TRANSFER PRICING OCH BEVISPRÖVNING

Institutet Skatter & Rättssäkerhet höll den 17 december ett seminarium med ovanstående rubrik under ledning av sin ordförande advokat Peter Nordquist. Professor - och numera även advokat - Börje Leidhammar inledde med funderingar kring Bevisbörda och beviskrav i skattemål rörande tillämpningen av reglerna om Transfer Pricing (TP) i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, alltså de regler som avser att försvara det svenska beskattningsunderlaget och hindra företagen att genom manipulationer med prissättningen vid affärer med utländska närstående företag minska sin skattepliktiga inkomst i Sverige. Genom lagstiftning under 2007 finns det i Sverige också särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning, de s.k. TPD-reglerna. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap SKV M 2007:25 .

Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:

Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.


För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.

Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?

Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:

16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.

När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.

När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).

Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.

En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.

Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.

Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.

Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.

Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.

Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.