Idag bevistade jag ett rättssäkerhetsseminarium arrangerat av FöretagarFörbundet och Skattebetalarna med rubriken I Skatteverkets Kvarnar. Två offer för Skatteverkets framfart redovisade sina erfarenheter av skatterevisioner i deras företag. Den ena, en pizzaägare från Sälen, hade fått sin inkomst uppskattad till 2,5 milj. kr. Efter att först ha gått i konkurs på grund av skattekravet lyckades hon efter 9 års processande i skattedomstolarna få ned taxeringen till c:a 250 tkr, vilket var i paritet med vad hon deklarerat. Den andre, en framgångsrik entreprenör i städbranschen, hade tack vare sin inkomstbringande verksamhet en så stark ekonomi att han kunde klara den ekonomiska påfrestningen av Skatteverkets krav, innan han slutligen i Kammarrätten fick fullständig upprättelse. I båda fallen hade brottmålsprocesserna lagts ned på ett tidigt stadium.
Den påföljande debatten kom att kretsa kring skillnaden i bevisning i skattemål och brottmål. Medan åklagaren i brottmål har att visa att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig, föreligger betydligt mer begränsade krav på bevisning för Skatteverket i skattemål. Dick Kling, ordförande i Skattebetalarnas förening, krävde att beviskraven ska vara desamma i skattemål som i brottmål.
Det ställdes också krav på rimligare regler för ersättning till processbiträde och anstånd med skattens erläggande. Även de materiella skattereglerna måste förenklas så att mindre utrymme lämnas för Skatteverkets tolkning. Det är - påpekades det i det utdelade materialet - "naturligt att Skatteverket tolkar reglerna på ett sätt som ger mest skatteintäkter".
Skatteverkets rättschef, Vilhelm Andersson, hade det stundtals hett om öronen. Han fick dock beröm av den ene av de inledande företagarna, som i honom hade mött en förstående skattebyråkrat. Andersson höll med om att sedan den rättsfråga som tvisten avsåg lösts av domstolen, fanns inte skäl att ifrågasätta företagarens taxering. Rättsfrågan var tämligen komplicerad och hade med företagarens ansvar för anlitade underentreprenörers löneutbetalningar att göra. Pizzeriaägarens fall var, enligt Andersson, inte så lämpligt för denna diskusson om rättssäkerhet och skattelagstiftning, eftersom det egentligen "bara" rörde sig om uppskattningen av ett företags vinst, dvs en ren utredningsfråga.
Vad gäller Skatteverkets uppgift framhöll Andersson att den inte är att dra in så mycket pengar som möjligt utan bara "rätt" pengar, och att det vore önskvärt att all redovisning blir rätt från början, så att verkets resurser inte går åt till processande och jakt på pengar som kanske ändå inte betalas in.
Som betraktare kan man bara förundras över hur bedömningen av resultatet av ett restaurantföretag med två personer sysselsatta kan pendla mellan 2,5 milj kr och 250 tkr. Det hade inte gjorts några invändningar mot bokföringens kvalitet. Det framkom inte heller att företagaren skulle ha levt på en standard som skvallrade om årliga inkomster på 2,5 milj kr och det förelåg inte s.k. kontantunderskott, dvs. en förmögenhetsförändring som inte kunde förklaras av kontanta inkomster för löpande levnadskostnader. Det enda argumentet föreföll vara att bruttovinsten hävdades vara lägre än den i branschen normala. Det tycks som företagarna snarare mött oskickliga och omdömeslösa skattehandläggare och inkompetenta domare än en illa fungerande formell rättsordning. Det är illa nog och - enligt vittnesbörd från erfarna skatteadvokater vid det efterföljande minglet - tydligen ganska vanligt.
Det kanske är ett ledningsproblem för Skatteverket och ett utbildnings- eller specialiseringsproblem för domstolarna snarare än ofullkomlig lagstiftning som föreligger. Att skattelagstiftningen är på tok för komplicerad för företag är också ett problem.
Om aktiebolagens beskattning avskaffades och ersattes av en beskattning vid uttag till ägarna kan de flesta reglerna för beskattning av näringsverksamhet avskaffas. Egenföretagarnas verksamhet är i regel inte mer komplicerad än att det räcker med en redovisning enligt kontantprincipen. I ett sådant system kan den småföretagare, som driver en verksamhet som ger ett resultat utöver vad som fordras för hans levnadskostnader och som inte vill beskattas för vinst som plöjs ned i företaget, välja aktiebolagsformen. I aktiebolaget kan vinsterna ackumuleras skattefritt. Först i samband med att de delas ut eller eller används för aktieägarens privata kostnader kan de beskattas. När revisionsplikten för småaktiebolag avskaffas nästa år behöver inte användningen av aktiebolagsformen innebära någon extrakostnad.
Aktiebolagsbeskattningen är ett onödigt ont. Den bör avskaffas.
Visar inlägg med etikett bevisbörda. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bevisbörda. Visa alla inlägg
onsdag 18 februari 2009
onsdag 17 december 2008
TRANSFER PRICING OCH BEVISPRÖVNING
Institutet Skatter & Rättssäkerhet höll den 17 december ett seminarium med ovanstående rubrik under ledning av sin ordförande advokat Peter Nordquist. Professor - och numera även advokat - Börje Leidhammar inledde med funderingar kring Bevisbörda och beviskrav i skattemål rörande tillämpningen av reglerna om Transfer Pricing (TP) i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, alltså de regler som avser att försvara det svenska beskattningsunderlaget och hindra företagen att genom manipulationer med prissättningen vid affärer med utländska närstående företag minska sin skattepliktiga inkomst i Sverige. Genom lagstiftning under 2007 finns det i Sverige också särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning, de s.k. TPD-reglerna. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap SKV M 2007:25 .
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
