En person åtalades för skattebrott under påstående att han utelämnat betydande inkomster i sin inkomstdeklaration. Han hade före åklagarens ansökan om stämning påförts skattetillägg avseende den undanhållna skatt som omfattas av åtalet, varför han menade att åtalet inte är förenligt med förbudet mot dubbel bestraffning och lagföring (ne bis in idem) i Europakonventionens 7:2 tilläggsprotokoll, artikel 4. Beslutet om skattetillägg hade dock inte vunnit laga kraft vid tiden för prövningen i brottmålet.
Han åberopade bland annat Hovrätten för Västra Sveriges dom den 23 juni 2010 i mål nr B 2432-09 samt Göteborgs tingsrätts avgörande den 18 oktober 2010 i mål nr B 256-10. Enligt tingsrättens bedömning saknar det betydelse för hindersfrågan om besluten om skattetillägg vunnit rättskraft eller ej. Juristdomaren och en nämndeman ville ansluta sig till den linje som HD slog fast i våras i sina avgöranden den 31 mars 2010 i målen B 2509-09 och B 5498-09, nämligen att ”det saknas ”klart stöd” för att anse att den svenska ordningen, med administrativa sanktioner av nu aktuellt renodlat slag, bryter mot förbudet mot dubbel bestraffning och dubbel lagföring”.
Två nämndemän fällde avgörandet
Eftersom den lindigare meningen ska gälla enligt 29 kap. 3 § rättegångsbalken fällde de övriga två nämndemännen avgörandet. De hänvisade till vad Göteborgs tingsrätt sagt i avgörandet 2010-10-18 i mål B 256-10. Tingsrätten anger där följande:
Det av Högsta domstolen hävdade kravet på ”klart stöd” , som nationellt insnävar möjligheten för den enskilde att hävda sin rätt enligt Europakonventionen, återfinns varken i Europakonventionens egen lydelse eller anges av Europadomstolen i dennas rättspraxis. Utrymmet för den nationella domstolens diskretionära prövningsrätt (margin of appreciation) anses för nu aktuellt skyddsområde vara synnerligen begränsad, om ens tillåten. Konventionen saknar här något angivet utrymme för konventionsstaterna att begränsa rättigheten till förmån för angelägna allmänna intressen. Rättigheten är så skyddad, att den får inte ens åsidosättas vid krigs- eller nödläge (jfr artikel 15 i konventionen).
Så här formuleras det nu aktuella beslutet:
Med hänsyn till dessa förhållanden och även till kravet i artikel 13 i konventionen på att konventionsstaterna skall tillhandahålla effektiva rättsmedel för säkrandet av konventionsrättigheterna, följder, i förening med kravet i artikel 6 på oavhängiga och opartiska domstolar och domare; vilka staten sålunda är skyldig att skydda, även en lojalitetsplikt på underrättsnivå så att, även om en tingrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som en rättskälla av mycket stor vikt, vid konflikt mellan Högsta domstolens avgöranden och Europadomstolens tolkning, har en skyldighet att betrakta den senare som den tyngst vägande, när det gäller tolkningen av konventionsrättigheternas riktiga innebörd, oaktat om Högsta domstolen råkar fortsätta att vidhålla en mot Europakonventionens lydelse och Europadomstolens tolkning stridande praxis.
Åklagaren har överklagat beslutet till hovrätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar