten i Göteborg skrev i en dom:

Med hänsyn till --- kravet i artikel 13 i konventionen på att konventionsstaterna skall tillhandahålla effektiva rättsmedel för säkrandet av konventionsrättigheterna, följder, i förening med kravet i artikel 6 på oavhängiga och opartiska domstolar och domare; vilka staten sålunda är skyldig att skydda, även en lojalitetsplikt på underrättsnivå så att, även om en tingrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som en rättskälla av mycket stor vikt, vid konflikt mellan Högsta domstolens avgöranden och Europadomstolens tolkning, har en skyldighet att betrakta den senare som den tyngst vägande, när det gäller tolkningen av konventionsrättigheternas riktiga innebörd, oaktat om Högsta domstolen råkar fortsätta att vidhålla en mot Europakonventionens lydelse och Europadomstolens tolkning stridande praxis.

Den uppfattningen delar tydligen inte Hovrätten, utan återförvisar målen till tingsrätterna.

Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2010 s. 168 I och II kommit fram till att det svenska systemet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) och två förfaranden för oriktiga uppgifter i skatteförfarandet är förenligt med det i artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll upptagna förbudet mot dubbel bestraffning och lagföring (ne bis in idem). Hovrätten ansluter sig till Högsta domstolens ställningstagande i denna fråga och anser att Högsta domstolens avgörande bör vara vägledande till dess att lagstiftaren, Europadomstolen eller Högsta domstolen lämnar annat besked. Något hinder mot att pröva åtalet mot X föreligger därför inte och tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Det är alltså viktigare att en underinstans rättar sig efter HD än hävdar sin egen uppfattning om konventionsrättigheternas riktiga innebörd.

SvD