RÄNTEAVDRAG IGEN

Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, vill i en debattartikel i SvD den 8 september se över avdragsrätten för räntor på bostadslån. Det kan säkert behövas. Han säger bl.a att avdragsrätten

infördes i en tid när den ekonomiska politiken  såg annorlunda ut och Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Eftersom fastighetsskatten i dag har ersatts av en fastighetsavgift med annan utformning finns det inte heller samma behov av ränteavdrag, i alla fall inte av den storlek som i dag.

 

Samma påstående tillskrevs Cecilia Hermansson i en artikel i SvD den 23 augusti och var inte korrekt då heller. Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

 

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på fastighetsbeskattningen saknas det grund för. Men det stod klart för lagstiftaren redan 1910 att även bostadskapitalet hade en avkastning, och att den borde beskattas eftersom all kapitalavkastning beskattades.  Beskattningen var dock ineffektiv. Så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet för en- och tvåfamiljsfastigheter tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader. Inkomstberäkningen var dock så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

 

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Sen skriver GW

Förutom att det generösa ränteavdraget leder till ökad skuldsättning bidrar det också till en bostadsmarknad där nyproduktion av hyresrätter blir allt mer sällsynt. Eftersom ränteavdrag endast kan tillämpas av privatpersoner innebär det i praktiken att de som bor i hyresrätt får subventionera bostadsrätter och egna hem. Ränteavdraget förstärker på så sätt den skattemässiga obalans som existerar mellan olika upplåtelseformer och bidrar till en snedvriden bostadsmarknad. Det höga ränteavdraget leder dessutom till att många av dem som kanske egentligen skulle föredra en hyresrätt i stället köper en bostadsrätt och därmed tvingas belåna sig.

 

Ränteavdrag kan inte alls göras endast av privatpersoner. Alla skattskyldiga beskattas för räntor och andra kapitalinkomster och får därför avdrag för sina kapitalkostnader. Och varför skulle just den omständigheten ha inneburit att hyresrättsinnehavare subventionerar bostadsägare?  Och varför skulle avdragsrätten subventioneras av just hyresrättsboende?  De hyresrättsboende har ju inte skuldsatt sig för sin bostadsanskaffning. Om det föreligger en subventionering är det därför att bostadsägaren inte beskattas för bostadens avkastningsvärde, medan han får avdrag för finansieringen av motsvarande kaptial.

GW skriver också 

Avdragsnivån är exceptionellt hög i jämförelse med andra europeiska länder, där det genomsnittliga ränteavdraget är 17 procent. 

Om avdragsnivån är hög i jämförelse med andra europeiska länder beror det på att kapitalskattesatsen i Sverige,  30 procent,  är ovanligt hög. Och det går inte att ha en skattesats på kapitalinkomster och en annan - lägre - på kapitalutgifter.

Men det är onekligen, som GW skriver, dags att ifrågasätta rätten att dra av räntorna.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa.  Avskaffa bolagsbeskattningen.  Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt. Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.

 

 

SKATTER OCH SOLIDARITET

Skatter ersätter inte solidaritet resonerar Paulina Neuding i SvD den 31 december.

Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen.

Kanske det.

Desto mer förvånande att hon uppskattar avdragsrätt för gåvor. Den som ger 6.000 kr till godkända mottagare får en skattereduktion med 1.500 kr, dvs. 20 procent av ens givmildhet är outsourcat till staten.

Men även om man tycker att det är bra att givmildheten outsourcas, kan man ifrågasätta att detta har gjorts till en taxeringsfråga. Skattemyndigheten får - om reformen blir framgångsrik - hundratusentals småbelopp att ta ställning till och registrera. Varför kan inte godkända mottagare i stället rekvirera 25 procent från staten av det belopp som upp till 6.000 kr per givare mottagits under året av fysiska personer?

QUOD LICET JOVI, NON LICET BOVI

En person i samhällets toppskick har utnyttjat lagens möjligheter (rättigheter) att begränsa sin skatt. Det får man inte göra. Det var annat förr. Då fick Jupiter göra lite av varje som inte var tillåtet för gemene man och boskap. Nu gäller dessbättre likhet inför lagen. Men ju högre upp desto större krav. Man får inte ens göra allt som är tillåtet.

Jakob Heidbrink har en välskriven kommentar till händelsen på sin blogg.

Jag skulle vilja se vilka av dem som förfasar sig över Villards beteende som inte skulle göra likadant, om de hade chansen att ta ut vinstmedel (redan beskattade med 26,3 procent i bolaget) på 25 milj. kr. ur ett eget bolag. I själva verket är kanske beskattning av en entreprenör destruktiv. De vinstmedel han samlat upp i sitt företag är troligen en mycket liten andel av de värden han skapat och som tillfallit anställda och kunder. Vad som ytligt sett är rättvisa är inte ekonomiskt effektivt.

Men kan man jämföra en entreprenör med en vanlig löntagares och hävda att det är orättvist att entreprenören betalar lägre relativ men högre absolut skatt? En företagare som ägnar årets alla dagar och timmar att jaga inkomster till företaget för att kunna avlöna sina anställda, som - med all rätt - kan koppla av arbetet mellan 17.00 och 09.00. En företagare som riskerar sitt kapital för sin affärsidé. Villard sägs ha betalt skatt med 4 procent genom sina transaktioner. 4 procent på 25 milj. kr. är 1 000 000 kr. Högre skatt än vad de flesta har i inkomst. Och då torde Villards bolag redan betalat ca 10 milj. kr. i bolagsskatt för att kunna dela ut 25 miljoner.

Saken gäller om inkomster från peruanska aktier får beskattas i Sverige. Enligt en tidigare lydelse av skatteavtalet mellan Peru och Sverige gällde att endast Peru fick beskatta sådan vinst. Om Peru inte utövade sin beskattningsrätt kunde dock Sverige utöva sin beskattningsrätt enligt intern rätt, en s.k. subject to tax-klausul.
Principerna för tolkningen av avtalet slogs fast av Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) redan i rättsfallet RÅ 2004 not. 59. I det fallet skedde ingen beskattning alls i Peru och frågan blev därför om och hur subject to tax-klausulen i avtalet skulle tillämpas. Eftersom klausulen enligt Regeringsrätten inte var tillämplig, hade Sverige ingen beskattningsrätt även om Peru inte beskattade.

Det torde vara utgången i det målet som satte igång ett förfarande i stor skala för att undvika beskattning av uppsamlade vinster i svenska företag. Villardfallet tycks vara ett av dessa. Skatteverket motsatte sig dock att företagen och/eller dess ägare skulle kunna undgå beskattning på det avsedda sättet och har haft framgång i lägsta instans, Förvaltningsrätten. Nu har några av målen nått Kammarrätterna.

Eftersom transaktionerna inte stred mot vare sig skatteavtal eller intern materiell skatterätt, har Skatteverket angripit frågan med hjälp av skatteflyktslagen. I ett mål i Kammarrätten i Stockholm (mål nr 3448-10) 7 januari 2011 ansågs skatteflyktslagen dock inte tillämplig. Kammarrätten ansåg inte att skatteavtalets utformning och text gav stöd för att tolka dess syfte så att det fanns en gemensam partsavsikt att förhindra skatteflykt. Därmed var fjärde rekvisitet i skatteflyktslagen inte uppfyllt. Skatteverket har överklagat domen till Högsta förvaltningsdomstolen (mål nummer 1335-11 och 1336-11). Kammarrätten i Jönköping kom den 2 maj 2011 (mål nr 3855-09 m.fl.) fram till att skatteflyktslagen kunde tillämpas. Kammarrätten ansåg att förfarandet kunde anses strida mot syftet med de aktuella artiklarna i skatteavtalet. Någon sådan passivitet från lagstiftarens sida som skulle kunna tolkas som att lagstiftaren godtagit förfarandet ansåg Kammarrätten inte föreligga. Rättens slutsats blev därför att rekvisitet i punkt 4 var uppfyllt.

Det är väl för att Skatteverket nu nått framgång i en kammarrätt som Villardfallet har blivit allmänt känt. Det förefaller dock som fallet ännu inte hunnit prövats ens av Förvaltningsrätten.

Den teknik som använts i de nämnda kammarrättsmålen är något annorlunda än den i Regeringsrättsdomen, men i frågan om beskattningens fördelning mellan Sverige och Peru synes parterna med hänvisning till den domen överens, dvs. den materiella rätten ger stöd för att inkomsterna inte ska beskattas i Sverige. Det är tillämpningen av skatteflyktslagen som prövas.

Skatteverket har överklagat domen från Kammarrätten i Stockholm till Högsta Förvaltningsdomstolen. Det får väl antas att även domarna från Kammarrätten i Jönköping överklagas. Det förefaller sannolikt att prövningstillstånd meddelas. Dels gäller frågan om tillämpning av skatteflyktslagen på skatteavtal, dels har två kammarrätter kommit till skilda utgångar i likartade frågor, och troligen är det många fler än Villards fall som ligger och väntar på dom i Förvaltningsrätten.

Ett nytt skatteavtal med Peru 2007 gör att den typ av transaktioner som föranlett domstolsprövningarna inte längre företas.

DN

AVSKAFFAD BOLAGSSKATT UTGÖR INTE OLAGLIGT STATLIGT STÖD

Generaladvokaten vid EU-domstolen föreslår att domstolen fastställer ogiltigförklaringen av kommissionens beslut, att den år 2002 föreslagna reformen av inkomstskatten för juridiska personer i Gibraltar utgör ett olagligt statligt stöd. ”Om en skatteåtgärd är av allmän natur utgör den en allmän skattepolitisk åtgärd och inte ett statligt stöd.”

I augusti 2002 anmälde Förenade kungariket (”UK”) till kommissionen en reform av inkomstskatten för juridiska personer som Gibraltars regering ämnade genomföra. Denna reform skulle innebära bland annat att det gamla skattesystemet avskaffades och att tre skatter och avgifter, tillämpliga på samtliga bolag i Gibraltar, skulle införas: en registreringsavgift, en allmän löneavgift och en skatt på innehavet av affärslokaler, varvid de två sistnämnda inte fick överstiga 15 procent av vinsten.

Kommissionens beslut

Den 30 mars 2004 beslutade kommissionen (beslut 2005/261/EG om den stödordning som UK planerar att genomföra med avseende på bolagsskattereformen i Gibraltar) att de förslag som anmälts med avseende på reformen av skattesystemet för företag i Gibraltar utgjorde en statlig stödordning som var oförenlig med den inre marknaden och att förslagen därför inte fick genomföras. Kommissionen fann i sitt beslut att den planerade reformen var selektiv på det regionala planet, eftersom den avsåg ett system enligt vilket bolag i Gibraltar generellt beskattades lägre än bolag i UK. Kommissionen konstaterade också att skattereformen var selektiv i materiellt hänseende, eftersom den ansåg att det planerade skattesystemet var ”diskriminerande i sig”, genom att dess struktur ledde till att offshorebolag inte beskattades i Gibraltar.

Talan hos förstainstansrätten och rättens dom

Gibraltars regering och UK väckte talan vid förstainstansrätten som i dom den 18 december 2008 i de förenade målen T-211/04 och T-215/04 ogiltigförklarade kommissionens beslut. Rätten fann nämligen i sin dom att referensramen för bedömningen av reformens regionala selektivitet endast omfattade territoriet Gibraltars gränser och inte UK:s gränser. När det gällde åtgärdens materiella selektivitet fann rätten att kommissionen inte hade använt korrekt analysmetod.

Överklagande hos EU-domstolen

Kommissionen och Spanien överklagade förstainstansrättens dom till EU-domstolen med yrkande om att den skulle upphävas. Irland tilläts att intervenera till stöd för UK och Gibraltar.

Kommissionen (mål C-106/09 P) anförde en enda grund uppdelad i sex delgrunder angående den prövning som förstainstansrätten gjort beträffande materiell selektivitet och som avsåg överträdelse av artikel 87.1 EG. - Spanien (mål C-107/09 P) anförde elva grunder angående förstainstansrättens prövning av såväl regional som materiell selektivitet. Spanien anförde också grunder avseende rättegångsfel.

Gibraltar och UK yrkade att överklagandena skulle ogillas. Det hävdades också att Spanien hade gjort gällande den påstådda överträdelsen av artiklarna 5 EG och 307 EG för sent, nämligen i sin replik. Irland intervenerade endast till stöd för UK:s yrkanden i målet C-106/09 P.

Generaladvokaten

Generaladvokaten föreslår i sitt idag presenterade förslag till avgörande att EU-domstolen ska avslå båda överklagandena.

Vad gäller den av Gibraltars regering planerade reformens territoriella selektivitet ansluter sig generaladvokaten till förstainstansrättens slutsats att Gibraltars territorium utgör den territoriella referensramen för bedömningen av om den planerade skattereformen är selektiv.

Beträffande den av Gibraltars regering planerade åtgärdens materiella selektivitet anser generaladvokaten att lagstiftningen rörande statligt stöd inte får användas för andra ändamål än det tänkta och därigenom i syfte bekämpa skadlig skattekonkurrens mellan medlemsstaterna. Inom unionen omfattas nämligen åtgärderna för sådan bekämpning av den direkta beskattningens område.

Syftet med bestämmelserna om statligt stöd

Generaladvokaten erinrar om att unionsrättens bestämmelser om statligt stöd har som enda syfte att åtgärda snedvridning av konkurrensen på grund av en medlemsstats önskan att med avvikelse från sin generella politiska inriktning bevilja en särskild fördel för vissa företag eller viss produktion. Om en skatteåtgärd däremot är av allmän natur utgör den en allmän skattepolitisk åtgärd och inte ett statligt stöd. Denna princip är även tillämplig på skadlig skattekonkurrens mellan unionens medlemsstater vilken alltså inte automatiskt omfattas av mekanismen för kontroll av statligt stöd. En betydande del av de skadliga skatteåtgärderna utgörs av allmänna åtgärder på vilka unionsrättens bestämmelser om statligt stöd alltså inte kan tillämpas.

Generaladvokaten anser vidare att förstainstansrätten på goda grunder avfärdade kommissionens nyskapande synsätt att alla skattesystem som ”i sig är diskriminerande” ska kvalificeras som statligt stöd. När det gäller denna fråga erinrar generaladvokaten om att det, för att fastställa om en nationell skatteåtgärd verkligen utgör ett statligt stöd, måste prövas om den undersökta åtgärden innebär en selektiv fördel för dem till vilka åtgärden riktas. Generaladvokaten påpekar att kommissionen i sitt beslut avseende Gibraltars skattereform avstod från att identifiera vad som är en gemensam eller ”normal” skatteordning från vilken vissa av inslagen i Gibraltars skattesystem utgjorde avsteg och alltså a priori var selektiva. Kommissionen fann däremot genom ett nyskapande synsätt sitt beslut att Gibraltars skattesystem till sin struktur ger en fördel till en företagskategori genom ett urval av kriterier som ska tillämpas i det påstått ”normala” beskattningssystemet. Kommissionen följde nämligen inte den förordade metodologin för avsteg som den förordat i sitt eget meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag.

Kommissionen slog därmed fast att Gibraltars hela skattesystem var ”i sig diskriminerande”, vilket enligt kommissionen var att likställa med att det förelåg en selektiv fördel och därmed ett statligt stöd.

Det finns inte något gemensamt referenssystem

Generaladvokaten anser att detta nyskapande synsätt av kommissionen förutsätter att frågan om det föreligger en selektiv fördel inte längre ska bedömas på grundval av en jämförelse mellan den nationella skatteåtgärd som är föremål för konkret prövning och den nationella skatteordning som normalt är tillämplig, utan på grundval av en jämförelse mellan den nationella skatteordningen i sin helhet och ett annat, hypotetiskt icke-existerande, skattesystem. Ett sådant synsätt kräver att ett ”referensskattesystem” skapas för Europeiska unionen för att kunna utföra bedömningen av den påstått diskriminerande verkan av medlemsstaternas val av beskattningsunderlag (eller skattesats) på företagsbeskattningens område. Generaladvokaten preciserar i detta avseende att det inte finns något sådant gemensamt referenssystem och att tillämpningen av unionens lagstiftning i fråga om statligt stöd de facto inte kan leda till att en sådan skatteharmoniserande åtgärd vidtas.

Generaladvokatens förslag till avgörande

Generaladvokaten föreslår att EU-domstolen ska avvisa Förenade kungarikets anmärkning att artiklarna 5 EG och 307 EG har åsidosatts, i övrigt ogilla kommissionens överklaganden i målet C-106/09 och Spaniens överklagande i målet C-107/09 samt förplikta vardera parten att bära sin rättegångskostnad.

Alltså: Ett generellt avskaffande av bolagsskatten är tillåtet, men hur är det med Nystartzoner?

RUT OCH ROT OCH SKATT PÅ ARBETE

SvD funderar den 28 december (GP 29 dec) kring effekterna av Rut och Rot. Det lär inte finnas några tillförlitliga studier av effekterna, men sannolikt är det som SvD tror: Utan Rut och Rot bli tjänster inte utförda alls; utförda amatörmässigt av kunden själv, eller utförda svart.

Jag tror mest på det sista. Svart kostar städtjänsten ungefär hälften av vit städning, men med vit städning betalar kunden bara hälften. Moralen har fått ett stöd. Svartbranscherna kan bli vita. Vackert så.

SvD skriver:

Helst skulle man förstås åtgärda detta med stora skattesänkningar över hela linjen, men den offentliga ekonomin bygger i hög grad på skatt på arbete och den praktiskt framkomliga vägen är inte det väldiga helhetsgreppet utan att reformera styckevis och delt.

All uthållig skatt bygger på arbete. Den dag kapitalet förnyar sig självt är långt borta. Skatt på energi, tobak, alkohol, bilism mm leder "bara" till effektivare hushållning, ändrat beteende; det uppstår inga värden att fördela ur de skattebaserna.

Så, om vi ska ha en omfattande offentlig välfärd, är det inte mycket att hämta från andra skattebaser än arbetet. Man må ta det hos företagen genom arbetsgivaravgifter eller hos hushållen genom skatt på löneinkomster och konsumtion av löneinkomster (moms). Ska sådana demoraliserande effekter som omfattande svartarbete medför undvikas, krävs det förmodligen Rut och Rot.

SvD skriver också:

Tack vare rut och rot är många hus i lite bättre skick, många hem lite prydligare och invånarna i många hus och hem lite mindre stressade än de annars skulle ha varit.

Ur hårdkokt nationalekonomisk synvinkel väger sådana saker lätt jämfört med att rut och rot rubbar likformigheten i beskattningen, styr hushållens efterfrågan i en viss riktning och skapar avgränsningsproblem.

Jag skulle tro att SvD menar att "sådana saker" väger tungt.

SKATT PÅ LÖN OCH SKATT PÅ PENSION

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström har genom en artikel i DN den 18 augusti skapat en smula uppståndelse i debatten om pensionärernas beskattning. Enligt deras rapport skulle pensionärerna i själva verket inte beskattas hårdare än löntagare, vilket ju hävdats och bl.a. gett upphov till påståendet om att det införts "straffbeskattning" av pensionärer.

Det sistnämnda påståendet är naturligtvis alldeles felaktigt och bara uttryck för politisk demagogi. Någon särskild skatt på pensioner har varken införts eller höjts. Tvärtom har pensionärerna fått vissa skattereduceringar (SFS 2008:1306 och 2009:1490). Men det har införts skattelättnader för arbetsinkomster genom jobbskatteavdragen, vilka inte kommit pensionärerna till del. Så en relativ förskjutning i skattetrycket till pensionärernas nackdel har det varit.

Enligt Svaleryd/Waldenström har man i den allmänna debatten förbisett att löneinkomster belastas med en särskild skatt, den allmänna löneavgiften (SFS 1994:1920), på 7,49 procent (numera 6,03 procent). Enligt deras beräkningar betalar en löntagare med 14 000 kr i månadslön via sin arbetsgivare en löneavgift på ca 1 250 kr, knappt nio procent av lönen (varför inte 7,49 eller 6,03?). Beloppet är större än de 954 kr som samma löntagare får tillbaka i form av jobbskatteavdrag. Skillnaden syns också på nationell nivå, framhåller de. 2009 var löneavgifterna 87 mdr kr medan jobbskatteavdraget var 66.

Ska man vara noga bör man nog beakta att löneavgiften på 1 250 kr varit avdragsgill för arbetsgivaren, varför kostnaden ska reduceras kraftigt (med 26,3 procent i aktiebolag och ca 50 procent i enskilda företag). Då blir skattebelastningen på pensionsinkomster lite högre än på arbetsinkomster. (På nationell nivå tillkommer en inkomstskatteminskning på kanske 30 mdr kr.)

Efter några inlägg på Ekonomistas blogg under rubriken Myt att pensionärer straffbeskattas (se inläggen fr.o.m. 21 augusti) har Waldenström insett vissa felberäkningar. Dels, förstås, att de inte observerat effekten av avdragsrätten, dels att de beräknat avgiften på ett underlag motsvarande lön + avgift. Det är därför de angivit avgiftskostnaden till knappt 9 procent. Rubriken på deras rapport är därför inte så lyckad. Skattekostnaden för löntagare är inte högre än för pensionärer. (Därmed inte sagt att pensionärer straffbeskattas.)

Sen kan man fråga sig hur fint man kan göra sådana här beräkningar. Kameralt ser det riktigt ut, men vilka effekter har regelskillnaderna i den ekonomiska verkligheten? Man talar ofta om att stimulera näringsverksamhet och företagande genom att sänka arbetsgivaravgifter, men det resonemanget förutsätter att arbetsgivarnas totala lönekostnader går ned, eftersom löntagarna inte omedelbart fyller ut skillnaden genom ökade lönekrav. Men är det någon som tror att löntagarna generellt har avstått från löneökningar, därför att det införts en allmän löneavgift? Det är en kamp om fördelningen av produktionsresultatet, där resultatet i det långa loppet är kulturellt betingat - 20 procent till kapitalet och 80 procent till arbetskraften. Det pendlar fram och tillbaka under skiftande konjunkturbetingelser. Olika elasticiteter påverkar förändringarnas riktning och hastighet.

Men visst. Det finns nog fog för att beakta arbetsgivarens kostnad för den allmänna löneavgiften som en skatt på lönen, även om den inte syns lika tydligt för arbetstagaren som den vanliga löneskatten. Men kostnaden för arbetsgivaren är mindre eftersom den är avdragsgill.

Sen kan man fundera på om det är rimligt att pensionärer (om så är fallet) betalar mer skatt än löntagare. Men det är en politisk fråga. Min ekonomiska övertygelse är att i det läge som rått har det varit nyttigt att öka arbetsutbudet genom skattereduktioner som riktat sig direkt och uteslutande mot den arbetande befolkningen.