FÖRMÖGENHETSSKATT

Björn Elmbrant och Göran Johnsson, två välkända socialdemokrater, skriver den 17 november på SvD Brännpunkt.

Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.

Kloka synpunkter. Tillsammans med Tomas Östros inlägg i DN den 12 november [påhejad i Dagens Industri idag av Lars Beckman (M)] utgör detta ett hoppfullt inslag i skattedebatten. Dagens Industri skriver också att 5 miljarder kronor rapporterats till Skatteverket genom självrättelser, sedan Sverige träffat avtal om informationslämnande med en lång rad skatteparadis. Men Skatteverket uppskattar att det finns 41 miljarder till.

Lars Beckman utnämner förmögenhetsskatten till en av de mest skadliga skatter som funnits i Sverige. Det finns flera.

En sak förbryllar mig. Elmbrant/Johnsson börjar sin artikel:

Nu har jakten börjat på den nya socialdemokratiska partiordföranden.

Vad ska de göra när de funnit honom/henne? Inte skjutas, väl? Och var gömmer han/hon sig?

Och framför allt: varför gömmer han/hon sig? Hur kan det komma sig att ingen vill passa på tillfället och ta initiativet att leda en organisation med sympatisörer motsvarande 30 procent av landets vuxna befolkning, Sveriges största parti? Tänk att helt gratis få en villrådig organisation för att driva sina politiska idéer! I fyra månader ska partiet driva redlöst utan handlingskraftig ledning. Får man inte bättre ledare bland personer som kämpar om posten i stället för att fösa fram den minst motvilliga?

GÅVOR MED ANDRAS PENGAR - IGEN - OCH IGEN

Det är lätt att vara generös med andras pengar.

Det är en egendomlig tanke att man blir mer givmild om man får mindre skatt. Skatterna kan förvisso uppfattas betungande, men tycker man att man vill ge ett belopp till välgörenhet så ger man väl så mycket som man kan. Utan baktankar. Varför ska en annan (staten) gå in och lämna ytterligare ett belopp? Till givaren!

Johan Wennström i SvD tror att för att givmildheten hos privatpersoner ska bli större måste politiken förmodligen skapa jordmån för det. Kanske det. Men är det verkligen så illa att det måste ske med en skattefavör? Det är väl för ynkligt att det är intresset av en skattelättnad som är drivande och inte intresset att stödja det man tror på.

Konstig tanke förresten, att det skulle vara en statlig uppgift att skapa jordmån för givmildhet. Vi kanske behöver en gåvostimulansmyndighet.

Den 7 januari 2010 argumenterar Gabriel Urwitz och Lena Posner Körösi DN för att avdrag ska kunna medges inte bara för hjälpverksamhet bland behövande och för att främja vetenskaplig forskning utan för "all allmännyttig verksamhet som drivs på ett seriöst sätt till samhällets och dess medborgares bästa". Deras skäl är att Sverige under de senaste 30-40 åren blivit mycket med mångfacetterat och mångkulturellt.
En hyllningsartikel till inägget finns hos Hayek-Institutet i Sverige.

Och den 9 januari skriver Tonika Hirdman i Dagens Industri om filantropi.

LÅT ARVSSKATTEN VILA I FRID

Krister Andersson, Näringslivets skattesakkunninge, uttalar i en debattartikel i Dagens Industri en lika välformulerad och välmotiverad som from förhoppning om att arvs- och gåvoskatten och förmögenhetsskatten inte återuppväcks. En oavkortad version av artikeln finns här.

Det enda som motiverar sådana skatter är att de åläggs individer som "oförtjänt" eller t.o.m. välförtjänt kommit kommit i besittning av stora förmögenhetsvärden. Någonstans i samhället uppkommer det en uppfattning att sådan människor borde bidra mera till försörjningen av dem som inte varit lika lyckosamma. Det ligger en hel del i den moraliska aspekten att vi som lyckats bättre i livet ska hjälpa dem som lyckats sämre - i vart fall om deras olycka är oförskylld.

Men den ekonomiska effekten blir inte att inkomst- och förmögenhetsförhållandena eller livsvillkoren i största allmänhet därmed utjämnas. I ekonomin (i verkligheten) finns inga fasta punkter och inga för evigt tillskapade fixa relationer. Allt rör sig (panta rei). Den som har förmågan att bygga upp en förmögenhet kommer att göra det även om inkomst- och förmögenhetsskatter tar en stor del. Den som är driftig kommer inte att nöja sig med att inkomstavståndet till den som latar sig minskar genom olika skatter på höga inkomster och förmögenheter. Den som är i färd med att lämna ett stort arv efter sig kommer att vidta åtgärder för att inte arvet ska förminskas genom en skatt - om han inte själv tycker att staten är mer lämpad än arvingarna att ta hand om förmögenheten.

Men moralen är lättare att ta till sig än den obegripliga men obönhörliga ekonomin. Därför är det så svårt att ta bort "värnskatten". I synnerhet som det är färre personer som betalar den än som inte gör det. Och de som betalar den har ofta resurser och förmåga att förhandla till sig inkomster som tar hänsyn till att de betalar en extra skatt på dem. Så på mikronivå spelar det antagligen inte så stor roll.

Det gör det däremot på makronivå, men det är så svårt att belägga, så där regerar den politiska retoriken. Och det var den som - under över alla under - fick bort både arvs- och gåvoskatten och förmögenhetsskatten. Politikerna blev plötsligt överens om (insikten hade nog funnits länge) att skadeverkningarna var mycket större än nyttan. Propositionen om avskaffandet av arvs- och gåvoskatten lades fram av en socialdemokratisk regering och den fick stöd av samtliga riksdagspartier. Att arvs- och gåvoskatten avskaffades före förmögenhetsskatten är ett tydligt tecken på politikens supremati; från ekonomiska utgångspunkter var det en helt galen tågordning. Sen fick avskaffandet av arvs- och gåvoskatten en skjuts av tsunamikatastrofen; dess avskaffande tidigarelades med två veckor för att dödsbona efter dem som förolyckades inte skulle träffas av en arvsskatt som inte skulle finnas en dryg vecka senare.

Men ingen går säker för vare sig arvs- och gåvoskatt eller förmögenhetsskatt. Kjell Olof Feldt vädrade sina idéer om en kvarlåtenskapsskatt på det seminarium om skatteforskning som hölls av Riksbankens Jubileumsfond den 11 november 2009. Ett referat finns här. Mona Sahlin och Tomas Östros hotar med en ny förmögenhetsskatt. Så Krister Anderssons bön är befogad.

Om förmögenhetsskatter och arvs- och gåvoskatter trots verkningslöshet och ekonomiska skadeeffekter ändå kan motiveras (eller åtminstone förklaras) från moraliska utgångspunkter, så gäller detta inte bolagsskatten. Den har inga som helst gynnsamma effekter och är bara skadlig. Och det finns inga goda motiv för att ha en sådan skatt. I samma nummer av DI finns också nyhetsartiklar om de allt krångligare och dyrare företagsskatterna. PriceWaterhouseCoopers och Världsbanken har i sin årliga internationella undersökning av skatter placerat Sverige på plats 144 av 183 med 54,6 procent, där plats nummer 1 innebär lägst företagsbeskattning (inklusive arbetsgivaravgift). Luxemburg ligger på 17e plats (högst i EU) med 20,9 procent, Danmark på 36e med 29,2 procent, Norge på 95e med 41,6 procent. EU-snittet är 44,5 procent.