LIBERALERNAS SKATTEPOLITIK

På Folkpartiets pågående landsmöte sade partiledaren Jan Björklund att partiet är berett att göra upp med regeringen om skattepolitiken. Bl.a. föreslås sänkning av bolagsskatten, slopad värnskatt och sänkt (statlig) inkomstskatt. Den statliga skatten på arbetsinkomster är ca 50 miljarder kr. Finansiering med miljöskatter, höjd moms och avskaffade ränteavdrag.


Bra, men kunde vara bättre: Avskaffa bolagskatten och slopa den statliga inkomstskatten (dvs inklusive värnskatten), så kan även 3:12-reglerna avskaffas. För att förhindra skattearbitrage vid avskaffat avdrag för räntor, borde räntebeskattningen utgå helt. Varje räntekostnad är ju någon annans ränteinkomst, så ränta är ingen skattebas. I själva verket är skattebasen för räntor negativ, eftersom de flesta räntekostnader finns hos skattesubjekt, medan en stor del av ränteinkomsterna finns hos skattebefriade subjekt och utlänningar, vilka Sverige inte beskattar.
De kapitalinkomster som beskattas härrör uteslutande från kapitalvinster, dvs det som förr kallades reavinster. Av budgetpropositionen för 2015 (prop. 2015/16:1 s. 361) framgår nämligen att skatten på hushållens kapitalinkomster är ca 50 miljarder kr. Av tabellen på s. 365 framgår, att kapitalvinsterna beräknas till 150 miljarder kr, vilket med en skattesats på 30 procent borde ge en skatt på just 50 miljarder. Den negativa ränteskattebasen förefaller således kosta lika mycket som aktieutdelningarna.  Aktieutdelningarna från Sveriges 36 största företag under 2014 var enligt Svenskt Näringsliv 143,5 miljarder kronor. En stor del därav når inte hushållen eftersom aktier ägs av andra aktiebolag, men  Sverige har ju mer än 36 företag och svenska hushåll äger aktier i utländska företag, så en skatt på 50 miljarder på hushållens aktieutdelningar är troligen en underskattning.   Det skulle innebära att ett avskaffande av räntebeskattningen skulle finansiera ett avskaffande av den statliga inkomstskatten.

KAPITIALSKATTER PÅ EKONOMISTAS

Daniel Waldenström och Jonas Vlachos har startat var sin diskussion på Ekonomistas, Behöver kapitalbeskattningen reformeras resp. Utan skatt, inget avdrag.

RÄNTEAVDRAGEN

SvD verkar driva kampanj mot ränteavdragen. Maria Ludvigsson talar i ett ledarstick den 14 juli om "generösa ränteavdrag".  Per Lindvall skriver den 16 juli under rubriken "Ränteavdragen borde hänga löst", att "de generösa ränteavdragen" är en viktig förklaring till uppdrivna bostadspriser och ökad skuldsättning. Den 11 juli fick ett antal ekonomer uttala sig i tidningen om önskvärda politiska reformer. En skulle "stegvis och succsessivt avveckla ränteavdraget för att röja undan en form av subventionerat sparande". En annan anser att ränteavdragen bör trappas av och fastighetsskatten gradvis återföras.

Det är inte ränteavdraget som är generöst. Och det är inte avdraget som gör sparandet i form av bostadsägande subvetionerat.

I ett skattesystem som beskattar kapitalavkastning kan inte kapitalanskaffningskostnaden negligeras. Då får man en bruttobeskattning av kapitalavkastning och en kaskadbeskattning. Det är avsaknaden beskattning av den för privatpersoner i allmänhet i särklass största kapitalplaceringsformen - den egna ägda bostaden - som skapar obalansen. I princip borde även avkastningen av andra större privata kapitalvärden beskattas, men de praktiska svårigheterna är för stora.

Ända sedan en- och tvåfamiljsfastigheter började avkastningsbeskattas schablonmässigt på 1950-talet har underbeskattningen av placeringar i fastigheter pågått. Det är närmast obegripligt att avkastningen numera sker endast med en mycket låg kommunal avgift. De verkligt stora fastighetsvärdenda lämnas dessutom helt obeskattade. Det är inte att undra på att villa- och bostadsrättspriser drar i väg.

Avdragsrätten för räntekostnader skulle mycket väl kunna avskaffas. Men då ska också beskattningen av ränteinkomster avskaffas.  Varje räntekostnad motsvaras av en ränteintäkt, och räntebetalningar är därför ingen skattebas. Dessutom torde alla räntekostnader tas av subjekt som har avdragsrätt för räntor, medan en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utlänningar, vilka inte är skattskyldiga i Sverige. Om både ränteavdragsrätten och skatteplikten för ränteinkomster avskaffas försvinner ett skatteproblem, och statens skatteinkomster ökas genom bortfallet av en negativ skattebas.

Det hindrar inte att en skatt tas ut på boende genom en generell fastighetsbeskattning, den urprungligaste av alla skatter och en skatt som det inte går att smita ifrån.

Ett avskaffande av beskattning och avdrag för räntor skulle underlättas av att bolagsbeskattningen avskaffades. Men det är ju bara önskvärt.

SKATTESYSTEMET - ETT LAPPVERK

Två tidigare finansministrar (S) och nio andra experter presenterade den 22 januari debattboken  En skattereform för 2000-talet där de kräver en ny stor skattereform. Presentationen skedde vid ett seminarium på IVA. Jag var inte där och jag har (ännu) inte läst boken.

Av referat i tidningar och en debattartikel i DN framgår innehållet i stora drag.

1 Minska skillnaderna i skatt mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital. Skillnaderna i skattenivå mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital skapar osunda drivkrafter för skatteplanering och bör därför minska väsentligt. Det bör i ett första steg ske genom att den extra statsskatten på de allra högsta inkomsterna, värnskatten, avskaffas. Ett annat starkt skäl för att ta bort värnskatten är att den förmodligen har stora negativa effekter på arbetsutbudet och drivkrafterna för utbildning, liksom på möjligheterna att konkurrera internationellt om nyckelpersoner. Det är också tveksamt om den ger några ökade skatteinkomster. I den mån en skattereform av fördelningspolitiska skäl kompletteras med åtgärder på transfereringssidan bör dessa inte innebära ökade marginaleffekter.
2 Gör momsen enhetlig. Skattebasen för momsen breddades betydligt vid den förra skattereformen. Den behöver inte nödvändigtvis breddas ytterligare. Men en enhetlig momsnivå bör åter införas. Eftersom det inte utgår någon moms på finansiella tjänster, bör det övervägas om inte finanssektorn kan beskattas hårdare på andra sätt.
3 Inför en effektiv fastighetsbeskattning. Ett bra skattesystem bör innehålla en effektiv fastighetsbeskattning, eftersom sådana skatter har mindre skadeverkningar än de flesta andra. Den exakta utformningen – liksom alternativet att begränsa ränteavdragen – kan diskuteras, men det är orimligt att som i dag låta skattesystemet styra både investeringar och konsumtion i rikting mot eget boende.
4 Sänk skatterna för investeringar i nystartade företag. Företags- och bolagsbeskattningen är en annan del som bör ingå i en reform. På kapitalinkomstsidan finns skattesatser som med rimliga antaganden kan hamna från nedåt tio procent (till exempel investeringssparkonton) upp till 57 procent (de som äger under fyra procent i så kallade 3:12-bolag). De flesta nystartade företag, som huvudsakligen måste finansieras med eget kapital, missgynnas av att räntor är avdragsgilla medan eget kapital dubbelbeskattas. Därför bör skatteneutralitet mellan eget och lånat kapital eftersträvas. Någon form av schablonavdrag för finansieringskostnader, som blir oberoende av hur mycket lån man har i företaget, skulle exempelvis kunna införas.
Att aktivt finansiellt engagemang beskattas mycket hårdare än passivt sparande är också problematiskt. Om en person köper en noterad obligation till sex procents ränta blir skatten på ett investeringssparkonto i dag cirka tio procent. Om samma person i stället lånar ut motsvarande belopp till en närståendes företag blir skatten 30 procent.
5 Informera tydligare om skatterna.

Förslagen har framförts många gånger och verkar ekonomiskt och tekniskt närmast självklara och kräver - med enstaka undantag - ingen kommentar.

P2  Momsen. 
Skulle kunna förenklas dramatiskt om moms avskaffades mellan momspliktiga subjekt. För närvarande betalas ca 1 600 miljarder kr om året in till Skatteverket som omedelbart betalar ut 1 300 miljarder kr.  En enorm betalningskarusell helt i onödan som skapar juridiska problem och inte minst fusk- och felutrymme. Avskaffa moms mellan momsare.

P3 Fastighetsskatten
Egendomligt att denna den mest fundamentala skatten och som funnits sedan tidernas morgon kommit i sådant vanrykte att den nästan är avskaffad.

P4 Företagsbeskattning
Skälet till att nystartade företag, som måste finansieras med eget kapital, är missgynnade är att bolagsvinst beskattas (och kapital placerat i aktiebolag dubbelbeskattas).  Det finns ett komplicerat och ett enkelt sätt att eliminera denna effekt och att komma till rätta med den bristande skatteneutraliteten mellan eget och lånat kapital. Det komplicerade sättet är att, som Företagsskattekommittén just nu funderar på, införa ett avdrag för normalavkastning på eget kapital. Det enkla sättet är att avskaffa bolagsbeskattningen. Eller snarare - som i Estland - beskatta bolagsvinsten först när den delas ut till ägarna (vilket är det samma som att beskatta utdelningsinkomster.

Företagsskattekommittén borde i stället fråga sig vad det är som gör det oundgängligen nödvändigt att beskatta bolagsvinster trots de negativa ekonomiska effekter skatten har och trots de oändliga praktiska och juridiska problem den vållar och trots de obetydliga inkomster skatten ger. Kameralt, budgettekniskt, ger den ca 5 procent av samtliga skatter och avgifter. Reelt i ett längre perspektiv ger den ingenting - skatten är bara ett förtida uttag av skatter som i sinom tid ändå kommer att tas ut i form av skatter och avgifter på löner, utdelningar och konsumtion.

Om bolagsbeskattningen avskaffas är det enkelt att också avskaffa räntan som beskattningsunderlag. Varje räntekostnad är någon annans ränteinkomst, varför räntan inte utgör någon skattebas. De flesta räntekostnader torde erläggas av skattesubjekt som har avdragsrätt (om inte vissa begränsningar slår till) medan motsvarande ränteintäkter tillfaller skattefria subjekt och utländska fordringsägare i stor utstäckning. Räntan är alltså en stor NEGATIV skattebas, borttagandet av ränteintäkter och räntekostnader från beskattningssystemet skulle medföra höjda skatteinkomster för staten.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

SvD

VAD KOSTAR RÄNTEAVDRAGEN STATEN?

I SvD spelar Peter Alestig upp ränteavdragen i en stor artikel den 17 december:

Under 2012 betalade svenskarna över 108 miljarder kronor i ränta, visar SvD Näringslivs granskning. Men staten stod för runt 32 miljarder av kostnaderna, genom det omdebatterade ränteavdraget. Och med stigande boräntor riskerar avdraget att bli en ännu dyrare affär.

Ja, om alternativet vore att räntekostnader inte är avdragsgilla. Men SvD glömmer bort att ränteintäkter är skattepliktiga, så varje ränteavdrag motsvaras av en ränteintäkt. Därför innebär ränteavdraget ingen nettoförlust för staten i annat hänseende än att en del ränteintäkterna tillfaller skattefria subjekt eller redovisas hos skattskyldiga som har lägre skattesats än räntebetalarna. Såvitt gäller bostadslån kan man nog på goda grunder utgå från att ränteintäkterna till nära 100 procent tillfaller banker som beskattas för dem med 22 procent. Så statens skatteförlust betingas av skillnaden mellan 30 och 22 procent av lånebeloppet. Ja mindre ändå, eftersom den del av en låntagares räntekostnader som överstiger 100 000 kr är avdragsgill endast till 70 procent, vilken ger en skatteeffekt av 21 procent. Och även på den delen av bankernas finansiering som sker från skattefria subjekt lär bankerna göra vinst.

I en annan artikel i samma tidning skriver Louise Andrén Meiton

Lek med tanken att räntorna skulle stiga. Fördubblande boräntor innebär att ytterligare cirka 30 miljarder kronor skulle lämna statsbudgeten.

Lika fel där.

Det går naturligtvis att rent tekniskt avskaffa avdragsrätten för räntekostnader på bostadslån, men då uppstår inkongruenser i skattesystemet, och man kan vara förvissad om att detta kommer att utnyttjas av dem som har de rätta förutsättningarna. ....och av dem som falskeligen kan omklassificera sitt bostadslån.

Bättre då att ta bort räntan både som skattepliktig intäkt och avdragsgill kostnad. Allas räntekostnader är några andras ränteintäkter, så räntan är över huvud taget ingen skattebas. Dessutom är allas räntekostnader avdragsgilla men en stor del av ränteintäkterna skattefria, eftersom de tillfaller skattebefriade subjekt och utlänningar. Ett avskaffande av räntan som en post i skattesystmet skulle därför innebära en vinst för staten.

En sådan åtgärd skulle underlättas om bolagsbeskattningen avskaffades. Men det är  ju ingen nackdel! Tvärtom. Bolagsbeskattningen är ju direkt destruktiv och dessutom onödig och ger - kameralt - ytterst begränsade skatteinkomster till staten. Realt ger det ingenting.

Slå två flugor i en smäll och avskaffa bolagsbeskattningen och räntebeskattningen.

SKATTEFÖRSLAG FRÅN KATALYS

Daniel Suhonen, chef för Tankesmedjan Katalys, presenterar den 10 november ett skattereformförslag i DN, Hälften kvar & Hela framtiden. I vissa delar förefaller det förnuftigt, t.ex. enhetlig moms, platt skatt på alla inkomster och fastighetsskatt för hushåll (bostadsfastigheter, får man anta) samt punktskatter på miljö och klimat.

Men vad menas med skatt "på transfereringar utomlands som syftar till att undvika beskattning"? Skatt på näringslivets fastighetsinnehav förefaller inte särskilt välbetänkt. Varför  reducera näringslivets konkurrenskraft med en skatt på dess anläggningar?

Alldeles rätt tänkt är förslaget att avskaffa bolagsskatten. Då behövs inte någon skatt på transfereringar utomlands.

Räntor relaterade till inkomstens förvärvande föreslås bli fortsatt avdragsgilla. Kunde inte istället både ränteinkomster och ränteutgifter tas bort ur beskattningssystemet? Varje ränteinkomst har en lika stor räntekostnad. En stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt eller utlänningar som Sverige inte beskattar. Ett avskaffande av räntor vid beskattningen skulle därför medföra en förstärkning för statsbudgeten. Och en förenkling av skattesystemet. Ett borttagande av räntebeskattningen underlättas om bolagsbeskattningen avskaffas.

I SvD den 11 november säger Kjell-Olof Feldt i en kommentar att det då och då kommer fram sådana här lite vildvuxna förslag och det är bra, det leder till debatt, men det är tyst från de etablerade partierna. Om förslaget att avskaffa bolagsskatten säger han:

Att avskaffa bolagsskatten är en avancerad idé, men jag tror inte att företagen skulle gilla det. De vill ha något att dra av sina kostnader mot.

Ovanligt korkat av en f.d. finansminister? För så kan det väl inte vara? Är det bra att ha en skatt, så att man kan få göra avdrag? Det värsta är att jag ofta möter den reaktionen när jag argumenterar för bolagsskattens avskaffande.

SvD

SLOPAT RÄNTEAVDRAG

Svagt politiskt stöd för sänkt ränteavdrag, skriver SvD den 25 oktober.
Synd. Med dagens låga räntesatser skulle slopad avdragsrätt vara uthärdligt för de allra flesta. Mer uthärdligt än de höjda räntekostnader (med avdragsrätt) som Stefan Ingves varnar för snabbt kan uppkomma.
Tänk om räntor - både inkomsträntor och kostnadsräntor - kunde utmönstras ur skattesystemet.

RÄNTOR OCH BESKATTNING

I en ledare i SvD den 29 juli skriver Siri Steijer om hushållens lågavkastande banksparande.

Den låga räntan hos storbankerna, på såväl in- som utlåning, verkar med andra ord undergräva hushållens ekonomi från flera håll. Dessutom subventionerar vårt nuvarande skattesystem en hög skuldsättning då ränteavdraget gör det skattemässigt fördelaktigt att låna.

Skattesystemet subventionerar inte hög skuldsättning genom ränteavdraget. Eftersom kapitalavkastning (bl.a. ränteinkomster) beskattas, måste av symmetriskäl räntekostnader vara avdragsgilla. Felet är att kapitalavkastningen i form av bostadsutnyttjande (och annan kapitalkrävande konsumtion) inte beskattas hos villaägarna.

Fast helst borde både räntekostnader och ränteintäkter avlägsnas ut skattesystemet. Någons räntekostnad är någon annans ränteintäkt, så räntan är netto över huvud taget ingen skattebas. Eftersom endast en mindre del av ränteintäkterna går till skattskyldiga subjekt, är i själva verket ränteskattebasen starkt negativ. Och då spelar det inte längre så stor roll att det är omöjligt att praktiskt beskatta annan kapitalkrävande konsumtion än bostaden.

Det är stora pengar att spara för staten genom att ta bort räntebeskattningen.

Liksom - förstås - bolagsbeskattningen.

AVSKAFFA RÄNTEBESKATTNINGEN

”Man är beredd att dö med miljoner i skuld”

Günther Mårder, sparekonom på Nordnet och före detta vd för Aktiespararna, anser att det är alldeles för billigt att låna pengar, skriver SvD den 9 maj. Mårder vill se ett slopat ränteavdrag:

 Vi måste straffa, eller i alla fall sluta gynna, lånande. Fler måste stimuleras att bygga upp en buffert för inkomstbortfall och inför återgången till ett normaltillstånd i ekonomin.
 

Claes Hemberg, sparekonom på Avanza, resonerar i liknande termer. Han menar att de låga räntorna gynnar bankerna snarare än bolånekunderna.

Räntan måste bli mer verklig. I dag är den dopad. Bankernas marginaler har aldrig varit så höga som nu. Det är hyckleri att staten tillåter avdrag som innebär att vi som skattebetalare betalar bankernas vinster.
 

Ja, det är kanske en god idé att slopa avdragsrätten för räntor. Men det förusätter att ränteinkomster inte beskattas.

För staten skulle detta vara fördelaktigt, eftersom de skattepliktiga ränteintäkterna är mycket lägre än de avdragsgilla räntekostnaderna. Räntebeskattningen borde rensas bort helt ur skattesystemet.

Men det förutsätter också att bolagsbeskattningen avskaffas

Så bra. En angelägen reform som förutsätter en ännu mer angelägen.

Nu när räntorna är låga skulle räntebeskattningen kunna ändras. Men med bara ett drygt år kvar till valet vill varken Peter Norman eller Magdalena Andersson öppna för det, tvärtom.

– Vi har inga förslag på ändrade ränteavdrag, säger Magdalena Andersson.

– Det är långt kvar till valet. Jag har inga kommentarer till det, säger Peter Norman.
SvD

 

 

SKATTERAPPORT FRÅN SNS

I DN den 17 januari presenteras ett skatteförslag från SNS under rubriken Avskaffa ränteavdragen och sänk inkomstskatten. En väsentlig ingrediens är också återinförandet av en fastighetsskatt.

Det är en bra skiss, sade finansminister Anders Borg artigt enligt SvD, för att sedan såga punkt efter punkt i förslaget.

För egen del vill jag rekommendera att räntebeskattning/-avdrag avskaffas. Det skulle öka statens skatteintäkter med 15 miljarder.

Detta är dock möjligt endast om bolagsbeskattningen avskaffas. Men vem vill ha den?

DAGS FÖR SKATTEREFORM

Lars Calmfors skriver i DN den  27 december en  klargörande kolumn om behovet av en skattereform. Skattesystemets uppgift är, skriver han

att med så små skadeverkningar som möjligt finansiera de offentliga utgifterna. Skadeverkningarna uppstår när skatter driver en kil mellan samhällsekonomiskt och privatekonomiskt utbyte och därför får människor att agera på ett annat sätt än de egentligen – i frånvaro av beskattning – skulle vilja.

 

Därför är det bra med höga skatter på konsumtion som inte påverkas särskilt mycket av dem, som på boende och livsmedel. Boende och livsmedel kommer alltid att konsumeras. Skatter på direkt skadlig verksamhet – som miljöförstöring – är förstås ännu bättre (skriver LC faktiskt) men kan aldrig ge tillräckligt stora intäkter. Avsikten med skatten är ju att det beteende som skapar miljöförstöringen ska upphöra eller åtminstone begränsas.

En ny skattereform borde innebära en återgång till en enhetlig moms. Finansiella tjänster, som i dag är momsbefriade, bör beskattas hårdare. Fastighetsskatten bör återinföras. Det skulle skapa ett fördelningspolitiskt utrymme att sänka de högsta marginalskatterna, vilket skulle öka drivkrafterna för arbete och utbildning. Kapitalinkomstbeskattningen bör sannolikt sänkas för att minska hushållens drivkrafter att skuldsätta sig. Samtidigt bör möjligheterna för ägare av fåmansbolag att undkomma skatt genom att omvandla högt beskattade arbetsinkomster till lågt beskattade kapitalinkomster inskränkas.
 

Här trampar LC - med rätta - på de flesta tår som går att komma åt. Till den del de finansiella tjänsterna är personliga tjänster är det helt riktigt. Många banktjänster är dock så insvepta i finansiella instrument att de är svåra att urskilja och prissätta. För egen del vill jag tillägga att den fullständigt onödiga, komplicerande och fel- och fuskfrämjande momsbeläggningen av transaktioner mellan momspliktiga företag skulle avskaffas. En motion (2012/13:Sk388) härom har faktiskt lagts vid höstriksdagen.

Och så borde förstås bolagsbeskattningen avskaffas. Då skulle också räntebeskattningen kunna lyftas ut ur skattesystemet.

RÄNTEBESKATTNING

P J Anders Linder inleder året i SvD med påpekandet att det måste löna sig bättre att arbeta hårt. Han skriver också att vi ägnar stor kraft åt fördelningspolitiken i svensk debatt, men det det nästan alltid handlar om inkomster och om förändringar på kort sikt. Det inte heller är självklart att fördelningsanalyserna bara ska ta hänsyn till inkomster och strunta i förmögenheterna. Ett eget kapital ger trygghet i form av en buffert för oförutsedda utgifter, men det främjar också handlingsfrihet och självständighet. Samtidigt är de disponibla förmögenheterna ytterst ojämnt fördelade. Det finns en rad skäl skriver han:

1. Skatterna på arbetsinkomster är så höga att det inte blir mycket över att spara. (Det gör dessutom att slumpmässiga händelser som arv, lotterivinster och ombildningar av hyresrätt till bostadsrätt får större genomslag på förmögenhetsfördelningen än utbildning och arbete.)

2. En stor del av det sparande som ändå sker, sker i form av pensionssparande som håller pengarna otillgängliga till förhållandevis sent i livet.

3. Staten och politiken sänder starka signaler om att välfärd i vid mening är det offentligas ansvar och att enskilda inte behöver spara till sådant.

4. Staten beskattar sparande hårt medan låneräntor är avdragsgilla.
 

Punkt 4 (som det här ska handla om) avser att skatt utgår med 30 procent på kapitalinkomster. Av symmetriskäl leder en kapitalkostnad till en skattelättnad med 30 procent.  Det är ofrånkomligt. Det är nämligen otänkbart att bara beskatta en bruttoinkomst men inte ge avdrag för finansieringskostnaden. Då skapas utrymme för skattearbritrage. Och den som har en förmögenhet skulle komma i ett bättre läge vid en investering än den som måste låna. I ett system som beskattar kapital kan det därför inte anses ligga något subventionsmoment eller någon skattefavör i att medge avdrag för räntekostnad. Men eftersom numera avkastningen av hushållens vanligaste och varaktigaste investering - bostaden - inte längre beskattas i nivå med finansiellt sparande, kan man säga att ränteavdrag för bostadsfinansiering är systematiskt principvidrig och innebär en subvention av bostadssparandet. Det kan möjligen vara önskvärt, men det är en politisk fråga - inte en ekonomisk effektivitetsfråga. Skattesystematiskt skulle det därför vara motiverat att ta bort avdragsrätten för räntekostnader.

Ett problem som då uppkommer är att man måste skilja mellan å ena sidan lån taget för bostadsanskaffning och andra privata investeringar som inte ger finansiell (eller annan mätbar) avkastning liksom för konsumtionslån, och å andra sidan lån för investeringar som ger finansiell avkastning. Det är teoretiskt omöjligt och leder till praktiska problem.

En räntekostnad motsvaras av en lika stor ränteintäkt. Räntan är därför statsfinansiellt en helt meningslös skattebas. (Det kan finnas fördelningspolitiska skäl, men de är inte tunga. I själva verket är de nog tvärt om.) Med tanke på att ränteinkomster till stor del tillfaller skattebefriade (och utländska) subjekt är skattebasen negativ. Om det är så, som ofta hävdas, att ränteavdragsrätten stimulerar till en osund skuldsättning och uppblåsta fastighetsvärden, vore stora vinster att hämta genom att avskaffa beskattningen av räntor.

I Skatteverkets skattestatistiska årsbok för 2011 kan man hitta intressanta siffror som belyser räntebeskattningens omfattning och betydelse.

Enligt tabell 8.3 uppgick hushållens finansiella tillgångar (exklusive pensionssparande) vid utgången av 2011 till 3 842 miljarder kr. Finansiella skulder uppgick till 3 013 miljarder kr. Inkomst av räntor och utdelningar uppgick enligt tabell 8.10 till 73 miljarder kr under 2010 och räntekostnaderna till samma belopp. Under de nio föregående åren var saldot negativt. För hela perioden 2001 - 2010 var det genomsnittliga årliga negativa saldot 13 miljarder kr. Tyvärr kan man av siffrorna inte avläsa hur stor del av inkomsterna som avsåg räntor och hur stor del som avsåg utdelningar, men om man antar att fördelningen är 25/75 skulle det föreligga ett årligt ränteunderskott i hushållssektorn på ca 50 miljarder kr och ett skattebortfall på 15 miljarder kr.

En avskaffning av räntan som skattebas kan dock inte göras enbart inom hushållssektorn. Den måste också ske inom företagssektorn för att förhindra skattearbitrage. Det är dock omöjligt att inte medge företag avdrag för räntekostnader, eftersom avkastning av såväl eget som lånat kapital (dvs företagsvinsten) beskattas.

Som så många andra problem inom beskattningsområdet löses detta problem genom att bolagsbeskattningen avskaffas.

WARUM SOLL MAN ES EINFACH MACHEN WENN MAN ES SO SCHÖN KOMPLITZIEREN KANN

FREDRIK SCHULTE (M), riksdagsledamot i skatte- och finansutskottet, presenterar ett i komplikationshänseende svårslagbart förslag till ränteavdragsbegränsning  i SvD den 3 november.

Räntor är ingen bra skattebas eftersom varje ränteinkomst motsvaras av en räntekostnad. Till yttermera visso tillfaller en stor del av räntorna skattebefriade subjekt eller utlänningar. Skattebasen ränta är därför negativ, dvs. skatteplikt/avdragsrätt för ränta medför en statsfinansiell belastning.

Det hävdas att bostadsägandet subventioneras genom ränteavdraget. Om det är en subventionering beror på om avkastningen av boendekapitalet beskattas i nivå med andra kapitalinkomster, och det är knappast fallet för närvarande. Det bästa sättet att eliminera, vad som därför kan uppfattas som subventionering av bostadsägare, är att ta bort ränta som inkomst/utgift ur inkomstskattesystemet.

Det är dock knappast möjligt att avskaffa beskattning/avdragsrätt för räntor hos privatpersoner, om det inte sker samtidigt hos företag. Men det är inte heller något problem, om bolagsbeskattningen avskaffas.

Schultes inlägg kommenteras insiktsfullt av Krister Andersson från Svenskt Näringsliv i SvD den 6 november.

RÄNTEAVDRAG IGEN

Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, vill i en debattartikel i SvD den 8 september se över avdragsrätten för räntor på bostadslån. Det kan säkert behövas. Han säger bl.a att avdragsrätten

infördes i en tid när den ekonomiska politiken  såg annorlunda ut och Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Eftersom fastighetsskatten i dag har ersatts av en fastighetsavgift med annan utformning finns det inte heller samma behov av ränteavdrag, i alla fall inte av den storlek som i dag.

 

Samma påstående tillskrevs Cecilia Hermansson i en artikel i SvD den 23 augusti och var inte korrekt då heller. Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

 

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på fastighetsbeskattningen saknas det grund för. Men det stod klart för lagstiftaren redan 1910 att även bostadskapitalet hade en avkastning, och att den borde beskattas eftersom all kapitalavkastning beskattades.  Beskattningen var dock ineffektiv. Så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet för en- och tvåfamiljsfastigheter tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader. Inkomstberäkningen var dock så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

 

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Sen skriver GW

Förutom att det generösa ränteavdraget leder till ökad skuldsättning bidrar det också till en bostadsmarknad där nyproduktion av hyresrätter blir allt mer sällsynt. Eftersom ränteavdrag endast kan tillämpas av privatpersoner innebär det i praktiken att de som bor i hyresrätt får subventionera bostadsrätter och egna hem. Ränteavdraget förstärker på så sätt den skattemässiga obalans som existerar mellan olika upplåtelseformer och bidrar till en snedvriden bostadsmarknad. Det höga ränteavdraget leder dessutom till att många av dem som kanske egentligen skulle föredra en hyresrätt i stället köper en bostadsrätt och därmed tvingas belåna sig.

 

Ränteavdrag kan inte alls göras endast av privatpersoner. Alla skattskyldiga beskattas för räntor och andra kapitalinkomster och får därför avdrag för sina kapitalkostnader. Och varför skulle just den omständigheten ha inneburit att hyresrättsinnehavare subventionerar bostadsägare?  Och varför skulle avdragsrätten subventioneras av just hyresrättsboende?  De hyresrättsboende har ju inte skuldsatt sig för sin bostadsanskaffning. Om det föreligger en subventionering är det därför att bostadsägaren inte beskattas för bostadens avkastningsvärde, medan han får avdrag för finansieringen av motsvarande kaptial.

GW skriver också 

Avdragsnivån är exceptionellt hög i jämförelse med andra europeiska länder, där det genomsnittliga ränteavdraget är 17 procent. 

Om avdragsnivån är hög i jämförelse med andra europeiska länder beror det på att kapitalskattesatsen i Sverige,  30 procent,  är ovanligt hög. Och det går inte att ha en skattesats på kapitalinkomster och en annan - lägre - på kapitalutgifter.

Men det är onekligen, som GW skriver, dags att ifrågasätta rätten att dra av räntorna.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa.  Avskaffa bolagsbeskattningen.  Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt. Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.

 

 

RÄNTEAVDRAGEN IGEN

Det verkar som tidningarna numera mindre ägnar sig åt att sprida nyheter än åt att låta journalisterna sprida sina egna tankar och tyckande. Otaliga är de krönikörer som fyller tidningssidorna med sina funderingar om ditt och datt. På SvDs näringslivssidor finns det ett antal journalister som oförblommerat i sin nyhetsrapportering uttalar sig om vad företagen, bankerna, riksbanken, myndigheter m.fl. gör för fel, och vad de i stället borde göra. All text måste numera läsas med tanke på att sakförhållanden inte bara kan vara (oavsiktligt) felaktigt beskrivna eller missvisande (som det alltid varit), utan att det är journalisten som vill profilera sig och driva kampanjer. I SvD har Carolina Neurath dragit igång en "diskussion" om rätten till avdrag för räntekostnader. Hon tycker sig finna att politikerna menar att ingenting behöver göras, medan ekonomerna är motståndare till avdragsrätten. Det gäller räntor på bostadslån och att ränteavdraget innebär en subvention som bara bostadsägare får. Avdragsrätten stimulerar till skuldsättning och driver upp bostadspriserna.

För politikerna är det förstås känsligt att höja skatten för bostadsägarna genom att avskaffa ränteavdragsrätten. Ännu svårare verkar det vara att höja fastighetsbeskattnigen, att döma av reaktionerna på det nyligen presenterade förslaget att schablonbeskatta bostäder efter bostadsytan. Endast Miljöpartiet tycks vara kritiskt till avdagsrätten, men så lär väl partiet inte heller behöva ta ansvar för att genomföra en sådan lagstiftning.

Ränteavdraget skapades vid en annan tid när den ekonomiska politiken såg annorlunda ut, säger Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson och förklarar att avdraget var nödvändigt under en tid när Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Vi har inte längre den fastighetsskatten, så jag tycker inte att det finns samma argument för att ha ett ränteavdrag i dag.

Nja, så var det inte.

Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Samma systematiska skäl som Anders Borg åberopar, enligt Neurath. Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på någon effektiv fastighetsbeskattning saknas det grund för. -  Inte ens när egnahemsbeskattningen blivit så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader.  Inkomstberäkningen var så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Numera är mycket annorlunda.

Konsumtionskrediterna är omfattande. Nyttiggörandet av den avkastningen beskattas inte - och är troligen av tekninska skäl inte åtkomlig för beskattning. Nyttiggörandet av bostadskrediter beskattas långt under sitt marknadsvärde. Endast monetär kapitalavkastning i form av räntor och aktieutdelning blir i praktiken beskattad fullt ut.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa. Avskaffa bolagsbeskattningen. Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt.  Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.

 

RÄNTEAVDRAGET SKA BEHÅLLAS

Ränteavdraget  ska behållas, skriver Carolina Neurath börsreporter på SvD Näringsliv den 17 augusti.  Det ränteavdrag hon avser är avdragsrätten för privatpersoner för räntekostnader på bostadsinnehav. Hon hänvisar till en kommande artikel med en intervju med Anders Borg.

Anders Borg säger nyktert att avdragsrätten är en del i  beskattningssystemet, men Neurath gör allt för att spetsa till frågan med

varför [vill] staten ... gynna lånande och beskatta sparande?

Frågan är fel ställd. Skattesystemet vill beskatta kapitalavkastning. Därmed följer systematiskt kravet att räntekostnad (och andra kapitalkostnader) behandlas spegelvänt mot ränteintäkt (och andra kapitalintäkter). Det vore tekniskt orimligt att beskatta ränteintäkter utan att medge avdrag för räntekostnader.

Att Neurath betraktar avdragsrätten för bostadsräntekostnader som gynnande av skuldsättning (underförstått, något moraliskt tvivelaktigt) och beskattning av sparande (underförstått, något positivt) som något att kritisera, beror nog på att avkastningen av bostadskapital inte beskattas tillnärmelsevis i samma utsträckning som annat kapital. Mot värdet av avdragsrätten (30 procent av räntekostnaden) står den ringa uppoffringen av en låg skatt på placeringen av det lånade kapitalet. Med en beskattning av placeringen i nivå med den gängse beskattningen av kapital (30 procent av avkastningen/nyttjandevärdet) skulle man inte kunna tala om "gynnande genom  skuldsättning".


Det är ett mysterium att beskattning av bostadskapitalet - den äldsta och svårast undvikbara av personskatter - har råkat i sådant vanrykte. Det har alltid funnits en sådan beskattning. Men eftersom bostadskapitalet numera beskattas som en objektskatt och inte i relation till sin avkastning, blir det onekligen en inkonsekvens i inkomstskattesystemet.

Men det går knappast att  reparera den inkonsekvensen genom att avskaffa avdragsrätten för räntor på bostadslån (och andra privatlån) utan att också avskaffa skatteplikten för ränteinkomster. Det vore i och för sig av godo, eftersom räntebetalningar inte är någon nettoskattebas. Varje ränteinkomst motsvaras av en räntekostnad. Nu är dessutom räntekostnaderna hos allmänheten större än ränteintäkterna hos skattepliktiga subjekt, så ett avskaffande av beskattning/avdrag för räntor skulle vara statsfinansiellt fördelaktigt. Men det skulle skapa svåra spänningar i skattesystemet om ränteintäkter och räntekostnader utanför hushållssektorn beskattas, medan de inte skulle göra det inom hushållssektorn.

Denna spännning skulle kunna hanteras genom att avskaffa beskattning  av vinster i företags-/bolagssektorn.

En objektskatt av bostadskapital, ett avskaffande av beskattning av/avdrag för räntor och ett avskaffande av bolagsbeskattningen skulle vara ett sätt att hantera problemet med skattestimulerad hushållsskuldsättning. Kapitalbeskattningen skulle därmed bestå av framför allt beskattning av aktieutdelning.

Den största inkonsekvensen i skattesystemet är bolagsbeskattningen. Avskaffa den.

Leif  Vindevåg gör ett välskrivet inlägg i SvD den 17 augusti. För tydlighets skulle bör dock nämnas att den skattesats för ränteavdrag han föreslår (22 procent) avser kaptialvinstbeskattningen, alltså beskattningen vid en avyttring av bostad.

Men inte är det väl så som Vindevåg skriver att

det är uppenbart att bokstavligt alla förlorar på det nuvarande systemet.

Eftersom finansieringskostnaden ger en avdragsrätt värd mera än skattekostnaden för den finansierade tillgången, vinner den som placerar sin förmögenhet i lågbeskattade tillgångar.  Fastigheter/bostadsrätter är lågbeskattade, men avkastningen/nyttjandevärdet av alla andra privattillgångar (än finansiella tillgångar) är helt obeskattad. Avkastningen av alla tillgångar i näringsverksamhet beskattas fullt ut. Varför?

KAPITALSKATTERNA HÄMMAR TILLVÄXTEN

Enligt Dagens Industri den 25 januari har Svenskt Näringsliv gjort ett utspel i debatten om bostadspriser och ränteavdrag: sänk kapitalskatten och minska avdragsrätten i stället för att införa amorteringskrav! Jag kan dock inte se detta utspel på SNs hemsida. Och att sänka kapitalskatten och minska avdragsrätten är ju två effekter av samma sak, såvida SN inte menar någonting mer än att avdragseffekten skulle minskas genom att skattesatsen sänks. Men det skulle förvåna. Å andra sidan saknar avdragsrätten motivering sedan beskattningen av avkastningen (bostadsutnyttjandet) avskaffats. Den nuvarande fastighetsskatten torde få betraktas som en ren objektskatt.

Det är Hans Stråberg fd vd för Electrolux och ordförande för SNs finansgrupp som hakar på Carl B Hamiltons förslag till sänkt skattesats - och därmed reducerad avdragseffekt - för kapitalbeskattningen. Förslaget sågades av politiker av skilda kulörer. Känslan av att kunna göra ett avdrag är så angenäm att folk reser sig mot tanken att de skulle berövas den glädjen fast den är av så begränsat värde. Om räntan höjs en procentenhet från 5 till 6 skulle det med nuvarande avdragseffekt kosta 7.000 kr extra för ett lån på en miljon. Om skattesatsen i stället sänks till 25 procent blir det en skatteökning med 2.500 kr på grund av den minskade avdragseffekten. Om skuldsättningstakten kan dämpas genom höjda fastighetskostnader (räntor), är en sänkning av skattesatsen ett billigt sätt - även för fastighetsägaren. Behovet av en höjning av räntorna, som kan få stor negativ påvekan på sysselsättningen, kan då minska.

Men glädjen av en avdragsrätt är nog så rotad hos folk att de inte släpper den.

SÄNKT KAPITALINKOMSTSKATT A LA HAMILTON

För en tid sedan argumenterade Krister Andersson från Svenskt Näringsliv för sänkt skattesats på kapitalinkomster. Den 5 januari argumenterar FP:s ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton för samma sak på DN Debatt. Utgångspunkten är hans farhågor för att avdragsrätten för räntor driver upp priset på fastigheter och bostadsrätter. Genom en måttlig fördyring av finansieringskostnaderna genom att sänka skattesatsen till 25 procent, skulle prisstegringarna dämpas. Allianspartierna verkar inte entusiastiska.

Det kan här erinras om att en sänkning av skattesatsen till 25 procent inte kostar någon mer än högst 5 000 kr per år, eftersom avdragseffekten för ränteunderskott på belopp över 100 000 kr redan nu är endast 21 procent. Skulle skattesatsen sänkas till 21 procent skulle kostnadsökningen aldrig kunna bli mer än 9 000 kr.

Ett annat skäl är, hävdar CBH, att blir det allt mer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktie­ägande.

En sänkning av kapitalinkomstskatten gör att det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen, skriver CBH. Här tror jag att det blir problematiskt. Det är svårt att ha en högre avdragseffekt på företagens räntekostnader än på hushållens. Ett sätt att lösa detta problem är att sänka eller avskaffa bolagsbeskattningen. Det skulle ge mycket annat också, och mycken kvasiintellektuell bråte skulle kunna kastas på sophögen.

Överhuvudtaget är räntan en olämplig skattebas. Bortses från utlandet motsvaras landets ränteintäkter av dess räntekostnader, dvs. den teoretiska skattebasen är = 0. Räntekostnaderna bärs dock till största delen av skattesubjekt, medan ränteinkomsterna till stor del tillfaller skattefria subjekt. Räntan är därför i praktiken en negativ skattebas för staten.

Det är lite lustigt. Länge har avdragsrätten för bostadsräntor kritiserats för att den skulle innebära en bostadssubvention till villa- och bostadsrättsägare. Men eftersom bostadsutnyttjandet beskattades var det helt konsekvent att medge avdrag. Mot räntekostnaden svarade sålunda en (uppskattad) ränteinkomst, låt vara att beskattningen av den var väl beskedlig. Numera finns en särskild bostadsskatt, som långt ifrån motsvarar den tidigare skatten på bostadsnyttan, varför ränteavdraget faktiskt kan kritiseras för att vara en subvention (avdrag för privata levnadskostnader). Men då kritiseras Hamiltons förslag för att vara ett dråpslag mot bostadsägare. I synnerhet som räntorna ändå är i stigande. Ändå är de så låga att det just nu (eller ännu hellre för ett år sedan) är tänkbart att reducera värdet av avdragsrätten utan att det blir katastofala följder. En relativt tydlig kostnadsökning, men i absoluta tal tämligen hanterlig. Dessutom minskar skatten för familjerna Persson och Lundberg med hundratals miljoner när skattesatsen på kapitalavkastning sänks. Alldeles fel fördelningsprofil, tycker oppositionen och de som drabbas personligen.

SvD SvD SSD GP
AfV

SÄNKT KAPITALINKOMSTSKATT

Sänkt kapitalinkomstskatt är bättre än investeringskonto, skriver Krister Andersson från Svenskt Näringsliv i Dagens Industri den 15 december. Tillfället är särdeles lämpligt nu medan räntorna är låga. Det skulle minska drivkrafterna till skuldsättning eftersom ränteavdragen då skulle i värde och penningpolitikens effektivitet skulle öka. Om sänkningen av skattesatsen skulle ske till 21 procent skulle det inte kosta någon mer än 9 000 kr, eftersom avdragsvärdet redan nu är 21 procent på räntor över 100 000 kr.

Dessutom skulle dubbelbeskattningen av företagsägande minska och soliditeten i företagssektorn öka.

Ett annat sätt att minska dubbelbeskattningen är att sänka eller avskaffa bolagsbeskattningen. Det skulle ge mycket annat också, och mycken kvasiintellektuell bråte skulle kunna kastas på sophögen.

Det skulle då bli ännu lättare att ta bort räntebeskattningen. Ett problem är annars att det knappast är möjligt att ha avdragsrätt för räntekostnader med en högre procentsats än för fysiska personer.

JURIDIKBLOGGEN

På Juridikbloggen finns det den 1 december en intressant betraktelse om ränteavdragens berättigande.