MATS ODELL, ANDERS BORG OCH AP-FONDERNA

Mats Odell och Anders Borg har olika uppfattning om förvaltningen av AP-fondsmedlen skriver bl.a. SvD. MO tycker att fonderna ska vara kvar och att det ska utöva aktiv ägarstyrning. AB tycker att fonderna ska slås ihop och att de ska vara passiva. Det nuvarande systemet är alldeles för dyrt och resultatet för dåligt.

Ju större en fond är, ju större andel av riskkapitalet en fond har, desto svårare är det att slå index. Den som "äger" hela börsen har en utveckling som motsvarar index. Desto mindre skäl är det då också att försöka slå börsen genom omplaceringar. Det talar för en passiv förvaltning, vilket innebär långsiktigt ägande. Med långsiktigt ägande följer möjlighet till aktiv ägarstyrning av de företag fonderna är ägare i.

En aktiv ägarstyrning via AP-fonderna är emellertid en form av fondsocialism med risk för politisk styrning av näringslivet. Jag kan tänka mig att sådana tankar ligger bakom ABs ställningstagande. Kollision mellan politiska och företagsekonmiska mål har vi sett talrika exempel på nyligen.

Passiva ägare lämnar fältet fritt för de ägare som inte är passiva. De aktiva ägarna får makt över företagen med mycket liten del av ägandet. Det är vad som skett under de senaste trettio åren under "fondkapitalismens" framväxt. Aktiefonderna vägrar att ta ägaransvar, eftersom de inte kan vara långsiktiga ägare. Går spararna ur fonderna, måste fonderna sälja sina aktier. Detta är en orsak till företagsledningarnas ökade makt gentemot aktieägarna, vilket också MO påpekar. Eftersom stora aktieägargrupper avsagt sig sin makt, har det uppstått ett vacuum som andra - företagsledningarna - kunnat utnyttja. Det har de också gjort, vilket vi sett i talrika företagsskandaler, optionsäventyr och hisnande styrelse- och företagsledararvoden.

Vad göra?

Det finns rösträttsfria aktier.

Aktiebolagslagen tillåter emission av kapitalandelslån (lånedebendures), dvs. skuldebrev som får avkastning i relation till företagets aktieutdelningar och återbetalning i relation till bolagets nettoförmögenhet. Risktagandet är alltså detsamma som för aktier. Eftersom skulder går före aktier vid en konkurs, är risktagandet i själva verket mindre. Sådana placeringar borde därför vara mer attraktiva än aktier för dem som inte eftertraktar styrelseposter eller på annat sätt avser att påveka företagen. Emission av kapitalandelslån har tidigare inte varit tillåtet eller har i vart fall inte förekommit sedan de kom i vanrykte under Ivar Kreugers dagar. Ett viktigt skäl har varit att beskattningsfrågan varit oklar. Har bolaget haft avdragsrätt för räntan? Den är ju en form av vinstutdelning. Numera är kapitalandelslån uttryckligen tillåtna enligt aktiebolagslagen och finns det en skatterättslig reglering som innebär att räntan är avdragsgill.

Om företagen omvandlar större delen av sitt aktiekapital till kapitalandelslån (eller emitterar sådana lån i stället för aktier vid en nyemission) kan de passiva ägarna (aktiefonderna och de flesta privatpersonerna) placera i kapitalandelslån i stället för aktier. Kvar på aktiemarknaden finns då professionella placerare med långsiktiga intressen att styra företag. Balansen mellan aktieägarna och företagsledningarna kan återupprättas.

Ska politisk makt utövas över näringslivet kan AP-fonderna placera i aktier - annars kan de placera i kapitalandelslån.

Frågan är bara: varför finns det knappast några kapitalandelslån? För den del av kapitalet som kommer från placerare utan intresse för ägarmakt, vore detta ett enkelt sätt att undgå dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster och därmed höja avkastningen i företagen. Om man vill slippa politisk styrning av näringslivet kan AP-fonderna placera i kapitalandelslån i stället för aktier. Ap-fonderna blir finansiärer, men med chans till den högre avkastning som risktagare åtnjuter.