GUSTAV MAHLER - OCH KONSERTPUBLIKEN

I Stockholm pågår för närvarande en Gustav Mahler-festival med anledning av kompositörens 150-årsdag. Hans samtliga 10 symfonier uppförs, och därtill de sångcykler som är kopplade till flera av symfonierna. I går var det sjätte symfonien och Kindertotenlieder. Kindertotenlieder framfördes av Ulrika Tenstam, mezzosopran, och Matti Hirvonen, piano. Symfonin spelades av Danmarks Radios Symfoniorkester under Thomas Dausgaard.

Jag ska inte recensera konserten. Det finns det andra som gör. Som vanligt erinrades om att alla skulle stänga av sina telefoner. Dessutom ombads publiken att avstå från applåder mellan sångerna i Kindertotenlieder.

Kindertotenlieder är tonsättningar av Friedrich Rückerts texter. Rückert miste två barn under vintern 1833/34, och texterna handlar om föräldrarnas sorgearbete. Senare skulle Mahler förlora ett av sina barn, så hans komposition kan te sig ominös. Ämnet är förstås känslosamt. Texter och musik geniala. Det är omöjligt att inte gripas och med endast en röst och en flygel blir koncentration hos både exekutörer och lyssnare intensiv. Ingenting får störa. Så det var fullkomligt självklart med en erinran om att inte bryta stämningen med applåder - även om man blir hänförd.

Men vad händer? Som alltid på konserter utbryter hostepidemier i satspauser. Det är illa nog när det är fråga om stark och våldsam orkestermusik. Som t.ex. Mahlers sexa.

Men vid musik som Kindertotenlieder...... Och det är ju inget vackert ljud. Harklingar, hostningar. Man kan vara glad att det inte luktar. Det är som den mänskliga organismen inte skulle klara mer än 3 minuter utan harkling, men eftersom man inte vill störa under själva framförandet, håller man inne harklingarna tills det blir knäpptyst och passar dessutom på att hosta ett par gånger extra för att förebygga de hostanfall som man annars kommer att behöva förtränga under de närmaste 5 minuterna.

Tystnaden är en del i musiken. Om inte för annat så ger den tid för eftertanke och för att smälta det man just hört och bereda sig för det som kommer. Delarna hänger ju ihop. Ingen sjunger gärna den tredje sången först och sedan den första och låter resten vara.

Hur upplever sångare och musiker att få sin koncentration störd och framförandet sönderhostat?

Vad är det för manér hos (somliga i) publiken? Det är ju bara att skärpa sig! OK, visst kan man drabbas av en hostattack vid mest olämpliga tillfällen. Men då gör man väl allt för att kväva attacken. Men det här är inte ofrivilliga hostattacker. Det här är ett manér. Man VET att det kommer att hostas när det blir tyst. Om det inte vore så allvarligt, så är det närmast komiskt förutsägbart. Så här har det varit så länge jag kan minnas. Var annars börjar man hosta i allvarliga sammanhang när det blir tyst? Hör inte hostarna hur de låter? Förstår de inte hur de stör? Varför reagerar ingen?

Ska presentatören behöva erinra publiken om att stänga av sina telefoner och inte applådera och hosta i pauserna mellan satser och sånger?