RÄNTEBESKATTNING

P J Anders Linder inleder året i SvD med påpekandet att det måste löna sig bättre att arbeta hårt. Han skriver också att vi ägnar stor kraft åt fördelningspolitiken i svensk debatt, men det det nästan alltid handlar om inkomster och om förändringar på kort sikt. Det inte heller är självklart att fördelningsanalyserna bara ska ta hänsyn till inkomster och strunta i förmögenheterna. Ett eget kapital ger trygghet i form av en buffert för oförutsedda utgifter, men det främjar också handlingsfrihet och självständighet. Samtidigt är de disponibla förmögenheterna ytterst ojämnt fördelade. Det finns en rad skäl skriver han:

1. Skatterna på arbetsinkomster är så höga att det inte blir mycket över att spara. (Det gör dessutom att slumpmässiga händelser som arv, lotterivinster och ombildningar av hyresrätt till bostadsrätt får större genomslag på förmögenhetsfördelningen än utbildning och arbete.)

2. En stor del av det sparande som ändå sker, sker i form av pensionssparande som håller pengarna otillgängliga till förhållandevis sent i livet.

3. Staten och politiken sänder starka signaler om att välfärd i vid mening är det offentligas ansvar och att enskilda inte behöver spara till sådant.

4. Staten beskattar sparande hårt medan låneräntor är avdragsgilla.
 

Punkt 4 (som det här ska handla om) avser att skatt utgår med 30 procent på kapitalinkomster. Av symmetriskäl leder en kapitalkostnad till en skattelättnad med 30 procent.  Det är ofrånkomligt. Det är nämligen otänkbart att bara beskatta en bruttoinkomst men inte ge avdrag för finansieringskostnaden. Då skapas utrymme för skattearbritrage. Och den som har en förmögenhet skulle komma i ett bättre läge vid en investering än den som måste låna. I ett system som beskattar kapital kan det därför inte anses ligga något subventionsmoment eller någon skattefavör i att medge avdrag för räntekostnad. Men eftersom numera avkastningen av hushållens vanligaste och varaktigaste investering - bostaden - inte längre beskattas i nivå med finansiellt sparande, kan man säga att ränteavdrag för bostadsfinansiering är systematiskt principvidrig och innebär en subvention av bostadssparandet. Det kan möjligen vara önskvärt, men det är en politisk fråga - inte en ekonomisk effektivitetsfråga. Skattesystematiskt skulle det därför vara motiverat att ta bort avdragsrätten för räntekostnader.

Ett problem som då uppkommer är att man måste skilja mellan å ena sidan lån taget för bostadsanskaffning och andra privata investeringar som inte ger finansiell (eller annan mätbar) avkastning liksom för konsumtionslån, och å andra sidan lån för investeringar som ger finansiell avkastning. Det är teoretiskt omöjligt och leder till praktiska problem.

En räntekostnad motsvaras av en lika stor ränteintäkt. Räntan är därför statsfinansiellt en helt meningslös skattebas. (Det kan finnas fördelningspolitiska skäl, men de är inte tunga. I själva verket är de nog tvärt om.) Med tanke på att ränteinkomster till stor del tillfaller skattebefriade (och utländska) subjekt är skattebasen negativ. Om det är så, som ofta hävdas, att ränteavdragsrätten stimulerar till en osund skuldsättning och uppblåsta fastighetsvärden, vore stora vinster att hämta genom att avskaffa beskattningen av räntor.

I Skatteverkets skattestatistiska årsbok för 2011 kan man hitta intressanta siffror som belyser räntebeskattningens omfattning och betydelse.

Enligt tabell 8.3 uppgick hushållens finansiella tillgångar (exklusive pensionssparande) vid utgången av 2011 till 3 842 miljarder kr. Finansiella skulder uppgick till 3 013 miljarder kr. Inkomst av räntor och utdelningar uppgick enligt tabell 8.10 till 73 miljarder kr under 2010 och räntekostnaderna till samma belopp. Under de nio föregående åren var saldot negativt. För hela perioden 2001 - 2010 var det genomsnittliga årliga negativa saldot 13 miljarder kr. Tyvärr kan man av siffrorna inte avläsa hur stor del av inkomsterna som avsåg räntor och hur stor del som avsåg utdelningar, men om man antar att fördelningen är 25/75 skulle det föreligga ett årligt ränteunderskott i hushållssektorn på ca 50 miljarder kr och ett skattebortfall på 15 miljarder kr.

En avskaffning av räntan som skattebas kan dock inte göras enbart inom hushållssektorn. Den måste också ske inom företagssektorn för att förhindra skattearbitrage. Det är dock omöjligt att inte medge företag avdrag för räntekostnader, eftersom avkastning av såväl eget som lånat kapital (dvs företagsvinsten) beskattas.

Som så många andra problem inom beskattningsområdet löses detta problem genom att bolagsbeskattningen avskaffas.