BREXIT KAN LEDA TILL SKATTERACE

Carl B Hamilton, nationalekonom och tidigare riksdagsledamot för Liberalerna, fruktar i en artikel i SvD den 6 juli att Brexit kan leda till ett skatterace (to the bottom) för bolagsbeskattningen. Storbritanniens finansminister George Osborne har nämligen aviserat att han avser att sänka den brittiska bolagsskatten från ca 20 till ca 15 procent för att uppväga den nackdel som brittiska företag får av att stå utanför EU. Den brittiska finansindustrin sneglar mot att flytta till Irland till följd av dess bolagsskattesats på bara 12,5 procent som alternativ till flyttning till Frankfurt, Paris eller Luxemburg.

Hamilton ser det som en risk.

Det är tvärtom.
Hur kan en nationalekonom tro att bolagsskatten genererar några skatteinkomster netto. Han säger i artikeln att det "enkelt statiskt räknat" kostar statskassan 20 miljarder, och så långt är det riktigt - 20 % skattesats ger drygt 100 miljarder kr. Det motsvarar endast knappt 5 procent av samtliga skatter. Men bolagens skatter bekostas av fysiska personer, på vilka bolagens skatter övervältras helt och hållet. Vem annars skulle bekosta företagens skatter? Den enda realekonomiska effekt bolagsskatten har är att den föranleder en resurskrävande skatteplanering och administration av skatten. Genom att en del av vinsten går till skatt höjer den avkastningskraven och hindar de investeringar som inte når upp till dem och dämpar därmed efterfrågan på arbetskraft. Utan skatt på vinsten ökar investeringar, sysselsättning och lönesumma och därmed skattebaser för löneinkomster, lönekostnader och konsumtionsskatter som tillsammans svarar för 90 procent av samtliga skatter.

Om något positivt kan komma ut av Brexit är det att det kunde bli ett race to the bottom av bolagsskattesatserna. Det land som kommer sist, kommer under tiden inte att få någon konkurrensfördel. Det land som leder, kan åtminstone temporärt dra till sig investeringar. När skatten är borta överallt, kan företagen helhjärtat koncentrera sig på sin kärnuppgift - att på effektivaste sätt producera varor och tjänster - i stället för att låta skatteeffekter påverka beslut och förorsaka myndigheter och domstolar meningslöst och resurskrävande arbete.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

HJÄLP RIKSBANKEN

Carl B Hamilton (FP) argumenterar i SvD den 24 oktober för att genom sänkning av skattesatsen på kapital göra det lättare för Riksbanken att sänka räntan. Flera flugor i en smäll.

Ska man vara riktigt noga bör Hamiltons räknexempel i artikeln förtydligas. Han skriver

Om boräntan är 5 procent, och skatten på inkomst av kapital sänks från dagens 30 till 25 procent, och därmed ränteavdragen lika mycket, motsvarar det en räntehöjning med cirka 0,25 procent. 

Det är dock inte fråga om att begränsa rätten till ränteavdrag, som man kan tro av ordalydelsen. Det är värdet av ränteavdraget som minskar. Efter en skattesänkning kostar räntan 3,75 i stället för 3,5 procent. Det motsvarar inte en räntehöjning med cirka 0,25 procent, utan med exakt 0,25 procentenheter. Eller cirka 7,14 procent.

Men om det gör det möjligt för Riksbanken att sänka räntan med 0,5 - 0,75 procentenheter (inte procent som Hamilton skriver), blir det ändå en vinst för låntagarna.

Som Hamilton skriver är det just nu - vid dagens redan extremt låga räntor - som det är bäst och billigast för alla, men särskilt de högbelånade, att genomföra en nedsättning av skattesatsen för kapitalinkomster.

En sänkning av skattesatsen innebär dessutom ett fiskalt tillskott, eftersom ränteinkomsttagare - men inte räntebetalare - i stor utsträckning är skattebefriade.

Därtill kommer de troligen mest betydelsefulla näringspolitiska effekterna - de på företagens finansiering.

Att det är viktigt att uttrycka sig tydligt framgår t.ex. av kommentaren i Dagens Industri till Hamiltons förslag. DI, som tycks tro att Hamilton vill reducera avdragsrätten, skriver att Hamilton vill att riksdagen  dessutom ska sänka skatten på kapital för att gynna entreprenörskap och aktiesparande. Nej, Hamilton föreslår bara att skatten på kapitalinkomst ska sänkas. Det har flera gynnsamma effekter.


DI forsätter med sitt missförstånd den 25 oktober. Reportern Linda Öhrn frågar socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson:

Folkpartiets Carl B Hamilton föreslår att man minskar på ränteavdraget. Vad tycker du om det?

”Det är inget förslag som vi har.”

Varför inte?

”Det har inte varit en aktuell fråga. Många barnfamiljer har tagit radhuslån utifrån de ränteavdrag som finns. Man kan inte ändra villkoren hur som helst”.

Hamilton har inte föreslagit ändring av ränteavdrag. Han har föreslagit ändrad skattesats.


Riksdagsledamöterna Per Bolund och Mats Pertoft från Miljöpartiet kommenterar i ett inlägg i SvD den 24 oktober Hamiltons förslag.

Den 25 oktober skriver Joacim Olsson, vice förbundsdirektör, och Daniel Liljeberg, chefekonom hos Villaägarnas Riksförbund, i SvD att  Hamilton argumenterar för att "ränteavdragen ---- ska försämras kraftigt".  Så är det ju inte. Han argumenterar för en sänkt skattesats för inkomst av kapital. Effekten av ränteavdraget blir mindre, men rätten till ränteavdrag är oförändrat.

Hamilton vs. Andersson

Carl B Hamilton kommenterar i en artikel i SvD den 30 september Magdalena Anderssons kritik mot regeringen att den skullle låna till ”vidlyftiga skattesänkningar”. Andersson syftar på bolagsskatten. Hamilton skriver helt riktigt att

....bolagsskatten skulle – om man inte sänker den – medföra att skattebasen krymper. Varför det? När omvärlden har lägre bolagsskatt väljer fler företag att inte expandera i Sverige, eller att lokalisera sig utomlands. Det är alltså vilseledande att påstå att skattesänkningen ”kostar” 16 miljarder kronor eftersom dessa miljarder i växande utsträckning aldrig hade kommit in till statskassan om skattesatsen behållits på 26 procent istället för att den 1 januari 2013 sänkas till 22 procent. Att tänka kameralt och statiskt är okej på hushålls- och företagsnivå, men inte på samhällsekonomisk nivå när regeringspolitik avgör förutsättningarna för bland andra företagen.

Men det är mer än så:

Kameralt och initialt minskas statens inkomster kanske med 16 miljarder om man ser det som två bilder i ett seriealbum, före och efter, och kan anta ceteris paribus. Men det kan man inte, eftersom redan förväntningar om en förändring leder till reaktioner från företagen. Om företagen vet att de får behålla 78 procent av vinsten i stället för 73,7 får de - utan att göra något - pengar motsvarande de 4,3 procententheterna att sätta sprätt på. Det kommer att bli löner och eller utdelning. (Vi ser företagen som en enhet, så vi behöver inte bry oss om varu- och tjänsteköp.) Det blir då nya sociala avgifter, inkomstskatt och utdelningsskatt - tillsammans kanske 50 procent. Sen kommer resterande 50 procent att konsumeras, och då blir det moms och punktskatter på köpen, vilket ger ytterligare kanske 15-25 procentenheter.


När företagens räntabilitet (efter skatt) på redan gjorda investeringar ökar, kan man anta att de ökar sina investeringar och dessutom gör investeringar som tidigare inte lönade sig. Vinstbeloppen ökar, lönebetalningsförmågan ökar, utdelningskapaciteten ökar. Allt genererar ny skattebaser.

Som ovan sagts blir Sverige I förhållande till tidigare ett bättre investeringsland än andra länder, varför kapital söker sig hit och genererar ny sysselsättning och nya vinster och därmed underlag för nya löneskatter, inkomstskatter, utdelningssskatter och moms och punktskatter.

Allt det här sker i ett enda flöde, där man inte kan urskilja orsak och verkan. Somligt sker omedelbart eller redan på förväntningarna, annat sker efterhand och med eftersläpning. Somligt sker som en indirekt följd av vad som varit. Dynamiska effekter är visserligen ett förbjudet uttryck, eftersom politiker använt det för förespegligar för effekter som synbarligen uteblivit (ingen vet dock vad som skulle ha skett annars), men ALL beskattning har dynamiska effekter. Genom att höja och sänka skatter skapar och hejdar man flöden och det har effekter. Det är ju därför man sänker bolagsskatten. Det är min övertygelse att investering och sysselsättning ökar. Det ökar skattebaser och skatteintäkter. Bortfallet av 16 miljarder kommer att uppvägas av tillskott av andra skatter. Får svenska företag en lägre skattesats än utländska, kommer dessutom nytt kapital att strömma till landet och generera ytterligare skattebaser. I varje fall om utländska investorer tror att skatteskillnaden blir bestående.

Om man vänder på resonemanget kan kan man fråga sig varifrån företagen skulle få pengar till att betala bolagsskatt om en sådan infördes. Från kunder, löntagare och aktieägare. Bolagen har inga egna pengar som de fått av Gud undanstuckna någonstas. Eftersom hushållen på ett eller annat sätt förser bolagen med pengar till skatten är det bättre att husållen betalar skatten direkt. Genom det instuckna mellanledet (företagen) skapas en dyrbar administration och ekonomiska och juridiska komplikationer helt i onödan. Dessutom vet inte de som bekostar skatterna (hushållen) vilka skatter de bekostar och med vilka belopp. Om man tycker att företagen ska betala för samhällsservice kan man fråga sig varför förlustföretag inte behöver göra det. Det borde snarast bestraffas extra, eftersom de förstör det som redan finns; värdet av deras produkter är lägre än värdet av ianspråkstagna resurser.

För svenskt vidkommande kommer avskaffande av bolagsskatten övergångsvis att stimulera företagandet, men i det långa loppet betyder avskaffandet av bolagsskatten ingenting annat än att ett oerhört komplicerat, rättsosäkert och fullkomligt onödigt rättsområde försvinner, vilket medför en adminsitrativ lättnad för företag, skatteförvaltning, polis- och åklagarväsende, domstolar och lagstiftare. All bolagsskatt övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare. Nu betalar dessa kategorier bolagens skatter utan att veta om det.

NÄRINGSLIVET OCH BOLAGSSKATTEN

Regeringspartierna har enats om hur stor sänkningen av bolagsskatten blir i budgeten för 2013, skriver bl.a. SvD  och DN den 3 september. Och det blir mer än vad man drar in på skärpta regler för ränteavdrag, som beräknas ge drygt 6 miljarder. En planerad brittisk sänkning av bolagsskatten var en viktig drivkraft, enligt Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton, som inte vill avslöja vad den nya svenska nivån blir.

Svenskt Näringslivs skatteexpert Johan Fall tror att lägre bolagsskatt främjar investeringar, men han beräknar att det kostar fyra gånger mer per procentenhet än en sänkning av kapitalskatten. Han ser även en risk för att stora delar av de pengar som sänkningen ger hamnar i utlandet, när alla utländska [ägare till] bolag i Sverige tar hem sina beskattade vinster.

I det långa loppet kostar en sänkning av bolagsskatten ingenting. Så det är poänglöst att ställa en sänkning av bolagsskatten mot en sänkning av kaitalskatten. Och Johan, varför skulle de utländska ägarna ta hem större del av sina beskattade svenska vinster än de gör i dag, bara för att de svenska företagen får behålla en större del av sina vinster?  Den rationella reaktionen är att om avkastningen ökar på svenska investeringar låter man kapitalet stanna kvar i företaget. Om avkastningen inte blir tillräcklig tar man hem kapitalet i alla fall. Poängen med sänkt bolagsskatt är ju att locka till sig kapital - både från svenska och utländska investerare. Och minska krånglet. Utan den helt onödiga och skadliga bolagsskatten blir det en fantastisk förenkling. Och en massa steril skatteplanering blir onödig.

Det är konstigt att Svenskt Näringsliv månar mer om företagens ägare än om företagen.
 

Företagarna pekar i en analys på att 39 procent av småföretag startade sedan 2006 inte påverkas alls och att snitteffekten för alla i denna grupp blir ett par hundralappar per månad.

Jag skulle tro att mer än 39 procent av småföretagen är försörjningsföretag (butiker, konsulter mm) där hela överskottet tas ut som lön till ägaren. Mycket färre än 39 procent av småföretagen är tillväxtföretag. Det är klart att sänkt bolagsskatt inte betyder något för dem. Inte heller oförändrad eller höjd bolagsskatt.

Avskaffa bolagsbeskattningen.

CCCTB OS CBH FP

Folkpartisterna Olle Schmidt och Carl B Hamilton argumenterar i Dagens Industri den 19 april för att "Sverige bör driva EU-skatt". Jag trodde först att rubriceringen är inte var deras, men den är (tyvärr) väl funnen.

Saken gäller det förslag till gemensam bolagsbeskattning inom EU, Common Consolidated Corporate Tax Base (CCCTB) som EU-parlamentet ska rösta om idag. OS och CBH framhåller att målet för reformen är att öka lönsamheten genom att reformera systemet för bolagsbeskattningen, inte att harmonisera skattesatsen eller att införa EU-skatter.

Hittills är det inte värre än att företagen ska få välja själva om de vill vara med, vilket förmodligen många företag som bedriver verksamhet i flera länder med olika framgång vill, och att länderna får bestämma skattesatsen själva.

Men på lite sikt är det nog ingen dålig gissning, att just harmonisering och EU-skatt kommer att bli följden, när EU letar finansieringskällor. Innan bolagsskatten blir en EU-skatt blir det säkert också krav på en minimiskattesats.

Det problem CCCTB-förslaget är avsett att lösa, löses enklast genom att bolagsskatten avskaffas.

Torun Nilssons underledare i samma nummer av DI är mer hoppingivande. Hon avslutar med orden:

Det som behövs är fler strukturella satsningar [än sänkt ränta]. Finansminister Anders Borgs tal om ändrad bolagsskatt --- känns som en mer relevant medicin för tillväxt än räntepolitikens huvudvärkspulver.

Javisst, självklart. Bara det sker snabbt och att sänkningen blir stor - helst ner till 0. Redan med en rejäl sänkning försvinner behovet av komplicerade ränteavdragsbegränsningsregler, och det problem med dubbla asymmetrier som Företagsskattekommittén är satt att lösa går upp i rök.

KAPITALSKATTERNA HÄMMAR TILLVÄXTEN

Enligt Dagens Industri den 25 januari har Svenskt Näringsliv gjort ett utspel i debatten om bostadspriser och ränteavdrag: sänk kapitalskatten och minska avdragsrätten i stället för att införa amorteringskrav! Jag kan dock inte se detta utspel på SNs hemsida. Och att sänka kapitalskatten och minska avdragsrätten är ju två effekter av samma sak, såvida SN inte menar någonting mer än att avdragseffekten skulle minskas genom att skattesatsen sänks. Men det skulle förvåna. Å andra sidan saknar avdragsrätten motivering sedan beskattningen av avkastningen (bostadsutnyttjandet) avskaffats. Den nuvarande fastighetsskatten torde få betraktas som en ren objektskatt.

Det är Hans Stråberg fd vd för Electrolux och ordförande för SNs finansgrupp som hakar på Carl B Hamiltons förslag till sänkt skattesats - och därmed reducerad avdragseffekt - för kapitalbeskattningen. Förslaget sågades av politiker av skilda kulörer. Känslan av att kunna göra ett avdrag är så angenäm att folk reser sig mot tanken att de skulle berövas den glädjen fast den är av så begränsat värde. Om räntan höjs en procentenhet från 5 till 6 skulle det med nuvarande avdragseffekt kosta 7.000 kr extra för ett lån på en miljon. Om skattesatsen i stället sänks till 25 procent blir det en skatteökning med 2.500 kr på grund av den minskade avdragseffekten. Om skuldsättningstakten kan dämpas genom höjda fastighetskostnader (räntor), är en sänkning av skattesatsen ett billigt sätt - även för fastighetsägaren. Behovet av en höjning av räntorna, som kan få stor negativ påvekan på sysselsättningen, kan då minska.

Men glädjen av en avdragsrätt är nog så rotad hos folk att de inte släpper den.

MÄRKLIG DEBATT OM RÄNTEAVDRAGEN

Mycket märklig debatt om ränteavdragen, tycker Dagens Industri den 11 januari.
Det är inte utan att man håller med.

SÄNKT KAPITALINKOMSTSKATT A LA HAMILTON

För en tid sedan argumenterade Krister Andersson från Svenskt Näringsliv för sänkt skattesats på kapitalinkomster. Den 5 januari argumenterar FP:s ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton för samma sak på DN Debatt. Utgångspunkten är hans farhågor för att avdragsrätten för räntor driver upp priset på fastigheter och bostadsrätter. Genom en måttlig fördyring av finansieringskostnaderna genom att sänka skattesatsen till 25 procent, skulle prisstegringarna dämpas. Allianspartierna verkar inte entusiastiska.

Det kan här erinras om att en sänkning av skattesatsen till 25 procent inte kostar någon mer än högst 5 000 kr per år, eftersom avdragseffekten för ränteunderskott på belopp över 100 000 kr redan nu är endast 21 procent. Skulle skattesatsen sänkas till 21 procent skulle kostnadsökningen aldrig kunna bli mer än 9 000 kr.

Ett annat skäl är, hävdar CBH, att blir det allt mer akut att sänka den svenska kapitalskatten för att råda bot på dagens diskriminering av långsiktigt och svenskt personligt aktie­ägande.

En sänkning av kapitalinkomstskatten gör att det blir mindre förmånligt för hushållen att låna, men inte för företagen, skriver CBH. Här tror jag att det blir problematiskt. Det är svårt att ha en högre avdragseffekt på företagens räntekostnader än på hushållens. Ett sätt att lösa detta problem är att sänka eller avskaffa bolagsbeskattningen. Det skulle ge mycket annat också, och mycken kvasiintellektuell bråte skulle kunna kastas på sophögen.

Överhuvudtaget är räntan en olämplig skattebas. Bortses från utlandet motsvaras landets ränteintäkter av dess räntekostnader, dvs. den teoretiska skattebasen är = 0. Räntekostnaderna bärs dock till största delen av skattesubjekt, medan ränteinkomsterna till stor del tillfaller skattefria subjekt. Räntan är därför i praktiken en negativ skattebas för staten.

Det är lite lustigt. Länge har avdragsrätten för bostadsräntor kritiserats för att den skulle innebära en bostadssubvention till villa- och bostadsrättsägare. Men eftersom bostadsutnyttjandet beskattades var det helt konsekvent att medge avdrag. Mot räntekostnaden svarade sålunda en (uppskattad) ränteinkomst, låt vara att beskattningen av den var väl beskedlig. Numera finns en särskild bostadsskatt, som långt ifrån motsvarar den tidigare skatten på bostadsnyttan, varför ränteavdraget faktiskt kan kritiseras för att vara en subvention (avdrag för privata levnadskostnader). Men då kritiseras Hamiltons förslag för att vara ett dråpslag mot bostadsägare. I synnerhet som räntorna ändå är i stigande. Ändå är de så låga att det just nu (eller ännu hellre för ett år sedan) är tänkbart att reducera värdet av avdragsrätten utan att det blir katastofala följder. En relativt tydlig kostnadsökning, men i absoluta tal tämligen hanterlig. Dessutom minskar skatten för familjerna Persson och Lundberg med hundratals miljoner när skattesatsen på kapitalavkastning sänks. Alldeles fel fördelningsprofil, tycker oppositionen och de som drabbas personligen.

SvD SvD SSD GP
AfV