Svenskt Näringsliv bjöd på
International Tax Conference, A new world Order, den 16 och 17 juni. Huvudrubrikerna var International Taxation at Present och International Taxation Tomorrow – Possible Solutions.
Konferensen räknade den internationella eliten bland sina
deltagare. Den inleddes av nuvarande EU-kommissionären för skatter, Algirdas Šemeta. Andra deltagare var Jeffery Owens, direktör för Centre for Tax Policy and Administration vid OECD, Philip Baker, legendarisk brittisk skatteadvokat och CQ, Chris Lennon, ordförande för Business and Industry Advisory Commission (BIAC) vid OECD, Philip Kermode, direktör för Analyses and Tax Policies vid EU-kommissionen, Michael Lennard, chef för International Tax Cooperation and Trade Section vid FN, Theo Keijzer, ordförande för Skattekommissionen vid Internationella Handelskammaren (ICC), ambassadör Christoph Schelling från Federala Finansdepartementet i Schweiz. De framtida ekonomiska stormakterna från BRIC-länderna representerades av Anita Kapur, Chief Tax Commissioner, Income Tax, vid det indiska finansdepartementet och Fernando Mombelli, Undersecretary for Taxation and Disputes and General-Coordination for Taxes vid den brasilianska federala skattemyndigheten.
Från Sverige deltog, förutom konferensens arrangör, Krister Andersson, statssekreteraren vid finansdepartementet Hans Lindberg och skattedirektören Roland Gustafsson.
Paneldiskussionerna behandlade dels komplexiteten i OECDs Guidelines och det ökande inflytandet från BRIC-staterna vad gäller framtidens internationella skattepolicy, dels hur olika uppfattningar om internationell beskattning ska kunna hanteras; kan OECDs och FNs modeller förenas eller är Formula Apportionment av företagens vinster en framkomlig väg? Är CCCTB en möjlig och lämplig lösning?
Konferensen höll allra högsta klass. Som vanligt – måste man säga – tedde sig de diskuterade problemen komplicerade och övermäktiga.
Som vanligt – än en gång – tog jag tillfället i akt att, mot bakgrund av de extrema problem som bolagsbeskattningen föranleder, inte minst internationellt, och den relativt begränsade fiskala betydelse skatten har (i Sverige 5–7 procent av totala skatter och avgifter och genomsnittligt bland OECD-länderna knappast över 10 procent), be den samlade expertisen ange de i deras mening viktigaste skälen att ändå ha en sådan skatt. Jeffery Owens var den enda som gav ett uttryckligt svar. Han ansåg att det i första hand var av politiska skäl. I andra hand var det som ”backup for personal income tax”. I tredje hand skapade det arbete för skattejurister.
Innebörden av att politikerna vill ha skatten är väl att det går att lura i folk att någon annan – företagen, betalar deras skatter. Det kanske också har betydelse att bolagen inte har någon politisk rösträtt. Det andra skälet, ”backup”, d.v.s. att ett bolag måste beskattas därför att en enskild rörelseidkare som bedriver samma verksamhet beskattas, baseras på ett felaktigt tänkande. Ett företags vinst utgör kapitaluppbyggnad och tjänar inget annat ändamål än att vara bas för framtida produktion, medan egenföretagarens företagsvinst är tillgänglig för privata dispositioner. Ett aktiebolags vinst är genom lagreglering oåtkomlig för ägarnas privata bruk eller åtkomlig endast under vissa begränsningar, som om de överträds leder till personlig beskattning som lön eller som utdelning. Om företagarvinsten kan kapslas in och göras oåtkomlig för privata dispositioner borde inte heller den beskattas. Det tredje skälet hade jag inte förväntat mig av en person i den positionen. Det är möjligt att han log snett när han framförde det och inte menade det riktigt allvarligt. Emellertid är det faktiskt det överväldigande vanligaste skälet jag får höra när jag argumenterar för avskaffande av bolagsbeskattningen.
Två bilder etsade sig fast i minnet. Krister Andersson inledde konferensen med ett citat från Financial Times som ett motto för diskussionerna.
Advocating global economic agreement is, in general, a recipe for expensive meetings with no consequences. But if corporation tax on multinationals is not to disappear into a morass of complexity and avoidance, there is really no alternative to such agreement – and some fresh thinking.
Hans Lindberg avslutade konferensen med en bild av utvecklingen av skattesatserna i EU. Medan Sverige haft en bolagsskattesats sedan 1995 på 28 procent som 2009 sänktes till 26,3 procent, har den genomsnittliga skattesatsen inom EU under samma tid rätlinjigt gått från 35 till 28 procent 2003 och till 23 procent idag.
”Some fresh thinking” är kanske inte nödvändigt. Det är bara att fortsätta nedåt. Fast snabbare. Hur ska Företagsskattekommittén kunna föreslå annat än att den svenska bolagsskattesatsen bör sänkas ytterligare när statssekreteraren själv pekar ut färdriktningen? Och det räcker inte med små steg för att återta det tidigare försprånget. Även 15 procent kan vara en hög bolagsskattesats om några år. Ungern har nyligen beslutat sänka sin skattesats från 20 till 10 procent 2013.
