JAN WALLANDER

Jag bevistade Handelsbankens bolagsstämma den 29 april. Efter sedvanlig genomgång av formalia, vidtog tillfälle för närvarande aktieägare att yttra sig och ställa frågor till styrelsens ordförande och vd. Efter några mer eller mindre pinsamma inlägg, vilka stämmans ordförande, Sven Unger, hanterade med tålamod och takt, reste sig en äldre man långt bak i publiken, och - som om det skulle behövas - presenterade sig som Jan Wallander.

Han hade nära fyrtio års erfarenheter av Handelsbankens bolagstämmor och ville ge uttryck för några reflexioner. Den ena gällde årsredovisningens innehåll och omfattning, den andra hade anknytning till debatten om rörliga ersättningar (bonusar) till företagsledningar.

I början av sjuttiotalet, mindes han, omfattade årsredovisningarna några tiotal sidor. Ja, sen har ju banken vuxit så det finns kanske mer att berätta om nu, vilket i någon mån kan förklara tillväxten till dagens drygt 150 sidor. Även revisionsberättelserna har blivit mer omfattande. Revisorerna måste av någon anledning tala om att det utfört sitt arbete i enlighet med "god redovisningssed". (Skulle bara fattas annat) Dessutom god redovisningssed i Sverige. Man kunde med talaren undra om den skiljer sig från andra länders redovisningssed, och om denna precisering innebär en varning.

Men den främsta anledningen till ansvällningen av årsredovisningen, menade han, är tillkomsten av alla noter. Av 2008 års årsredovisning på 152 sidor omfattar notapparaten 81 sidor. Talaren liknade den vid en skeppskyrkogård - markeringar av tidigare haverier. Om upplysningarna funnits tidigare, skulle tidigare företagskriser kunnat upptäckas och förhindras. Men historen upprepar sig inte på det sättet. Vi kommer även i framtiden att behöva införa varningar för faror som inte inträffat ännu. Nu dränker överflödet av information det som behöver visas. (Och hur väl lyckas företagsanalytikerna - trots informationsmängden - förutse företagens framtid ? Min anmärkning)

Den alltid lika slagfärdiga stämmoordföranden inflikade här en förutsägelse, att nästa års notapparat kanske blir tonsatt för att bli mer läsarvänlig. Han kunde tänka sig att Tjajkovskijs Nötkäpparsvit skulle kunna komma till användning.

Talarens synpunkter på bonussystem höll till en början att att få stämman i gungning. Vad menade karln? Handelsbanken har ju ingen rörlig ersättning alls för företagsledningen. Han hänvisade till att de flesta andra storföretagen hade sådana system och åberopade även vissa företagsledningars vittnesmål att det krävdes bonusar för dem, för att de skulle anstänga sig ännu mer än de skulle ha gjort utan bonusar. Bankens resultatet var visserligen bra, men skulle det inte med den gängse logiken blivit ännu bättre med bonusar? Varför behövs det inte bonusar i Handelsbanken? Ironin blev tydlig när han berömde styrelsen för att den hittat personer till bankledningen som inte förstod att de behövde bonussystem för att de skulle göra sitt yttersta men som ändå gjorde det och dessutom uppnådde bättre resultat än de i konkurrentföretagen. Han gjorde jämförelsen med humlan som enligt aerodynamikens lagar inte ska kunna flyga. Men den känner inte till det och flyger ändå.

Jan Wallander (vd i Handelsbanken 1970 - 1978, styrelseordförande 1978 - 1991) är nog den störste företagsledaren (eller föregtagsledarpersonligheten, som är något ännu större) i modern tid. Med sin ytterst modesta framtoning och sin djupa men okomplicerade insikt i vad som får ett företags medarbetare att prestera, har han - ur ett företag i största kris 1970 - skapat en kultur i Handelsbanken, som inte bara under hans tid i banken genererade resultat som tjugo år i rad överträffade den genomsnittliga räntabiliteten i den börsnoterade banksektorn i Sverige, utan som fortsatt att göra detta i nära tjugo år till efter det att han dragit sig tillbaka. Det verkar som det kan fortsätta; 2009 har börjat bra. Detta har gjort hans skapelse personalstiftelsen Okogonen (till 100 procent "ägd" av personalen) till den största ägaren i Handelsbanken med f.n. 66 milj. aktier motsvarande 10,6 procent av bankens kapital till ett värde av ca 10 mdr kr. Handelsbanksaktierna motsvarar ca 60 procent av Oktogonens hela aktie- och värdepappersportfölj. Alla anställda får lika stor (beroende på sysselsättningsgrad) tilldelning av nya andelar när räntabilitetskraven uppnåtts. Endast två gånger, 1992 (under den tidens ekonomiska kris) och 2008, har avsättning inte gjorts. Vid 59 års ålder får den anställde ut värdet av sin ackumulerade andel, som utöver tilldelningarna från banken genom framgångsrik förvaltning mångfaldigats i värde. Den som varit med från början kan nu kvittera ut 5-6 milj kr. Av egen erfarenhet vet jag vilken effekt på företagskulturen i Handelsbanken Oktogonen har.

Andra närmast självklart banala och triviala men uppenbarligen snillrika organisationslösningar som Jan Wallander införde var den kraftiga decentraliseringen i banken. Motivet var att kreditärenden bäst hanteras nära kunden ute på det aktuella kontoret. Vidare ansåg han att budgeteringen skulle avskaffas; budgetarbetet är resurskrävande och resultaten tenderar att bli självuppfyllande. Uppnås budgeten finns det en benägenhet att skjuta positiva effekter på en framtida budgetperiod eller förbruka oanvända budgeterade resurser i förtid. Dessutom vet ingen något om framtiden. I vart fall inte det som kommer att bli betydelsefullt. Det viktiga är att vara beredd på det oväntade. Han utvecklar detta i sin bok Budgeten - ett onödigt ont. Läs den.

Läs också hans böcker I huvudet på en kapitalist, Från Vängåvan till Kungsträdgården, Livet som det blev och Forskaren som bankdirektör.