RÄNTEAVDRAG IGEN

Gabriel Wikström, förbundsordförande SSU, vill i en debattartikel i SvD den 8 september se över avdragsrätten för räntor på bostadslån. Det kan säkert behövas. Han säger bl.a att avdragsrätten

infördes i en tid när den ekonomiska politiken  såg annorlunda ut och Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Eftersom fastighetsskatten i dag har ersatts av en fastighetsavgift med annan utformning finns det inte heller samma behov av ränteavdrag, i alla fall inte av den storlek som i dag.

 

Samma påstående tillskrevs Cecilia Hermansson i en artikel i SvD den 23 augusti och var inte korrekt då heller. Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

 

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på fastighetsbeskattningen saknas det grund för. Men det stod klart för lagstiftaren redan 1910 att även bostadskapitalet hade en avkastning, och att den borde beskattas eftersom all kapitalavkastning beskattades.  Beskattningen var dock ineffektiv. Så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet för en- och tvåfamiljsfastigheter tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader. Inkomstberäkningen var dock så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

 

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Sen skriver GW

Förutom att det generösa ränteavdraget leder till ökad skuldsättning bidrar det också till en bostadsmarknad där nyproduktion av hyresrätter blir allt mer sällsynt. Eftersom ränteavdrag endast kan tillämpas av privatpersoner innebär det i praktiken att de som bor i hyresrätt får subventionera bostadsrätter och egna hem. Ränteavdraget förstärker på så sätt den skattemässiga obalans som existerar mellan olika upplåtelseformer och bidrar till en snedvriden bostadsmarknad. Det höga ränteavdraget leder dessutom till att många av dem som kanske egentligen skulle föredra en hyresrätt i stället köper en bostadsrätt och därmed tvingas belåna sig.

 

Ränteavdrag kan inte alls göras endast av privatpersoner. Alla skattskyldiga beskattas för räntor och andra kapitalinkomster och får därför avdrag för sina kapitalkostnader. Och varför skulle just den omständigheten ha inneburit att hyresrättsinnehavare subventionerar bostadsägare?  Och varför skulle avdragsrätten subventioneras av just hyresrättsboende?  De hyresrättsboende har ju inte skuldsatt sig för sin bostadsanskaffning. Om det föreligger en subventionering är det därför att bostadsägaren inte beskattas för bostadens avkastningsvärde, medan han får avdrag för finansieringen av motsvarande kaptial.

GW skriver också 

Avdragsnivån är exceptionellt hög i jämförelse med andra europeiska länder, där det genomsnittliga ränteavdraget är 17 procent. 

Om avdragsnivån är hög i jämförelse med andra europeiska länder beror det på att kapitalskattesatsen i Sverige,  30 procent,  är ovanligt hög. Och det går inte att ha en skattesats på kapitalinkomster och en annan - lägre - på kapitalutgifter.

Men det är onekligen, som GW skriver, dags att ifrågasätta rätten att dra av räntorna.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa.  Avskaffa bolagsbeskattningen.  Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt. Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.