UPPDRAG GRANSKNING

Uppdrag Gransknings program om IKEA och Ingvar Kamprad var ett riktigt dåligt program. Uppbyggt kring två företeelser: Ägandet till IKEA är oklart och har förtigits. Bolaget har undgått skatt.

Av programmet framgick inte annat än att IKEA inte ägs av Ingvar Kamprad. Det är dock ingen nyhet. Det har varit väl bekant att det sedan länge ägts av en holländsk stiftelse. Det har också varit väl bekant att det finns en parallell organisation som äger IKEAs rättigheter. Att Ingvar Kamprad har inflytande över koncernerna har varit uppenbart. Ingen har väl trott att han gjort sig av med det. Han har ju funnits närvarande hela tiden. Den enda nyheten i programmet var att ägandet nyligen övergått på en liechtensteinsk stiftelse. Liksom i svenska stiftelser kan man i dessa ha inflytande utan att sitta i styrelsen. Stiftelsestadgarna kan också vara sådana att de i praktiken garanterar inflytande för stifelsens grundare.

Eftersom det inte är ett publikt företag finns det ingen skyldighet att redovisa ägandet. Det kunde kanske ha varit taktiskt lämpligt att göra det för att förebygga kritik av det slag som Uppdrag Granskning förde fram. Men sant tycks vara att IK inte äger företaget.

Misstänkliggörandet av IK förstärktes genom insinuationen att han falskeligen framställer sig som en obetydlig, obildad person med grava handikapp i form av skriv- och lässvårigheter. Det är klart att en person som varit så framgångsrik knappast kan vara ett dumhuvud och det har väl ingen heller trott. Vem har blivit lurad eller ekonomiskt lidande av att ha trott att han är en dumskalle? Men det har kanske varit affärsmässigt smart att framstå som en sådan person. Kunderna känner sig inte underlägsna eller utnyttjade. IK kanske rent av känner sig lite dum. Genom sin snåla framtoning har han vunnit kundernas sympati, och kanske rent av skapat en sparsamhetskultur som gagnar företaget. Han sades bli upprörd över slöseri med företagets medel, medan han som privatperson kunde vara mycket generös. Är det klandervärt? Motsatsen vore mycket värre.

Företaget misstänkliggjordes också genom ifrågasättandet att det - som företaget vill - framstår som ett svenskt företag. Det är ju ett holländskt företag, menade programmet. Eller luxemburgskt, eller belgiskt. Ingen kan väl ta miste på att företagets kultur är svensk. Varför skulle företaget inte använda det framgångsrecept som utvecklades när verksamheten bedrevs i Sverige och som nu kopieras i andra länder? Svenskheten som bolaget exploaterar är en del i företagskulturen. Att bolagen ägs av en holländsk eller liechtensteinsk stiftelse betar inte företaget den affärsmässiga karaktären av ett svenskt företag.

Den andra företeelsen som bar upp programmet var skattefrågan. Man fick intrycket att det var för att IKEA inte betalat skatt som företaget blivit så framgångsrikt. Ingen skattemyndighet verkar dock ha påstått att koncernen har missbrukat reglerna. Det fanns bara en outtalad kritik mot att koncernen inte betalat skatt. Om skatter verkligen betalats och i så fall hur mycket sades det ingenting om. Några försök att beräkna vilka skatter som borde ha betalats gjordes inte. Det enda som lades företaget till last var att varuhusföretagen får betala en royalty på 3 % av omsättningen, en högst rimlig ersättning för utnyttjandet av IKEA-konceptet, som en utomstående företagare kunde ha erlagt om det fått använda IKEAs namn. Skatteverket har uttalat sig i en artikel i Dagens Industri den 28 januari och finner - naturligtvis - att Ikeas franchiseavgift på 3 procent är helt laglig, bara motprestationen bedöms som rimlig. Förmodligen får de fristående franchistagare som driver IKEA-varuhus betala något liknande.