KAMPRAD ÄR INTE ENSAM

SvD har den 7 februari en artikel med ovannämnda rubrik. (I nätupplagan är rubriken ändrad till Många skatteplanerar som Ingvar Kamprad . Författaren verkar överraskad. "Man skulle kunna tro att skatteminimering är en svensk folkrörelse", skriver han. Förhoppningsvis talar har inte om sin egen tro.

En annan artikel i samma tidning utnämner möbeljätten till "symbol för de internationella företag som arbetar gränslöst, utan nationellt hemvist, med följd att de kommer undan skatt".


Som framgår av den förstnämnda artikeln förekommer den överallt och utövas av både fysiska och juridiska personer. Det är lite oklart om artikeln gäller skatteplanering i allmänhet eller internationell skatteplanering, men det förefaller vara de senare.

Att fysiska personer ska betala skatt för den samhällsservice de utnyttjar är givet. Att de ska betala efter förmåga är en sedan länge etablerad uppfattning. Den som tjänar 1 miljon kronor ska åtminstone betala samma andel av inkomsten som den som tjänar 100 tusen kronor. Många anser att den som tjänar mer också ska betala en större andel av sin inkomst än den som tjänar mindre, dvs. att skattesatsen ska öka med stigande inkomst (progressiv beskattning). Det kan kännas moraliskt tilltalande, men förmodligen har det ingen reell effekt på inkomstspridningen. Det är inkomsten efter skatt som räknas. Att fly från denna skatt men ändå förlita sig på samhällsservicen kan kritiseras, men det fordrar också ingripande sociala uppoffringar. Man måste avveckla sin bosättning i ett land och skaffa sig en bosättning i det andra och faktiskt flytta dit.

Ett företag kan etableras var som helst. En verksamhet kan skaffa sig hemländer i hur många länder som helst genom att etablera dotterbolag. Ett företag är inte som en människa en odelbar enhet. Ett företag föds inte som en människa med ett "innehåll". Företaget förses med uppgifter och innehåll av sin ägare. Företagets uppgift är ingen annan än att utveckla och förkovra ett kapital (en uppfinning, en affärsidé, en naturtillgång). Om detta görs framgångsrikt (det uppstår vinst, dvs skapade produkter/tjänster värderas högre än förbrukade resurser) är detta till glädje för mänskligheten: anställda har fått sysselsättning och ägaren kan ta ut vinsten eller låta den stå kvar i företaget och öka möjligheten till framtida sysselsättning av anställda och vinst (för uttag eller nedplöjning i företaget) osv. Denna samhällsnyttiga insats "belönas" med beskattning. Förlust, dvs. förstöring av befintliga resurser föranleder ingen samhällsreaktion.

Är det att undra på att företaget söker undvika denna kostnad liksom alla andra kostnader? T.ex. genom att etablera vissa verksamheter i länder där vinsten beskattas lägre än på annat håll. Det enda "moraliska" argumentet mot detta beteende är att småföretag och andra nationellt bundna företag som inte kan etablera verksamhet utomlands får försämrade konkurrensmöjligheter. Men det är ju politikerna som är ansvariga för att ha skapat grunden för denna konkurrensstörning. Företagen anpassar sig så gott de kan till givna förutsättningar.

Artikelförfattaren ser två "samhällsekonomiska stötande eller åtminstone kontroversiella konsekvenser". Den ena är att skatteplanering skapar växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Här är det väl framför allt privatpersoners skatteplanering som avses. Tja, men även med proportionell skatt skapas växande klyftor i absoluta tal. Den andra är "det växande bekymret att få ihop den statsfinansiella ekvationen. --- Men inte ens Irland vill höja sin extremt låga bolagsskatt", skriver författaren. Men bolagsskatten är inte ens kameralt av någon större betydelse. I Sverige svarar bolagsskatten för ca fem procent av de totala skatterna och avgifterna, och på lång sikt är den helt betydelselös: det som bolagen inte betalar i skatt på vinsten, blir skatt på större utdelad vinst och/eller högre löner vilket ger ökat underlag för inkomstskatter, sociala avgifter, moms och olika konsumtionskatter.

Den låga bolagsskatten på Irland hade denna gynnsamma effekt för landet. Undra på att de slogs för att ha den kvar. Undra på att Merkel och Sarkozy ville ha bort den. Men vid närmare eftertanke insåg de, att om landet ska komma på fötter och kunna betala tillbaka lånen, kan förutsättningarna för dess näringsliv inte försämras.

Helst skulle den avvecklas helt.